Vårdcoacher - en fortsatt samordningssuccé

Det är svårt att hålla fingrarna från tangenterna när man nås av goda nyheter. I gårdagens DN var det en liten notis men med den bästa nyheten - Succé för vårdcoacherna (se bredvid). Ni som följer bloggen vet att jag imponerades stort av en satsning i Stockholms Läns Landsting vars resultat efter endast ett år var över allas förväntningar. Nu fortsätter succén. Den senaste utvärdering av vårdcoacher gäller en viss patientgrupp, hjärtsviktspatienterna. 757 personer har fått stöd av vårdcoacher under minst tre månader och minskat sitt behov av slutenvård med 21 procent. Dessa vårddygn, som kan användas till andra patienter, kostar cirka 100 000 kronor per patient och år. Landstingsrådet Filippa Reinfeldt säger,

- Det är glädjande att vi lyckas förebygga vård för den här gruppen ofta sköra patienter. En akut inläggning är ofta påfrestande för både patient och närstående.

En snabb sökning på nätet visar att det finns mer goda nyheter i denna story. Stockholms läns landsting bygger ut vårdcoachprogrammet - från 22 vårdcoacher till 30. I höst erbjuds också hjälpen på fler språk och utvidgas till psykiatrin. Likaså går idén på export med förestående start i Östergötland och i lite mindre omfattning i Örebro.

Det finns också en bra film om idén genom denna länk.
http://player.qbrick.com/player.aspx?mid=845D743E

Landstinget ser detta som en del i en s.k. aktiv vårdstyrning, att aktivt identifiera de patienter som löper störst risk. De betonar att det är ett komplement till befintlig hälso- och sjukvård. Nytt för mig är att 35 % av patientgruppen som de hittills har nått är under 65 år. Annars är problemen och lösningen något jag känner mycket väl igen. I sektoriseringens värld är samordningsstöd självklart. Jag gillar ansatsen att anpassa stödet efter individens behov och situation.

En presentation över det framgångsrika arbetssättet gjordes nyligen under Almedalsveckan. Filippa Reinfeldt gav ytterligare ett bra citat som vi samordningsentusiatser kan hålla med om:

– Det här är ett modernt sätt att möta morgondagens sjukvårdsbehov. Många känner frustration över hur vårdkedjan fungerar och över hur svårt det kan vara i övergången mellan kommunal omsorg och landstingsdriven sjukvård. De patienter som riskerar att falla mellan stolarna är de svårast sjuka och vårdcoacherna är ett sätt att råda bot på det.

Som sagt tidigare, det är inte bara landstinget med sina interna stuprör som tjänar på detta. Förutom patient och anhöriga är jag mycket säker på att även kommun, försäkringskassa och arbetsförmedlingen tjänar bra på detta innovativa arbete.

En avslutande reflektion: Landstinget i Stockholm ser detta som ett bra sätt att minska underskottet i budgeten, något de flesta landsting brottas med, även den i Västmanland. Det handlar om att hushålla med resurserna på bättre, mer anpassade sätt, i förhållande till befolkningens behov. Om satsningen och synsättet är så fruktbart (det talas om väldigt många miljoner kr i besparingar), hur kan vi fatta beslut och kasta pengar i sjön när vi inte samordnar. När hade vi råd att ha så mycket pengar att slösa bort?

 Nu åter till hängmattan. Hoppas ni har det gott i sommarsolen!

En hel dag om social investering

Den 15 maj genomförde de tre samordningsförbunden i länet tillsammans med Västmanlands Kommuner och Landsting (VKL) en workshop kring social investering och social investeringsfonder i praktiken. Dagen var riktad till personer i ledande ställning både på tjänstemannasidan och politikersidan hos kommuner och landsting i länet. Dagen leddes av den erfarne nationalekonomen Ingvar Nilsson och det var 30 st totalt som deltog.  

Social investering är på gång på riktigt hos många kommuner och landsting i landet just nu menade Ingvar Nilsson. Bland annat presenterar SKL en handbok om sociala investeringar till Almedalen och det finns nu ett antal manualer och hemsidor om fenomenet. Social investering grundar sig i ett socioekonomiskt synsätt på välfärden – ett synsätt som betonar långsiktighet och helhetssyn. Till exempel har man i Norrköping räknat fram kostnaden för en produktionsklar 21 åring till lite drygt 3 milj kr. I en årskull kan det handla om stora summor, särskilt för de barn och unga som hamnar i olika slags utanförskap till följd av handikapp, långvarig arbetslöshet eller kriminalitet. Frågan som ställdes på workshopen var hur mycket av kostnaden är onödigt och om det behövs resurser för att förhindra detta. Det är här vi började prata om social investering som en möjlighet, en förutsättning för bättre användande av offentliga resurser. Kunskap finns och det växer.

Ett bra ställe att börja som demonstrerades på workshopen var hemsidan http://www.ideerforlivet.se/utanforskapetspris/. Här kan man exempel översiktligt se vad utanförskapen kan kosta per kommun. Exempelvis kan man se i Hallstahammars kommun att av en årskull på 170 personer beräknas med dagens statistisk att 22 av barnen hamna i ett permanent utanförskap tills de är 65 år gamla. Detta kostar samhällsaktörerna tillsammans 346 500 000 kr. En hiskelig summa. Utanförskap är inte oundvikligt. Om samhället lyckades producera färre barn/unga i utanförskap, för Hallstahammars del exempel med två personer, skulle man i Hallstahammar kunna starta två fritidsgårdar, 58 platser i äldreomsorgen, 85 förskolelärare eller 88 984 gitarrlektioner!

För att lyckas bättre med arbetet att minska utanförskapet kan det krävas andra beräkningsmodeller och möjligheter att kunna investera medel i tidiga, samordnade och långsiktigt hållbara insatser. Social investeringsfonder är ett sätt att göra det på. Många kommuner har frigjort kapital på detta viset. Norrköping har avsatt 304 Mkr i en social investeringsfond för att förebygga att människor hamnar i utanförskap. Ett 30-tal kommuner har redan tagit steg i samma riktning även i Västmanland. Ett annat sätt att ”göra” social investering är genom samordningsförbunden som investerar i insatser för att minska utanförskap och stärka det myndighetsgemensamma arbetet. 

Ingvar Nilsson och
Ann-Kristin Ekman



Ett resultat som redovisades på workshopen var att Hallstahammars kommun kommer att behandla frågan om nästa steg i denna riktning på nästa kommunledningsmöte, landstinget kommer att ta en dialog med kommunerna via VKL och Skinnskatteberg tar upp frågan på ett förmöte med kommunstyrelsen. Flera andra kommuner har också konkreta nästa steg planerade. Även den fortsatta satsningen på samordningsförbunden togs upp. Dagen var därmed både en inspiration och en bekräftelse att många är på rätt spår.

Presentationsmaterialet från dagen och annat användbart finns på en gemensam hemsida för samordningsförbunden. Här finns även manual från Norrköping och Malmö om hur man gör i praktiken!

Samordning i media - februari 2012

Två nyheter har jag särskilt fastnat för de senaste veckorna. Kolla in dessa:

"Aktivitetsersättning för studier ökar risken för mer permanent försörjning från sjukförsäkringen"
Den 7 februari presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en rapport om aktivitetsersättning och övergången mellan aktivitetsersättning för förlängd skolgång till aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. Det förstnämnda ges för ett fjärde studieår i gymnasiet och är ofta förknippat med ett funktionshinder eller sjukdom, inte sällan av neuropsykiatrisk art eller olika former av utvecklingsstörning. ISF pekade på att det fanns brister i beslutsunderlagen för handläggarna på Försäkringskassan och att de medicinska underlagen brister samt refererade till tidigare studier om att många får ett fjärde skolår p.g.a. brister inom skolsektorn. De pekade vidare på att det vanligt att individer började sin utanförskapskarriärer med förlängd skolgång för att sedan hamna i aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. När jag läste rapporten fastnade jag för kapitlet om "samverkanskomplexitet". I den intervjuar ISF handläggare som berättar att gruppen ofta behöver ha längre insatser för individerna och mer kvalificerad samverkan. Rapporten nämner dock inte samordningsförbunden som en resurs framöver även om rapporten nämnder just de aktörer som ingår i förbunden som särskilt viktiga att ha med.

DN artikel 2012-02-17 "Vilse i vården? Nu får vårdslukande 08:or hjälp"
En otrolig nyhet för oss som tror på samordning och vinster som kan göras i ett fragmenterat system. Artikeln i Dagens Nyheter kommenterar landstingets satsning på vårdcoacher som en mänsklig och ekonomisk succé efter bara ett år med kommentar av bl.a. sjukvårdlandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Stockholm är först i landet med vårdcoacher men andra har hakat på och är intresserade. Nyligen publicerades en uppföljning med två vetenskapliga studier på landstingets hemsida. Landstinget ville med vårdcoacherna nå den ene procenten av befolkningen som konsumerar mest vård. De står faktiskt för en tredjedel av den totala vårdkonsumtionen. Försöket lyckades sänka kostnaderna med 57 (!) procent. Filippa Reinfeldt säger:

Riktigt så fina resultat på så kort tid hade vi inte väntat oss. Jag är jätteglad att patienterna tycker att deras livskvalitet ökar. Det är det viktigaste, men ekonomin är en väldigt positiv bieffekt.

Jag slogs av att de cirka
20 000 vårdtunga patienterna har i snitt:

• 8 olika diagnoser
• 65 vårdkontakter per år
• En inläggning var tredje månad, oftast akut
• Mycket låg uppskattad livskvalitet
• Stora behov av stöd, koordinering och coachning

Samhällsekonomisk fortsätter Filippa Reinfeldt sin kommentar,

Det är svårt att räkna ut exakt men om 30 procent av mångbesökarna vore med i projektet skulle vi frigöra 90 vårdplaster och över 300 läkartjänster per år. Det säger en del om vilken fantastisk potential det här har.

Jag undrar. Landstinget har förmodligen bara räknat med den samhällsekonomiska effekten på landstingets verksamhet i landstingstermer. Det måste finnas en vinst även för andra aktörer, kommunen, försäkringskassa och arbetsförmedlingen, och inte minst, för individens egen ekonomi som kan lägga till ännu mer mervärde. En bra och användbar nyhet och ännu ett bevis för vikten av mer samordning. Oj, och visste ni hur många coacherna var? Tre st! Inte konstigt den ene coachen säger att det är det roligaste jobb hon har haft.

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (2)

Här fortsätter Walter Leutz lagar om integrerad rehabilitering. Läs om första lagen i förra inlägget.

Lag 2
Integrering kostar innan det lönar sig
(Integration costs before it pays)

Kostnader är ofrånkomliga redan innan integreringen och besparingar är inte säkert, i alla fall inte på kort sikt. Det finns ett element av risktagande i riktningen mot integrerad samverkan/rehabilitering och det är inte enkelt att smälta i en administrativ byråkrati som sällan tar risker eller är ens vana att göra det. Som ett resultat av detta, och på basis av att det är enklare att riskera andras pengar än sina egna, menar Leutz att många integrerade initiativ alltför begränsade till finansiering med osäkra externa medel och/eller småskaliga piloter utan tillräcklig och hållbar engagemang bakom dem.

Det är därför viktigt fortsätter Leutz att centrala och lokala aktörer tar ansvar för att marknadsföra fördelarna med integreringen och samtidigt planera långsiktigt. Detta för att risk ska accepteras av alla parter och att det finns en idé som aktörerna visar att de tror på redan från start av processen. Lokalt engagemang och vilja till förändring behöver stöd för att hålla i processen. Det är viktgt med investering av tid, lugnt och metodiskt, för planering och förvaltning av resurserna så att hela systemets produktion kan utvecklas.

En kommentar angående de ofrånkomliga kostnaderna myndigheterna redan har: Kostnader ökar alltid vid övergångarna mellan myndigheter eller avdelningar inom dem. Detta är en konstaterad sårbarhet i ett system med många autonoma aktörer. Kostnaderna för dessa övergångspunkter är sällan redovisade i några årsredovisningar eller följs upp med någon systematik men vi vet att de kostar. Det kostar både i tid och i ansträngningar hos myndigheterna så att inte medborgare i behov av diverse stöd så lite som möjligt tappas bort eller går vilse vid dessa kritiska punkter. Detta händer redan, det finns omfattande dokumentation på det, och i många fall blir det individerna själva som ansvarar för att deras egen rehabilitering fortskrider eller att samverkan säkras hos nästa aktör. När medborgare med dessa behov är beroende av flera myndigheter/avdelningar, ökar antalet potentiella övergångar att hålla reda på men också kontrollen över att de fungerar. Dessa övergångar präglas ofta av Peters tre problem som bättre samordning ska kunna lösa: överflödighet eller dubbelarbete, osammanhang för den enskilde eller luckor i ansvar/aktiviteter. Det är bra att komma i håg dessa, tycker jag. De håller samordningsarbetaren fokuserad.

En kommentar till: Kanske vi ska byta fokus från alla hinder till framgångsrik integrering och ställa oss frågan vad som underlättar och främjer den? Om vi vet att all förändring kostar, i alla fall inledningsvis för integrerad samverkan, vad kan få systemet och dess aktörer att bli mindre oroliga med att ta risker? Vilka aktörer behöver stöd? Och kanske framförallt hur har man lyckats i områden där man har gjort lyckade satsningar i denna riktning? Exemplet med Torbay i England ger oss några ledtrådar och jag tror att mer systematiska kartläggningar om de goda exemplen kan räcka långt för att stilla både risktagare och de försiktiga. Jag tror också att det ofta finns goda exempel i den egna lokala historien. I de flesta fall behöver man inte gå över ån för att hämta vatten.

Årets tio-bästa-lista (del 2)

Här är fortsättningen på årets tio-bästa-lista, varsågoda! Ibland kommer julen tidigt...

5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi

Ett syfte med lagen om finansiell samordning är att "underlätta en effektiv resursanvänding". Tanken är att medlen i den finansiella samordningen gör mer nytta för samhället än om varje medlem använder sina egna medel på egen hand. Att slussa kostnader runt varandra, kedjebrevsekonomi som Ingvar Nilsson kallar det eller externalitetsproblem som andra kallar det, leder i det stora hela inte till ett positivt resultat. Ibland måste rundgången stannas upp, fråga om medlen kan användas bättre. Finansiell samordning gör detta. Glädjande var det när vi tillsammans fick ett samhällsekonomiskt resultat via Ungdomsstyrelsens studie av 34 insatser, samtliga genom den finansiella samordningen, som visade sensationella siffror. En payoff-tid på tio månader för samhället är otroligt lönsamt. Så intressant att det kommer en uppföljning av studien nästa år. Desto längre finansiell samordning håller på, desto mer data byggs upp om lönsamheten. Jag hoppas att aktörer från samtliga parter lyssnar och tar hänsyn till det hoppfulla budskapet, "det lönar sig", finansiell samordning effektiviserar offentlig sektor. Tillsammans kan vi göra (ännu) bättre.

4. Riktningen mot integrerad samverkan

Tre bilder och en pil. Vem kunde tro att bilden kunde fånga en så komplex utveckling så enkelt? Bilden med ringarna och S:en kom ursprungligen från Christian Ståhl, ett av de få i forskarvärlden som, på riktigt, har skrivit om samordningsförbunden. Christian undrade med bilden var samverkansarbetet fanns hos en myndighet. När jag kom i kontakt med bilden tyckte jag mig se flera dimensioner i den. Jag såg hur det rimmade med ett tänkande som jag ser tydliga spår av där jag är verksam och jag har sett hur andra har attraherats av det utifrån vad som händer annorstädes. En observation många har gjort är att samordningsförbund hamnar i diskussioner efter några år om implementering av framgångsrika lokala projekt. Problemet är att förutsättningarna för implementering är inte likvärdigt mellan myndigheterna och generellt sett har statens myndigheter små möjligheter att långsiktigt anpassa sin lokala verksamhet till lokalt identifierade behov. Så vad göra istället? Det är här begreppet integrerad samverkan är användbart tyckte många under det gångna året. Integrerad samverkan ger oss en annorlunda, om inte en klart bättre, bild av hur framgångsrikt samverkan kan föreställas. Det ger en tydligare riktning och en fördjupning som enkelt går att kommunicera. Det frigör samverkansarbetet från ett reducerande projektande, och från en uppgiven kortsiktighet. Det leder istället till ett nytt sätt att tänka, nya ord och en annan idé som bättre fångar det nya, det innovativa som samverkan alltid har haft potential för. Och inte bara det. Det underifrån-framväxande begreppet har ytterligare en närmast revolutionerande dimension: Pratar vi om den förändring vi vill se, upptäcker vi också att förändringen redan händer.

3. NNS blir en förening
Från första januari blir NNS, det Nationella Nätverket för Samordningsförbunden, en förening på riktigt. Efter beslut om samgående hos IFFK den 7 december och på det extra årsmötet för NNS den 18 november är det klart. Tom Ling, professor i England, skriver att en förutsättning för framgångsrikt samordningsarbete är att det finns en tydlig struktur för det. När han skrev det var det före samordningsförbundens tid, före NNS:s tid. Men han visste att för att samordning ska utvecklas och tryggas behövs en strategisk och taktisk resurs som kan förvalta goda idéer och stå i beredskap för att utveckla nya idéer. Det behövs en kapacitet som kan svara på nya utmaningar och problem. Detta gäller, det har vi lärt oss i Sverige, såväl på det lokala planet som det nationella. När väl denna gemensamma struktur finns behöver den underhållas och byggas vidare på. Det är detta NNS och dess medlemmar (tillsammans med IFFKs medlemmar) har gjort i år genom de gemensamma besluten. Det är viktigt med en kapacitet för att gemensamt bygga lösningar och reflektera kring allt som görs genom samordningen både i förhållande till samordningsförbunden själva men även i förhållande till ägarna. Detta gäller även riksdag och regering som är ytterst ansvariga för möjligheten med finansiell samordning. Det är viktigt att kunna hantera ofrånkomliga spänningar som kan, och kommer att, uppstå mellan aktörerna i en gemensam process och på en gemensam arena. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS, sa bland annat om den historiska händelsen, "det måste till långsiktighet i samarbetet". Ja! Ett strukturellt mycket viktigt steg är tagen.

2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
Kanske det allra viktigaste på riksnivå som radikalt förbättrade förutsättningarna för finansiell samordning på flera år kom oväntat. Från när Gunnar Axén hade tagit upp att finansiell samordning skulle må bra av en egen anslagspost i statsbudgeten första gången på Finsamkonferensen i Nyköping april 2008 hade förbunden nästan tappat hoppet om att det någon gång skulle förverkligas. Döm då förvåningen när DN dimper ner på en under morgonfrukosten och en debattartikel säger att nu kommer det. Därefter kom det i budgetproppen för 2012. En långsiktig oerhört viktig pusselbit för finansiell samordning. Kan inte nog underskattas. Att samla all finansiering från statens sida för samverkansinsatser där den sociala försäkringen ingår i en gemensam post är klokt gjort och bör båda gott för den finansiella samordningen, fyrpartssamverkan. Denna samordning är den som fångar alla fyra parter: kommun, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa och ger den en lagstiftning som grunddokument. Den står sig väl i jämförelsen med andra insatser. Som ISF tidigare har skrivit (och som är värt att komma ihåg), "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna." Samordningsförbunden seglar alltså vidare, går från styrka till styrka och förutsättningarna blir stegvis allt bättre. För varje år fördjupas samarbetet mellan medlemmarna, lite mer klokhet läggs på tidigare klokheter. Ett stort steg framåt togs under 2012, viktigare än vad kanske någon kan tro.

1. Samordningsteamens första år

Samordningsteam Sala vid invigningen 13 okt

Under året startade de nio ingående medlemmarna i Norra Västmanlands Samordnings-förbund tre samordnings-team som nu servar hela området: Samordnings-teamet FNS (för Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg), Samordningsteam Sala och Samordningsteamet Hallsta/Sura (för Hallstahammar och Surahammar). En vidareutveckling av sex års arbete i FNS men också en första början i Sala och i Hallsta/Sura. Teamen är ett nav som övrig verksamhet kretsar kring. De kniper årets första plats av följande tio skäl:
- För att allt som görs med stöd av den finansiella samordningen spelar ingen roll om det inte bidrar till en förändring hos personer med behov av gemensamt stöd för att närma sig en arbetsmarknad
- För att ledarskapet, styrningen, har varit så tydligt, så engagerande, så ansvarstagande, så stödjande
- För det fantastiska rekryteringsarbetet, för att erfaren hängiven personal söker sig till väl förankrade långsiktiga insatser
- För att det behövs en gemensam plattform för att, och från den, kunna utveckla samverkan operativt
- För den "leap of faith" myndigheterna gör, det förtroende de visar varandra, och drivet att ödmjukt ständigt utveckla och förändra inte en men tre gemensamma verksamheter med ordinarie verksamheter
- För att ha hanterat känslor, missförstånd, oordning och frustration och att därefter ha landat i konstruktiva gemensamma lösningar med glädje och tillförsikt
- För att samordningsteamen visar hur integrerad samverkan kan byggas i tanken och i praktiken
- För att samordningsteamen ger hopp om en bättre, mer färdig, välfärd
- För att frön som har planterats har slagit rot och behöver fortsatt stöd för att utvecklas, både hos individer som har saknat hopp och för myndigheterna som har tidigare saknat vägar
- För det fantastiska stöd de redan har fått av myndigheternas personal, för den uppslutning och nyfikenhet som har präglat hela det första året

Bubblare: Finsam i Almedalen, Slutrapport för projektet RESAM, Slutrapport för projektet Kvinnocoacher, Samordningsförbunden på SVT nationellt, Socialt företagande och Finsam, Mest lästa inlägget: "Räckia hvarandra handen", Busshållsplatsen och samrådet med huvudmännen, NNS samarbetet om samordningsförbundens årsredovisningar, Marie Fridolf och jenkan...

Här är listan i kortformat:
1. Samordningsteamens första år
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
3. NNS blir en förening
4. Riktningen mot integrerad samverkan
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
6. Beredningsgruppen blev utvecklingsgruppen
7. Det låga försörjningsmåttet i Norberg
8. Regeringsbeslut om momsen
9. Succén med länsgemensamma utbildningsinsatser
10. Konceptualisering kring samordningsförbundens olika roller

Hur gillar ni listan? Vilka är era topp-tio? Kommentera gärna. Nästa år börjar vi om med en ny kula.

Frisk debatt kring stuprörstänkande (2)

Sökte på LIF, eftersom jag aldrig hade hört talas om det förut och hamnade på LIF:s hemsida. Det är en branschorganisation för forskande läkemedelsföretag. Den företräder ett 80-tal företag vilka står som tillverkare för cirka 80 % av alla läkemedel som säljs i Sverige. Jag sökte grunden till debattartikeln jag referade till i förra inlägget och hamnade på en redovisning av ett frukostseminarium den 1 december: Stuprörstänkande gör samhällets kostnader onödigt höga.

Vid seminariet presenterade Joakim Ramsberg från Stiftelsen Vårdanalys och hälsoekonomen Mats Ekelund från Pfizer AB resultat av en undersökning av samhällets kostander för ohälsa. Material som tidigare har publicerats i tidskriften Ekonomisk debatt. I diskussionen kommenterade Socialdepartementets analyschef Anders Ekholm utredningen. Han ansåg att genomgången var välgjord, men höll inte med slutsatserna i alla delar. ”Visst stuprörstänkande kan vara bra” sade han bland annat.

Powerpointbildspelet finns i länken. Slutsatserna är extra spännande:

• Möjliggör finansiell samordning på flera områden för fler aktörer som berör insatser mot ohälsa
• Flexibilitet med avseende på varje parts bidrag till samordningsförbundet
• Organisation och ekonomisk styrning utformas ofta med fokus på kostnadskontroll/budgetbalans inom ett stuprör snarare än samhällsekonomisk optimering
• Mer forskning behövs för att utforska möjligheterna att bättre förena kostnadskontroll/budgetbalans med samhällsekonomisk optimering

Frisk debatt kring stuprörstänkande

Oj, vad jag blir glad! En jättebra debattartikel i Dagens Samhälle kom till min kännedom idag. Den är skriven av Mats Ekelund, hälsoekonom Pfizer AB och Anders Blanck, VD för branschorganisationen LIF.

De refererar till material, som är publicerad annorstädes, att samhällets totala kostnader för ohälsa uppskattas till cirka 820 miljarder kr. En svindlande summa. Summan i sig motsvarar hälften av de totala offentliga utgifterna i Sverige. Dessa utgifter fördelar sig på alla de olika sektorerna i samhället: kommunerna, staten, landstingen, hushållen och företagen. Hälften av summan, de cirka 820 miljarderna, är orsakad av förlorad produktion till följd av minskad eller förlorad arbetsförmåga. Wow. Med sådana summor är det svårt att inte vilja fundera: Vad skulle bli annorlunda om dessa medlen samordnades bättre? Skulle vi se bättre välfärd? Bättre effekter och resultat?

Det är denna fråga som vägleder debattartikeln och de går in i samma sak som vi ser i den finansiella samordningen. Det är inte de enskilda enheternas effektivitet som ger besparingar eller bättre tjänster. Man måste gå upp en nivå, till helheten och titta på drivkrafter och tänkande. Här finns begrepp som stuprörstänkande och ett annat som debattartiklarna tar upp (som var nytt för mig): externalitetsproblem. D.v.s. ett nationalekonomiskt term för "när jag sparar i min budget är det någon annan som får betala" eller "när min enhet betalar är det någon annan som vinner". Ingvar Nilsson tar upp detta som "kedjebrevsekonomi".

Lösningen menar debattförfattarna är "hängrännor" och, hej presto, "ökad finansiell samordning". De skriver:

Lagen om finansiell samordning är ett intressant exempel. Kanske kan lagstiftningen utvecklas för att få till stånd mer finansiell samordning kring hälso- och sjukvårdsinsatser. Det är rimligt att vinnarna är med och betalar för samhällsekonomisk lönsamma hälso- och sjukvårdsinsatser.
...
Ohälsan i samhället kostar samhället alldeles för mycket för att vi skall ha råd att inte minska den. Åtgärder som bryter upp stuprörstänkandet borde ha högsta prioritet.

Jag måste säga att jag har fått nya idoler. Läs artikeln:

Artikel: Stuprörstänkandet i sjukvården kostar miljarder

Så här tjänar sektorerna på samordning

Under Almedalensveckan nåddes jag av intressant information från Payoff om samhällsekonomiska vinster för kommunsektorn, landstingssektorn och Försäkringskassan till följd av insatser genom finansiell samordning. Payoff har nu cirka 40 färdiga utvärderingar att utgå ifrån under en period från 2007 till nu. Detta meddelande från Claes Malmquist, nationalekonom vid Payoff kom i förrgår och presenterades vid torgmötet utanför Finsam/NNS tältet igår.

Samhället
I de tre största klasserna enligt Payoff:s egen klassificering varierar payoff-tiden mellan 7 och 30 månader (medelvärde inom respektive klass). I den klass som innehåller flest projekt är payoff-tiden 10 månader.

Kommunsektorn
Varierar mellan 2 och 19 månader med 9 månader i största gruppen

Landstingssektorn
Varierar mellan 7 och 32 månader med 15 månader i största gruppen

Försäkringskassan
Varierar mellan 13 och 65 månader med 14 månader i största gruppen

Detta är ju oerhört glädjande siffror. Det visar att hämtagning av investeringskostnaden är relativt kort för individer med ofta lång tid i offentlig försörjning med komplexa rehabiliteringsbehov. Under Almedalen kom de redan väl till pass i diskussioner med landsting/regioner, statliga aktörer, politiker från alla läger för att krydda berättelser om lönsamheten med finansiell samordning.

Nyheten om samordningens lönsamhet

Igår sändes en fantastisk nyhet om samordningens lönsamhet, presenterad genom Ungdomsstyrelsen, på A-Ekonomi på SVT. Nyheten sammanställer samhällsekonomisk resultat av 28 insatser som vänder sig till unga utanför arbetsmarknaden, alla insatser enligt uppgifter med medverkan från samordningsförbunden. Slutsatserna är mycket lik sammanställningen som jag publicerade förra veckan. Rapporten är dock mer utfylld. Det är en stor behållning. Du kan läsa rapporten på Temagruppen Unga i arbetslivets hemsida. Här finns även en videopresentation av rapporten som är klart sevärd.

Ni som vill (åter)uppleva den fina nyheten på finfin sändningstid, kolla in nyhetsinslaget på SVT Play. Nyheten börjar cirka en minut in i sändningen. Jag måste säga att jag har fått en ny idol. Han heter Magnus Björkström och han jobbar på Ungdomsstyrelsen. Han säger i inslaget:

Man sparar dels genom att fler som är inaktiva kommer i arbete, börjar producera och betala skatt och leva på mindre bidrag. Sedan är det en kraftig minskad konsumtion av service från samhället, öppenvård, psykiatri, handläggning inom kommun och försäkringskassa. Nu räknar vi bara på den utveckling som har skett på ett år. Om det är en fortsatt trend så blir det naturligtvis väldigt mycket pengar.

Och sedan det som ger han en verklig hjältegloria här på Samordningsbloggen:

Jag tycker att fler ska starta projekt. Kommun, stat, landsting, ideella organisationer och näringsliv också för den delen, måste vara beredda att gå in i samarbeten och att finansiera dem tillsammans, jobba tillsammans och lösa problemet tillsammans.

Fantastiskt!

Ryktet om samordningens lönsamhet

Jag har nyss fått siffror från Claes Malmquist på Payoff som imponerar. De har sammanställt resultat från 34 samhällsekonomiska utvärderingar av insatser gjorda genom den finansiella samordningen mellan 2007-2010. Givetvis är insatserna av skiftande karaktär som försvårar sammanställningen men det är ändå intressant. För första gången visas upp en volym som ingen har sett tidigare. För samhället som helhet är:

• Mediantiden för payoff (hemtagen investeringskostnad) är endast tio månader
• Lönsamhet per deltagare är cirka 27 000 kr efter ett år
• Lönsamhet per deltagare är cirka 314 000 kr efter fem år
• Avkastning per satsad krona är 2,55 kr efter ett år
• Avkastning per satsad krona är cirka 9 kr efter fem år
• Deltagarna har ökat sina disponibla inkomster med 20 175 kr

Lönsamhet efter ett år är faktiska kostnader i form av lägre handläggningstid, mindre vårdkonsumtion och ökad produktivitet. För lönsamhet efter fem år gör Payoff en mycket försiktig prognos. På senare tid inkorporerar alla siffrorna även en förstärkt känslighetsanalys som tar hänsyn till faktorer utanför insatserna. Denna avskriver 25 % av resultaten till följd av konjunktur, händelser i individens privata liv och kortsiktiga undanträngningar etc. Denna devalvering av resultatet är inkluderad i ovanstående siffror.

Känslighetsanalysen lär ta udden av ISF:s kritik av Payoffmetoden. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdade att undanträngningseffekter inte hade tagits in i analysen (se sid 46). Därför var siffrorna inte tillräckligt tillförlitliga. Någon alternativ metod har inte tagits fram trots att förbunden har haft ett uppdrag att redovisa effektivitet av den gemensamma finansieringen sedan 2004. Det skulle verkligen behövas ett centralt validerat analysverktyg för samhällsekonomisk utvärdering. I dess frånvaro sker en fortsatt produktion av rapporter, i allt högre takt och volymen ökar därmed stadigt. Vid en enkel surfning hos andra samordningsförbund finns ett axplock redovisade. Slutsatsen är att många samordningsförbund själva ser helt enkelt värdet av att göra sådana undersökningar. Det ingår ofta i deras och huvudmännens beslutsunderlag. Frågan är när förstår de nationella aktörerna och då framförallt finansdepartementet värdet av samhällsekonomiska analyser av samordnade rehabiliteringsinsatser? Det kostar ju även om man inte gör något (eller rättare sagt man gör en massa saker men, med all sannolikhet, inte bättre saker om individerna har samordnade behov).

Med tanke på ovanstående redovisning, var det inte sådana resultat som alla ville se? Och om så, då är det väl dags att göra mera av detta? Finansiell samordning når bara cirka 10 % av behovet (30 000 individer per år). Detta är mycket lågt räknat jämfört med hur andra länder räknar antalet "flerbrukare". I Sverige talas det om 5 % av den arbetsföra befolkningen vilket motsvarar cirka 300 000 invånare. I Norge är det 15 % som var deras underlag inför det stora NAV projektet. Hur som helst lär det finnas utrymme för att göra mer när samhället tjänar så bra på det. Jag som skattebetalare insisterar.