Föresatsen för förändring: Om att ha fel

Att skriva en blogg är en utmaning för mig. Inte i meningen att det är svårt att utrycka mig eller svårt att tycka till om olika saker. Det finns en utmaning i att andra tror (och ibland tror jag det själv också) att jag har rätt. Det kan vara farligt att tro på sig själv och sina ord, farligt att tro att jag sitter på Lösningen (med stort L). Likadant kan det vara farligt för en myndighetsperson kring individer med komplexa behov att de också har rätt, att de också har Lösningen. Individer är precis likadana de med; de kan tro att de har rätt, att de sitter på Lösningen också. Mycket ofta har vi allesammans fel. Det är både givet och en gåva. Jag tror att vi alla behöver ha stöd i att inse att vi har ofta fel. Att vi behöver tänka annorlunda, utmana våra föresatser och testa nya idéer.

Att ha fel och vara fel är ofta förknippad med skam, fördomar och begränsade egenskaper hos oss själva. Det är inte något vi bygger en karriär på eller något vi skryter om i rapporter. Men är inte detta en felaktighet i sig? Att ha fel är ju faktiskt nyttigt och är det vanligaste tillståndet för oss alla. Kathryn Schulz, som jag både vill tipsa om och låna lite av har skrivit om att ha fel, och hon uppmanar oss att omvärdera värdet av att ha fel:

Of all the things we are wrong about, this idea of error might well top the list. It is our meta-mistake: we are wrong about what it means to be wrong. Far from being a sign of intellectual inferiority, the capacity to err is crucial to human cognition. Far from being a moral flaw, it is inextricable from some of our most humane and honorable qualities: empathy, optimism, imagination, conviction, and courage. And far from being a mark of indifference or intolerance, wrongness is a vital part of how we learn and change. Thanks to error, we can revise our understanding of ourselves and amend our ideas about the world. 

Känner ni för en fantastisk föreläsning i ämnet av Kathryn själv så rekommenderar jag att ni ägnar 18 minuter åt detta (eller hennes bok):

Föreläsning av Kathryn Schulz, mars 2011

Den är publicerad på TED nätverket, en icke-vinstdrivande organisation och en riktig skattkammare för samtal och idéer som ger inspiration. Alla samtal är fria att ladda hem och se. När jag lyssnade på Kathryn slog det mig hur ofta vi i myndighetssverige jobbar med att "ha rätt" men hur jag, i samordningsarbetet, egentligen vill lyfta värdet av att "ha fel" på ett sätt som leder till lärande. Att kunna värdera detta högre kan, tror jag, generera och revidera förutsättningarna för nyfikenhet, ödmjukhet och en känsla av vår delade mänsklighet. Alla är nödvändiga för samverkan, och ger förnyad energi. Jag hoppas att även ni kollar in videon och finner den användbar ni med.

FINSAM Nätverkskonferens 2011

Nu har jag funderat en stund om nätverkskonferensen 13-14 april i Norrköping. Jag vill förmedla de stora nyheterna och lite skvaller, positivt sådant, som uppkom där. Som alltid var det fantastiskt kul och inspirerande att träffa kunniga och drivna Finsamfolk från hela landet. Seminarierna/workshopen var också väldigt spännande (kommande blogginlägg om något från dessa). Konferensen började också bra med kommunalrådet Lars Stjernkvist som pratade om finansiell samordning som en "framgångssaga", den långa historiken i Östergötland med Finspång och Finsam som en "vågbrytare". Finsam som gör gott för enskilda individer men också sprider en idé - att vi åstadkommer mer när vi jobbar tillsammans. Av det som stack ut nyhetsmässigt från konferensen vill jag fokusera på fyra saker, fyra "vad är grejen" saker som jag uppfattade det. Jag tar dem en och en.

Ge en miljard till samverkan!

Försäkringskassans representant och tillika ordförande i Nationella Rådet Ulrika Persson säger att det behövs mer resurser till samverkan mellan myndigheter. Ulrika Persson visade sin entusiasm för samverkan vilket alltid är ett hoppingivande tecken, även för Finsam. Jag frågade henne efter konferensen om ett klargörande. Hon berättade att detta inte bara är ett personligt uttryck utan budskapet är i allra högsta grad utifrån myndigheten Försäkringskassan och hela Nationella Rådets aktörer. Hon refererar till den skrivelse som Nationella Rådet tog initiativ till och som aktörerna skrev under redan 2009. Hon vill mena att denna skrivelse fortfarande är aktuell, kanske ännu mer idag. Då när skrivelsen gick till regeringen var anslaget för samverkan ungefär dubbelt så högt som det är idag. Ulrika ville dock klargöra att miljarden inte avses gå enbart till den finansiella samordningen och samordningsförbunden, utan till alla samverkansformer (idag tre stycken). I samtalet tog Ulrika även upp behovet om en bättre finansieringsmodell för Finsam. Hon sa vidare att det kommer att ske en översyn av finansieringsmodellen, kanske redan under 2012 kan det komma någon nyhet om det. Värdefulla nyheter tycker jag från en strategisk placerad person. Jag är väldigt glad för Ulrikas och de centrala aktörers engagemang för Finsam. Det är viktigt att faktiskt sprida denna nyhet. Även om den är nygammal, är den, med Ulrikas aktualiserande, kanske ännu mer angelägen idag än då.

Ulf Kristersson vill ha evidens

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, gästade konferensen och talade nästan uteslutande om de förändringar i socialförsäkringssystemet som var aktuella just denna dag. Jag skriver "nästan". Mot slutet ställde moderatorn ett par frågor om hans syn på Finsam. (Det var ju ändå en Finsam konferens.)

Trots att han bekräftade problemen med resurstilldelningen leverade han två tankar som ockuperade tankarna hos många långt efter att han hade gått. Den första utgår från den retoriska frågan, "vad har vi evidens på?". Ulf Kristersson menade att han var besatt av tanken av systematiska utvärderingar. Det kanske är okontroversiellt att säga detta men utifrån den samlade skaran av Finsam folk, den långa historiken och inte minst den genomgång Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) gjorde 2010 av förbundens utvärderingar ställer det ett antal frågor, frågor som skulle ha behövt ställas innan Ulf Kristersson snabbt avvek.

Begäran om (ännu mer) evidens är inte okontroversiell. ISF visade i sin genomgång av utvärderingarna inom samverkan att Finsam har "bäst förutsättningar för att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv" (ISF Rapport 2010:2). Samtidigt ligger resultaten i linje med den etablerade forskningen. Lägg därtill den långa historiken med flera försökverksamheter mellan 1991-2006 och andra statliga utredningar inom rehabiliteringsområdet. Vilken evidens är det som saknas och hur ska det riggas?

Enligt förarbetena till lagstiftningen om den finansiella samordningen (2003:1210) finns tre motiv för den finansiella samordningen: sektoriseringen (den fragmenterade välfärdsorganiseringen), individen (som faller mellan stolarna, i behov av samordnat stöd) och samhället (ett plus ett blir tre). Vilken evidens behövs för varje område? Jag har ställt denna fråga till Ulf Kristersson per mail. Om jag får svar lovar jag att publicera det här. I väntan på svar vill cynikern i mig gärna säga att denna begäran om evidens maskerar en försiktighet att politiskt hantera sektoriseringen. Optimisten i mig vill gärna säga att intresset består och t.o.m. långsamt ökar från centralt håll för samordningens möjligheter genom Finsamlagen.

Ulf Kristersson vill "kunna stoppa in Finsam i existerande strukturer"

Ja, han sa faktiskt så. Vi var många som undrade vad han menade med detta. Han sa "Finsam måste vara skalbart". Intressant om han menar att det ska finnas i hela Sverige och att förbunden ska ha en viss volym. Men att därefter säga att det ska kunna stoppas in i existerande strukturer. Que? Finsam finns för att det inte finns existerande strukturer för kommun, landsting och stat att gemensamt anpassa, utveckla och stödja lokal samverkan. Vad skulle vara alternativet? Att slå ihop myndigheterna, eller att ge ett uppdrag åt någon myndighet att ansvara för samordningen? För mig och många andra var detta obegripligt. Jag har bett om att få ett klargörande om detta också från Ulf Kristersson. Jag har ställt denna fråga till honom och återkommer vid svar:

Om att få Finsam in i existerande strukturer. Vad menar du? Finsam är ett svar på att det alltid kommer att finnas ett motstånd till samordning i ett sektoriserat system där olika aktörer har hand om olika ansvarsområden, och där de dessutom är relativt självständiga i förhållande till varandra. Utan att i grunden väsentling förändra de existerande strukturerna, d.v.s. inom och mellan kommun, stat och landsting, har jag väldigt svårt att veta vad du menar. Finsam är så mycket mer än bara insatser. Många jobbar med att utveckla samarbetet, förändra tänkande, allt för att underlätta individ- och samhällsvinster till följd av bättre samordning.

Historia skrevs i Norrköping

Det var inte många som märkte det men historia skrevs i Norrköping i och med Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS) beslut på årsmötet att ge styrelsen uppdrag att förhandla med IFFK om ett samgående. IFFK har sina rötter i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund som startade 1907. Förberedelserna till bildandet av Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund togs faktiskt i Norrköping 1905 som ett svar på behovet om ett samarbete på riksplanet mellan de olika lokala sjukkassor. Den blev så småningom Försäkringskasseförbundet men ombildades till IFFK 2004 när politikerrollen inom Försäkringskassan försvann. Den nyvalda styrelsen för NNS fick av årsmötet att återkomma med ett förslag på nya stadgar som ska presenteras på en av NNS arrangerad höstkonferens. Att NNS blir en förening är ett viktigt steg tror jag för att Finsam ska synliggöras vilket för övrigt också var temat för hela konferensen. Möjligheterna att bilda opinion, marknadsföra möjligheterna och driva utvecklingen (läs samordningen) framåt är ändå det, tror jag, som håller ihop Finsam, både lokalt och nationellt. Det kan inte finnas för få företrädare för samordningens möjligheter, inte i ett så sektoriserat system.

Nyheten om samordningens lönsamhet

Igår sändes en fantastisk nyhet om samordningens lönsamhet, presenterad genom Ungdomsstyrelsen, på A-Ekonomi på SVT. Nyheten sammanställer samhällsekonomisk resultat av 28 insatser som vänder sig till unga utanför arbetsmarknaden, alla insatser enligt uppgifter med medverkan från samordningsförbunden. Slutsatserna är mycket lik sammanställningen som jag publicerade förra veckan. Rapporten är dock mer utfylld. Det är en stor behållning. Du kan läsa rapporten på Temagruppen Unga i arbetslivets hemsida. Här finns även en videopresentation av rapporten som är klart sevärd.

Ni som vill (åter)uppleva den fina nyheten på finfin sändningstid, kolla in nyhetsinslaget på SVT Play. Nyheten börjar cirka en minut in i sändningen. Jag måste säga att jag har fått en ny idol. Han heter Magnus Björkström och han jobbar på Ungdomsstyrelsen. Han säger i inslaget:

Man sparar dels genom att fler som är inaktiva kommer i arbete, börjar producera och betala skatt och leva på mindre bidrag. Sedan är det en kraftig minskad konsumtion av service från samhället, öppenvård, psykiatri, handläggning inom kommun och försäkringskassa. Nu räknar vi bara på den utveckling som har skett på ett år. Om det är en fortsatt trend så blir det naturligtvis väldigt mycket pengar.

Och sedan det som ger han en verklig hjältegloria här på Samordningsbloggen:

Jag tycker att fler ska starta projekt. Kommun, stat, landsting, ideella organisationer och näringsliv också för den delen, måste vara beredda att gå in i samarbeten och att finansiera dem tillsammans, jobba tillsammans och lösa problemet tillsammans.

Fantastiskt!

Jag välkomnar gästskribenter

Denna blogg har varit uppe i lite över fyra månader. När jag startade bloggen var det med viss rädsla. Kan jag verkligen göra detta? Som offentlig tjänsteman i ett förbund? Skulle det inte vara lätt att jag skrev något som var politisk och som skulle kunna uppfattas som över gränsen? Eller skulle det vara tvärtom, att ingen brydde sig, att ingen gick in på bloggen, att den därmed självdog? Eller ännu värre, skulle jag kunna producera inlägg som andra ville läsa och i en takt som gjorde att folk återkom? Inlägg som tillförde något nytt, både för mig själv och för andra? Tänk om inläggen skulle bli röriga och osammanhängande eller glesa och ytliga? Skulle jag bli tvungen att välja det glättiga före det utmanande, det enkla före det svåra?

Det var en utmaning att starta bloggen. Samtidigt kände jag ett sug att ta mig an den. I takt med att jag växer både i jobbet och personligen, ser jag ett vakuum i det offentliga rummet av det perspektiv som samordningsarbetet kan tillföra. Allt mer populära metaforer i daglig tal som "falla mellan stolarna", "myndighetsdjungen", "stuprör och hängrännor" indikerar att samhället är splittrat eller att det upplevs så(googla på "falla mellan stolarna" ger 1 160 000 träffar). Jag tror att bristen på samordning i samhället har tillåtits gå mot ytterligheter och ytorna där samhället kan samla sig runt individer blir allt snävare. Samordningsperspektivet är angeläget och samordningsarbetet behövs. Om inte minst för att balansera sektoriseringsperspektivet inom välfärdssystemen. Det finns mycket som pekar på att sektoriseringsperspektivet ökar i företräde som en följd av centraliseringen både nationellt och regionalt, ökat mål- och resultatstyrning, fokus på myndighetsinterna processer samt det faktum att det finns alltfler aktörer inom vården och arbetsförmedling. Samordningsproblemen har inte minskat, de ökar.

Jag vet att jag inte är ensam med mitt perspektiv. Det finns fler både lokalt och nationellt som försöker, genom hårt arbete, påverka synsätt och tänkande på välfärden. Det finns ett underifrånperspektiv som engagerar, människor som både ser problemet och bidrar till lösningar. Det finns hopp, det kan bli bättre, det går. I bloggen har jag medvetet försökt att bredda perspektivet om vikten av samordning, att ge plats åt gräsrötterna att tala ut. Därför har jag lyft in andras röster från forskningen, från kolleger, från professionella, från historien. Jag vill läsa och ge plats åt andras berättelser. Jag gillar denna utveckling och jag vill bjuda in till mer av detta.

Denna blogg är den enda i Sverige som har som tema samordning och samordningsarbete. I väntan på fler forum är jag nyfiken på hur andra arbetar, hur andra tänker kring samordning. Jag är intresserad både av leverantörer av tjänst och medborgare som konsumerar välfärd. Likaväl är jag intresserad av observatörer och vittnen. Jag vill uppmuntra berättelser från dig, som fri tänkande medborgare, från vilken samhällsposition som helst. Jag kan tänka mig utveckla bloggen ytterligare i denna riktning och kan pröva en mer redaktionell roll, ett värdskap. Jag tar gärna emot texter för publicering, med tankar inom fältet samordning. Jag kan tänka mig att publicera texter som kanske känns utmanande eller uppmuntrande, med hopp om en bättre framtid, texter som vill pröva en tanke, texter som söker läsare. ¨

Hur du något att berätta? Vill du skriva, vill du bli en gästskribent? Dina reflektioner kan stödja andras reflektioner. Bloggens format kanske passar dig men du vill inte sätta upp en blogg själv? Kontakta mig. Det går att vara anonym, under alias eller stå med ditt namn. Jag fortsätter, detta är roligt och utvecklande. Du är välkommen att komma igen.

Jonas Wells
E-post: jonas.wells@fagersta.se
Tel: 0736-498 499

Ryktet om samordningens lönsamhet

Jag har nyss fått siffror från Claes Malmquist på Payoff som imponerar. De har sammanställt resultat från 34 samhällsekonomiska utvärderingar av insatser gjorda genom den finansiella samordningen mellan 2007-2010. Givetvis är insatserna av skiftande karaktär som försvårar sammanställningen men det är ändå intressant. För första gången visas upp en volym som ingen har sett tidigare. För samhället som helhet är:

• Mediantiden för payoff (hemtagen investeringskostnad) är endast tio månader
• Lönsamhet per deltagare är cirka 27 000 kr efter ett år
• Lönsamhet per deltagare är cirka 314 000 kr efter fem år
• Avkastning per satsad krona är 2,55 kr efter ett år
• Avkastning per satsad krona är cirka 9 kr efter fem år
• Deltagarna har ökat sina disponibla inkomster med 20 175 kr

Lönsamhet efter ett år är faktiska kostnader i form av lägre handläggningstid, mindre vårdkonsumtion och ökad produktivitet. För lönsamhet efter fem år gör Payoff en mycket försiktig prognos. På senare tid inkorporerar alla siffrorna även en förstärkt känslighetsanalys som tar hänsyn till faktorer utanför insatserna. Denna avskriver 25 % av resultaten till följd av konjunktur, händelser i individens privata liv och kortsiktiga undanträngningar etc. Denna devalvering av resultatet är inkluderad i ovanstående siffror.

Känslighetsanalysen lär ta udden av ISF:s kritik av Payoffmetoden. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdade att undanträngningseffekter inte hade tagits in i analysen (se sid 46). Därför var siffrorna inte tillräckligt tillförlitliga. Någon alternativ metod har inte tagits fram trots att förbunden har haft ett uppdrag att redovisa effektivitet av den gemensamma finansieringen sedan 2004. Det skulle verkligen behövas ett centralt validerat analysverktyg för samhällsekonomisk utvärdering. I dess frånvaro sker en fortsatt produktion av rapporter, i allt högre takt och volymen ökar därmed stadigt. Vid en enkel surfning hos andra samordningsförbund finns ett axplock redovisade. Slutsatsen är att många samordningsförbund själva ser helt enkelt värdet av att göra sådana undersökningar. Det ingår ofta i deras och huvudmännens beslutsunderlag. Frågan är när förstår de nationella aktörerna och då framförallt finansdepartementet värdet av samhällsekonomiska analyser av samordnade rehabiliteringsinsatser? Det kostar ju även om man inte gör något (eller rättare sagt man gör en massa saker men, med all sannolikhet, inte bättre saker om individerna har samordnade behov).

Med tanke på ovanstående redovisning, var det inte sådana resultat som alla ville se? Och om så, då är det väl dags att göra mera av detta? Finansiell samordning når bara cirka 10 % av behovet (30 000 individer per år). Detta är mycket lågt räknat jämfört med hur andra länder räknar antalet "flerbrukare". I Sverige talas det om 5 % av den arbetsföra befolkningen vilket motsvarar cirka 300 000 invånare. I Norge är det 15 % som var deras underlag inför det stora NAV projektet. Hur som helst lär det finnas utrymme för att göra mer när samhället tjänar så bra på det. Jag som skattebetalare insisterar.

PowerPoint till "Vart är vi på väg"

Jag vill lägga upp en power point presentation som hör till "Vart är vi på väg" inlägget. Den är gjord av Lars Silvervret, samordnare för Samordningsförbundet Västra Mälardalen, ett förbund som snart fyller ett år. Filen visar förnämligt hur de olika stegen kan visualiseras och det kan vara ett pedagogiskt verktyg som gärna får användas av fler. Tack Lasse!

http://www.samordningnv.se/aktuellt/documents/aktuellt_vartarvipavag_ppt.ppt

Jag tar tacksamt emot kommentarer och reaktioner på idéerna runt "Vart är vi på väg". Jag funderar på dessa frågor (som ni mer än gärna får svara på):

1. Går det att se stegen i det samordningsförbund där ni är (inkl mitt eget)?
2. Finns det andra eller fler steg?
3. Är stegen tillräckligt distinkta?
4. Är riktningen önskvärd?
5. Om det är önskvärt, vilka konsekvenser får det?

PS. Har du svårt att rent tekniskt lägga till en kommentar, skicka ett mail till mig så klistrar jag in det i kommentardelen så får alla del av dialogen.