De refererar till material, som är publicerad annorstädes, att samhällets totala kostnader för ohälsa uppskattas till cirka 820 miljarder kr. En svindlande summa. Summan i sig motsvarar hälften av de totala offentliga utgifterna i Sverige. Dessa utgifter fördelar sig på alla de olika sektorerna i samhället: kommunerna, staten, landstingen, hushållen och företagen. Hälften av summan, de cirka 820 miljarderna, är orsakad av förlorad produktion till följd av minskad eller förlorad arbetsförmåga. Wow. Med sådana summor är det svårt att inte vilja fundera: Vad skulle bli annorlunda om dessa medlen samordnades bättre? Skulle vi se bättre välfärd? Bättre effekter och resultat?
Det är denna fråga som vägleder debattartikeln och de går in i samma sak som vi ser i den finansiella samordningen. Det är inte de enskilda enheternas effektivitet som ger besparingar eller bättre tjänster. Man måste gå upp en nivå, till helheten och titta på drivkrafter och tänkande. Här finns begrepp som stuprörstänkande och ett annat som debattartiklarna tar upp (som var nytt för mig): externalitetsproblem. D.v.s. ett nationalekonomiskt term för "när jag sparar i min budget är det någon annan som får betala" eller "när min enhet betalar är det någon annan som vinner". Ingvar Nilsson tar upp detta som "kedjebrevsekonomi".
Lösningen menar debattförfattarna är "hängrännor" och, hej presto, "ökad finansiell samordning". De skriver:
Lagen om finansiell samordning är ett intressant exempel. Kanske kan lagstiftningen utvecklas för att få till stånd mer finansiell samordning kring hälso- och sjukvårdsinsatser. Det är rimligt att vinnarna är med och betalar för samhällsekonomisk lönsamma hälso- och sjukvårdsinsatser.Jag måste säga att jag har fått nya idoler. Läs artikeln:
...
Ohälsan i samhället kostar samhället alldeles för mycket för att vi skall ha råd att inte minska den. Åtgärder som bryter upp stuprörstänkandet borde ha högsta prioritet.
Artikel: Stuprörstänkandet i sjukvården kostar miljarder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar