En retorisk fråga så klart. Svårt att få direkt svar på men låt mig presentera några argument till varför det svenska välfärdssamhället är särskilt, d.v.s. mera än andra länder, sektoriserat. Jag har också några starka argument (tror jag) till vad som faktiskt balanserar denna särskilda sektorisering. Det tar vi på slutet.
Först, vaddå andra länder? Med vem jämför vi Sverige med? Jag utesluter alla diktaturer och egentligen alla stater med hög grad av dysfunktionalitet i statsapparaten. Korruption och klientelism är i dessa strukturer så utbredd att samordningsansträngningar känns inte som det första man behöver ta itu med. Kvar har vi i första hand europeiska demokratier och anglo-saxiska länder utanför Europa som U.S.A., Kanada. Australien och Nya Zeeland samt asiatiska demokratier. Sydafrika, Syd- och Mellanamerika i stort kan jag för lite om för att veta om det går att jämföra med. Jag jämför också i högre grad med skandinaviska länder och nordeuropeiska länder då de har fler likheter med det svenska systemet både värderingsmässigt, kulturellt och historiskt.
Sammantaget samverkar nedanstående argument för en riktning mot mer sektorisering, även i situationer när samhället, exempelvis i tvärsektoriella problemområden, inte vill ha det så:
- Tre skattesatser (egentligen fyra): Sektoriseringen förstärks av att sektorerna hämtar in sina egna intäkter. Kommunerna har sin egen skattesats, landstingets sitt och staten tar in sina intäkter på sitt sätt via statlig skatt och andra skatter. Egentligen är det fyra sektorer som gör detta för även svenska kyrkan tar in sin egen skatt. I andra länder är det vanligt att det bara finns en skattesatsmottagare, d.v.s. staten som sedermera delar ut medel till andra aktörer i systemet. Så är det exempelvis i Norge men jag kan faktiskt inte komma på något annat land som har samma uppdelade syn på skatteintäkter som Sverige. I Sverige har kommuner haft rätt att beskatta sedan 1862.
- Kommunal självbestämmanderätt: Kommuners rätt till självbestämmande har varit en grundsten i det svenska samhället ända sedan 1862-års kommunalförordning. Innan reformen var städer och landsbygden mer styrda av centralmakten. Kommunalsjälvbestämmanderätt har en stark, positiv klang i den svenska välfärden. Den reglerar normativt kommunernas ansvarsområden och dess autonomi. Även nu regleras och stärks det kommunala självstyret i Sverige.
- Lång histora av autonoma myndigheter: Jämfört med andra länder har Sverige länge haft det som andra länder brottas att bygga upp. Kanske har det att göra med efterkrigsutvecklingen då mycket av statsförvaltningen utgick från decentralisering och eget ansvar i tjänsteutförandet. Det var också relativt lyckosamt och myndigheterna åtnjöt ett högt relativt förtroende hos befolkningen.
- Svag ministerstyre: I Sverige får ett statsråd inte detaljstyra en myndighet. Myndigheterna lyder under Regeringen kollektivt och det finns väldigt lite en enskild minsiter kan besluta om. Enligt regeringsformen står det "Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag". Förbudet mot ministerstyre har i Sverige anor från Frihetstiden (1718-1772) då kungens makt inskränks.
- Relativt litet regeringskansli: Internationellt sett har andra länder mer direktstyre av sina myndigheter från sina regeringskanslier. I och med Sveriges decentraliserade historia och utbredd lokal demokrati är inte regeringskansliet lika stor i förhållande till myndigheternas egna huvudkontor eller intresseorganisationer. Inte nog med att det svenska regeringskansliet är relativt litet, det har också relativt begränsade arbetsuppgifter och är i sig uppdelade i flera olika departement, som i sin tur kollektivt behöver arbeta med samordning kring breda politiska frågor.
- Välfärd byggd genom myndigheterna: Offentlig sektors utveckling i rehabiliteringsområdet har framgångsrikt skett genom den parallella utvecklingen av myndigheterna själva. Den raska utbyggnaden av den svenska välfärdsmodellen har i stort skett genom politiska landvinningar inom socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkring, och genom andra politiska omfördelningar av samhälleliga resurser. Politiska beslut har omsatts i handling genom myndigheternas verksamheter som i sin tur har förstärkt sina respektive positioner i det svenska samhället.
- Myten om den bästa välfärdsmodellen: Denna mytbildning är djupt inpräglat i det svenska undermedvetna och bekräftas ibland av jämförande listor mellan länder samt andras smickrande beundran. Detta är ett område vi gillar att vara bäst i, omhändertagandet av utsatta i samhället och det materiella stödet till ekonomiskt svaga grupper. Denna myt hindrar oss att ta in framsteg i andra länder och försvårar självkritik i det vi behöver vara kritiska i.
- Historia av minoritetsregeringar: Minoritetsregeringar har i Sverige varit mera normen än undantaget. Minoritetsregeringar har notoriskt svårt att genomföra övergripande reformer i sådant som är svårt eller tar lång tid, läs flera mandatperioder. Samma tendens finns i Holland där det finns ett samband mellan denna historia av många minoritetsregeringar och starka autonoma myndigheter.
Jag vill göra mig alldeles klar på en punkt. Jag är inte emot sektoriseringen. Den har ju en massa förtjänster, och starka sådana, som både fungerar och fungerar väl. Jag försöker däremot förstå den. Jag inser också att varje system har sina begränsningar och sina unika utvecklingsområden. I Sverige kan det vara så att den utbredda sektoriseringen beroende av ovannämnda strukturella förutsättningar har gått från att vara i det medvetna till att sjunka in i det omedvetna. Jag vill gärna lyfta fram det igen för just styrkorna med sektoriseringen gör att dess svagheter hamnar i skuggan. Sektoriseringen gör att vi inte ser eller förmår hantera problem som kräver utbredda tvärsektoriella lösningar.
Men om denna sektorisering är så endemisk i strukturen kanske det är dags att odla hopplöshet och indignation. Nej, det tror jag inte! Strukturen, tror jag, uppvägs framgångsrikt av en stark lokal samverkanskultur. Det svenska samhället har länge fungerat väl för att första linjens handläggare och chefer har tagit stort ansvar inför sina medborgare att hitta lösningar för sådant som är tvärsektoriellt. Detta ser jag evidens för varje dag och har själv upplevt det i mina år i den svenska statsförvaltningens tjänst. Vi satsar mycket på samverkan. Vidare har vi i Sverige en kultur av att gilla att vara överens. Vi gillar konsensus och ogillar konflikter, speciellt offentliga sådana. Jag tror i detta att det finns en ännu längre historia då vi var tvungna att odla tillit och förtroende till varandra för att det svenska samhället ska fungera. D.v.s. en samverkanskultur. Och det är från den samordningen och dess ansatser hämtar all sin kraft. Och den vill jag stödja, för den tror jag på, och jag tror att andra också tror på den.
