Listan fortsätter med det kanske allra mest spännande som hände under 2012. Vad sägs om dessa trender/aktiviteter/händelser...
5) Bästa dagen den 9 mars 2012
Under min tid som samordnare för Norra Västmanlands Samordningsförbund har jag rest till Stockholm för diverse möten otaliga gånger. Ofta har möten lett till konstruktiva lösningar i kniviga frågor men ingen resa till Stockholm var mer produktiv än den som skedde den 9 mars 2012. Bakgrunden till mötet var att NNS hade jobbat fram en skrift som svar på Inspektionen för socialförsäkringens (ISF) rapport om utvärdering av samverkaninsatser som kom på hösten 2011. Skriften tog fasta på att utvärdering av samverkansinsatser är komplext, ingen "quick fix" och kräver mer sofistikerade lösningar. Responsen var mycket positiv och överraskande. På förmiddagen träffade vi ISF med Jenny Kärrholm. De kunde tänka sig jobba fram ett projekt med en enklare idé om en kartläggning snarare än en stor analys. På eftermiddagen var vi några som träffade Socialdepartementet och även de visade ambitioner på utvärdering/kunskapsinhämtning med små steg (som mynnade ut i regeringsbeslutet om studien av goda exempel av samordningsförbund). En fantastisk kom-ihåg-dag för utvärdering av samverkan!
4) Social investeringsfonder
Idén om social investeringsfonder sprider sig som en löpeld mellan kommuner och landsting i Sverige. Social investeringsfonder gör det möjligt att gå förbi sektorer, hitta nya finansieringsformer för komplexa lösningar och räkna hem vinsterna av kloka tidiga satsningar. Redan förra året introducerades idén i länet av Ingvar Nilsson, en stor förespråkare för tanken, genom den välbesökta länsgemensamma seminariet om samhällsekonomisk utvärdering. I år arrangerades en ny dag, speciellt för kommunstrateger, ekonomer och politiker. Och sedan en till om samhällsekonomisk utvärdering där bl.a. SKL presenterade hur de arbetar med frågan. Flera kommuner har nu tagit aktiva steg framåt i frågan. Senast var det Hallstahammars kommun som har fattat beslut i kommunstyrelsen, snart även i deras fullmäktige. Tåget är i gång, det är bara att hoppa på!
3) Integrerad samverkan
Många ställen i landet håller på att omvärdera sina samverkansstrategier. Det finns en motreaktion till att kontinuerligt jobba i projekt efter projekt, projekt bredvid projekt, som i grunden är kortsiktigt och i längden olönsamt. Ett alternativ är "integrerad samverkan". Integrerad samverkan är ett fördjupat tillstånd av samverkan, en uttalad samordningsstrategi och en organisering med individens behov som organiserande princip. Under året har ett nätverk bildats mellan flera samordningsförbund, det finns en hemsida med handlingar, det har pratats om det på en internationell konferens i Oxford och en nordisk konferens i Göteborg. Mikael Holmlund, i Umeå, kommenterade på bloggen i november: "Det som är spännande nu är att det känns som den finansiella samordningen runt
om i landet håller på att ta ett rejält kliv i riktning mot intentionen med
lagen. Jag tycker att din dragning om integrerad samverkan satt fingret på
precis den utvecklingen. Väldigt många kollegor runt om i landet beskriver en
liknande utveckling, än om vi ibland benämner den med olika ord." Den 11 juni 2013 i Västerås blir premiär för den första konferensen för ämnet och med stor sannolikhet finns integrerad samverkan även på nästa årsbästa lista.
2) Samordningsteamens andra år
Ett uttryck för integrerad samverkan i Norra Västmanland är myndigheternas gemensamma verksamhet - Samordningsteam. Det finns ett i Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg, ett i Hallstahammar/Surahammar och ett i Sala. 2011 var ett uppstartsår och under 2012 kom flera spår som visade stegen framåt. Under året har teamens personal förtydligat sina arbetssätt. Det är ständig anpassning efter individers behov, skräddarsydda aktiviteter och kontinuerlig nätverksbygge. Ibland går utvecklingen långsamt men ibland går det förbluffande fort. Ingen utmaning är för svår. Under året har teamens ledarskap, styrgrupperna, ägnat stor energi åt planeringsdagar, fantastisk dialog och skapat samsyn och visat just ledarskap. De har visat hur otroligt viktigt det är att styrgrupperna är synliga och tydliga i sin färdriktning, och att kunna ställa om när delär sig mer. Och teamen, dessa otroliga proffs, skapar resultat - individer som tidigare hade mer än fem år av bidragsförsörjning med multidiagnoser/alternativt outredda handikapp har tagit avgörande steg mot arbetsmarknaden. Och grädden på moset - professionella på myndigheterna vill vara med att påverka verksamhetens utveckling. Det är så spännande, det går att ta på det! Sällan har framtiden tett sig så hoppfull som just nu.
1) Individers berättelser
Ibland kan väldigt små idéer få ett väldigt stort genomslag. Till mötet med länets riksdagsmän i april kom någon på idén att det skulle vara bra att individer som var föremål för en myndighetsgemensam rehabilitering skulle berätta sina historier direkt. Utan någon som helst förberedelse ställde två personer upp och berättade två helt olika framgångshistorier med de viktigaste ingredienserna - passion, hjärta och ärlighet. Hoppet tillsammans med glädjetårarna spreds i rummet och berättelserna präglade för evigt dem som var där. Idén upprepades vid förbundets möte med sina huvudmän senare samma månad, och därefter vid ett möte med socialförsäkringsutskottspolitiker i Sala i augusti och förbundets planeringsdag i oktober - hela tiden med nya individer som berättade sin alldeles unika berättelse. En video spelades in till Oxford konferensen. Styrkan i dessa berättelser syntes hos dem som berättade dem och hos dem som lyssnade. Mening får sammanhang. Det var föga förvånade att Gunnar Axén, socialförsäkringsutskottets ordförande inledde Välfärdskonferensen i Göteborg med ett långt återberättande av hans intryck efter att ha hört två individers historier efter mötet i Sala. Det är ur dessa och andra liknande berättelser som samordningsarbetet hämtar dess näring att gå vidare, växa och ta ännu större plats i välfärden. Genom berättelserna kommer vi så nära det som är på riktigt, på riktigt kommer vi nära det som är verkligt för så många. Vi kan få svar på varför det är så viktigt att vi ägnar oss åt frågan om välfärden genom bättre samverkan. Och det är genom berättelserna vi kommer nära den så eftersökta evidensen. Jag tror detta är bara början.
Det var årets tio bästa. Hoppas ni gillar dem. Jag önskar er alla ett gott nytt samverkansår!
Visar inlägg med etikett ISF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ISF. Visa alla inlägg
torsdag 27 december 2012
onsdag 13 juni 2012
Sörmlands intervju med ISFs Jenny Kärrholm
I det senaste nyhetsbrev från Samordningsförbundet RAR i Sörmland publiceras en intressant intervju med en verklig påhejare för mer kunskap om samverkan, nämligen Jenny Kärrholm. Här är intervjun/artikeln i sin helhet:
Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.
Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.
Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.
Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.
Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.
Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.
Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.
 |
| Jenny Kärrholm är specialist på samverkan. |
Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.
Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.
Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.
Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.
Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.
torsdag 23 februari 2012
Samordning i media - februari 2012
Två nyheter har jag särskilt fastnat för de senaste veckorna. Kolla in dessa:
"Aktivitetsersättning för studier ökar risken för mer permanent försörjning från sjukförsäkringen"
Den 7 februari presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en rapport om aktivitetsersättning och övergången mellan aktivitetsersättning för förlängd skolgång till aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. Det förstnämnda ges för ett fjärde studieår i gymnasiet och är ofta förknippat med ett funktionshinder eller sjukdom, inte sällan av neuropsykiatrisk art eller olika former av utvecklingsstörning. ISF pekade på att det fanns brister i beslutsunderlagen för handläggarna på Försäkringskassan och att de medicinska underlagen brister samt refererade till tidigare studier om att många får ett fjärde skolår p.g.a. brister inom skolsektorn. De pekade vidare på att det vanligt att individer började sin utanförskapskarriärer med förlängd skolgång för att sedan hamna i aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. När jag läste rapporten fastnade jag för kapitlet om "samverkanskomplexitet". I den intervjuar ISF handläggare som berättar att gruppen ofta behöver ha längre insatser för individerna och mer kvalificerad samverkan. Rapporten nämner dock inte samordningsförbunden som en resurs framöver även om rapporten nämnder just de aktörer som ingår i förbunden som särskilt viktiga att ha med.
DN artikel 2012-02-17 "Vilse i vården? Nu får vårdslukande 08:or hjälp"
En otrolig nyhet för oss som tror på samordning och vinster som kan göras i ett fragmenterat system. Artikeln i Dagens Nyheter kommenterar landstingets satsning på vårdcoacher som en mänsklig och ekonomisk succé efter bara ett år med kommentar av bl.a. sjukvårdlandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Stockholm är först i landet med vårdcoacher men andra har hakat på och är intresserade. Nyligen publicerades en uppföljning med två vetenskapliga studier på landstingets hemsida. Landstinget ville med vårdcoacherna nå den ene procenten av befolkningen som konsumerar mest vård. De står faktiskt för en tredjedel av den totala vårdkonsumtionen. Försöket lyckades sänka kostnaderna med 57 (!) procent. Filippa Reinfeldt säger:
Jag slogs av att de cirka
20 000 vårdtunga patienterna har i snitt:
Samhällsekonomisk fortsätter Filippa Reinfeldt sin kommentar,
"Aktivitetsersättning för studier ökar risken för mer permanent försörjning från sjukförsäkringen"
Den 7 februari presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en rapport om aktivitetsersättning och övergången mellan aktivitetsersättning för förlängd skolgång till aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. Det förstnämnda ges för ett fjärde studieår i gymnasiet och är ofta förknippat med ett funktionshinder eller sjukdom, inte sällan av neuropsykiatrisk art eller olika former av utvecklingsstörning. ISF pekade på att det fanns brister i beslutsunderlagen för handläggarna på Försäkringskassan och att de medicinska underlagen brister samt refererade till tidigare studier om att många får ett fjärde skolår p.g.a. brister inom skolsektorn. De pekade vidare på att det vanligt att individer började sin utanförskapskarriärer med förlängd skolgång för att sedan hamna i aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. När jag läste rapporten fastnade jag för kapitlet om "samverkanskomplexitet". I den intervjuar ISF handläggare som berättar att gruppen ofta behöver ha längre insatser för individerna och mer kvalificerad samverkan. Rapporten nämner dock inte samordningsförbunden som en resurs framöver även om rapporten nämnder just de aktörer som ingår i förbunden som särskilt viktiga att ha med.
En otrolig nyhet för oss som tror på samordning och vinster som kan göras i ett fragmenterat system. Artikeln i Dagens Nyheter kommenterar landstingets satsning på vårdcoacher som en mänsklig och ekonomisk succé efter bara ett år med kommentar av bl.a. sjukvårdlandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Stockholm är först i landet med vårdcoacher men andra har hakat på och är intresserade. Nyligen publicerades en uppföljning med två vetenskapliga studier på landstingets hemsida. Landstinget ville med vårdcoacherna nå den ene procenten av befolkningen som konsumerar mest vård. De står faktiskt för en tredjedel av den totala vårdkonsumtionen. Försöket lyckades sänka kostnaderna med 57 (!) procent. Filippa Reinfeldt säger:
Riktigt så fina resultat på så kort tid hade vi inte väntat oss. Jag är jätteglad att patienterna tycker att deras livskvalitet ökar. Det är det viktigaste, men ekonomin är en väldigt positiv bieffekt.
20 000 vårdtunga patienterna har i snitt:
- 8 olika diagnoser
- 65 vårdkontakter per år
- En inläggning var tredje månad, oftast akut
- Mycket låg uppskattad livskvalitet
- Stora behov av stöd, koordinering och coachning
Samhällsekonomisk fortsätter Filippa Reinfeldt sin kommentar,
Det är svårt att räkna ut exakt men om 30 procent av mångbesökarna vore med i projektet skulle vi frigöra 90 vårdplaster och över 300 läkartjänster per år. Det säger en del om vilken fantastisk potential det här har.Jag undrar. Landstinget har förmodligen bara räknat med den samhällsekonomiska effekten på landstingets verksamhet i landstingstermer. Det måste finnas en vinst även för andra aktörer, kommunen, försäkringskassa och arbetsförmedlingen, och inte minst, för individens egen ekonomi som kan lägga till ännu mer mervärde. En bra och användbar nyhet och ännu ett bevis för vikten av mer samordning. Oj, och visste ni hur många coacherna var? Tre st! Inte konstigt den ene coachen säger att det är det roligaste jobb hon har haft.
torsdag 22 december 2011
Årets tio-bästa-lista (del 2)
Här är fortsättningen på årets tio-bästa-lista, varsågoda! Ibland kommer julen tidigt...
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
Ett syfte med lagen om finansiell samordning är att "underlätta en effektiv resursanvänding". Tanken är att medlen i den finansiella samordningen gör mer nytta för samhället än om varje medlem använder sina egna medel på egen hand. Att slussa kostnader runt varandra, kedjebrevsekonomi som Ingvar Nilsson kallar det eller externalitetsproblem som andra kallar det, leder i det stora hela inte till ett positivt resultat. Ibland måste rundgången stannas upp, fråga om medlen kan användas bättre. Finansiell samordning gör detta. Glädjande var det när vi tillsammans fick ett samhällsekonomiskt resultat via Ungdomsstyrelsens studie av 34 insatser, samtliga genom den finansiella samordningen, som visade sensationella siffror. En payoff-tid på tio månader för samhället är otroligt lönsamt. Så intressant att det kommer en uppföljning av studien nästa år. Desto längre finansiell samordning håller på, desto mer data byggs upp om lönsamheten. Jag hoppas att aktörer från samtliga parter lyssnar och tar hänsyn till det hoppfulla budskapet, "det lönar sig", finansiell samordning effektiviserar offentlig sektor. Tillsammans kan vi göra (ännu) bättre.
4. Riktningen mot integrerad samverkan
Tre bilder och en pil. Vem kunde tro att bilden kunde fånga en så komplex utveckling så enkelt? Bilden med ringarna och S:en kom ursprungligen från Christian Ståhl, ett av de få i forskarvärlden som, på riktigt, har skrivit om samordningsförbunden. Christian undrade med bilden var samverkansarbetet fanns hos en myndighet. När jag kom i kontakt med bilden tyckte jag mig se flera dimensioner i den. Jag såg hur det rimmade med ett tänkande som jag ser tydliga spår av där jag är verksam och jag har sett hur andra har attraherats av det utifrån vad som händer annorstädes. En observation många har gjort är att samordningsförbund hamnar i diskussioner efter några år om implementering av framgångsrika lokala projekt. Problemet är att förutsättningarna för implementering är inte likvärdigt mellan myndigheterna och generellt sett har statens myndigheter små möjligheter att långsiktigt anpassa sin lokala verksamhet till lokalt identifierade behov. Så vad göra istället? Det är här begreppet integrerad samverkan är användbart tyckte många under det gångna året. Integrerad samverkan ger oss en annorlunda, om inte en klart bättre, bild av hur framgångsrikt samverkan kan föreställas. Det ger en tydligare riktning och en fördjupning som enkelt går att kommunicera. Det frigör samverkansarbetet från ett reducerande projektande, och från en uppgiven kortsiktighet. Det leder istället till ett nytt sätt att tänka, nya ord och en annan idé som bättre fångar det nya, det innovativa som samverkan alltid har haft potential för. Och inte bara det. Det underifrån-framväxande begreppet har ytterligare en närmast revolutionerande dimension: Pratar vi om den förändring vi vill se, upptäcker vi också att förändringen redan händer.
3. NNS blir en förening
Från första januari blir NNS, det Nationella Nätverket för Samordningsförbunden, en förening på riktigt. Efter beslut om samgående hos IFFK den 7 december och på det extra årsmötet för NNS den 18 november är det klart. Tom Ling, professor i England, skriver att en förutsättning för framgångsrikt samordningsarbete är att det finns en tydlig struktur för det. När han skrev det var det före samordningsförbundens tid, före NNS:s tid. Men han visste att för att samordning ska utvecklas och tryggas behövs en strategisk och taktisk resurs som kan förvalta goda idéer och stå i beredskap för att utveckla nya idéer. Det behövs en kapacitet som kan svara på nya utmaningar och problem. Detta gäller, det har vi lärt oss i Sverige, såväl på det lokala planet som det nationella. När väl denna gemensamma struktur finns behöver den underhållas och byggas vidare på. Det är detta NNS och dess medlemmar (tillsammans med IFFKs medlemmar) har gjort i år genom de gemensamma besluten. Det är viktigt med en kapacitet för att gemensamt bygga lösningar och reflektera kring allt som görs genom samordningen både i förhållande till samordningsförbunden själva men även i förhållande till ägarna. Detta gäller även riksdag och regering som är ytterst ansvariga för möjligheten med finansiell samordning. Det är viktigt att kunna hantera ofrånkomliga spänningar som kan, och kommer att, uppstå mellan aktörerna i en gemensam process och på en gemensam arena. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS, sa bland annat om den historiska händelsen, "det måste till långsiktighet i samarbetet". Ja! Ett strukturellt mycket viktigt steg är tagen.
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
Kanske det allra viktigaste på riksnivå som radikalt förbättrade förutsättningarna för finansiell samordning på flera år kom oväntat. Från när Gunnar Axén hade tagit upp att finansiell samordning skulle må bra av en egen anslagspost i statsbudgeten första gången på Finsamkonferensen i Nyköping april 2008 hade förbunden nästan tappat hoppet om att det någon gång skulle förverkligas. Döm då förvåningen när DN dimper ner på en under morgonfrukosten och en debattartikel säger att nu kommer det. Därefter kom det i budgetproppen för 2012. En långsiktig oerhört viktig pusselbit för finansiell samordning. Kan inte nog underskattas. Att samla all finansiering från statens sida för samverkansinsatser där den sociala försäkringen ingår i en gemensam post är klokt gjort och bör båda gott för den finansiella samordningen, fyrpartssamverkan. Denna samordning är den som fångar alla fyra parter: kommun, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa och ger den en lagstiftning som grunddokument. Den står sig väl i jämförelsen med andra insatser. Som ISF tidigare har skrivit (och som är värt att komma ihåg), "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna." Samordningsförbunden seglar alltså vidare, går från styrka till styrka och förutsättningarna blir stegvis allt bättre. För varje år fördjupas samarbetet mellan medlemmarna, lite mer klokhet läggs på tidigare klokheter. Ett stort steg framåt togs under 2012, viktigare än vad kanske någon kan tro.
1. Samordningsteamens första år
Under året startade de nio ingående medlemmarna i Norra Västmanlands Samordnings-förbund tre samordnings-team som nu servar hela området: Samordnings-teamet FNS (för Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg), Samordningsteam Sala och Samordningsteamet Hallsta/Sura (för Hallstahammar och Surahammar). En vidareutveckling av sex års arbete i FNS men också en första början i Sala och i Hallsta/Sura. Teamen är ett nav som övrig verksamhet kretsar kring. De kniper årets första plats av följande tio skäl:
- För att allt som görs med stöd av den finansiella samordningen spelar ingen roll om det inte bidrar till en förändring hos personer med behov av gemensamt stöd för att närma sig en arbetsmarknad
- För att ledarskapet, styrningen, har varit så tydligt, så engagerande, så ansvarstagande, så stödjande
- För det fantastiska rekryteringsarbetet, för att erfaren hängiven personal söker sig till väl förankrade långsiktiga insatser
- För att det behövs en gemensam plattform för att, och från den, kunna utveckla samverkan operativt
- För den "leap of faith" myndigheterna gör, det förtroende de visar varandra, och drivet att ödmjukt ständigt utveckla och förändra inte en men tre gemensamma verksamheter med ordinarie verksamheter
- För att ha hanterat känslor, missförstånd, oordning och frustration och att därefter ha landat i konstruktiva gemensamma lösningar med glädje och tillförsikt
- För att samordningsteamen visar hur integrerad samverkan kan byggas i tanken och i praktiken
- För att samordningsteamen ger hopp om en bättre, mer färdig, välfärd
- För att frön som har planterats har slagit rot och behöver fortsatt stöd för att utvecklas, både hos individer som har saknat hopp och för myndigheterna som har tidigare saknat vägar
- För det fantastiska stöd de redan har fått av myndigheternas personal, för den uppslutning och nyfikenhet som har präglat hela det första året
Bubblare: Finsam i Almedalen, Slutrapport för projektet RESAM, Slutrapport för projektet Kvinnocoacher, Samordningsförbunden på SVT nationellt, Socialt företagande och Finsam, Mest lästa inlägget: "Räckia hvarandra handen", Busshållsplatsen och samrådet med huvudmännen, NNS samarbetet om samordningsförbundens årsredovisningar, Marie Fridolf och jenkan...
Här är listan i kortformat:
1. Samordningsteamens första år
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
3. NNS blir en förening
4. Riktningen mot integrerad samverkan
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
6. Beredningsgruppen blev utvecklingsgruppen
7. Det låga försörjningsmåttet i Norberg
8. Regeringsbeslut om momsen
9. Succén med länsgemensamma utbildningsinsatser
10. Konceptualisering kring samordningsförbundens olika roller
Hur gillar ni listan? Vilka är era topp-tio? Kommentera gärna. Nästa år börjar vi om med en ny kula.
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
4. Riktningen mot integrerad samverkan
3. NNS blir en förening
Från första januari blir NNS, det Nationella Nätverket för Samordningsförbunden, en förening på riktigt. Efter beslut om samgående hos IFFK den 7 december och på det extra årsmötet för NNS den 18 november är det klart. Tom Ling, professor i England, skriver att en förutsättning för framgångsrikt samordningsarbete är att det finns en tydlig struktur för det. När han skrev det var det före samordningsförbundens tid, före NNS:s tid. Men han visste att för att samordning ska utvecklas och tryggas behövs en strategisk och taktisk resurs som kan förvalta goda idéer och stå i beredskap för att utveckla nya idéer. Det behövs en kapacitet som kan svara på nya utmaningar och problem. Detta gäller, det har vi lärt oss i Sverige, såväl på det lokala planet som det nationella. När väl denna gemensamma struktur finns behöver den underhållas och byggas vidare på. Det är detta NNS och dess medlemmar (tillsammans med IFFKs medlemmar) har gjort i år genom de gemensamma besluten. Det är viktigt med en kapacitet för att gemensamt bygga lösningar och reflektera kring allt som görs genom samordningen både i förhållande till samordningsförbunden själva men även i förhållande till ägarna. Detta gäller även riksdag och regering som är ytterst ansvariga för möjligheten med finansiell samordning. Det är viktigt att kunna hantera ofrånkomliga spänningar som kan, och kommer att, uppstå mellan aktörerna i en gemensam process och på en gemensam arena. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS, sa bland annat om den historiska händelsen, "det måste till långsiktighet i samarbetet". Ja! Ett strukturellt mycket viktigt steg är tagen.
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
Kanske det allra viktigaste på riksnivå som radikalt förbättrade förutsättningarna för finansiell samordning på flera år kom oväntat. Från när Gunnar Axén hade tagit upp att finansiell samordning skulle må bra av en egen anslagspost i statsbudgeten första gången på Finsamkonferensen i Nyköping april 2008 hade förbunden nästan tappat hoppet om att det någon gång skulle förverkligas. Döm då förvåningen när DN dimper ner på en under morgonfrukosten och en debattartikel säger att nu kommer det. Därefter kom det i budgetproppen för 2012. En långsiktig oerhört viktig pusselbit för finansiell samordning. Kan inte nog underskattas. Att samla all finansiering från statens sida för samverkansinsatser där den sociala försäkringen ingår i en gemensam post är klokt gjort och bör båda gott för den finansiella samordningen, fyrpartssamverkan. Denna samordning är den som fångar alla fyra parter: kommun, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa och ger den en lagstiftning som grunddokument. Den står sig väl i jämförelsen med andra insatser. Som ISF tidigare har skrivit (och som är värt att komma ihåg), "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna." Samordningsförbunden seglar alltså vidare, går från styrka till styrka och förutsättningarna blir stegvis allt bättre. För varje år fördjupas samarbetet mellan medlemmarna, lite mer klokhet läggs på tidigare klokheter. Ett stort steg framåt togs under 2012, viktigare än vad kanske någon kan tro.
1. Samordningsteamens första år
 |
| Samordningsteam Sala vid invigningen 13 okt |
- För att allt som görs med stöd av den finansiella samordningen spelar ingen roll om det inte bidrar till en förändring hos personer med behov av gemensamt stöd för att närma sig en arbetsmarknad
- För att ledarskapet, styrningen, har varit så tydligt, så engagerande, så ansvarstagande, så stödjande
- För det fantastiska rekryteringsarbetet, för att erfaren hängiven personal söker sig till väl förankrade långsiktiga insatser
- För att det behövs en gemensam plattform för att, och från den, kunna utveckla samverkan operativt
- För den "leap of faith" myndigheterna gör, det förtroende de visar varandra, och drivet att ödmjukt ständigt utveckla och förändra inte en men tre gemensamma verksamheter med ordinarie verksamheter
- För att ha hanterat känslor, missförstånd, oordning och frustration och att därefter ha landat i konstruktiva gemensamma lösningar med glädje och tillförsikt
- För att samordningsteamen visar hur integrerad samverkan kan byggas i tanken och i praktiken
- För att samordningsteamen ger hopp om en bättre, mer färdig, välfärd
- För att frön som har planterats har slagit rot och behöver fortsatt stöd för att utvecklas, både hos individer som har saknat hopp och för myndigheterna som har tidigare saknat vägar
- För det fantastiska stöd de redan har fått av myndigheternas personal, för den uppslutning och nyfikenhet som har präglat hela det första året
Bubblare: Finsam i Almedalen, Slutrapport för projektet RESAM, Slutrapport för projektet Kvinnocoacher, Samordningsförbunden på SVT nationellt, Socialt företagande och Finsam, Mest lästa inlägget: "Räckia hvarandra handen", Busshållsplatsen och samrådet med huvudmännen, NNS samarbetet om samordningsförbundens årsredovisningar, Marie Fridolf och jenkan...
Här är listan i kortformat:
1. Samordningsteamens första år
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
3. NNS blir en förening
4. Riktningen mot integrerad samverkan
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
6. Beredningsgruppen blev utvecklingsgruppen
7. Det låga försörjningsmåttet i Norberg
8. Regeringsbeslut om momsen
9. Succén med länsgemensamma utbildningsinsatser
10. Konceptualisering kring samordningsförbundens olika roller
Hur gillar ni listan? Vilka är era topp-tio? Kommentera gärna. Nästa år börjar vi om med en ny kula.
tisdag 20 september 2011
Reaktion efter budgetproppen
I förmiddags publicerade regeringen budgetpropositionen för 2012. Den verkliga nyheten för den finansiella samordningen var den, i fredags aviserade, egna anslaget i statsbudgeten samt att statens samlade satsning i den finansiella samordningen ökar från 260 miljoner kr till 280 miljoner kr. Rent nominellt är det inte riktigt den kraftfulla satsningen som jag hade hoppats på. Inte heller motsvarar det behovet hos förbunden som jag tror är uppdämt och tillbakahållen p.g.a. många nystartade förbund som delar på samma tillgängliga medel. Det är trots allt är det en ökning. För detta året utökades det med 10 miljoner, för nästa blir det alltså 20 miljoner till. Det är positivt att det ökar och det är positivt att det är långsiktigt, nu förankrat i ett eget anslag.
Men det finns en logik som är svår att förstå. Samordningsförbunden visar på både lysande samhällsekonomiska resultat och en jämförelsevis väl utvärderad verksamhet. Det var inte så länge sedan Inspektionen för social försäkring fastslog i en jämförande rapport med andra samverkansinsatser att "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna."
Trots detta går andra samverkansinsatser som Handlingsplanssamverkan (samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen) från 314 miljoner kr för 2011 till 738 miljoner kr för 2012. En ökning med 424 miljoner eller, om du vill, 135 % (!). Trots nästan ingen utvärdering, nästan ingen evidens, nästan ingen utveckling av själva modellen.
I samordningsförbunden sker däremot en utveckling, framförallt hos myndigheterna på lokal nivå som mer och mer förstår hur det lokala samordnade rehabiliteringsbehovet manifesteras. Det kartläggs, det problematiseras, och det beslutas om allt bättre stödinsatser. Kunskapen om, det något diffusa (och så är det för att det inte passar in i gängse system), "samordnade rehabiliteringsbehov" ökar, den breddas och förankras. Vid en kritisk punkt är kunskapen och viljan till förändring så pass utbredd att myndigheterna frivilligt går ihop och bildar ett samordningsförbund. Gemensamma pengar för gemensamma ändamål riktad till gagn för gemensamma klienter, till stöd för egen försörjning. Kommun, landsting, arbetsförmedling, försäkringskassa - de mest principiella aktörerna - alla tillsammans, för första gången, går ihop, och tar ett steg, tillsammans på en gemensam resa.
Dagen efter börjar arbetet, fördjupningen i ett helt nytt verksamhetsområde, med det nya handlingsutrymmet som den finansiella samordningen ger förutsättningarna för. Ett så oerhört sofistikerat svar på ett gammalt, gammalt problem. Förbunden sätter igång projekt, lär sig mer om vad som fungerar för medborgarnas behov. De ser hur världen förändras och hur den samverkan som behövs, den förändras också. Utvärdering leder till effektivisering och ett nytt lärande. Detta lärande leder till en förrädisk insikt, insikten om vad som skulle kunna bli. Och den gör oss otåliga. Det är den tänkta tanken: "Jag anar en bättre välfärd och en mer effektiv förvaltning". Verktygen finslipas och styrkan från samordningen klargörs, men medlen räcker inte till. Vi vet att när vi väl lär känna medborgarnas behov, vare sig de har neuropsykiatriska funktionshinder eller post-traumatiska stresstillstånd, så vet vi också att vad vi än gör så kostar det en nota som ingen vill ha, särskilt om de behöver samordnade tjänster.
Så vart landar vi, två steg fram, ett steg bak? Nej, ett steg, distinkt framåt. Ett tålmodigt steg i taget. Det är så jag ser samordningen utvecklas. Det finns inga genvägar, inga kvicka hopp, utan det är med metodiskt tillförsikt vi tar våra steg. Därför är det kanske inte pengarna, rent nominellt, som jag vill minnas och trycka på när jag minns denna dag, utan det var denna dag vi fick ett förslag om en långsiktig resa, det förankrade anslaget i statsbudgeten. Det ger förutsättningar för en ännu längre resa. Och det är resan som är hela, hela, grejen.
Men det finns en logik som är svår att förstå. Samordningsförbunden visar på både lysande samhällsekonomiska resultat och en jämförelsevis väl utvärderad verksamhet. Det var inte så länge sedan Inspektionen för social försäkring fastslog i en jämförande rapport med andra samverkansinsatser att "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna."
Trots detta går andra samverkansinsatser som Handlingsplanssamverkan (samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen) från 314 miljoner kr för 2011 till 738 miljoner kr för 2012. En ökning med 424 miljoner eller, om du vill, 135 % (!). Trots nästan ingen utvärdering, nästan ingen evidens, nästan ingen utveckling av själva modellen.
I samordningsförbunden sker däremot en utveckling, framförallt hos myndigheterna på lokal nivå som mer och mer förstår hur det lokala samordnade rehabiliteringsbehovet manifesteras. Det kartläggs, det problematiseras, och det beslutas om allt bättre stödinsatser. Kunskapen om, det något diffusa (och så är det för att det inte passar in i gängse system), "samordnade rehabiliteringsbehov" ökar, den breddas och förankras. Vid en kritisk punkt är kunskapen och viljan till förändring så pass utbredd att myndigheterna frivilligt går ihop och bildar ett samordningsförbund. Gemensamma pengar för gemensamma ändamål riktad till gagn för gemensamma klienter, till stöd för egen försörjning. Kommun, landsting, arbetsförmedling, försäkringskassa - de mest principiella aktörerna - alla tillsammans, för första gången, går ihop, och tar ett steg, tillsammans på en gemensam resa.
Dagen efter börjar arbetet, fördjupningen i ett helt nytt verksamhetsområde, med det nya handlingsutrymmet som den finansiella samordningen ger förutsättningarna för. Ett så oerhört sofistikerat svar på ett gammalt, gammalt problem. Förbunden sätter igång projekt, lär sig mer om vad som fungerar för medborgarnas behov. De ser hur världen förändras och hur den samverkan som behövs, den förändras också. Utvärdering leder till effektivisering och ett nytt lärande. Detta lärande leder till en förrädisk insikt, insikten om vad som skulle kunna bli. Och den gör oss otåliga. Det är den tänkta tanken: "Jag anar en bättre välfärd och en mer effektiv förvaltning". Verktygen finslipas och styrkan från samordningen klargörs, men medlen räcker inte till. Vi vet att när vi väl lär känna medborgarnas behov, vare sig de har neuropsykiatriska funktionshinder eller post-traumatiska stresstillstånd, så vet vi också att vad vi än gör så kostar det en nota som ingen vill ha, särskilt om de behöver samordnade tjänster.
Så vart landar vi, två steg fram, ett steg bak? Nej, ett steg, distinkt framåt. Ett tålmodigt steg i taget. Det är så jag ser samordningen utvecklas. Det finns inga genvägar, inga kvicka hopp, utan det är med metodiskt tillförsikt vi tar våra steg. Därför är det kanske inte pengarna, rent nominellt, som jag vill minnas och trycka på när jag minns denna dag, utan det var denna dag vi fick ett förslag om en långsiktig resa, det förankrade anslaget i statsbudgeten. Det ger förutsättningar för en ännu längre resa. Och det är resan som är hela, hela, grejen.
onsdag 20 april 2011
FINSAM Nätverkskonferens 2011
Nu har jag funderat en stund om nätverkskonferensen 13-14 april i Norrköping. Jag vill förmedla de stora nyheterna och lite skvaller, positivt sådant, som uppkom där. Som alltid var det fantastiskt kul och inspirerande att träffa kunniga och drivna Finsamfolk från hela landet. Seminarierna/workshopen var också väldigt spännande (kommande blogginlägg om något från dessa). Konferensen började också bra med kommunalrådet Lars Stjernkvist som pratade om finansiell samordning som en "framgångssaga", den långa historiken i Östergötland med Finspång och Finsam som en "vågbrytare". Finsam som gör gott för enskilda individer men också sprider en idé - att vi åstadkommer mer när vi jobbar tillsammans. Av det som stack ut nyhetsmässigt från konferensen vill jag fokusera på fyra saker, fyra "vad är grejen" saker som jag uppfattade det. Jag tar dem en och en.
Ge en miljard till samverkan!
Försäkringskassans representant och tillika ordförande i Nationella Rådet Ulrika Persson säger att det behövs mer resurser till samverkan mellan myndigheter. Ulrika Persson visade sin entusiasm för samverkan vilket alltid är ett hoppingivande tecken, även för Finsam. Jag frågade henne efter konferensen om ett klargörande. Hon berättade att detta inte bara är ett personligt uttryck utan budskapet är i allra högsta grad utifrån myndigheten Försäkringskassan och hela Nationella Rådets aktörer. Hon refererar till den skrivelse som Nationella Rådet tog initiativ till och som aktörerna skrev under redan 2009. Hon vill mena att denna skrivelse fortfarande är aktuell, kanske ännu mer idag. Då när skrivelsen gick till regeringen var anslaget för samverkan ungefär dubbelt så högt som det är idag. Ulrika ville dock klargöra att miljarden inte avses gå enbart till den finansiella samordningen och samordningsförbunden, utan till alla samverkansformer (idag tre stycken). I samtalet tog Ulrika även upp behovet om en bättre finansieringsmodell för Finsam. Hon sa vidare att det kommer att ske en översyn av finansieringsmodellen, kanske redan under 2012 kan det komma någon nyhet om det. Värdefulla nyheter tycker jag från en strategisk placerad person. Jag är väldigt glad för Ulrikas och de centrala aktörers engagemang för Finsam. Det är viktigt att faktiskt sprida denna nyhet. Även om den är nygammal, är den, med Ulrikas aktualiserande, kanske ännu mer angelägen idag än då.
Ulf Kristersson vill ha evidens
Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, gästade konferensen och talade nästan uteslutande om de förändringar i socialförsäkringssystemet som var aktuella just denna dag. Jag skriver "nästan". Mot slutet ställde moderatorn ett par frågor om hans syn på Finsam. (Det var ju ändå en Finsam konferens.)
Trots att han bekräftade problemen med resurstilldelningen leverade han två tankar som ockuperade tankarna hos många långt efter att han hade gått. Den första utgår från den retoriska frågan, "vad har vi evidens på?". Ulf Kristersson menade att han var besatt av tanken av systematiska utvärderingar. Det kanske är okontroversiellt att säga detta men utifrån den samlade skaran av Finsam folk, den långa historiken och inte minst den genomgång Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) gjorde 2010 av förbundens utvärderingar ställer det ett antal frågor, frågor som skulle ha behövt ställas innan Ulf Kristersson snabbt avvek.
Begäran om (ännu mer) evidens är inte okontroversiell. ISF visade i sin genomgång av utvärderingarna inom samverkan att Finsam har "bäst förutsättningar för att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv" (ISF Rapport 2010:2). Samtidigt ligger resultaten i linje med den etablerade forskningen. Lägg därtill den långa historiken med flera försökverksamheter mellan 1991-2006 och andra statliga utredningar inom rehabiliteringsområdet. Vilken evidens är det som saknas och hur ska det riggas?
Enligt förarbetena till lagstiftningen om den finansiella samordningen (2003:1210) finns tre motiv för den finansiella samordningen: sektoriseringen (den fragmenterade välfärdsorganiseringen), individen (som faller mellan stolarna, i behov av samordnat stöd) och samhället (ett plus ett blir tre). Vilken evidens behövs för varje område? Jag har ställt denna fråga till Ulf Kristersson per mail. Om jag får svar lovar jag att publicera det här. I väntan på svar vill cynikern i mig gärna säga att denna begäran om evidens maskerar en försiktighet att politiskt hantera sektoriseringen. Optimisten i mig vill gärna säga att intresset består och t.o.m. långsamt ökar från centralt håll för samordningens möjligheter genom Finsamlagen.
Ulf Kristersson vill "kunna stoppa in Finsam i existerande strukturer"
Ja, han sa faktiskt så. Vi var många som undrade vad han menade med detta. Han sa "Finsam måste vara skalbart". Intressant om han menar att det ska finnas i hela Sverige och att förbunden ska ha en viss volym. Men att därefter säga att det ska kunna stoppas in i existerande strukturer. Que? Finsam finns för att det inte finns existerande strukturer för kommun, landsting och stat att gemensamt anpassa, utveckla och stödja lokal samverkan. Vad skulle vara alternativet? Att slå ihop myndigheterna, eller att ge ett uppdrag åt någon myndighet att ansvara för samordningen? För mig och många andra var detta obegripligt. Jag har bett om att få ett klargörande om detta också från Ulf Kristersson. Jag har ställt denna fråga till honom och återkommer vid svar:
Det var inte många som märkte det men historia skrevs i Norrköping i och med Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS) beslut på årsmötet att ge styrelsen uppdrag att förhandla med IFFK om ett samgående. IFFK har sina rötter i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund som startade 1907. Förberedelserna till bildandet av Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund togs faktiskt i Norrköping 1905 som ett svar på behovet om ett samarbete på riksplanet mellan de olika lokala sjukkassor. Den blev så småningom Försäkringskasseförbundet men ombildades till IFFK 2004 när politikerrollen inom Försäkringskassan försvann. Den nyvalda styrelsen för NNS fick av årsmötet att återkomma med ett förslag på nya stadgar som ska presenteras på en av NNS arrangerad höstkonferens. Att NNS blir en förening är ett viktigt steg tror jag för att Finsam ska synliggöras vilket för övrigt också var temat för hela konferensen. Möjligheterna att bilda opinion, marknadsföra möjligheterna och driva utvecklingen (läs samordningen) framåt är ändå det, tror jag, som håller ihop Finsam, både lokalt och nationellt. Det kan inte finnas för få företrädare för samordningens möjligheter, inte i ett så sektoriserat system.
Ge en miljard till samverkan!
Försäkringskassans representant och tillika ordförande i Nationella Rådet Ulrika Persson säger att det behövs mer resurser till samverkan mellan myndigheter. Ulrika Persson visade sin entusiasm för samverkan vilket alltid är ett hoppingivande tecken, även för Finsam. Jag frågade henne efter konferensen om ett klargörande. Hon berättade att detta inte bara är ett personligt uttryck utan budskapet är i allra högsta grad utifrån myndigheten Försäkringskassan och hela Nationella Rådets aktörer. Hon refererar till den skrivelse som Nationella Rådet tog initiativ till och som aktörerna skrev under redan 2009. Hon vill mena att denna skrivelse fortfarande är aktuell, kanske ännu mer idag. Då när skrivelsen gick till regeringen var anslaget för samverkan ungefär dubbelt så högt som det är idag. Ulrika ville dock klargöra att miljarden inte avses gå enbart till den finansiella samordningen och samordningsförbunden, utan till alla samverkansformer (idag tre stycken). I samtalet tog Ulrika även upp behovet om en bättre finansieringsmodell för Finsam. Hon sa vidare att det kommer att ske en översyn av finansieringsmodellen, kanske redan under 2012 kan det komma någon nyhet om det. Värdefulla nyheter tycker jag från en strategisk placerad person. Jag är väldigt glad för Ulrikas och de centrala aktörers engagemang för Finsam. Det är viktigt att faktiskt sprida denna nyhet. Även om den är nygammal, är den, med Ulrikas aktualiserande, kanske ännu mer angelägen idag än då.
Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, gästade konferensen och talade nästan uteslutande om de förändringar i socialförsäkringssystemet som var aktuella just denna dag. Jag skriver "nästan". Mot slutet ställde moderatorn ett par frågor om hans syn på Finsam. (Det var ju ändå en Finsam konferens.)
Trots att han bekräftade problemen med resurstilldelningen leverade han två tankar som ockuperade tankarna hos många långt efter att han hade gått. Den första utgår från den retoriska frågan, "vad har vi evidens på?". Ulf Kristersson menade att han var besatt av tanken av systematiska utvärderingar. Det kanske är okontroversiellt att säga detta men utifrån den samlade skaran av Finsam folk, den långa historiken och inte minst den genomgång Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) gjorde 2010 av förbundens utvärderingar ställer det ett antal frågor, frågor som skulle ha behövt ställas innan Ulf Kristersson snabbt avvek.
Begäran om (ännu mer) evidens är inte okontroversiell. ISF visade i sin genomgång av utvärderingarna inom samverkan att Finsam har "bäst förutsättningar för att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv" (ISF Rapport 2010:2). Samtidigt ligger resultaten i linje med den etablerade forskningen. Lägg därtill den långa historiken med flera försökverksamheter mellan 1991-2006 och andra statliga utredningar inom rehabiliteringsområdet. Vilken evidens är det som saknas och hur ska det riggas?
Enligt förarbetena till lagstiftningen om den finansiella samordningen (2003:1210) finns tre motiv för den finansiella samordningen: sektoriseringen (den fragmenterade välfärdsorganiseringen), individen (som faller mellan stolarna, i behov av samordnat stöd) och samhället (ett plus ett blir tre). Vilken evidens behövs för varje område? Jag har ställt denna fråga till Ulf Kristersson per mail. Om jag får svar lovar jag att publicera det här. I väntan på svar vill cynikern i mig gärna säga att denna begäran om evidens maskerar en försiktighet att politiskt hantera sektoriseringen. Optimisten i mig vill gärna säga att intresset består och t.o.m. långsamt ökar från centralt håll för samordningens möjligheter genom Finsamlagen.
Ulf Kristersson vill "kunna stoppa in Finsam i existerande strukturer"
Ja, han sa faktiskt så. Vi var många som undrade vad han menade med detta. Han sa "Finsam måste vara skalbart". Intressant om han menar att det ska finnas i hela Sverige och att förbunden ska ha en viss volym. Men att därefter säga att det ska kunna stoppas in i existerande strukturer. Que? Finsam finns för att det inte finns existerande strukturer för kommun, landsting och stat att gemensamt anpassa, utveckla och stödja lokal samverkan. Vad skulle vara alternativet? Att slå ihop myndigheterna, eller att ge ett uppdrag åt någon myndighet att ansvara för samordningen? För mig och många andra var detta obegripligt. Jag har bett om att få ett klargörande om detta också från Ulf Kristersson. Jag har ställt denna fråga till honom och återkommer vid svar:
Om att få Finsam in i existerande strukturer. Vad menar du? Finsam är ett svar på att det alltid kommer att finnas ett motstånd till samordning i ett sektoriserat system där olika aktörer har hand om olika ansvarsområden, och där de dessutom är relativt självständiga i förhållande till varandra. Utan att i grunden väsentling förändra de existerande strukturerna, d.v.s. inom och mellan kommun, stat och landsting, har jag väldigt svårt att veta vad du menar. Finsam är så mycket mer än bara insatser. Många jobbar med att utveckla samarbetet, förändra tänkande, allt för att underlätta individ- och samhällsvinster till följd av bättre samordning.Historia skrevs i Norrköping
Det var inte många som märkte det men historia skrevs i Norrköping i och med Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS) beslut på årsmötet att ge styrelsen uppdrag att förhandla med IFFK om ett samgående. IFFK har sina rötter i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund som startade 1907. Förberedelserna till bildandet av Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund togs faktiskt i Norrköping 1905 som ett svar på behovet om ett samarbete på riksplanet mellan de olika lokala sjukkassor. Den blev så småningom Försäkringskasseförbundet men ombildades till IFFK 2004 när politikerrollen inom Försäkringskassan försvann. Den nyvalda styrelsen för NNS fick av årsmötet att återkomma med ett förslag på nya stadgar som ska presenteras på en av NNS arrangerad höstkonferens. Att NNS blir en förening är ett viktigt steg tror jag för att Finsam ska synliggöras vilket för övrigt också var temat för hela konferensen. Möjligheterna att bilda opinion, marknadsföra möjligheterna och driva utvecklingen (läs samordningen) framåt är ändå det, tror jag, som håller ihop Finsam, både lokalt och nationellt. Det kan inte finnas för få företrädare för samordningens möjligheter, inte i ett så sektoriserat system.
onsdag 6 april 2011
Ryktet om samordningens lönsamhet
Jag har nyss fått siffror från Claes Malmquist på Payoff som imponerar. De har sammanställt resultat från 34 samhällsekonomiska utvärderingar av insatser gjorda genom den finansiella samordningen mellan 2007-2010. Givetvis är insatserna av skiftande karaktär som försvårar sammanställningen men det är ändå intressant. För första gången visas upp en volym som ingen har sett tidigare. För samhället som helhet är:
Känslighetsanalysen lär ta udden av ISF:s kritik av Payoffmetoden. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdade att undanträngningseffekter inte hade tagits in i analysen (se sid 46). Därför var siffrorna inte tillräckligt tillförlitliga. Någon alternativ metod har inte tagits fram trots att förbunden har haft ett uppdrag att redovisa effektivitet av den gemensamma finansieringen sedan 2004. Det skulle verkligen behövas ett centralt validerat analysverktyg för samhällsekonomisk utvärdering. I dess frånvaro sker en fortsatt produktion av rapporter, i allt högre takt och volymen ökar därmed stadigt. Vid en enkel surfning hos andra samordningsförbund finns ett axplock redovisade. Slutsatsen är att många samordningsförbund själva ser helt enkelt värdet av att göra sådana undersökningar. Det ingår ofta i deras och huvudmännens beslutsunderlag. Frågan är när förstår de nationella aktörerna och då framförallt finansdepartementet värdet av samhällsekonomiska analyser av samordnade rehabiliteringsinsatser? Det kostar ju även om man inte gör något (eller rättare sagt man gör en massa saker men, med all sannolikhet, inte bättre saker om individerna har samordnade behov).
Med tanke på ovanstående redovisning, var det inte sådana resultat som alla ville se? Och om så, då är det väl dags att göra mera av detta? Finansiell samordning når bara cirka 10 % av behovet (30 000 individer per år). Detta är mycket lågt räknat jämfört med hur andra länder räknar antalet "flerbrukare". I Sverige talas det om 5 % av den arbetsföra befolkningen vilket motsvarar cirka 300 000 invånare. I Norge är det 15 % som var deras underlag inför det stora NAV projektet. Hur som helst lär det finnas utrymme för att göra mer när samhället tjänar så bra på det. Jag som skattebetalare insisterar.
- Mediantiden för payoff (hemtagen investeringskostnad) är endast tio månader
- Lönsamhet per deltagare är cirka 27 000 kr efter ett år
- Lönsamhet per deltagare är cirka 314 000 kr efter fem år
- Avkastning per satsad krona är 2,55 kr efter ett år
- Avkastning per satsad krona är cirka 9 kr efter fem år
- Deltagarna har ökat sina disponibla inkomster med 20 175 kr
Känslighetsanalysen lär ta udden av ISF:s kritik av Payoffmetoden. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdade att undanträngningseffekter inte hade tagits in i analysen (se sid 46). Därför var siffrorna inte tillräckligt tillförlitliga. Någon alternativ metod har inte tagits fram trots att förbunden har haft ett uppdrag att redovisa effektivitet av den gemensamma finansieringen sedan 2004. Det skulle verkligen behövas ett centralt validerat analysverktyg för samhällsekonomisk utvärdering. I dess frånvaro sker en fortsatt produktion av rapporter, i allt högre takt och volymen ökar därmed stadigt. Vid en enkel surfning hos andra samordningsförbund finns ett axplock redovisade. Slutsatsen är att många samordningsförbund själva ser helt enkelt värdet av att göra sådana undersökningar. Det ingår ofta i deras och huvudmännens beslutsunderlag. Frågan är när förstår de nationella aktörerna och då framförallt finansdepartementet värdet av samhällsekonomiska analyser av samordnade rehabiliteringsinsatser? Det kostar ju även om man inte gör något (eller rättare sagt man gör en massa saker men, med all sannolikhet, inte bättre saker om individerna har samordnade behov).
Med tanke på ovanstående redovisning, var det inte sådana resultat som alla ville se? Och om så, då är det väl dags att göra mera av detta? Finansiell samordning når bara cirka 10 % av behovet (30 000 individer per år). Detta är mycket lågt räknat jämfört med hur andra länder räknar antalet "flerbrukare". I Sverige talas det om 5 % av den arbetsföra befolkningen vilket motsvarar cirka 300 000 invånare. I Norge är det 15 % som var deras underlag inför det stora NAV projektet. Hur som helst lär det finnas utrymme för att göra mer när samhället tjänar så bra på det. Jag som skattebetalare insisterar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)