Intervju med Lollo Horn

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag första träffade Lollo Horn. Det var säkerligen redan under Samanda tiden (Västmanlands namn för Handlingsplanssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen innan det fick ett officiellt namn) då hon arbetade för Arbetsförmedlingen i det samarbetet. Efter utvidgningen av Norra Västmanlands Samordningsförbund med denna del av Västmanland (och Sala) hade jag en föreställning som bekräftades av flera runtomkring mig att Lollo Horn var och är fortfarande en av landets allra bästa samordnare. På riktigt. Kontoret i Hallstahammar/Surahammar hade i sin Samanda-enhet haft de bästa resultaten i landet och det under långa perioder. Lollo arbetar fortfarande för Arbetsförmedlingen men från september i fjol tog hon steget över till att vara arbetsförmedlare i den integrerade samverkansverksamheten Samordningsteamet Hallsta/Sura. Jag är jättelycklig för det, det tror jag vi alla är. Det är som att få värsta Zlatan värvningen till ett Dream Team. Lollo har alltid en massa bra idéer och är en fena på att skapa bra resultat. Det finns ett driv likt ingen annans och ett oändligt engagemang. Så perfekt för en intervju här på bloggen att kunna stilla en del av nyfikenheten!

Jonas: OK vad kul, då börjar vi... Lollo, kan du berätta hur du kom in i samverkansarbetet? När upptäckte du att detta var något att engagera sig i?

Lollo: I samband med att jag började arbeta med arbetsinriktad rehab på AF Surahammar (1997) upptäckte jag att de arbetssökande som var aktuella på AF och samtidigt på tex FK eller IFO, i första hand såg sig själva som "budbärare" mellan myndigheterna för att kortsiktigt "säkra" sin egen försörjning. Myndigheterna hade även en tendens att försöka avhända sig problemet och flytta över försörjningsproblemet till annan myndighet fortast möjligt. Samverkan fanns inte.. Jag knöt kontakter både på  IFO och FK och så småningom utformade vi en samverkan som bestod i att AF och IFO träffades en gång per månad och diskuterade vilka ärenden som var "gemensamma" (med samtycke av klienterna) och vi utformade en gemensam handlingsplan, vilken blev som en stafettpinne, dvs varje myndighet som ville överföra ett ärende till annan myndighet försäkrade sig om att klienten fasades över enligt handlingsplan innan man "släppte stafettpinnen". På så sätt blev klienten involverad i sin utveckling, riskerade inte att hamna "mellan stolarna" och alla berörda parter var införstådda med vad som skulle hända härnäst. Samarbetet AF/ FK utvecklades till att AF hjälpte till att finna arbetsprövningsplatser, följa upp prövningarna och göra en bedömning huruvida "den försäkrade" hade någon grad av arbetsförmåga, varefter bedömning om fortsatt sjukpeng/ sjukersättning prövades. Denna "informella" samverkan var oerhört spännande, vi lärde oss varandras regelverk och fann strategier/metoder för att ändå hjälpa klienten/den försäkrade till egen försörjning i någon grad, vi såg både nyttan för den enskilde och framför allt samhällsnyttan genom förkortade handläggningstider och därmed förkortade tider i "passivitet" för den enskilde, vilket hindrade "utslagning". När samverkan mellan FK och AF startade genom Samanda (2003) anmälde jag intresse och har framgångsrikt arbetat med den verksamheten fram tills Samordningförbundet började finansiera Samordningsteamet Hallsta/Sura och jag hade förmånen att få delta i Utvecklingsgruppen (tidigare Beredningsgruppen) med detta arbete. Jag arbetar sedan årskiftet hela min arbetstid i Samordningsteamet och känner en enorm arbetsglädje och utmaning. Mina kunskaper, erfarenheter, breda kontaktnät och intresse för lösningsfokuserat arbete kommer mycket väl till pass i utmaningen att utveckla samordningen kring individer som behöver samordnade insatser. Dessutom brinner jag för det terapeutiska arbetet, utvecklingsmöjligheterna inom området och jag känner att jag fått en fantastisk chans att "göra skillnad" för utsatta grupper i samhället.

Jonas: Du skriver att dina kunskaper, erfarenheter etc och utmaningen att utveckla samordningen vidare. Anta att samordningen där du arbetar utvecklades över allas förväntningar, vad tror du att du gör annorlunda eller mer av då?

Lollo: Jag skulle fortsätta verka för att samordning blev ett naturligt inslag i alla myndighetsgemensamma ärenden genom att bygga broar av samförstånd/respekt/tillit med berörda kompetenser "på golvet" inom de olika myndigheterna, dels genom aktiv samverkan och dels genom att marknadsföra verksamheten kontinuerligt för att fånga intresse och se nyttan men utökad samverkan. Vi skulle ha bokade uppföljningsmöten, där den gemensamma handlingsplanen följs upp/revideras, allas kompetens skulle samordnas i den enskildes väg till egen försörjning. Medicinsk, arbetsinriktad och "social" rehabilitering finns beskriven i handlingsplanen och är anpassad till individens förmåga och behov. Lösningsfokuserat arbetssätt är ett naturligt inslag som dessutom kvalitetssäkrar insatserna genom ORS/SRS/GRS. Jag skulle utveckla metoder och arbetssätt ännu mer än idag.. ta lite mer "språng" och "risker " för att bli mer innovativ i utvecklingen av samordningsarbetet, d.v.s. "töja" på regelverket för positiv samverkan.... använda mer tid för den enskilde... använda kontaktnät och fantasin för att korta tiderna i utanförskap... men även för utmaningen och nöjet att få arbeta kreativt på ett samhällsnyttigt sätt!!

Jonas: Vad ser du redan idag som ger dig mod att fortsätta på denna väg mot bättre samordnade tjänster?

Lollo: Jag ser att samordning är den enda rätta vägen att komma vidare med de individer vi arbetar med idag. Jag har, både i enskilda samtal och i gruppmöten, kunnat konstatera att det finns en enorm inneboende vilja och kraft hos individerna att komma till egen försörjning men viljan ligger så "inbäddad" utifrån myndigheternas krav och individens oförmåga att ta egna beslut... man vågar inte säga emot eller ifrågasätta... man lyder... man har allt för länge blivit tillsagd vad man ska göra! I samordningsarbetet frågar man individen vad den vill, vilka mål den har och så jobbar vi vidare med lösningsfokuserat arbetssätt, vilket ger utrymme för att frigöra oanade förmågor hos individen, det är oerhört spännande och utmanande... och gör mig ännu mer nyfiken/målmedveten att vägleda individen till att ta beslut och agera!! I samordningen med andra myndigheter/arbetsgivare har jag upplevt så mycket positivt gensvar och respekt, dessutom fått en insikt att de allra flesta är positiva till att föra individen framåt och att göra en insats för samhället genom att tex arbetsgivare gärna ställer upp och identifierar talanger och vad som behövs för att förstärka talangerna (= både yrkesmässiga och "sociala")... det är helt enkelt ett fantastiskt, utmanande, kompetensutvecklande och roligt arbete jag har.

Jonas: Det är fantastiskt Lollo. Stort tack!

Intervju med Henry Komulainen

Henry Komulainen är vice ordförande i Norra Västmanlands Samordningsförbund och jobbar vanligtvis som områdeschef på Försäkringskassan, LFC Fagersta. Han har varit chef på Försäkringskassan i Fagersta sedan början på 1990-talet och en röd tråd i hans ledarskap har varit, och är, engagemanget för samverkan mellan organisationer och bättre arbetsmetoder med klienten i fokus. Jag har själv känt honom sedan 2000 och han var under min tid på Försäkringskassan min chef. Otroligt inspirerande för mig och mitt eget arbete är han men även för det lokala samarbetet i stort. Henry är ödmjuk, inlyssnande och tydlig. Med hans historia och djupseende är det intressant att höra hans tankar kring samordning, samverkan och möjligheter för individer att komma till en arbetsmarknad. Varsågoda.

När och hur började ditt engagemang för samverkans-frågorna?
Ja, det är så länge sedan så det minns jag knappast. Men från 1998 började det hända en hel del kring samverkan i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg. Vi hade en bra samverkansgrupp där cheferna för Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, sjukvården och Försäkringskassan ingick. I den här samverkansgruppen föddes många goda idéer. På den tiden fanns det också så kallade Dagmarpengar, det var projektpengar som ganska fritt kunde användas till rehabiliteringsprojekt. Vi var väldigt aktiva i den här regionen och vi startade många bra verksamheter genom åren som finansierades med Dagmarpengar. En del har också gått in i ordinarie verksamhet och lever kvar än idag. Man kan dra många paralleller med samordningsförbundets verksamhet idag och man kan kanske säga att här lades grunden för den fina samarbetsanda vi har idag.

Du har verkligen varit med länge och följt samverkansfrågorna. Hur ser du på skillnaderna mellan då och nu? Vad är annorlunda idag?
Den största förändringen enligt min uppfattning är att det fanns mer utrymme för lokala initiativ på den tiden. Idag är verksamheterna uppstyrda och organiserade utifrån ett ”stuprörstänkande”. Det gör att det finns mindre svängrum. Det är väl i princip bara genom samordningsförbunden som det finns möjlighet idag att prova nya arbetssätt och få en finansiering för detta. EU-projekt är väl också en möjlighet, men betydligt krångligare. Styrningen av offentliga verksamheter är därför en mycket viktig fråga som har nära anknytning till kundfokus och helhetssyn.

Intressanta tankar och kloka ord. Jag undrar, trots "stuprörstänkande" och mindre svängrum, har samordningstanken ändå utvecklats och samordningsförbundet har bidragit till det. Jag tänker bl.a. på utvidgningen i länet och integreringen av verksamheter. Vad är det, tror du, som gör att utvecklingen, trots alla utmaningar och svårigheter, rör sig framåt och blir bättre?
Det var en svår fråga som man nästan behöver vara filosof för att svara på. Om man är optimist kan man tänka att det beror på att ”det goda segrar till slut”, d.v.s. lokalt ser man vilka stora fördelar det innebär för individerna om aktörerna som finns kring individerna samarbetar på ett bra sätt. Så samarbetstanken dör aldrig riktigt hos chefer och professionella som finns nära individerna, trots att man uppfinner mer eller mindre lyckade styrsystem centralt.

Wow, det var häftigt. Undrar om vi kan ta en sista fråga? Vad skulle du önska se hända i framtiden och vad skulle vara ett tydligt nästa steg framåt?
Det får vara den sista frågan. Det jag skulle önska se hända i framtiden är att vi får en mer inkluderande arbetsmarknad, att företagen vill överglänsa varandra när det gäller att ta ett socialt ansvar och anställa funktionshindrade i mycket större omfattning än idag. Att den utveckling som ICA, IKEA med flera har startat tar riktig fart. I förlängningen är jag övertygad om att de funktionshindrade kommer att fylla sin plats, så det kommer inte att vara någon uppoffring. Eftersom de allra flesta rehabiliteringsinsatser är inriktade på att komma in eller åter på arbetsmarknaden är det en nyckelfråga att det också finns en plats att komma till efter rehabiliteringsinsatser. Ett första tydligt tecken kan vara att det går bra med vårt planerade ESF-projekt som just är inriktat på att vidga arbetsmarknaden för unga funktionshindrade.

Jättetack för intervjun. Dina tankar är mycket intressanta att ta del av och att fundera kring. Tack!

Lokalt ledarskap är otroligt viktigt för att utveckla samverkan. Och ledarskap är kollektivt och en obestridlig del för hur samverkanskultur sprids och stärks. Det behövs med andra ord mer än en. Här är ännu en person med hum om samordning.

Tre frågor från Trelleborg

Mikael Jung, samordnare i Samordningsförbundet Trelleborg, har ställt frågor om samverkan till mig som är ämnad för publicering i deras kommande månadsbrev. Efter genomläsning kanske svaren har ett värde att sprida vidare här på bloggen:

Hur ser du på utvecklingen av samverkan mellan myndigheterna?
Jag tror att samordningsförbunden har bidragit starkt till en snabbare och mer hållbar utveckling av samverkan, framförallt lokalt. Speciellt de senaste fem-sex åren har det skett en märkbar utveckling med alltfler förbund och gemensamma insatser som kommer individer med samordnade behov till del.

Vad kan samverkan leda till?
Det enkla svaret är bättre insatser så att individer får bättre stöd och bemötande. Samhället har bra med resurser i allmänhet (som också bekräftas genom samverkan) men koordineringen är ofta eftersatt p.g.a. vårt splittrade välfärdssamhälle med olika huvudmän för olika behov. Samverkan leder till bättre hushållning och effektivare insatser. Samverkan kan också leda till bättre samordning som leder, i sin tur, till bättre beslut, en större flexibilitet och långsiktighet för de ingående myndigheterna.

Vilken roll kan ett samordningsförbund spela i detta?
Samordningsförbundet är ypperligt placerat för att jobba med koordineringen och stödet så att bättre insatser för den enskilde utvecklas. Samordningsförbundets struktur, medel och stödet från beslutsfattare och tjänstemän gör det klart enklare att anpassa insatser efter det lokala behovet. Förbundens medel är ytterst välinvesterade. Samordningsförbundet har också en nyckelroll med att stärka samverkanskulturen på plats genom exempelvis helhetssyn, nätverk, nya tankesätt och mötesplatser samt relationer på flera nivåer. I detta kan samordningsförbundet anta en tydlig roll. Utan en utvecklad samverkanskultur är det svårt att utveckla samverkan långsiktigt och att samordna resurser utifrån individens behov och samhällets möjligheter. Och möter inte samhället individens behov då slösar vi dyrbara resurser som kunde ha använts bättre.

Integrerad samverkan (2)

Här är en bild som jag har använt på sistone för att illustrera "integrerad samverkan". Den kom ursprungligen från Christian Ståhl och jag hoppas att det är OK att jag förmedlar den vidare och möjligtvis utvecklar den vidare, i alla fall med mina ord.

Bilden behandlar hur vi på olika sätt kan förhålla oss till samverkan, både personligen, i våra arbetslag, organisationsmässigt och i samhället i stort. Pilen visar på riktningen, den önskvärda utvecklingen.

Första bilden kan handla om hur samverkan behandlas som något apart från den ordinarie verksamheten. Det är något man inte har grepp om, det kanske finns t.ex. ett projekt därute som man har dålig koll på. Det kan handla om ett förhållningssätt, ex att "samverkan är inte något jag behöver vara engagerad i, jag har ju mina uppdrag och det är dem som jag blir belönade utav, inte samverkan". I samordningsförbunden kan det handla om ett perspektiv som säger att det arbete är perifert, i marginalen och att medlen i den finansiella samordningen är något tillspetsad "grädde på moset", eller samordningsförbunden får ta det "som blir över". I förhållande till projekt och insatser kan det handla om kortsiktiga, nästan godtyckliga insatser, för att hantera den komplexitet som en mer utvecklad samordning kan hantera. Två-åriga projekt för att hantera neuropsykiatriska funktionshinder i samhället? Känner ni igen det?

Den andra bilden kan handla om "samverkan på fredag" syndromet. Den jobbiga arbetsuppgiften som kräver ett annat arbetssätt gör man sist i veckan, när alla har gått hem och alla är trötta. Det kan vara att det är en person i arbetslaget som vet hur man ska jobba med de svåraste fallen eller att det är bara ett fåtal som remitterar till samverkansinsatser. Det kan också reflektera en obalans i vem som är engagerad för samverkan (när det behövs). Vem är det som drar? Projektmässigt kan det handla om projekt som försöker hantera en delprocess i en större process, eller som samlar vissa av parterna eller kompetenserna men inte de som behövs.

Den tredje bilden är en bild som beskriver "integrerad samverkan". Här är myndigheterna integrerade med varandra när de behöver det. Förhållningssättet präglas av jämnt fördelat engagemang från alla delar i en organisation och detta syns hos varandra. I integrerad samverkan finns långsiktiga insatser, nej, verksamhet som myndigheterna driver tillsammans där individens behov står i centrum. I detta nav samlar sig myndigheterna för att erbjuda en effektiv service för individer som behöver det. Här tänker man förebyggande och utifrån både ett helhets- och ett samhällsperspektiv. I samordningsförbundet kan du exempelvis inte se vilka myndigheter beslutsfattarna tillhör utan alla är engagerade för att stödja den samverkan myndigheterna vill bygga upp långsiktigt. I den sista bilden är gränserna mer uppluckrade, inte diffusa men mer som cellmembraner än som murar. De kan släppa igenom viktiga saker och gör det. Myndigheterna är också välinformerade och kontinuerligt uppdaterade om varandras verksamhet och resurser. Myndigheterna betonar avslutningsvis medberoendet dememellan och agerar gemensamt i den ytan som de behöver vara samorganiserade i.

Glöm inte pilen under ringarna. Den beskriver en riktning, att det är mot integrerad samverkan vi närmar oss. Ingvar Nilsson, nationalekonomen, sa häromdagen att icke-integrerade samverkansinsatser är inte lönsamma på längre sikt. Vidare menar payoff att alla insatser poolar resurser från ordinarie verksamhet. Insatser är per definition redan integrerade med omgivningen. Det går inte att se insatser eller samverkan som något som är dekontextualiserad, apart eller marginaliserad. Riktningen är viktig. Den visar att med momentum (rörelseenergi som byggs på efterhand) går det att röra sig mot mer integrerad samverkan. Från det ytliga och kortsiktiga till det mer förankrade och långsiktiga, med små och säkra steg. Samordningsförbunden representerar för mig ett konkret bevis på ett steg mot integrerad samverkan. Det är en struktur som håller, nu fast förankrat i systemet.

Jag tror att tolkningen av bilden kan utvecklas vidare i takt med att vi lär oss mer om samverkan och hur vi lyckas med integreríngen av den. Ni får gärna tycka till och lägga till!

Ministern som ber om hjälp

I senaste Dagens Socialförsäkring (DS #2 mars 2011) ropar socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, "ministern som ska fixa försäkringen" på hjälp. Enligt artikeln har den relativt nyblivne ministern fått ett antal knepiga frågor att ta tag i. Övergången mellan statliga myndigheter (Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och tillbaka) och det långsiktiga arbetet med aktivitetsersättning (unga med långvariga ersättningar) är ett par exempel. Det jobbas i regeringskansliet att se över vad som kan förbättras. Kanske snubblar någon där över denna blogg, så därför tänker jag ge mitt perspektiv på de frågor som är aktuella på Socialdepartementet enligt artikeln:

Är det rätt personer som går över till Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen efter maximal tid i sjukförsäkringen? Ska Arbetsförmedlingens insatser komma tidigare?
- Om det är "rätt" personer har jag svårt att bedöma. Däremot har en mycket stor majoritet av denna grupp samordnade rehabiliteringsbehov och bör hanteras utifrån de behov de har. Utan att möta behovet i gruppen riskerar gruppen att återkomma till myndigheterna. Resultatet blir då ett slöseri av resurser, både ekonomiskt och mänskligt, även för professionerna i de inblandade myndigheterna. Slöseriet sker i form av dubbelarbete, osammanhängande process för den det berör (även myndigheternas personal) och luckor i ansvar och aktiviteter. Med samordnade rehabiliteringsbehov menas en komplex sammansatt problematik där både rehabilitering efterfrågas/bör erbjudas som är av social, medicinsk och arbetslivsmässig art. Arbetsförmedlingens insatser bör helt klart, följaktigen komma tidigare men det räcker förmodligen inte, då gruppen har sociala och medicinska behov också. Det behövs ett samlat grepp för att möta behovet och därmed få ett flöde ur både socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen mot ett självständigt arbetsliv.

Vad ska man göra med problemet att en del av dem som behöver återvända till sjukförsäkringen efter utförsäkring saknar SGI och därför inte kan få sjukpenning?
- Utan en regelverksförändring eller särskilt program inom AF måste individerna som hamnar i denna situation hantera den utifrån de rådande omständigheterna. Då gäller att medel eller möjligheter frigörs för att möta upp gruppens behov. Utan detta bromsas flödet för att komma ur denna svåra situation. Det kan inte vara meningen att Arbetsförmedlingen eller kommunsektorn enskilt arbetar med medicinska behov. Här behövs också ett samlat grepp för gruppen som har behov som inte passar in i de program eller regelverk som samhället, i sin fragmenterade organisering, erbjuder medborgare. Den enda instansen i samhället som har möjlighet att fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv på gruppens behov är samordningsförbunden, med stöd av lagen om finansiell samordning. I den klargörs att myndigheterna (AF, FK, kommun och hälso/sjukvården) tillsammans har ett "samlat ansvarsområde" för att stödja individers rehabilitering till arbetslivet. Ett förslag vore att skala upp insatserna från regering och riksdag till samordningsförbundens verksamhet, och därmed skapa ett möjliggörande handlingsutrymme för myndigheterna att ta ett gemensamt ansvar, i ett neutralt rum och att hitta lokalt anpassade lösningar. Detta bör prioriteras politiskt, så att myndigheter nationellt, regionalt och lokalt får en tydlig signal om den välfärdssystem politiken, och medborgarna, vill se mer av.

Vad ska man göra för att inte så många unga ska hamna i passiv aktivitetsersättning och istället få aktiva insatser?
- Eftersom gruppen har omfattande samordnade behov bör insatser för gruppen ges utifrån dessa förutsättningar. Gruppen har behov av social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Samma igen, det är samordningsförbunden och lagen om finansiell samordning som står till buds. Något alternativ utifrån rådande omständigheter finns inte. I Norra Västmanlands Samordningsförbund finns samordningsteam för att särskilt hantera denna grupps behov. Utifrån fem års erfarenheter och löpande utvärderingar har myndigheterna lokalt beslutat att insatser som möter individerna i team med flera professioner och kompetensområden samt erbjuder en tät kontakt med individerna är de som har de bästa förutsättningarna att lyckas med denna grupp. Det är heller inte främjande att arbeta med denna grupp i projektform. Inte i det långa loppet. Myndigheterna har behov av att skapa trygga och långsiktiga förutsättningar för att möta en grupp med komplexa behov. Även här, visar det sig, att den mest lämpliga steget är således att stärka samordningsförbundens verksamhet så att gemensamma lösningar kan utvecklas.

Med bästa hälsningar,
Jonas Wells

Lösningsfokuserade ledtrådar

Under torsdagen och fredagen förra veckan arrangerade samordningsförbunden i Västmanlands län och företaget Clues en konferens under temat "Lösningfokuserade ledtrådar". Konferensen var en stor succé med cirka 200 deltagare från 25 organisationer, framförallt medlemsorganisationerna i den offentliga sektorn. Syftet med konferensen var att föra samman engagerade och nyfikna på lösningsfokuserat arbetssätt. Konferensen erbjöd olika workshops och mycket nätverkande. Inbjudna gäster var Mark McKergow från SFWork i England som talade om Rutenso och värdledarskap samt Harry Korman, SIKT i Malmö som talade om arbete med ofrivilliga klienter.

Med all det engagemang och energi som släpptes loss under evenemanget tog jag tillfället att intervjua några deltagare. Jag frågade om konferensens tema och om de kunde ge mig en ledtråd om vad lösningsfokus betyder för dem. Här är deras svar. Efteråt tillåter jag mig själv att stanna upp och reflektera lite...

Elisabeth Bahngoura, Länsstyrelsen

- Jag jobbar väldigt mycket med att främja samverkan, med processer och försöker förändra saker och utveckla. Då behöver jag inte göra det man alltid gör som identifiera hinder och problem och se vad som ska lösas. Utan istället titta på det som fungerar och så gör mer av det.

Rana Saad Khazaal och Björn Tengelin, Västerås Stad
Rana: - Att komma vidare i samtal och känna att jag kommer någonstans, att jag kan fördjupa mig utan att begränsas. Det finns alltid mer.
Björn: - Det är en personlig utveckling. Jag har hela tiden blivit skolad i ett handledande förhållningssätt där ett frågeställande är i fokus blir det [lösningsfokus] så konkret och är ett enkelt verktyg att ta till även om det är väldigt komplext och små detaljer. Men det är så användbart för det är så konkreta steg i strukturen för att föra ett samtal vidare.

Linda Nilsson, Fagersta kommun
- Att hitta nya vägar till lösningar. Att se det istället för problem.

Sussan Öster, Landstinget Västmanland och Harry Korman, SIKT
Sussan: - Samarbete.
Harry: - Om man vill reducera lösningsfokus till en enda fråga så sa Steve [de Shazer, LF skapare], "What's better?", vad är bättre, men jag har svårt att reducera det till en enda fråga. Så jag vill ha två: Vad vill du? och vad är bättre?
Sussan: - Och jag vill säga det citatet som jag nyligen har lärt mig: "The art of being wise is knowing what to overlook". Då får man ett roligare och faktiskt enklare jobb!

Annika Rydelius Jansson, Landstinget Västmanland
- Utveckling för allt

Per Jonsson och Margareta Berg, Köping kommun
Per: - Det är ungefär som att bygga hus, man bygger lösningar. Det är väl det.
Margareta: - Samarbete. Att skapa tillsammans och sen så blir det en lösning som man, liksom, jobbar fram.

Sven-Erik Ödring, Arbetsförmedlingen
- Förenklat arbetssätt, det är det ju. Vi har en hel del ungdomar som är svåra. Det blir enklare att få dem att prata själva, ett sätt att lära sig att få dem att prata.

Mariana Hede, Västerås Stad
- Att utgå från människors resurser.

Roine Peimer, Västerås Stad
- För mig handlar det om att hitta andra okonventionella, nya lösningar tillsammans för att föra saker och ting framåt.

Eva Pålsson, Norbergs kommun

- För mig betyder det att man inte får glömma den som har någonting som ska bli löst. Man är inte den som löser saker åt andra utan man är några som gör det tillsammans.

Eva Dickfors von Knorring, Landstinget Västmanland

- Hopp. Att se, uppmärksamma, det som fungerar, göra mer av det som fungerar, framåt.

Agneta von Schoting, Sala kommun

- Ja, det betyder jättemycket för mig. Det betyder ett nytt tänk, nya möjligheter, ett helt annat sätt att jobba på. Att få med sig folk utan att bli experten. Det betyder jättemycket, verkligen.

Leif Bergström, Västerås Stad

- Därför att jag tror att en människa är ett universum på två ben och jag kan aldrig lyckas förklara vad den personen vill. Det måste den göra själv.

Lena Våglund, Västerås Stad

- För mig handlar lösningsfokus ledtråd om att ha ett ögonhöjdsmöte där det inte är bottom-up, inte top-down. När jag lägger mer energi på att förstå hur du tänker än att få dig att fatta vad jag menar.

Marcus Strömgren, Landstinget Västmanland

- Framåt, fokus framåt.

Ulrica Sandzén, Samordningsförbundet Norra Dalsland

- LF är ett sätt att bygga en positiv värld och som går att använda i både mikro och makro nivå. Ett sätt att utöka det som fungerar och minska det som inte fungerar utan att egentligen behöva tänka på det.

Vilka fantastiska svar! Så mycket klokhet finns det här. Under dagen gjorde jag en annan reflektion vilket handlar om värderingar och organisation. Nu har jag både gett namnen och organisationen som de arbetar hos. Tänk om jag inte hade namngivit organisationen? Skulle ni se var de jobbar? Och kan ni gissa er till var i organisationen ni finner dem? Det är en reflektion jag har gjort tidigare när förbundet har arrangerat utbildningar för många organisationer samtidigt. Grunden för samordningsarbetet och den samverkan de som jobbar i organisationerna vill ha ligger djupare än stuprören och sektoriseringen. Det finns värden som förenar de som har valt offentlig sektor som sin arbetsplats som organiseringen lätt glömmer bort. Det är skönt att bli påmind om att i verkligheten är det inte så långt för myndigheterna att hitta varandra.

Förbluffande resultat kan inte planeras fram

Idag nåddes jag av otroliga nyheter från insatsen Hälsocenter. Enligt projektledaren Anna Ivarsson har hela 7 932 (!) personer deltagit i aktiviteter på Hälsocentret under de tre år som verksamheten har varit igång. Detta i ett kommunalt upptagningsområde där det 'bara' bor cirka 22 000 invånare. Det betyder att drygt var tredje person har varit aktiv i någon hälsofrämjande aktivitet via centret. Vem kunde tro detta? Efter att chocken hade lagt sig ställde jag några frågor till Anna:

Jonas: Hur har ni lyckats att nå ett så bra resultat?
Anna: Genom att börja med ett aktivt nätverksbyggande, till att sedan hela tiden utveckla verksamheten. Vi har jobbat hårt med att marknadsföra verksamheten och vara synliga till hela befokningen ex. via annonser, maillista, deltagande i andra aktiviteter "på stan/byn". Vi har utgått från hälsosamtalet där lösningsfokuserat förhållningssätt är metoden för att därefter ta reda på behovet hos besökarna för att kunna erbjuda "rätt" aktivitet.
Jonas: Imponerande, vilka lärdomar har du gjort?
Anna: Att livsstilsförändring måste få ta tid och detta också är individuellt, hur lång tid man behöver på sig. Att alla inte kan eller vill gå i grupp. Att många behöver en grupp som stöd för att lyckas. Att det är främst behov av stöd när det gäller kost, motion, stresshantering samt att sluta röka eller snusa som efterfrågas.
Jonas: Jag kommer att publicera denna nyhet på bloggen, är det något mer du vill framföra?
Anna: Främst har finansieringen från myndigheterna genom samordningsförbundet spelat en stor roll för att Hälsocenterprojektet överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Förbundets stöd genom processer inte minst när det gäller processutvärderingen och utbildningsinsatserna inom lösningsfokuserat förhållningssätt har enat personal i gemensamt synsätt och även tillsammans med andra myndigheter.


Sittgrupp, Hälsocenter i Fagersta