För 44 år sedan publicerades boken "Den ofärdiga välfärden", av Gunnar och Maj-Britt Inghe. Boken är en översikt över välfärdssamhällets brister och problemgrupper såsom man såg det vid den tiden. Den satte igång en debatt som varade hela 1970-talet igenom. Makarna Inghe ville fånga människors maktlöshet och främlingsskap i det system de är satta att fungera i. Språkbruket är märkbart annorlunda än idag men i grunden är argumentet, att de avvisade är en konsekvens av samhällets organisering, fortfarande giltig.
De pratar om gruppen "missanpassade", "utstötta" och "avvikare". De beskriver gemensamma drag hos denna diffusa grupp i utkanten av samhällets normer och arbetsliv beroende av myndigheters välvilja och regelverk. Gruppen är 1) i allt ökad utsträckning socialt belastade, har 2) en stegrad frekvens av psykisk sjukdom, 3) en tydlig tendens till isolering, och är 4) oberäkneliga med svårigheter att fullfölja initiativ, opålitlighet i föresatser och engagemang vilket leder till misslyckanden, trötthet och oro. Onda ting samregerar hos denna grupp.
Attityden till välfärdspolitiken är modernistisk hos makarna Inghe. Välfärden ska " byggas ut....kompletteras...mot nya djärva mål". Receptet för dem var också tidsenlig med den tiden, en radikalisering av välfärdspolitiken riktad mot klassamhällets uppdelade intressen och privilegier. Här har jag svårt att följa resonemanget men deras problembeskrivning är användbar. Den visar att de grupper den finansiella samordningen har att organisera tjänster för har en idéhistoria. Istället för en radikalisering av politiken ter sig en fokuserad samordning av tjänsterna en rakare väg för att lösa enskilda människors behov av stöd och samhällets behov av självständiga individer.
Problemet lever än givetvis. För drygt ett år sedan kom SCB:s rapport 2009:3 "Utsatt? Utbildning, jobb och pengar - utsatta grupper och deras villkor". Även i denna skrivelse beskrivs hur onda ting samregerar: kopplingen mellan allt större grupper utan fullständiga betyg, utanförskapen mot arbetsmarknaden och allt sämre levnadsförhållanden. Var åttonde vuxen är beroende av bidrag i det svenska samhället. Bland de extra utsatta är arbetslösa och långtidssjukskrivna, män och kvinnor beroende av samhällets stödsystem. Är detta samma grupp av utstötta/utsatta, är det fortfarande en biprodukt av detta samhälle, bara en ny generation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar