Ryktet om samordningens lönsamhet

Jag har nyss fått siffror från Claes Malmquist på Payoff som imponerar. De har sammanställt resultat från 34 samhällsekonomiska utvärderingar av insatser gjorda genom den finansiella samordningen mellan 2007-2010. Givetvis är insatserna av skiftande karaktär som försvårar sammanställningen men det är ändå intressant. För första gången visas upp en volym som ingen har sett tidigare. För samhället som helhet är:

• Mediantiden för payoff (hemtagen investeringskostnad) är endast tio månader
• Lönsamhet per deltagare är cirka 27 000 kr efter ett år
• Lönsamhet per deltagare är cirka 314 000 kr efter fem år
• Avkastning per satsad krona är 2,55 kr efter ett år
• Avkastning per satsad krona är cirka 9 kr efter fem år
• Deltagarna har ökat sina disponibla inkomster med 20 175 kr

Lönsamhet efter ett år är faktiska kostnader i form av lägre handläggningstid, mindre vårdkonsumtion och ökad produktivitet. För lönsamhet efter fem år gör Payoff en mycket försiktig prognos. På senare tid inkorporerar alla siffrorna även en förstärkt känslighetsanalys som tar hänsyn till faktorer utanför insatserna. Denna avskriver 25 % av resultaten till följd av konjunktur, händelser i individens privata liv och kortsiktiga undanträngningar etc. Denna devalvering av resultatet är inkluderad i ovanstående siffror.

Känslighetsanalysen lär ta udden av ISF:s kritik av Payoffmetoden. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdade att undanträngningseffekter inte hade tagits in i analysen (se sid 46). Därför var siffrorna inte tillräckligt tillförlitliga. Någon alternativ metod har inte tagits fram trots att förbunden har haft ett uppdrag att redovisa effektivitet av den gemensamma finansieringen sedan 2004. Det skulle verkligen behövas ett centralt validerat analysverktyg för samhällsekonomisk utvärdering. I dess frånvaro sker en fortsatt produktion av rapporter, i allt högre takt och volymen ökar därmed stadigt. Vid en enkel surfning hos andra samordningsförbund finns ett axplock redovisade. Slutsatsen är att många samordningsförbund själva ser helt enkelt värdet av att göra sådana undersökningar. Det ingår ofta i deras och huvudmännens beslutsunderlag. Frågan är när förstår de nationella aktörerna och då framförallt finansdepartementet värdet av samhällsekonomiska analyser av samordnade rehabiliteringsinsatser? Det kostar ju även om man inte gör något (eller rättare sagt man gör en massa saker men, med all sannolikhet, inte bättre saker om individerna har samordnade behov).

Med tanke på ovanstående redovisning, var det inte sådana resultat som alla ville se? Och om så, då är det väl dags att göra mera av detta? Finansiell samordning når bara cirka 10 % av behovet (30 000 individer per år). Detta är mycket lågt räknat jämfört med hur andra länder räknar antalet "flerbrukare". I Sverige talas det om 5 % av den arbetsföra befolkningen vilket motsvarar cirka 300 000 invånare. I Norge är det 15 % som var deras underlag inför det stora NAV projektet. Hur som helst lär det finnas utrymme för att göra mer när samhället tjänar så bra på det. Jag som skattebetalare insisterar.