Av de många olika stoff som presenterades under dagen samt insikterna och det lärande som växte fram, skulle jag vilja uppehålla mig lite vid Finsams historia och delar av den som präglade tiden lika mycket då som nu. Finsam och dess lagstiftning är en produkt av ett synsätt som växte fram underifrån i myndigheternas organisationer. Behovet att lokalt samordna resurser mellan olika huvudmän drevs fram i en tid av politisk demokratiarbete ute i kommunerna, i landstingen och i de regionala försäkringskassorna. Tiden präglades också av stora påfrestningar i systemet: först höga sjuktal, sedan hög arbetslöshet, och därefter höga sjuktal igen. Detta skapade jordmånen för ett sökande efter nya, och kompletterande, former för välfärdens organisering, därav samordningstankarna. Poängen är att det kom underifrån, från ett mer decentraliserat system än vad vi har idag. Det var, bokstavligt talat, ett resultat av att tillräckligt många lokala aktörer knackade på dörren, ända tills den öppnade.
Lagstiftningen som växte, nästan värkte, fram (det tog mer än 15 år), byggde in en spänning som finns än idag, nämligen en spänning mellan det lokala och det centrala. Under dagen talade vi om "motståndet" som fanns där hela tiden från försvararna av systemet och status quo. (Jag vill betona att detta motstånd är naturligt och det kommer alltid att finnas en spänning mellan olika nivåer i ett system. Jag vill däremot att vi ska kunna tala om det, för vår ömsesidiga lärandes skull, om vi ska lyckas hantera och utveckla ett nödvändigt arbete.) Motståndet tog sig uttryck som att begränsa lagstiftningens inflytande, marginalisera samordningsproblemet och reducera de förväntade resultaten och effekterna.
Lokalt ville man istället ha en omfördelning av resurser och en förändring av systemet. Målet var primärt att förändra synsättet, värderingarna och därmed beteendet. Individerna skulle hamna i centrum. Oavsett värdegrunder och måldokument så är det individen som är det centrala vid rehabilitering till arbete. Det spelar ingen roll att det finns en bra organisation ifall inte individerna blir hjälpta av den. Syftet med lagstiftningen är inte att förbättra välfärden, utan att förändra den. Utifrån styrelsernas utbildningsdag, tyckte jag mig höra, är det detta, individerna och välfärden, som driver det gemensamma arbetet. Nu är det nya personer som lägger en grund för samordningsarbetet. Och de dansar jenka.
