söndag 27 februari 2011

En jenka för framtidens välfärd

För inte så länge sedan genomförde styrelserna hos Västmanlands tre samordningsförbund en gemensam utbildningsdag. Förbunden hade bjudit in Marie Fridolf, aktiv i förarbeten till lagstiftningen som utvärderare av försöksverksamheter under 90-talet, samt Mariann Ytterberg, riksdagskvinna mellan 1994-2006 och politisk aktiv i frågan, för att hålla i dagen. Dagen gav tillfälle för en fördjupning i Finsams idéhistoria, vilka motiv som drev fram lagstiftningen och bränsle för engagemanget som redan är framträdande i de nybildade styrelserna efter årsskiftet.

Av de många olika stoff som presenterades under dagen samt insikterna och det lärande som växte fram, skulle jag vilja uppehålla mig lite vid Finsams historia och delar av den som präglade tiden lika mycket då som nu. Finsam och dess lagstiftning är en produkt av ett synsätt som växte fram underifrån i myndigheternas organisationer. Behovet att lokalt samordna resurser mellan olika huvudmän drevs fram i en tid av politisk demokratiarbete ute i kommunerna, i landstingen och i de regionala försäkringskassorna. Tiden präglades också av stora påfrestningar i systemet: först höga sjuktal, sedan hög arbetslöshet, och därefter höga sjuktal igen. Detta skapade jordmånen för ett sökande efter nya, och kompletterande, former för välfärdens organisering, därav samordningstankarna. Poängen är att det kom underifrån, från ett mer decentraliserat system än vad vi har idag. Det var, bokstavligt talat, ett resultat av att tillräckligt många lokala aktörer knackade på dörren, ända tills den öppnade.

Lagstiftningen som växte, nästan värkte, fram (det tog mer än 15 år), byggde in en spänning som finns än idag, nämligen en spänning mellan det lokala och det centrala. Under dagen talade vi om "motståndet" som fanns där hela tiden från försvararna av systemet och status quo. (Jag vill betona att detta motstånd är naturligt och det kommer alltid att finnas en spänning mellan olika nivåer i ett system. Jag vill däremot att vi ska kunna tala om det, för vår ömsesidiga lärandes skull, om vi ska lyckas hantera och utveckla ett nödvändigt arbete.) Motståndet tog sig uttryck som att begränsa lagstiftningens inflytande, marginalisera samordningsproblemet och reducera de förväntade resultaten och effekterna.

Lokalt ville man istället ha en omfördelning av resurser och en förändring av systemet. Målet var primärt att förändra synsättet, värderingarna och därmed beteendet. Individerna skulle hamna i centrum. Oavsett värdegrunder och måldokument så är det individen som är det centrala vid rehabilitering till arbete. Det spelar ingen roll att det finns en bra organisation ifall inte individerna blir hjälpta av den. Syftet med lagstiftningen är inte att förbättra välfärden, utan att förändra den. Utifrån styrelsernas utbildningsdag, tyckte jag mig höra, är det detta, individerna och välfärden, som driver det gemensamma arbetet. Nu är det nya personer som lägger en grund för samordningsarbetet. Och de dansar jenka.

2 kommentarer:

  1. Jag delar din uppfattning att det finns en spänning mellan det lokala och det centrala men anser inte att detta finns inbyggt i lagstiftningen som sådan. Under framtagandet av lagen (FINSAM) benämndes den som en politisk och finansiell samordning. Dvs redan i förarbetana till lagen var man medveten om att den spänning som finns mellan det lokala och det centrala och att det skulle vara politiska (dvs aktörer med makt) som skulle balansera de olika perspektiven. Detta perspektiv dvs maktperspektivet har till stora delar negligerats, tycker jag, i dagens diskussion kring FINSAM. Perspektivet är alltför mycket ett effektivitetsperspektiv i bemärkelsen "minska kostnader" inte i perspektivet "får vi en bättre välfärd och ett inkluderande samhälle" som jag själv sympatiserar mer med.

    Jag delar också din analys av att man ville reducera FINSAM både vad gä ller målgrupp och omfattning på verksamheten för att den inte skulle bli hotfull mot det institutionella. Däremot anser jag att det idag finns orimliga förväntningar på vilka effekter och därmed resultat som FINSAM kan åstadkomma med tanke på de medel och resurser vi förfogar över. Å andra sidan kan man nog se det som en framgång att vi har lagen även om den är begränsad och att den är en kompromiss som det så ofta faktiskt är i det maktpolistiska livet , och att vi kan se det som ett genombrott och nu är det upp till "oss" att se till att vi tar ytterligare steg. Jag anser att våra steg framöver behöver handla om legitimitet - underifrån. Vi behöver göra ett bra arbete som är efterfrågat, vi behöver leverera resultat som är efterfrågade (trots att vi kanske inte anser dessa som väsentliga) och vi behöver visa på att FINSAM är en arena för samverkan och denna arena skall användas när vi ser ett samverkansbehov.

    Ola Andersson
    Förbundschef
    Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA

    SvaraRadera
  2. Tack Ola för din kommentar. Den har verkligen fått mig att tänka till och särskilt den delen om huruvida spänningen mellan det lokala och det centrala är inbyggd i lagstiftningen om finansiell samordning. Tidvis har jag varit beredd att backa från påståendet. Nu har jag landat i att det kan nyanseras och kanske fördjupas.

    Det är rätt att i förarbeten var det både politisk och finansiell samordning som prövades och utvärderades. Men i den slutliga lagstiftningen föll det politiska bort, delvis beroende av att Länsarbetsnämnden kom med i den finansiella samordningen och de företräddes av tjänstemän. Jag tror att det kan ha funnits andra intressen till varför det politiska föll bort. I Socsam försöken skiljde politikerrollen sig från andra politiska uppdrag genom att det var möjligt att politikerna hade ansvaret för tre huvudmäns verksamheter i sin helhet. Det fanns inget tal om detta i den slutliga lagstiftningen. Det politiska skulle begränsas. Centralt var man inte beredd på en så utvidgad politisk och finansiell samordning. Du har rätt, det blev en kompromiss. Och den öppnade dörren.

    Däremot tar faktiskt Departementskrivelsen (Ds 2003:2) inför lagstiftningen upp problematiken. Den skriver att "Varje form av interkommunal samverkan kan ge upphov till problem när det gäller representativiteten. Det gäller både i förhållandet mellan de samverkande parterna och när det gäller partiproportionaliteten för minoritetspartiernas del. Dessa problem rörande partsrepresentationen kan dessutom kompliceras ytterligare om en interkommunal samverkan dessutom kombineras med en samverkan med staten" (s.132). Att kommun, landsting och stat ingår är alltså inte oproblematisk och kan innebära en inbyggd spänning mellan lokala och centrala parter. Lösningen säger Ds:en är att tjänstemännen från Länsarbetsnämnden (och nu även från Försäkringskassan) "måste ha förmåga att höja sig över ett sektoriserat tankesätt och se till syften och motiv som ligger bakom den finansiella samordningen (s. 137)." Häri kan man nog tolka att det finns en inbyggd spänning. Jag säger "tolka" för lagstiftningen är på ett sätt neutralt i förhållande till spänningar mellan intressen. Den är först och främst en juridisk produkt. Den är skriven av tjänstemän mellan departementsföreträdare och det juridiska intresset framträder tydligt. Men hur lagstiftningen praktiseras, det är en funktion av tolkningar från en mängd perspektiv, från dem som använder den, utnyttjar den och även begränsar den.

    Poängen jag ville göra i inlägget handlar om underifrånperspektivet, den som prioriterar individen och välfärden. En välfärd som manifesteras i mötet mellan myndigheten och individen. Du skriver om det också, om legitimiteten som drivs fram underifrån genom ett bra arbete. Spänningen består i att lokala aktörer måste fortfarande knacka på dörren för att hålla den öppen.

    Jonas Wells, Samordningsbloggen

    SvaraRadera