Integrerad samverkan - Rolf Urbys FK-blogg

I tisdags,den 11 juni, arrangerades landets första konferens kring det framväxande begreppet "integrerad samverkan". En mottagning som på alla sätt sprängde gränserna, en fantastisk event med en otrolig energi och respons. Det var livfullt, idérikt och inkluderande. Vi delade med oss och bjöd oss själva på en överväldigande upplevelse. Något av den bästa feedbacken kom i form av ett blogginlägg inom Försäkringskassan, nämligen från regional samverkansansvarige för VO Öst [verksamhetsområde Öst] Rolf Urbys reflektioner och tankar. Se nedan:

"Idag har jag blickat in i samordningsförbundens framtid. Tror jag. Jag har varit på en konferens i

Rolf Urby i vit skjorta

Västerås om Integrerad samverkan. Dagen arrangerades av de tre samordnings-förbunden i Västmanland även om man måste tillstå att det är förbundet i Norra Västmanland med Jonas Wells i spetsen som är konferensens kreatör och primus motor. Det kändes som om jag var med om något unikt, det första i sitt slag på detta tema.

Med integrerad samverkan menade man en slags utvecklingstendens som påbörjats och i vissa fall redan pågått en tid inom vissa samordningsförbund i Sverige. Det kan vara svårare att hitta en enhetlig beskrivning av vad det är man är på väg emot. Det är lättare att beskriva vad man rör sig bort ifrån. Men jag kan tydligt se, och jag har fått det starkt bekräftat idag, att det hos många förbund finns en trötthet på kortsiktiga projekt och fixerade modeller som man ska försöka pressa in deltagare i. Insatser som finns under en kort och flyktig tid innan man efter misslyckad implementering släpper och går vidare till nästa projekt. Så hoppar man från projekttuva till projekttuva. Istället söker man sig alltmer efter hållbar samverkan på mer bestående basis där man fångar individers behov och skräddarsyr insatser. Benämningarna för detta kan variera. Östra Östergötland talar om lokala plattformar, Norra Västmanland om integrerad samverkan, andra om samordningsteam eller något annat.

Inom VO Öst är det framför allt tre samordningsförbund som leder och driver detta perspektiv: Norra Västmanlands Samordningsförbund, Samordningsförbundet Östra Östergötland och Samordningsförbundet Huddinge, Botkyrka och Salem.

Att lyssna till perspektiven från Norra Västmanland är verkligen intressant. I sin halvårsrapport till Regeringen om finsammedlen nämner Försäkringskassan just detta samordningsförbund som ett exempel på den utvecklingstendens som pågår nu inom förbunden. Det var mycket inspirerande att lyssna till Jonas Wells. Jag satt och myste när han lyfte fram områdeschef Henry Komulainen som viktig samverkanspionjär och att enhetschefen Stefan Svensson på ett möte en gång vågade ställa den uppriktiga frågan om vi inte kunde samverka på något annat sätt och som satte hela processen i rullning. Kände stolthet över Försäkringskassan.

Integrerad samverkan definierades med tre kännetecken:

- en uttalad samordningsstrategi som leder bort från projektande
- ett fördjupat tillstånd av kulturell och strukturell samverkan mellan myndigheter
- virtuell organisering som utgår från individens behov

Magiska Marie Fridolf

Marie Fridolf är magisk som föreläsare.

Jag deltog i två seminarier som belyste med exempel på hur den här utvecklingsresan ser ut i två olika förbund.

- Viktoria Strömberg, ordf. i Östra Östergötland beskrev deras resa till att jobba långsiktigt med plattformar för lokal samverkan.
- Janet Wohlfarth, förbundschef i Västra Skaraborg beskrev deras resa från arbetet med bedömmarteam som subgrupperingar till integrerat samarbete i den ordinarie linjen.

Rolf på Janets workshop

Jag har verkligen gillat den här dagen. Tyckt om inriktningen och utvecklingen. Men det är en del saker jag vill fundera vidare på:

§ Om man kan går från projektinriktat arbetssätt till integrerad samverkan lär det påverka rollen och arbetsinnehållet för den som är i beredningsgrupper men kanske även för styrelseledamöter och ägarföreträdare. Det behöver man samtala om.

§ Hur förhåller man sig till att driva ESF-projekt om man lämnar projekttänket? Vi vill ju att samordningsförbunden i allt större utsträckning ska vara en arena som använder sig av socialfondens medel.

§ Hur påverkar allt detta samordningsförbundens behov av medel? Blir det billigare eller dyrare? Vad är det egentligen som kostar om man alltmer bedriver samverkan i den ordinarie linjen.

Vi höll till på Kyrkbacksgården. Det är en fantastiskt fin gammal miljö runt domkyrkan i Västerås. Det säger jag inte bara för att jag bor här. Den är verkligen fridfull och behaglig att vistas i. Till och med fast man åker på en P-bot."

Vilka bra och intressanta frågor du ställer Rolf! Vad sägs om att fortsätta utforskandet ihop över en kopp kaffe eller te? Jag är säker på att vi skulle ha en spännande diskussion. Kanske vi kan bli klokare tillsammans? :-)

Ledare/n/na vill ha mer samordning

I förra veckan var lyckan hög då DN:s ledare (DN 121003) äntligen visade stor medkänsla för samordningsarbetet och propagerade för mer samordning och mer individanpassning för människor i behov av stöd av flera myndigheter. Det är en otrolig läsning att ta del av. Ledaren i dagstidningen (som är Sveriges största) var inspirerad efter att ha hört en utfrågning anordnad av socialförsäkringsutskottet i riksdagen dagen före. Bland annat återberättade de AF:s generaldirektörs ord om personer som kommer till deras arbetslivsintroduktion har i snitt varit borta elva (11!) år från arbetsmarknaden. Jag ska återge en del av ledartexten för det är så inspirerande att läsa men i texten ryms också en del som behöver belysas mera. Jag kommer också här att vidareförmedla en del från själva utfrågningen i riksdagen - för det är så otroligt. Flera ledare, inte bara DN, framhåller finansiell samordning och den goda grund som den är för att göra mer av det som behövs.

Men först DN (Jag fetskriver det jag gillar mest):

Men vad som är fysiskt, psykiskt och för all del socialt är en väldigt fyrkantig uppdelning. De flesta av oss är inte hundraprocentiga rätvinkliga. Det finns upphöjningar, nedsänkningar och skavanker lite varstans.

För dem som är extra kringelskrokiga i sina konturer riskerar denna fiktiva uppdelning att stjälpa mer än att hjälpa. Istället för att få hjälp med det man skulle behöva, får man den hjälp som myndigheten man för tillfället har anvisats kan erbjuda.

Det finns egentligen två val. Antingen ger vi upp och säger att en stor grupp människor är dömda till livslångt utanförskap. Eller så vänder vi på frågan och låter myndigheterna anpassa sig efter människorna i stället för tvärtom.

Det finns en klar poäng med att permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak. Exakt hur det ska gå till rent organisatoriskt måste först utredas på längden och tvären. Men det är åt mer, inte mindre, samordning och samarbete vi måste gå. Det är åt mer, inte mindre, harmoniserade ersättningsnivåer i de olika trygghetssystemen. Det är åt mer, inte mindre, individanpassad hjälp.

Det är den enda vägen framåt.

Vaddå "permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak"? Om man menar finansiell samordning så är det inte ett försök; det är redan permanentat. Se lagen om finansiell samordning (2003:1210). Eller menar man SKL:s önskan om "En gemensam ingång"? Vad jag vet pågår inga försök. Däremot har flera samordningsförbund stöttat samlokalisering och ett närmare samarbete mellan myndigheterna har utvecklats överallt där det finns samorndingsförbund.

Så jag gick till källan och har kollat mig igenom utfrågningen. Den finns på riksdagens hemsida i videoformat. I anförandet från SKL:s Leif Klingensjö nämns inte den finansiella samordningen men däremot säger han:

...måste samordna insatser vad gäller de långvariga med besvär inom A-kassa, inom sjukförsäkringen och inom det ekonomiska biståndet. Det är där vi har den stora utmaningen både för enskilda och för kostnaderna.

Han nämner vidare att en ny samordning behövs och hänvisar till goda erfarenheter från ett projekt mellan Malmö stad, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och hälso- och sjukvården i Malmö som heter SAMS. Jag googlade på SAMS och Malmö och fann en ganska gammal powerpointfil om ett projekt för nollklassade sjukskrivna. Annars svårt att veta vad det är han syftar på men det är inte svårt att anta att SKL framhärdar sin idé om "En gemensam ingång".

Dan Eliasson, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger i sitt anförande följande:

Det kanske allra viktigaste med rehabiliteringskedjan tycker jag är, visserligen att det finns fasta tidsgränser men rehabiliteringskedjan kräver att alla parter kring den som är sjukskriven sluter upp och samverkar för att underlätta individens återgång till arbete... Detta är otroligt viktigt... Rehabiliteringskedjan har aktiverat partnerskapen på ett annat sätt än tidigare. Det är min bedömning.

Dan Eliasson pratar vidare om hur stolt han är över Försäkringskassans arbete på området och nämner bl.a. hur nya samarbetsformer utvecklas mellan Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården. Han nämner varken kommunen (och behovet av social rehabilitering som jag av erfarenhet vet är stor hos individer med många års utanförskap) eller samordningsförbunden. Det gör han dock i utfrågningen efter anförandena. Då säger han följande om varför sjuktalen har sjunkit de senare åren (igen jag fetmarkerar det jag gillar extra):

[attitydpåverkande program har haft betydelse] ... men också aktiviseringen av berörda myndigheter. Det är helt klart att samarbetet mellan berörda parter ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för sju-åtta år sedan, kanske bara tre-fyra år sedan. Vi har betydligt mycket mer, högre grad av samverkan mellan AF, hälso- och sjukvård, kommuner och vi än vad vi har haft tidigare. Och det är kanske, herr ordförande, en fråga som underskattas när vi pratar om rehabiliteringskedjan. Vi pratar ofta om tidsramarna, tidsramarna i försäkringen. Jag skulle vilja att vi ännu mer fokuserade på vad vi gör tillsammans för att hjälpa människor till egen försörjning och återgång i arbete. Jag tycker den stora kraften ligger i att vi utvecklar vår gemensamma samhällskompetens kring den enskilde.

Längre fram i utfrågningen får Leif Klingensjö svara om samordningen. Han säger att lösningen är inte att föra över individer från en myndighet till en annan, istället:

...måste [myndigheterna] göra rehabilitering gemensamt. Vi tror att det finns mycket att lära av den finansiella samordningen där man har hälso- och sjukvården med på ett sätt som man kanske inte alltid har i det vanliga... Inom den finansiella samordningen finns det [samarbetet?]. Vi vill utveckla den. Vi tror det måste bli stabilt i riket. Nu finns den på vissa håll, i olika grad. Det finns mycket att lära där. Det är den väg vi tror på. Åt det hållet vi tror, vi måste göra det gemensamt.

Och så kommer Dan Eliasson, som säger till slut angående en fråga om de aktiva insatser som finns för målgruppen med långvarig sjukskrivning. Han nämner insatser på flera håll men säger också tydligt och stolt:

Vi har mängder av insatser genom samordningsförbund.

Är det bara jag men det verkar som att den dag de högsta ledarna börjar prata aktivt och publikt om finansiell samordning och om samordningsförbunden då har någon sorts gräns överskridits. I positiv bemärkelse inte bara för förbunden själva, men allra mest för de mest i behov av samhällets gemensamma stöd. Nu kom flera bra saker på en gång: Samordningen i media, på en av de bästa ledarplatserna. Samordning i Riksdagen i utfrågningen. Samordning uttalad hos statens främsta företrädare på chefsnivå. Samordning - ännu ett steg framåt eller som DN skriver - ingen väg tillbaka.

PS. En sista reflektion efter ha sett utfrågningen i Riksdagen. Många myndigheter och experter på plats men ingen från samordningsförbunden själva. Kanske vore det på sin plats nästa gång?

Socialstyrelsens lägesrapport

Socialstyrelsen lämnade en lägesrapport till regeringen i februari med titeln: Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, Lägesrapport 2012. I den kommenteras förtjänstfullt problemen kring utvecklingen av välfärden i Sverige, särskilt kring grupper som multisjuka samt personer med funktionsnedsättning och/eller psykisk ohälsa. De kommenterar särskilt att samverkan behöver förbättras.   

Socialstyrelsen menar att samverkan, kontinuitet och helhetsperspektiv brister inom många områden. Det visas på att det sker en hel del utvecklingsarbete kring samverkan men att det fortfarande finns stora hinder och svårigheter för en effektiv samverkan. I analysen identifieras även hinder för samverkan

...att det ofta kräver att verksamheterna och personalen måste se utanför sin egen ram. Det kan handla om det egna, yrkesrelaterade perspektivet, sin organisations budget eller andra formella eller informella ramar som finns.

Och vidare under rubriken ”Varför är det så svårt”

Organisation, kultur, ekonomi, regelverk och styrning är de viktigaste förklaringarna till varför samverkan inom välfärdsområdet fungerar – eller inte fungerar. En uppdelning i sektorer och organisationer leder i princip alltid till en diversifiering. Sektorerna utvecklar sina egna traditioner, kulturer, språk och strukturer. Den enkla formeln lyder så här: Med högre grad av sektorisering blir det svårare att samverka, och då ställs högre krav på aktiva insatser, planering och överenskommelser för att få igång en fungerande samverkan.

Men bristande samverkan handlar inte enbart om organisation och kultur. Forskaren Cecilia Lindholm på Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har tittat närmare på samverkan inom vård och omsorg. Hennes slutsats är att det viktigaste skälet till bristande samverkan är ekonomi; trots lagstiftning och politiska beslut som proklamerar vikten av samverkan, håller huvudmännen hårt i sina egna pengar när det kommer till kritan. Det finns inga finansiella incitament för långsiktighet och helhetsperspektiv.

Det sista i stycket om att det inte finns några incitament finansiellt för långsiktighet och helhetsperspektiv är värd en kommentar. Jag kan tycka att det är märkligt att Socialstyrelsen lyfter fram problemen så bra, särskilt det problem som finansiell samordning och samordningsförbunden är ett svar på. Detta utan att kommentera utvecklingen av, eller de finansiella resurserna som finns sedan flera år tillbaka hos, de redan implementerade samordningsförbunden. De är trots allt nu över 80 st och närvarande i 214 (av 290) kommuner.

Ett samordningsförbund har kommenterat rapporten till Socialstyrelsen. Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA ser, liksom jag, mycket positivt till den analys av tillståndet inom de verksamhetsområden som beskrivs och delar uppfattningen med Socialstyrelsen vad gäller behov av insatser. Samordningsförbundet ser dessutom mycket positivt på den analys Socialstyrelsen gör när det gäller behovet av att förbättra samverkan mellan olika aktörer. Samordningsförbundet anser, såsom, Socialstyrelsen att behovet av samverkan ökar och kommer att öka framgent. Det är bra, tycker jag, både Socialstyrelsens lägesrapport och samordningsförbundets svar. De förtjänar att spridas.

Det är viktigt att visa upp att samordningsförbunden är en etablerad struktur i systemet för att hantera samverkan mellan myndigheter där samverkan behövs. Det är viktigt att berätta om vilka möjligheter finansiell samordning erbjuder. På nationell nivå har det nationella rådet och Föreningen Nationella Nätverket för Samordningsförbunden (NNS) i detta en gemensam uppgift - att ge förutsättningar för mer förankring och legitimitet till det lokala arbetet samt att sprida kunskaper och erfarenheter. I det nationella rådet ingår Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen samt Sveriges kommuner och landsting, i NNS ingår samordningsförbunden.

Avslutningsvis menar Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA, och jag kan bara hålla med, att det är angeläget att erfarenheter av samverkan som finns inom samordningsförbunden tillvaratas och används. Kanske kan samordningsförbunden få plats i nästa lägesrapport?

Det låga försörjningsmåttet i Norberg

Försörjningsmåttet är fascinerande. Det visar de samlade kostnaderna för utanförskapet, d.v.s. kostnader för offentlig försörjning p.g.a. ohälsa och arbetslöshet nedbrutet i kronor per individ i arbetsför ålder (16-64 år) och dag. Försörjningsmåttet samlar de redovisade kostnaderna hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna i en enda stapel. Jag tycker att det är fantastiskt för att det hjälper mig att se en helhet. Istället för att varje månad eller kvartal se siffror i media om hur socialbidraget går upp och ned, eller arbetslösheten, eller sjuktalen, frågar jag både som skattebetalare och som samordningsarbetare - hur går det för helheten? Med försörjningsmåttet kan jag få svar.

I Västmanland har försörjningsmåttets mätts sedan 1997 vilket är tillsammans med Sörmland det längst uppvisade kontinuiteten i landet. Jag är särskilt begeistrad just nu för att för andra kvartalet i rad, fram till och med det tredje för året, visar Norberg det lägsta försörjningsmåttet i länet. Det har aldrig varit så lågt som det är just nu. Norberg har efter kvartal 3, 2011, 48 kr/individ och dag och närmar sig rikssnittet på 46 kr/individ och dag. Det är sensationellt inte bara allmänt men också för att Norberg är en bergslagskommun. Det är en klar trend också att Norberg har en tendens som pekar fortsatt nedåt. Jag skulle inte bli överraskad om det sjönk under rikssnittet någon gång redan under 2012.

Jag frågade några per mail om hur kommer det sig, tror ni, att försörjningsmåttet är så lågt i Norberg? Här är några av svaren:

Eva Dickfors von Knorring, Kurator samt ansvarig för ”Friskare Norberg”, Familjeläkarmottagningen i Norberg

– Av besökarna till vårdcentralen svarar ungefär 20 % av besökarna för cirka 80 % av vårdkonsumtionen. Jag antar att många av dessa personer har behov av en långvarig försörjning från myndigheternas försörjningssystem, bl a med längre eller upprepade sjukersättningar. Jag tror att orsaken till varför försörjningsmåttet är så lågt i Norberg är att vi har med stöd av samordningsförbundet utvecklat bra idéer, förhållnings- och arbetssätt där många av dessa människor får ett gemensamt stöd från myndigheterna. Jag tror att samverkan har bidragit stort, det fungerar, inte bara här utan i hela norra länsdelen.

Åsa Eriksson (S) Kommunstyrelsens ordförande, Norbergs kommun

– Det är förstås mycket glädjande att relativt få norbergare behöver hjälp från det offentliga med sin försörjning. Jag ser främst två anledningar till detta: dels har myndigheterna i regionen ett mycket bra samarbete som gör att många människor får bra hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden, dels finns det en kultur i Norberg av att söka sig olika vägar till arbete och försörjning. Helt nöjda kan vi inte vara förrän alla människors förmågor tas tillvara.

Henry Komulainen, Områdeschef LFC Fagersta Försäkringskassan

– Det finns säkert flera orsaker till den goda utvecklingen av försörjningsmåttet i Norberg, men den främsta orsaken är enligt min uppfattning det goda samarbetet som finns i Norberg. När det gäller sjukförmånerna fungerar samarbetet mycket bra mellan sjukvården, arbetsgivarna och Försäkringskassan, speciellt Norbergs kommun som är den största arbetsgivaren har vi ett mycket gott samarbete med. Det finns en samsyn kring sjukskrivningsfrågor och vi deltar t ex i chefsutbildningar. Familjeläkarna har ju också haft en stabil situation i Norberg, inte så mycket stafettläkare som på många andra ställen. Det ger en bra grund för kontinuitet och samarbete. Vår uppfattning från Försäkringskassan är att det har utvecklats en bra samarbetskultur i Norberg. Det är inte bara jag som tycker detta utan jag har stämt av detta med handläggarna och dom har samma bild.

Ett framväxande tema i de tre osamordnade svaren är att det i Norberg finns en allt tydligare samverkanskultur. En utvecklad samverkanskultur mellan myndigheterna är ett av grunderna för att kunna utveckla bra samverkansinsatser, vare sig de är i projektform (som Friskare Norberg, implementerad sedan våren 2010) eller om det sker som samarbete (Henrys exempel med chefsutbildningar). Att utveckla en samverkanskultur borde vara det viktigaste i samordningsarbetet, också något som samordningsförbund i sig både är resultat utav men också något som de kan/borde ta ansvar för att utveckla. Det finns bra forskning som menar att detta är det viktigaste i samordningsarbetet. Kan vara värt att tänka på i all denna evidenshunger från centralt ansvariga samverkansintresserade. Utan en lokal utvecklad samverkanskultur på plats är det ytterst svårt, om inte omöjligt, att implementera ens de mest enklaste evidensbaserade metoder och arbetssätt i samverkan.

Intervju med Henry Komulainen

Henry Komulainen är vice ordförande i Norra Västmanlands Samordningsförbund och jobbar vanligtvis som områdeschef på Försäkringskassan, LFC Fagersta. Han har varit chef på Försäkringskassan i Fagersta sedan början på 1990-talet och en röd tråd i hans ledarskap har varit, och är, engagemanget för samverkan mellan organisationer och bättre arbetsmetoder med klienten i fokus. Jag har själv känt honom sedan 2000 och han var under min tid på Försäkringskassan min chef. Otroligt inspirerande för mig och mitt eget arbete är han men även för det lokala samarbetet i stort. Henry är ödmjuk, inlyssnande och tydlig. Med hans historia och djupseende är det intressant att höra hans tankar kring samordning, samverkan och möjligheter för individer att komma till en arbetsmarknad. Varsågoda.

När och hur började ditt engagemang för samverkans-frågorna?
Ja, det är så länge sedan så det minns jag knappast. Men från 1998 började det hända en hel del kring samverkan i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg. Vi hade en bra samverkansgrupp där cheferna för Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, sjukvården och Försäkringskassan ingick. I den här samverkansgruppen föddes många goda idéer. På den tiden fanns det också så kallade Dagmarpengar, det var projektpengar som ganska fritt kunde användas till rehabiliteringsprojekt. Vi var väldigt aktiva i den här regionen och vi startade många bra verksamheter genom åren som finansierades med Dagmarpengar. En del har också gått in i ordinarie verksamhet och lever kvar än idag. Man kan dra många paralleller med samordningsförbundets verksamhet idag och man kan kanske säga att här lades grunden för den fina samarbetsanda vi har idag.

Du har verkligen varit med länge och följt samverkansfrågorna. Hur ser du på skillnaderna mellan då och nu? Vad är annorlunda idag?
Den största förändringen enligt min uppfattning är att det fanns mer utrymme för lokala initiativ på den tiden. Idag är verksamheterna uppstyrda och organiserade utifrån ett ”stuprörstänkande”. Det gör att det finns mindre svängrum. Det är väl i princip bara genom samordningsförbunden som det finns möjlighet idag att prova nya arbetssätt och få en finansiering för detta. EU-projekt är väl också en möjlighet, men betydligt krångligare. Styrningen av offentliga verksamheter är därför en mycket viktig fråga som har nära anknytning till kundfokus och helhetssyn.

Intressanta tankar och kloka ord. Jag undrar, trots "stuprörstänkande" och mindre svängrum, har samordningstanken ändå utvecklats och samordningsförbundet har bidragit till det. Jag tänker bl.a. på utvidgningen i länet och integreringen av verksamheter. Vad är det, tror du, som gör att utvecklingen, trots alla utmaningar och svårigheter, rör sig framåt och blir bättre?
Det var en svår fråga som man nästan behöver vara filosof för att svara på. Om man är optimist kan man tänka att det beror på att ”det goda segrar till slut”, d.v.s. lokalt ser man vilka stora fördelar det innebär för individerna om aktörerna som finns kring individerna samarbetar på ett bra sätt. Så samarbetstanken dör aldrig riktigt hos chefer och professionella som finns nära individerna, trots att man uppfinner mer eller mindre lyckade styrsystem centralt.

Wow, det var häftigt. Undrar om vi kan ta en sista fråga? Vad skulle du önska se hända i framtiden och vad skulle vara ett tydligt nästa steg framåt?
Det får vara den sista frågan. Det jag skulle önska se hända i framtiden är att vi får en mer inkluderande arbetsmarknad, att företagen vill överglänsa varandra när det gäller att ta ett socialt ansvar och anställa funktionshindrade i mycket större omfattning än idag. Att den utveckling som ICA, IKEA med flera har startat tar riktig fart. I förlängningen är jag övertygad om att de funktionshindrade kommer att fylla sin plats, så det kommer inte att vara någon uppoffring. Eftersom de allra flesta rehabiliteringsinsatser är inriktade på att komma in eller åter på arbetsmarknaden är det en nyckelfråga att det också finns en plats att komma till efter rehabiliteringsinsatser. Ett första tydligt tecken kan vara att det går bra med vårt planerade ESF-projekt som just är inriktat på att vidga arbetsmarknaden för unga funktionshindrade.

Jättetack för intervjun. Dina tankar är mycket intressanta att ta del av och att fundera kring. Tack!

Lokalt ledarskap är otroligt viktigt för att utveckla samverkan. Och ledarskap är kollektivt och en obestridlig del för hur samverkanskultur sprids och stärks. Det behövs med andra ord mer än en. Här är ännu en person med hum om samordning.

Så här tjänar sektorerna på samordning

Under Almedalensveckan nåddes jag av intressant information från Payoff om samhällsekonomiska vinster för kommunsektorn, landstingssektorn och Försäkringskassan till följd av insatser genom finansiell samordning. Payoff har nu cirka 40 färdiga utvärderingar att utgå ifrån under en period från 2007 till nu. Detta meddelande från Claes Malmquist, nationalekonom vid Payoff kom i förrgår och presenterades vid torgmötet utanför Finsam/NNS tältet igår.

Samhället
I de tre största klasserna enligt Payoff:s egen klassificering varierar payoff-tiden mellan 7 och 30 månader (medelvärde inom respektive klass). I den klass som innehåller flest projekt är payoff-tiden 10 månader.

Kommunsektorn
Varierar mellan 2 och 19 månader med 9 månader i största gruppen

Landstingssektorn
Varierar mellan 7 och 32 månader med 15 månader i största gruppen

Försäkringskassan
Varierar mellan 13 och 65 månader med 14 månader i största gruppen

Detta är ju oerhört glädjande siffror. Det visar att hämtagning av investeringskostnaden är relativt kort för individer med ofta lång tid i offentlig försörjning med komplexa rehabiliteringsbehov. Under Almedalen kom de redan väl till pass i diskussioner med landsting/regioner, statliga aktörer, politiker från alla läger för att krydda berättelser om lönsamheten med finansiell samordning.

Ministern som ber om hjälp

I senaste Dagens Socialförsäkring (DS #2 mars 2011) ropar socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, "ministern som ska fixa försäkringen" på hjälp. Enligt artikeln har den relativt nyblivne ministern fått ett antal knepiga frågor att ta tag i. Övergången mellan statliga myndigheter (Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och tillbaka) och det långsiktiga arbetet med aktivitetsersättning (unga med långvariga ersättningar) är ett par exempel. Det jobbas i regeringskansliet att se över vad som kan förbättras. Kanske snubblar någon där över denna blogg, så därför tänker jag ge mitt perspektiv på de frågor som är aktuella på Socialdepartementet enligt artikeln:

Är det rätt personer som går över till Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen efter maximal tid i sjukförsäkringen? Ska Arbetsförmedlingens insatser komma tidigare?
- Om det är "rätt" personer har jag svårt att bedöma. Däremot har en mycket stor majoritet av denna grupp samordnade rehabiliteringsbehov och bör hanteras utifrån de behov de har. Utan att möta behovet i gruppen riskerar gruppen att återkomma till myndigheterna. Resultatet blir då ett slöseri av resurser, både ekonomiskt och mänskligt, även för professionerna i de inblandade myndigheterna. Slöseriet sker i form av dubbelarbete, osammanhängande process för den det berör (även myndigheternas personal) och luckor i ansvar och aktiviteter. Med samordnade rehabiliteringsbehov menas en komplex sammansatt problematik där både rehabilitering efterfrågas/bör erbjudas som är av social, medicinsk och arbetslivsmässig art. Arbetsförmedlingens insatser bör helt klart, följaktigen komma tidigare men det räcker förmodligen inte, då gruppen har sociala och medicinska behov också. Det behövs ett samlat grepp för att möta behovet och därmed få ett flöde ur både socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen mot ett självständigt arbetsliv.

Vad ska man göra med problemet att en del av dem som behöver återvända till sjukförsäkringen efter utförsäkring saknar SGI och därför inte kan få sjukpenning?
- Utan en regelverksförändring eller särskilt program inom AF måste individerna som hamnar i denna situation hantera den utifrån de rådande omständigheterna. Då gäller att medel eller möjligheter frigörs för att möta upp gruppens behov. Utan detta bromsas flödet för att komma ur denna svåra situation. Det kan inte vara meningen att Arbetsförmedlingen eller kommunsektorn enskilt arbetar med medicinska behov. Här behövs också ett samlat grepp för gruppen som har behov som inte passar in i de program eller regelverk som samhället, i sin fragmenterade organisering, erbjuder medborgare. Den enda instansen i samhället som har möjlighet att fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv på gruppens behov är samordningsförbunden, med stöd av lagen om finansiell samordning. I den klargörs att myndigheterna (AF, FK, kommun och hälso/sjukvården) tillsammans har ett "samlat ansvarsområde" för att stödja individers rehabilitering till arbetslivet. Ett förslag vore att skala upp insatserna från regering och riksdag till samordningsförbundens verksamhet, och därmed skapa ett möjliggörande handlingsutrymme för myndigheterna att ta ett gemensamt ansvar, i ett neutralt rum och att hitta lokalt anpassade lösningar. Detta bör prioriteras politiskt, så att myndigheter nationellt, regionalt och lokalt får en tydlig signal om den välfärdssystem politiken, och medborgarna, vill se mer av.

Vad ska man göra för att inte så många unga ska hamna i passiv aktivitetsersättning och istället få aktiva insatser?
- Eftersom gruppen har omfattande samordnade behov bör insatser för gruppen ges utifrån dessa förutsättningar. Gruppen har behov av social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Samma igen, det är samordningsförbunden och lagen om finansiell samordning som står till buds. Något alternativ utifrån rådande omständigheter finns inte. I Norra Västmanlands Samordningsförbund finns samordningsteam för att särskilt hantera denna grupps behov. Utifrån fem års erfarenheter och löpande utvärderingar har myndigheterna lokalt beslutat att insatser som möter individerna i team med flera professioner och kompetensområden samt erbjuder en tät kontakt med individerna är de som har de bästa förutsättningarna att lyckas med denna grupp. Det är heller inte främjande att arbeta med denna grupp i projektform. Inte i det långa loppet. Myndigheterna har behov av att skapa trygga och långsiktiga förutsättningar för att möta en grupp med komplexa behov. Även här, visar det sig, att den mest lämpliga steget är således att stärka samordningsförbundens verksamhet så att gemensamma lösningar kan utvecklas.

Med bästa hälsningar,
Jonas Wells

DN om hur "utförsäkrade bollas" mellan myndigheter

Idag publicerade DN en första sida samt två sidor inne i tidningen om hur sjukdagarna ökar. Linjen i reportaget är att det beror framförallt på individer som tidigare har varit sjukskrivna, bollades över till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram, nu bollas tillbaka till Försäkringskassan. Adriana Lender verkar rådlös och säger: "Vi behöver verkligen fundera på vad vi överhuvudtaget kan göra med dessa personer. Vi kan inte låtsas om att vi inte har sett dem förut". Därefter är det Cecilia Udin, försäkringssamordnare (?) på Försäkringskassans huvudkontor som menar att det kanske behövs mer underlag från vården, mera utredningar och att vården borde göra mera. Därefter är det en chefsläkare på landstinget i Uppsala län som menar att gruppen behöver mer än vad landstinget kan erbjuda och säger: "I vissa fall beror oförmågan att återgå i arbete på mer än en orsak. Har man varit långvarigt sjuk kanske man både behöver ha medicinska perspektiv och rehabiliteringsperspektiv". Artikeln avslutas från journalisterna på DN med en luddig formulering, "I väntan på det [regeringens aviserade regelförändringar] är samverkansavtal en tänkbar lösning...där samarbetar myndigheter med att hitta sysselsättning eller andra lösningar för de sjukskrivna".

Länk till DN 110303 "Kraftig ökning av sjukdagar"

Är det mer än jag som ser att det krävs samordning mellan myndigheter för att dessa individer ska få stöd? Att det inte är i aktiviteterna eller regelverken hos respektive huvudman som huvuddelen av problemet sitter, utan i själva organiseringen av arbetet runt individerna? Och varför hitta på nya strukturer (som samverkansavtal) eller vänta på ett trollspö från regeringen när det redan finns ett som fungerar med lagstöd (samordningsförbunden)? Jag tror myndigheter och media borde få upp ögonen för hur systemet slår mot individer i behov av samordnat stöd och satsa mer på balanserande systemverktyg som samordningsförbunden som stimulerar, finansierar och stödjer myndigheterna att ta ett helhetsansvar, i både tanke och handling, runt och för individer i behov av samordnat stöd.