Den ofärdiga välfärden 2.0

När ska välfärden nå de bräckliga som står utanför? Dem som har stått inlåsta, bortglömda och uppgivna? Jag ställer mig frågan. Jag är användbart ilsken och ändå hoppfull. Jag tror att det behövs en ny debattomgång av makarna Inghes bok från 1968 som gav eko under hela 70-talet. Kan vi inte, här och nu, reboota "Den ofärdiga välfärden"?

Jag triggas av ett antal välförfattade artiklar och studier som under de två senaste veckorna har duggat tätt i medierna. Först var det DN:s söndagsartikel "Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa". Susanna Alakovski skriver om vår vägran att se de 248 000 fattiga unga i vårt land (DN 120520). Fattiga barn har fattiga föräldrar. Den vägran som Alakovski tar upp exemplifierar även den vägran som finns för att se samordningsbristerna som ligger bakom välfärdens ofärd. Alakovski är nära. Fattigdom länkas till samhället, till det gemensamma ansvaret, till politiken. Samordningen skriker dock ut för mig när jag läser när hon skriver:

Att begripa fattigdom innebär att förstå hur den skapas av ett komplext nät av social-, bostads-, sjukvårds-, skol- och arbetsmarknadspolitik. Fattigdom handlar om finans- och miljöpolitik, om konstitution, EU, skatte- och kulturpolitik. Det vill säga de flesta av de politiska områden som hanteras av riksdagen.

Och det pekar på att det behövs en samordning av stödet. Idag har jag varit i Sala och träffat två fantastiska människor. Den ene har varit bidragsförsörjd i åtta år och gått in och ut från projekt till projekt, program till program, år efter år. Sedan sex månader har han fått samordnat stöd i en takt som han själv bestämmer, och han är på vippen att få ett arbete. Sex månader. Stod han långt från arbetsmarknaden när han startade sin tid i samordningsinsatsen? Eller är det inte vårt synsätt och vår samordningsförmåga som tidigare bromsade honom men som till slut, när vi har tänkt om, har möjliggjort ett stöd som till slut gav resultat? Av Samordningsteam Salas snart färdiga årsrapport står det om 19 av 32 deltagare som har tagit del av samordningsinsatsen är på väg till praktik, studier eller arbete. Detta med ett utanförskapssnitt på mer än fem år. Detta överträffar allas förväntningar, flera gånger om. Hans berättelse är inte unik.

Sedan var det två studier, ett om utanförskapet i Malmö, ett annat om hur Sverige faller i trygghetsligan. Studierna har inte bara tiden gemensamt, de författas av riktiga tungviktare i den sociala vetenskapen: Tapio Salonen respektive Joakim Palme. Tapio Salonen tar upp i en studie som kommer på tisdag från Malmö högskola där han visar att den okända och oftast borttagna delen av vuxenbefolkningen i Malmö har växt kraftigt de senaste tjugo åren, från 1,7 procent 1990 till 6,5 procent år 2008. Motsvarande siffror för Stockholm är 3,9 procent, för Göteborg 2,9 och för hela landet 2,3 procent. Det är alltså den delen av vuxenbefolkningen som varken har registrerade inkomster från jobb, näringsverksamhet, kapitalinkomster eller offentliga stöd. Helt utanför.

Joakim Palme beskriver hur den svenska modellen rasar i jämförelse internationellt. Både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ligger på obekvämt låga nivåer jämfört med OECD snittet. "Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över", säger Joakim Palme och konstaterar att Sverige är det land där den sociala tryggheten försämrats mest på fem år.

Det framträder ett obehagligt mönster här som kopplar samman barnfattigdom, utanförskap, ojämlikhet och otrygghet. Men jag har svårt att tro det handlar endast om bristande resurser. Jag kan inte förstå hur den kreativitet som exempelvis "drabbat" Storbritannien i finanskrisens spår, där de politiskt på flera departement, finansen inräknat, säger att "vi måste samverka, vi har inte råd att slösa i våra stuprör längre". Men i Sverige är det tydligen ok. Argumenten för att inte satsa ännu mer på den finansiella samordningen säger, "visa oss evidensen". Men evidensen som visar på kraftiga kostnader för det som är, när vi gör som brukar, det räcker inte. Vad kostar åtta års utanförskap, jämfört med sex månaders samordning?

Sist men inte minst har vi dagens recension, åter i DN, om boken "Ingenmansland" av Dan Jönsson. Recensenten Per Wirthén skriver:

Han beskriver en ekonomi på sparlåga. Små marginaler. Knapphet. Mångsyssleri. Bräcklighet. I det fina avsnittet från Grängesberg landar han i bokens bärande slutsats att det är ”skräcken att hamna på sy­stemets utsida som är den mentala drivkraften i globaliseringen. Vår tids stora, politiska drama utspelar sig längs denna gräns. Mellan centrum och periferi, mellan de inneslutna och de uteslutna.” Den gnagande rädslan håller småföretagare, kommunalråd och unga i Arbetsförmedlingens väntsoffor i sitt grepp. När man misslyckas har doktrinen om valfrihet förskjutit skulden från bristande system till den egna otillräckligheten. I stället för att känna vrede gömmer man sig i skam.

Jag är arg, användbart arg, ilsken för att det inte behöver vara så här, att samhället lastar sina samordningsbrister på enskilda individers bräcklighet. Det ska inte behöva vara så här. Vi, tillsammans, kan bättre.

Den ofärdiga välfärden

För 44 år sedan publicerades boken "Den ofärdiga välfärden", av Gunnar och Maj-Britt Inghe. Boken är en översikt över välfärdssamhällets brister och problemgrupper såsom man såg det vid den tiden. Den satte igång en debatt som varade hela 1970-talet igenom. Makarna Inghe ville fånga människors maktlöshet och främlingsskap i det system de är satta att fungera i. Språkbruket är märkbart annorlunda än idag men i grunden är argumentet, att de avvisade är en konsekvens av samhällets organisering, fortfarande giltig.

De pratar om gruppen "missanpassade", "utstötta" och "avvikare". De beskriver gemensamma drag hos denna diffusa grupp i utkanten av samhällets normer och arbetsliv beroende av myndigheters välvilja och regelverk. Gruppen är 1) i allt ökad utsträckning socialt belastade, har 2) en stegrad frekvens av psykisk sjukdom, 3) en tydlig tendens till isolering, och är 4) oberäkneliga med svårigheter att fullfölja initiativ, opålitlighet i föresatser och engagemang vilket leder till misslyckanden, trötthet och oro. Onda ting samregerar hos denna grupp.

Attityden till välfärdspolitiken är modernistisk hos makarna Inghe. Välfärden ska " byggas ut....kompletteras...mot nya djärva mål". Receptet för dem var också tidsenlig med den tiden, en radikalisering av välfärdspolitiken riktad mot klassamhällets uppdelade intressen och privilegier. Här har jag svårt att följa resonemanget men deras problembeskrivning är användbar. Den visar att de grupper den finansiella samordningen har att organisera tjänster för har en idéhistoria. Istället för en radikalisering av politiken ter sig en fokuserad samordning av tjänsterna en rakare väg för att lösa enskilda människors behov av stöd och samhällets behov av självständiga individer.

Problemet lever än givetvis. För drygt ett år sedan kom SCB:s rapport 2009:3 "Utsatt? Utbildning, jobb och pengar - utsatta grupper och deras villkor". Även i denna skrivelse beskrivs hur onda ting samregerar: kopplingen mellan allt större grupper utan fullständiga betyg, utanförskapen mot arbetsmarknaden och allt sämre levnadsförhållanden. Var åttonde vuxen är beroende av bidrag i det svenska samhället. Bland de extra utsatta är arbetslösa och långtidssjukskrivna, män och kvinnor beroende av samhällets stödsystem. Är detta samma grupp av utstötta/utsatta, är det fortfarande en biprodukt av detta samhälle, bara en ny generation?