Andra om årets bästa i samverkan

Under december månad har jag samlat in lite citat och bilder från folk jag har mött i olika sammanhang. Till alla har jag ställt samma fråga (i alla fall till de som jag kom ihåg att ställa frågan till - ursäkta alla jag glömde ställa frågan till...).

Q: Vad upplevde du var det bästa som hände i samverkan under 2012?


Peter, Elin, Cecilia och Henrik

Peter Johansson, förbundschef Samordnings-förbundet Östra Östergötland
- Det bästa som hänt under 2012 var när vi äntligen kunde sjösätta NP-Samverkan (neuro-psykiatriska funktions-nedsättningar). NP-Samverkan är en modell som vi arbetat fram under flera år och som bygger på att myndigheters resurser och "verktygslådor" samordnas kring varje enskild individs behov, förutsättningar och möjligheter. Förbundet har stärkt upp med ett utredningsteam och coacher/projektledare, skapat forum för samordning och samarbete mellan myndigheterna. Glädjen var stor då vi hade alla myndigheters chefer samlade och gick igenom den gemensamma avsiktsförklaring som alla ställde sig bakom.

Elin Asplund, förbundschef Samordningsförbundet Botkyrka
- Steget mot mer långsiktiga samverkansinsatser för deltagare i Botkyrka.

Cecilia Abrahamsson, processtödjare Samordningsförbundet Göteborg Hisingen
- Välfärdskonferensen!

Henrik Svedberg, förbundschef Samordningsförbundet Göteborg Nordost
- Viljan och engagemanget att utveckla samverkan har varit stort under 2012.

Bengt

Bengt Lekström, boendestödjare Surahammars kommun
- Att den lösningsfokuskursen anordnades och att vi fick gå den. Den har varit väldigt givande.

Hans och Sirkka

Hans Dahlman, folkhälsostrateg Västmanlands Kommuner och Landsting
- Utifrån folkhälsostrategin gjorde vi en dag kring uppföljning av strategin. Den visade mycket tydligt på vad vi behövde göra mer av i framtiden.

Sirkka Nilsson, områdeschef grundskolan Hallstahammars kommun
- Vår kommunala satsning på "trygg och säker kommun". Det är förvaltningsövergripande och tvärsektoriellt.

Hans igen
- Den har verkligen visat på de personella resurser som finns i kommunen.

Sirkka igen
- Som en konsekvens av detta är ärendet om social investeringsfond i kommunstyrelsen ikväll!

Anette, Lena och Anna-Cari

Anette Häggqvist, verksamhetsledare Samordningsteam Sala, Sala kommun
- Jag upplever att fler och fler börjar tänka långsiktiga och hållbara steg….vilket i sig tyder på en större medvetenhet om att samverkan och helhetstänk är centrala tillvägagångssätt för att nå dit!

Anna-Cari Calander, kurator vid Samordningsteam FNS, Sala och Hallsta/Sura, Landstinget Västmanland
- Att landstinget kom med i Samordningsteamens verksamhet!

Linda, jag och Ann-Kristin

Linda Anderfjäll, samordnare Samordnings-förbundet Västra Mälardalen
- Bästa ögonblicket för samverkan i KAK, upplevde jag som att alla myndigheter slöt upp kring en angelägen målgrupp: unga personer i utanförskap. Vi samlades 13 december för att tillsammans lära oss mer om unga som varken studerar eller arbetar och fick ta del av berättelser från de fantastiska personer som jobbar för dessa unga.

Ann-Kristin Ekman, samordnare Samordningsförbundet Västerås
- Det bästa som hände i samverkan under 2012 när det gäller Samordningsförbundet Västerås och dess fyra parter, och för min egen del, var när de i god samverkansanda  tog ett inriktningsbeslut att verka för att införa en Integrerad VästeråsSamverkan, d.v.s. att inte enbart samverka med tidsbegränsade projektinsatser, utan även bygga lokal samverkanskultur och etablerade lokala strukturer där parterna tillsammans ger direkta, stabila och långsiktigt tryggade fördelar för individer med komplexa samordningsbehov. Detta genom att införa Samordningsteam, med individens fokus i fokus, i ständig utveckling!


Vill du vara med i presentation och själv besvara frågan? Kommentera efter inlägget eller skicka ett mail till jonas.wells@fagersta.se, så publicerar jag det. Ha ett fantastiskt gott nytt samverkansår!

Reflektion efter Välfärdskonferensen 2012

 

Igår kom jag hem efter en intensiv tre dagars konferens i Göteborg - Välfärdskonferensen 2012 med underrubriken "Nya behov - Ny välfärd - Genom samverkan". Konferensen var ett led i Samordningsförbundet DELTA Göteborg Hisingens 15 års jubileum och fokuserade lika mycket på den nordiska välfärdsmodellen i stort som samordningsförbunden som plattform och struktur för samverkan. Den nordiska präglingen var välkommen. Det gav nödvändig omvärldsperspektiv. Samverkan är lika svårt för andra länders välfärdsbygge och man söker även intressanta lösningar i Norge, Danmark och Finland som alla gav bra med tid att presentera sina tankar/modeller. Jag tar bl.a. med mig hur både Danmark och Finland har decentraliserat välfärdstjänsterna, d.v.s. att besluten om den enskildes rehabilitering tas så nära individen som möjligt. Jag gillade också Danmarks systematiska fokus på individens delaktighet i välfärdsproduktionen genom en uttalad empowerment strategi.

Danmarksidéen rimmade väl med Gunnar Axéns välkomstord från första dagen då han i samma andetag parade ihop samordningsinsatser med individanpassning. Två ord som börjar alltmer nämnas tillsammans. Det säger sig självt att individanpassade insatser inte kan göras i ett alltför centraliserat system och att samordningsförbunden spelar en viktig roll att balansera det centrala arbetet med det lokala tillsammans med medborgaren. Gunnar, som är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskottet, gav stort utrymme i sitt tal åt sina intryck efter Sala-besöket från i augusti. Han nämnde speciellt hur deltagarna där hade inspirerat honom och hur han hade sett hur hoppet hade tänts i ögonen hos deltagarna. Det borde värma alla välfärdsarbetare och chefer/ansvariga i Västmanland som har varit delaktiga i den integrerade samverkansprocessen där och på andra ställen. Det var en särdeles bra start för konferensen och det är viktigt, tror jag, att våra ledare både visar sitt engagemang (som Gunnar gjorde) och tar åt sig för det samverkansarbete som görs ute i landet.

Integrerad samverkan var ett ämne som jag pratade om på andra dagen av konferensen. Det väckte många frågor, framförallt om hur vi kan rigga uppföljning och utvärdering av den strukturella och insatsspecifika integrationsarbetet. Jag var förvånad att det kom så många på workshopen och det var kul att se att denna idé ägs av alltfler välfärdsentusiaster. På ett annat workshop som jag var på före det nämndes det både från departementet, ISF och från forskningshåll hur kraven på evidens för samordningsförbunds finansierade insatser är orimligt höga när varken arbetsmarknadspolitiska insatser eller ens större delen av den medicinska vården har någon större andel evidens för sina verksamheters insatser. Och där finns det ändå en hel del resurser som satsas för att utveckla just bättre insatser. Det kändes betryggande att dessa krav är orimliga och vi tillsammans ska söka efter mer "good enough" eller "second best" lösningar i utvärderingsdesign. Vi vet ju redan att vi är på rätt väg - det är en bekräftande observation som jag noterade hos i princip alla jag mötte och lyssnade till på konferensen (och det var väldigt många).

Det var dock en eller två som bröt mallen och jag vet inte om jag ska kommentera det. På sista dagen var det en paneldebatt mellan politiker från olika partier och från flera nivåer lokalt, regionalt och nationellt. Jag kände mig faktiskt lite provocerad då jag hörde en regional folkhälsopolitiker säga att hennes mål var att på sikt lägga ned samordningsförbunden. Det var verkligen en antiklimax då vi hade ägnat så mycket energi att tidigare under konferensen verkligen lovprisa samordningsförbunden som idé och balanserande kraft i välfärden med dess möjlighet att garantera gemensamma medel, en effektiv beslutsfunktion med processtöd och en möjliggörande lagstiftning i ryggen. Jag tror inte att hon visste vem hon talade till i publiken men hennes ogenomtänkta hållning visar på var samordningsförbundens största utmaning ligger. Okunskap lik välfärd hanteras bäst när vi kommer samman och pratar om det och sedan gör något. Välfärdsaktörernas gemensamma perspektiv är intressant för de möter dem som behöver den samordnade välfärden som mest och att de, genom den finansiella samordningen, ger dem själva förutsättningarna att anpassa tjänsterna som de tillsammans erbjuder. Detta är en långsiktig färdriktning, precis som integrerad samverkan, som det är lätt att få konsensus kring när alla berörda har genljudat med både behoven hos enskilda medborgare och upplevt hur vårt sektoriserade välfärdssystem faktiskt fungerar.

 

Avslutningsvis vill jag hylla arrangörerna för denna konferens med DELTA Hisingens förbundschef Ola Andersson i spetsen och andra Göteborgare engagerade för samverkan - inte minst Johan Jonsson, folkhälsochef i regionen. Utan Johans pionjärarbete under Socsamtiden hade vi, tror jag, inte kommit så långt som vi har gjort idag i vårt välfärdssamhälle. Och när vi ändå hyllar våra hjältar så kan jag inte låta bli att knyta an till hyllningen av John Williams musik som vi fick vara med om den första kvällen. John Williams musik är verkligen soundtracket till mina uppväxtår och har präglat mig och mitt engagemang för innanförskap och kampen för det goda (som den nörd jag är). Så här fysiskt nära en stormtrooper har jag aldrig varit. Men i Göteborg vimlade det av dem.

 

Gunnar Axén med följe besökte Samordningsteam Sala

Igår kom alla moderata riksdagsledamöterna från socialförsäkringsutskottet till Samordningsteam Sala för ett nästan två timmars långt möte om verksamheten, samtal med ett par deltagare och om framtiden för samordnad verksamhet. Särskilt samtalen med två av deltagarna gjorde stort intryck.   

- Det var ett mycket intressant besök. Extra roligt var det att höra två av deltagarnas egna berättelser som visar att rätt insatser ger resultat säger Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet.

Deltagarna berättade modigt om deras långa utanförskap, om hur de har kämpat länge med psykisk ohälsa och att stå långt från arbetsmarknaden. Kontrasten var stor när de berättade att de efter nio resp fyra månader i teamet ser på sig själva med helt nya ögon, hur de ser på framtiden med tillförsikt och med nyvunnet självförtroende. Den ena av deltagarna började i veckan på folkhögskola, den andra börjar inom kort en praktik på en butik - för båda var detta otänkbart bara för några månader sedan.

Riksdagsledamöterna tillsammans med Anette
och Sara-Stina. Gunnar är tvåa från höger, bakre raden

Riksdags-ledamöterna imponerades stort av berättelserna och undrade hur deltagarna förändrade sina liv. Samordnings-team Salas verksamhet har inneburit en klar skillnad för deltagarna. Den myndighetsgemensamma verksamheten där Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Sala kommun och Landstinget Västmanland alla kommer samman för att driva och utveckla ett samordnat stöd där deltagarnas individuella behov sätts i centrum. Anette Hägglund, Claes Pettersson och Sara-Stina Klingberg från teamet berättade om deras arbetssätt, hur deltagarna är med och formar verksamheten och hur de så konsekvent överlämnar "bollen" till deltagarna samt ger stöd på en mängd olika sätt.

Alla av deltagarna har en komplex situation, med flera olika myndighetskontakter, som alla gör olika saker. Teamet svarar både mot myndigheterna och deras planering och för den individuella coachningen mot arbetslivet. Riksdagmöterna hade gott om tid att fördjupa sig i teamets filosofi och hur aktiviteterna skapas och utvecklas.

- Samordningsteam Sala hjälper människor att bryta utanförskap och få nya chanser i sina liv, säger Gunnar.

 

Vi hade även tid att prata om integrerad samverkan och de strukturella förutsättningar för att trygga Samordningsteam Salas verksamhet. Det mogna ledarskapets roll, både politiskt och hos tjänstemännen lokalt och regionalt spelar stor roll för utvecklingen av denna typ av verksamhet. Gunnar Axén och riksdagledamöterna tog med sig vad de kan göra för att stödja processen.

-Vi kommer fortsätta att prioritera aktiva insatser och samordningsverksamhet för att fler ska få möjlighet att komma åter till en gemenskap som utbildning eller jobb.

 

Jag vill avsluta detta inlägg med ett längre citat från Gunnar, ett citat som genomsyras av ett engagemang och avslutas med ett löfte.

...men vi får göra vad vi kan och ni får göra vad ni kan för att visa att det faktiskt ger resultat. För det vi behöver ha med oss när vi inte vetenskapligt kan belägga att detta fungerar med kontrollgrupper och så, så måste vi kunna berätta om de fall vi ser, när det fungerar, om vilka förändringar det skapar i människors liv och framtid. Och då måste vi hitta dom argumenten. Men att vi fick det som ett anslag på statsbudgeten och man får då ett visst tre års perspektiv på det hela, visar ändå att vi rör oss framåt och vi är övertygad om att det är en viktig verksamhet. Vi får kämpa vidare och helst borde vi få budgeten lite tidigare än när riksdagen fattar beslut...

Men ni har allt vårt stöd och förtroende med det ni arbetar med. Vi gör vad vi kan, vi lovar. Ett jättestort tack att vi fick komma hit idag och inte minst [de namngivna deltagarna]. Det var verkligen värdefullt.

De som var där var de moderata riksdagsledamöterna i socialförsäkringsutskottet:

Gunnar Axén

Mikael Cederbratt
Lars-Arne Staxäng
Saila Quicklund
Gunilla Nordgren
Eva Lohman

Den ofärdiga välfärden 2.0

När ska välfärden nå de bräckliga som står utanför? Dem som har stått inlåsta, bortglömda och uppgivna? Jag ställer mig frågan. Jag är användbart ilsken och ändå hoppfull. Jag tror att det behövs en ny debattomgång av makarna Inghes bok från 1968 som gav eko under hela 70-talet. Kan vi inte, här och nu, reboota "Den ofärdiga välfärden"?

Jag triggas av ett antal välförfattade artiklar och studier som under de två senaste veckorna har duggat tätt i medierna. Först var det DN:s söndagsartikel "Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa". Susanna Alakovski skriver om vår vägran att se de 248 000 fattiga unga i vårt land (DN 120520). Fattiga barn har fattiga föräldrar. Den vägran som Alakovski tar upp exemplifierar även den vägran som finns för att se samordningsbristerna som ligger bakom välfärdens ofärd. Alakovski är nära. Fattigdom länkas till samhället, till det gemensamma ansvaret, till politiken. Samordningen skriker dock ut för mig när jag läser när hon skriver:

Att begripa fattigdom innebär att förstå hur den skapas av ett komplext nät av social-, bostads-, sjukvårds-, skol- och arbetsmarknadspolitik. Fattigdom handlar om finans- och miljöpolitik, om konstitution, EU, skatte- och kulturpolitik. Det vill säga de flesta av de politiska områden som hanteras av riksdagen.

Och det pekar på att det behövs en samordning av stödet. Idag har jag varit i Sala och träffat två fantastiska människor. Den ene har varit bidragsförsörjd i åtta år och gått in och ut från projekt till projekt, program till program, år efter år. Sedan sex månader har han fått samordnat stöd i en takt som han själv bestämmer, och han är på vippen att få ett arbete. Sex månader. Stod han långt från arbetsmarknaden när han startade sin tid i samordningsinsatsen? Eller är det inte vårt synsätt och vår samordningsförmåga som tidigare bromsade honom men som till slut, när vi har tänkt om, har möjliggjort ett stöd som till slut gav resultat? Av Samordningsteam Salas snart färdiga årsrapport står det om 19 av 32 deltagare som har tagit del av samordningsinsatsen är på väg till praktik, studier eller arbete. Detta med ett utanförskapssnitt på mer än fem år. Detta överträffar allas förväntningar, flera gånger om. Hans berättelse är inte unik.

Sedan var det två studier, ett om utanförskapet i Malmö, ett annat om hur Sverige faller i trygghetsligan. Studierna har inte bara tiden gemensamt, de författas av riktiga tungviktare i den sociala vetenskapen: Tapio Salonen respektive Joakim Palme. Tapio Salonen tar upp i en studie som kommer på tisdag från Malmö högskola där han visar att den okända och oftast borttagna delen av vuxenbefolkningen i Malmö har växt kraftigt de senaste tjugo åren, från 1,7 procent 1990 till 6,5 procent år 2008. Motsvarande siffror för Stockholm är 3,9 procent, för Göteborg 2,9 och för hela landet 2,3 procent. Det är alltså den delen av vuxenbefolkningen som varken har registrerade inkomster från jobb, näringsverksamhet, kapitalinkomster eller offentliga stöd. Helt utanför.

Joakim Palme beskriver hur den svenska modellen rasar i jämförelse internationellt. Både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ligger på obekvämt låga nivåer jämfört med OECD snittet. "Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över", säger Joakim Palme och konstaterar att Sverige är det land där den sociala tryggheten försämrats mest på fem år.

Det framträder ett obehagligt mönster här som kopplar samman barnfattigdom, utanförskap, ojämlikhet och otrygghet. Men jag har svårt att tro det handlar endast om bristande resurser. Jag kan inte förstå hur den kreativitet som exempelvis "drabbat" Storbritannien i finanskrisens spår, där de politiskt på flera departement, finansen inräknat, säger att "vi måste samverka, vi har inte råd att slösa i våra stuprör längre". Men i Sverige är det tydligen ok. Argumenten för att inte satsa ännu mer på den finansiella samordningen säger, "visa oss evidensen". Men evidensen som visar på kraftiga kostnader för det som är, när vi gör som brukar, det räcker inte. Vad kostar åtta års utanförskap, jämfört med sex månaders samordning?

Sist men inte minst har vi dagens recension, åter i DN, om boken "Ingenmansland" av Dan Jönsson. Recensenten Per Wirthén skriver:

Han beskriver en ekonomi på sparlåga. Små marginaler. Knapphet. Mångsyssleri. Bräcklighet. I det fina avsnittet från Grängesberg landar han i bokens bärande slutsats att det är ”skräcken att hamna på sy­stemets utsida som är den mentala drivkraften i globaliseringen. Vår tids stora, politiska drama utspelar sig längs denna gräns. Mellan centrum och periferi, mellan de inneslutna och de uteslutna.” Den gnagande rädslan håller småföretagare, kommunalråd och unga i Arbetsförmedlingens väntsoffor i sitt grepp. När man misslyckas har doktrinen om valfrihet förskjutit skulden från bristande system till den egna otillräckligheten. I stället för att känna vrede gömmer man sig i skam.

Jag är arg, användbart arg, ilsken för att det inte behöver vara så här, att samhället lastar sina samordningsbrister på enskilda individers bräcklighet. Det ska inte behöva vara så här. Vi, tillsammans, kan bättre.

Integrerad samverkan (3) - i Sala

Idag tänkte jag ge er ett exempel på integrerad samverkan från Sala, en kommun i Mellansverige, där organisationerna är fullt ut gemensamt organiserade i ett samordningsteam i syfte att hantera ett gemensamt åtagande. Jag gör det genom att ge er det naket, inte genom mina ögon, utan direktkontakt via hela deras senaste månadsbrev. För mig andas både tonläget och ansatsen integrerad samverkan. Det finns ett stort VI i texten, inte ett projekt i marginalen som slåss för sin uppmärksamhet utan en taget-för-givet inkluderande attityd som inte vet något annat än vad den gör. Jag gillar dess berömmande, feedbackalstrande, budskap samtidigt som den inte på något sätt ryggar från ansvaret som ligger på myndigheterna att möta upp i samverkan med individen, inte något annat, i fokus. Jag blir glad när jag läser det och jag vill fortsätta stödja, uppmuntra och sprida ert goda exempel. Tack Anette för dina varma ord.

"Samordningsteam Sala: Månadsbrev – november 2011

Hej,
Då har november månad rullat på i rasande takt. Här hos oss har det även rasat in, men då i form av deltagare. Vi börjar nu närma oss 30 deltagare vilket känns spännande och utmanande. Med det så är det snart fullt hos oss. Att taket ligger på 30 deltagare är med det inte sagt en fast och stationär gräns, utan kan ändras utifrån vilka förutsättningar som finns. Vi kan efterhand bedöma hur många vi, på ett kvalitativt och professionellt sett, kan samarbeta med samtidigt.

I samverkansgruppen [remitterande instans med alla parter] står vi nu inför prioriteringar. Att tillsammans bedöma vem som har störst behov av samordningsteamet är inget lätt beslut. Det kanske är något som behöver få prövas och testas ett tag. Så ha lite tålamod.

Tålamod är även en egenskap vi i teamet behöver ha i stora mått. Vi får dagligen utmana oss då lockelsen kan vara stor till att överta ”förarsätet”. För vi behöver stå beredda att lyssna, utforska, stötta och inspirera våra deltagare till att bli huvudpersoner i sina liv och med det sätta sin egen färdriktning. Att vänta ut den kreativa och starka människa som finns bakom en sluten och ibland skugglik gestalt är fascinerande. Samtidigt är inte alla där i sin process att de är beredda att inta ”förarpositionen”. Det är lättare att vara passagerare. Med en konsekvens att vägen fram blir då någon annans.

Vi närmar oss 3 månaders uppföljning för de första deltagarna som aktualiserades till oss. Då är det läge för deltagarna att ställa sig frågan – har jag satt färdriktningen och är det jag som styr? Gör jag saker som för mig framåt? Här är det även viktigt att ni som handläggare har en tanke om hur uppföljningen på bästa sätt kan genomföras. Hör gärna av er till oss med synpunkter.

Vill även passa på att ge er handläggare lite feedback på ert arbete. Ni beskrivs som uthålliga, stöttande, trygga och hjälpsamma i alla lägen. Någon att hålla i då det blåser. All respekt till er och så härligt att höra tycker vi. Av erfarenhet är det inte alltid det låter så här positivt. Så sträck på er!

Snart är det juletid. En tid som väcker känslor - av olika karaktär. Deltagarna kommer att ha möjlighet att komma till oss alla vardagar under jul och nyårshelgen. Det kan vara skönt för vissa.

Nästa månadsbrev kommer till er i slutet av januari!

En god Jul och ett riktigt gott samordnings år 2012 önskar vi Er!

Anette Häggqvist
Verksamhetsledare Samordningsteam Sala"