"Räckia hvarandra handen": Samordning anno 1634

Axel Oxenstierna porträtt 1635

Samordning och arbetsdelning har en lång tradition i den svenska förvaltningen. De två sträcker sig faktiskt ända bak till 1600-talet, till själva formerandet av en statsförvaltning skild från kungen. Arkitekten bakom denna arbetsdelning mellan kungen och statsförvaltningen är Axel Oxenstierna och den finns uttryckt i 1634-års regeringsform, Sveriges första. I denne skapades reglerna för Riksrådet och de fem "kollegier" eller riksämbetena. Dessa var Hovrätten, Krigsrådet, Amiralitetet, Kansliet och Räknekammaren. I artikel 17 står det följande (min fetmarkering):

Endoch desse fem concilia därtill äre instichtade, att alle riksens ärender måge ordentligen och utan försummelse eller blandning drifvas igenom, och till konungens och riksens tiänst räckia hvarandra handen, så skall doch härmed det ena så väl som det andra, mycket mera praesidenterna vara förbundet att blanda sig in i dens andres tiänst och ärenden, villiandes amplificera och vidga sin jurisdiction vidare än honom tillstår och är betroedt

På nusvenska står det att fem riksämbeten instiftas, att de i kungens och rikets tjänst ska räcka varandra handen samt att det skulle vara förbjudet för presidenterna för kollegierna att blanda sig in i varandras tjänsteutövning och ärenden. Rötterna till den typiskt svenska arbetsdelningen i funktioner finns här i den renodlade styrelsens former som i århundraden har varit normgivande för den svenska statsförvaltningen. Effekterna på strukturerna i förvaltningen kan spåras än idag i de autonoma och, i förhållande till regeringen, decentraliserade förvaltningar.

Intressant är att redan i formerandet är samordning framträdande, tydligt markerad i frasen "räcka varandra handen". Denna fras var närvarande ända fram till 1974-års regeringsform då det togs bort, förmodligen för att principen om maktdelning mellan kung och förvaltning var ålderdomlig. I Socialdepartementets myndighetsförordnings sjätte paragraf från 2007 står dock något liknande som kan vara en fortsättning:

Myndigheten skall verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet.

Frågan är, var fick Oxenstierna idén om att "räcka varandra handen" ifrån? Enligt Gunnar Wetterberg, som har skrivit i ämnet, fanns en debatt innan regeringsformen togs där man å ena sidan var rädd att en fast ordnad styrelse och förvaltning skulle göra det svårare för kungamakten att tränga igenom. Å andra sidan argumenterade Oxenstierna att en särdelning skulle ge kungamakten ett mer effektivt och kraftigare redskap. Förmodligen kunde Oxenstierna dra erfarenheter från hur Hovrätten hade byggts upp, som han började med 1614. Och för denna hade han influerats av kejsardömets Hofgericht och fransmännens Parlament. Enligt Wetterberg är det svårt att veta hur pass originell Oxenstierna var men förmodligen ganska. Den svenska modellen blev i alla fall föredöme för Fredrik Vilhelms reformer i Brandenburg (Preussen) och Peter I:s i Ryssland.

Jag har en reflektion kring Oxenstiernas aktualitet i denna fråga. Jag tolkar uttrycket i regeringsformen om samordning och arbetsdelning att det fanns, redan då, en insikt om att de balanserar varandra. En arbetsdelning med autonomi kan inte tillåtas gå för långt utan det ska balanseras med koordinering, handräckandet, i rikets tjänst. Och en total samordning som den före 1634, under kungen allena, är inte administrativt effektiv. Det behövs båda. Både arbetsdelning och samordning. En följd av detta resonemang är att när politiker och tjänstemän, som jag, kritiserar "stuprören" inom förvaltningen, så är det troligen inte specialiseringen utan den bristande samordningen som de, och jag, vänder mig emot.

PS. Tack Gunnar för all hjälp!