Årets tio bästa i samverkan (plats 10-6)

Vilket år det har varit! Den lokala samverkansprocessen går från styrka till styrka, individer med långvarigt beroende av försörjning via myndigheterna har fått kvalicerat stöd och nya organiseringar i samverkan sätter sig ännu ett snäpp. Nu, strax för jul och nyår, är det en ytterst lämplig tid att reflektera över det gångna året och framförallt påminna sig om framgångarna, styrkorna och de steg framåt som har tagits.

Förra året gjorde jag en tio-i-topp lista som jag vet uppskattades. Jag tänkte göra det igen och inleda med att tacka alla er som hittar hit till Sveriges fortfarande enda blogg med fokus på samverkan och samordningsfrågor. I början på december vid Samordningsbloggens två-årsdag registrerade jag 12 800 sidvisningar. Helt ofattbart. Att ni är så många ger mig mod och lust att fortsätta utveckla tankar och sprida idéer, framförallt andras tankar och idéer. Ni ska fortsättningsvis känna er välkomna om ni vill skriva något, få ut en tanke eller väcka en fråga som rör samverkan och samordning av välfärdstjänster. Jag tror det finns ett stort utrymme att fundera på vad som gör att samverkan fungerar, hur man vänder potentiella hinder till framgång och hur man värderar resultat och effekter. Och jag har inte svaren i min hand men jag ger mig gärna i kast med att söka dem tillsammans med er och andra. Jag tror att det är resan som är hela grejen som gör det så intressant och jag är glad att vi är många som vandrar den. Det behövs för det är ett stort arbete detta, kanske något av det svåraste och mest komplexa man kan hålla på med. Men i slutändan handlar det om bättre välfärdstjänster för de som är mest sårbara för bristerna och för de som kan vinna mest av bra samverkansinsatser. Jag känner till få uppdrag som kan vara viktigare och det är en ynnest, varje dag, att jobba med att utveckla samverkan vidare.

10) Fokus på hur-et
Under året har jag mer och mer varit involverad i sammanhang där fokus har varit på hur samverkan utvecklas istället för vad för samverkan man vill ha. Det har märks alldeles tydligt i de regionala nätverksträffar som jag är delaktig i. Både träffen i Uppsala och i Hedemora fokuserade uteslutande på detta. Vi pratar mer och mer om begrepp som "open space", om "host leadership" och om nackdelarna med samordnarrollen (egentligen ett positivt budskap). Jag tror att vi är på spåret av något väldigt viktigt och nytt - något som kan ge en tydlighet om vad samordnarrollen ska vara duktig på och vilka färdigheter vi behöver ha.

9) Ung Kraft
Det spelar ingen roll hur pass duktiga myndigheterna kan utveckla sin samverkan om inte samverkan också inkluderar arbetsgivarna. Projektet Ung Kraft är en innovativ idé som bygger vidare på förra årets nyheter om Arbetsförmedlingens kampanj "Se kraften", om företag som satsar på social marknadsföring och om en medveten strategi att anställa individer med psykiska funktionshinder. En given höjdpunkt i årets arbete är steget att tänka utanför de fyra parterna och aktivt söka dialoger om hur arbetsmarknaden kan breddas för funktionshindrade. Ung Kraft gör detta.

8) Mer och mer utbildningsinsatser
Västmanland sastar stort på utbildningsinsatser som ett sett att skapa mötesplatser, tillfälle för reflektion och nätverksbygge. Det finns en amerikansk samverkansforskare Branda Nowell som menar om vill man skapa bästa förutsättningar för samverkan, då är det är en fråga om ledarskap. Vill man dock förändra förutsättningarna för samverkan behöver man ändra synsätten i samhället. Att då kunna erbjuda utbildningar, seminarier och konferenser systematiskt, inkluderande flera perspektiv och under lång tid är otroligt värdefullt. Under året har Norra Västmanlands Samordningsförbund arrangerat 17 olika utbildningstillfällen och sammanlagt 621 personer har deltagit. Det är rekord och en alltmer stigande trend hos många samordningsförbund.

7) Innovativt utvärderingsarbete
Utvärdering av samverkansinsatser är svårt och komplext. Men 2012 har innehållit mycket nyskapande ansatser. Jag vill särskilt lyfta upp NNS arbete med hur samordningsförbunden förhåller sig till utvärdering men också några konkreta exempel av bra rapporter. I Uppsala läns samordningsförbund gjordes en fantastisk studie av Tierpsmodellen tillsammans med bl.a. Ingvar Nilsson. Jag vill även lyfta upp Samordningsförbund RAR Sörmlands innovativa arbete med Payoff kring utvärdering av samverkan, inte rehabiliteringen i sig. Sedan bådar ett begynnande samarbete om utvärdering av integrerad samverkan mellan Samordningsförbunden Botkyrka/Huddinge och Samordningsförbundet Östra Östergötland samt Norra Västmanlands Samordningsförbund också gott. Förutsättningarna för ett spännande 2013 är därmed lagda.

6) SRS/ORS på gång
SRS står för Session Rating Scale och är ett enkelt verktyg för att mäta arbetsallians, kanske den viktigaste faktorn för att lyckas i samverkan vare sig det är mellan medborgare och professionell eller om det är mellan professionella. Fyra frågor om man har känt sig hörd/sedd, pratat om rätt saker, om man gillar arbetssättet och om något saknades i samtalet - enkelt men så viktigt. Kopplat till ORS -Outcome Rating Scale - där individer kan följa hur de närmar sig arbetsmarknaden, får vi verktygen för att visa att det är själva processen framåt som är viktigast, inte målet. Det är med glädje jag har sett att SRS/ORS är på gång på flera ställen i landet under 2012, och att flera verksamheter i länet skapar månadsvisa uppföljningar och diagram. Det är verkligen en stor skillnad när vi kan visa hur individer rör sig framåt med stöd av bra samverkan.

Det var plats 6-10. I dagarna kommer slutsummeringen och därefter har jag förberett en liten överraskning...

Ledare/n/na vill ha mer samordning

I förra veckan var lyckan hög då DN:s ledare (DN 121003) äntligen visade stor medkänsla för samordningsarbetet och propagerade för mer samordning och mer individanpassning för människor i behov av stöd av flera myndigheter. Det är en otrolig läsning att ta del av. Ledaren i dagstidningen (som är Sveriges största) var inspirerad efter att ha hört en utfrågning anordnad av socialförsäkringsutskottet i riksdagen dagen före. Bland annat återberättade de AF:s generaldirektörs ord om personer som kommer till deras arbetslivsintroduktion har i snitt varit borta elva (11!) år från arbetsmarknaden. Jag ska återge en del av ledartexten för det är så inspirerande att läsa men i texten ryms också en del som behöver belysas mera. Jag kommer också här att vidareförmedla en del från själva utfrågningen i riksdagen - för det är så otroligt. Flera ledare, inte bara DN, framhåller finansiell samordning och den goda grund som den är för att göra mer av det som behövs.

Men först DN (Jag fetskriver det jag gillar mest):

Men vad som är fysiskt, psykiskt och för all del socialt är en väldigt fyrkantig uppdelning. De flesta av oss är inte hundraprocentiga rätvinkliga. Det finns upphöjningar, nedsänkningar och skavanker lite varstans.

För dem som är extra kringelskrokiga i sina konturer riskerar denna fiktiva uppdelning att stjälpa mer än att hjälpa. Istället för att få hjälp med det man skulle behöva, får man den hjälp som myndigheten man för tillfället har anvisats kan erbjuda.

Det finns egentligen två val. Antingen ger vi upp och säger att en stor grupp människor är dömda till livslångt utanförskap. Eller så vänder vi på frågan och låter myndigheterna anpassa sig efter människorna i stället för tvärtom.

Det finns en klar poäng med att permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak. Exakt hur det ska gå till rent organisatoriskt måste först utredas på längden och tvären. Men det är åt mer, inte mindre, samordning och samarbete vi måste gå. Det är åt mer, inte mindre, harmoniserade ersättningsnivåer i de olika trygghetssystemen. Det är åt mer, inte mindre, individanpassad hjälp.

Det är den enda vägen framåt.

Vaddå "permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak"? Om man menar finansiell samordning så är det inte ett försök; det är redan permanentat. Se lagen om finansiell samordning (2003:1210). Eller menar man SKL:s önskan om "En gemensam ingång"? Vad jag vet pågår inga försök. Däremot har flera samordningsförbund stöttat samlokalisering och ett närmare samarbete mellan myndigheterna har utvecklats överallt där det finns samorndingsförbund.

Så jag gick till källan och har kollat mig igenom utfrågningen. Den finns på riksdagens hemsida i videoformat. I anförandet från SKL:s Leif Klingensjö nämns inte den finansiella samordningen men däremot säger han:

...måste samordna insatser vad gäller de långvariga med besvär inom A-kassa, inom sjukförsäkringen och inom det ekonomiska biståndet. Det är där vi har den stora utmaningen både för enskilda och för kostnaderna.

Han nämner vidare att en ny samordning behövs och hänvisar till goda erfarenheter från ett projekt mellan Malmö stad, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och hälso- och sjukvården i Malmö som heter SAMS. Jag googlade på SAMS och Malmö och fann en ganska gammal powerpointfil om ett projekt för nollklassade sjukskrivna. Annars svårt att veta vad det är han syftar på men det är inte svårt att anta att SKL framhärdar sin idé om "En gemensam ingång".

Dan Eliasson, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger i sitt anförande följande:

Det kanske allra viktigaste med rehabiliteringskedjan tycker jag är, visserligen att det finns fasta tidsgränser men rehabiliteringskedjan kräver att alla parter kring den som är sjukskriven sluter upp och samverkar för att underlätta individens återgång till arbete... Detta är otroligt viktigt... Rehabiliteringskedjan har aktiverat partnerskapen på ett annat sätt än tidigare. Det är min bedömning.

Dan Eliasson pratar vidare om hur stolt han är över Försäkringskassans arbete på området och nämner bl.a. hur nya samarbetsformer utvecklas mellan Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården. Han nämner varken kommunen (och behovet av social rehabilitering som jag av erfarenhet vet är stor hos individer med många års utanförskap) eller samordningsförbunden. Det gör han dock i utfrågningen efter anförandena. Då säger han följande om varför sjuktalen har sjunkit de senare åren (igen jag fetmarkerar det jag gillar extra):

[attitydpåverkande program har haft betydelse] ... men också aktiviseringen av berörda myndigheter. Det är helt klart att samarbetet mellan berörda parter ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för sju-åtta år sedan, kanske bara tre-fyra år sedan. Vi har betydligt mycket mer, högre grad av samverkan mellan AF, hälso- och sjukvård, kommuner och vi än vad vi har haft tidigare. Och det är kanske, herr ordförande, en fråga som underskattas när vi pratar om rehabiliteringskedjan. Vi pratar ofta om tidsramarna, tidsramarna i försäkringen. Jag skulle vilja att vi ännu mer fokuserade på vad vi gör tillsammans för att hjälpa människor till egen försörjning och återgång i arbete. Jag tycker den stora kraften ligger i att vi utvecklar vår gemensamma samhällskompetens kring den enskilde.

Längre fram i utfrågningen får Leif Klingensjö svara om samordningen. Han säger att lösningen är inte att föra över individer från en myndighet till en annan, istället:

...måste [myndigheterna] göra rehabilitering gemensamt. Vi tror att det finns mycket att lära av den finansiella samordningen där man har hälso- och sjukvården med på ett sätt som man kanske inte alltid har i det vanliga... Inom den finansiella samordningen finns det [samarbetet?]. Vi vill utveckla den. Vi tror det måste bli stabilt i riket. Nu finns den på vissa håll, i olika grad. Det finns mycket att lära där. Det är den väg vi tror på. Åt det hållet vi tror, vi måste göra det gemensamt.

Och så kommer Dan Eliasson, som säger till slut angående en fråga om de aktiva insatser som finns för målgruppen med långvarig sjukskrivning. Han nämner insatser på flera håll men säger också tydligt och stolt:

Vi har mängder av insatser genom samordningsförbund.

Är det bara jag men det verkar som att den dag de högsta ledarna börjar prata aktivt och publikt om finansiell samordning och om samordningsförbunden då har någon sorts gräns överskridits. I positiv bemärkelse inte bara för förbunden själva, men allra mest för de mest i behov av samhällets gemensamma stöd. Nu kom flera bra saker på en gång: Samordningen i media, på en av de bästa ledarplatserna. Samordning i Riksdagen i utfrågningen. Samordning uttalad hos statens främsta företrädare på chefsnivå. Samordning - ännu ett steg framåt eller som DN skriver - ingen väg tillbaka.

PS. En sista reflektion efter ha sett utfrågningen i Riksdagen. Många myndigheter och experter på plats men ingen från samordningsförbunden själva. Kanske vore det på sin plats nästa gång?

Socialstyrelsens lägesrapport

Socialstyrelsen lämnade en lägesrapport till regeringen i februari med titeln: Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, Lägesrapport 2012. I den kommenteras förtjänstfullt problemen kring utvecklingen av välfärden i Sverige, särskilt kring grupper som multisjuka samt personer med funktionsnedsättning och/eller psykisk ohälsa. De kommenterar särskilt att samverkan behöver förbättras.   

Socialstyrelsen menar att samverkan, kontinuitet och helhetsperspektiv brister inom många områden. Det visas på att det sker en hel del utvecklingsarbete kring samverkan men att det fortfarande finns stora hinder och svårigheter för en effektiv samverkan. I analysen identifieras även hinder för samverkan

...att det ofta kräver att verksamheterna och personalen måste se utanför sin egen ram. Det kan handla om det egna, yrkesrelaterade perspektivet, sin organisations budget eller andra formella eller informella ramar som finns.

Och vidare under rubriken ”Varför är det så svårt”

Organisation, kultur, ekonomi, regelverk och styrning är de viktigaste förklaringarna till varför samverkan inom välfärdsområdet fungerar – eller inte fungerar. En uppdelning i sektorer och organisationer leder i princip alltid till en diversifiering. Sektorerna utvecklar sina egna traditioner, kulturer, språk och strukturer. Den enkla formeln lyder så här: Med högre grad av sektorisering blir det svårare att samverka, och då ställs högre krav på aktiva insatser, planering och överenskommelser för att få igång en fungerande samverkan.

Men bristande samverkan handlar inte enbart om organisation och kultur. Forskaren Cecilia Lindholm på Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har tittat närmare på samverkan inom vård och omsorg. Hennes slutsats är att det viktigaste skälet till bristande samverkan är ekonomi; trots lagstiftning och politiska beslut som proklamerar vikten av samverkan, håller huvudmännen hårt i sina egna pengar när det kommer till kritan. Det finns inga finansiella incitament för långsiktighet och helhetsperspektiv.

Det sista i stycket om att det inte finns några incitament finansiellt för långsiktighet och helhetsperspektiv är värd en kommentar. Jag kan tycka att det är märkligt att Socialstyrelsen lyfter fram problemen så bra, särskilt det problem som finansiell samordning och samordningsförbunden är ett svar på. Detta utan att kommentera utvecklingen av, eller de finansiella resurserna som finns sedan flera år tillbaka hos, de redan implementerade samordningsförbunden. De är trots allt nu över 80 st och närvarande i 214 (av 290) kommuner.

Ett samordningsförbund har kommenterat rapporten till Socialstyrelsen. Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA ser, liksom jag, mycket positivt till den analys av tillståndet inom de verksamhetsområden som beskrivs och delar uppfattningen med Socialstyrelsen vad gäller behov av insatser. Samordningsförbundet ser dessutom mycket positivt på den analys Socialstyrelsen gör när det gäller behovet av att förbättra samverkan mellan olika aktörer. Samordningsförbundet anser, såsom, Socialstyrelsen att behovet av samverkan ökar och kommer att öka framgent. Det är bra, tycker jag, både Socialstyrelsens lägesrapport och samordningsförbundets svar. De förtjänar att spridas.

Det är viktigt att visa upp att samordningsförbunden är en etablerad struktur i systemet för att hantera samverkan mellan myndigheter där samverkan behövs. Det är viktigt att berätta om vilka möjligheter finansiell samordning erbjuder. På nationell nivå har det nationella rådet och Föreningen Nationella Nätverket för Samordningsförbunden (NNS) i detta en gemensam uppgift - att ge förutsättningar för mer förankring och legitimitet till det lokala arbetet samt att sprida kunskaper och erfarenheter. I det nationella rådet ingår Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen samt Sveriges kommuner och landsting, i NNS ingår samordningsförbunden.

Avslutningsvis menar Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA, och jag kan bara hålla med, att det är angeläget att erfarenheter av samverkan som finns inom samordningsförbunden tillvaratas och används. Kanske kan samordningsförbunden få plats i nästa lägesrapport?

Intervju med Lollo Horn

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag första träffade Lollo Horn. Det var säkerligen redan under Samanda tiden (Västmanlands namn för Handlingsplanssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen innan det fick ett officiellt namn) då hon arbetade för Arbetsförmedlingen i det samarbetet. Efter utvidgningen av Norra Västmanlands Samordningsförbund med denna del av Västmanland (och Sala) hade jag en föreställning som bekräftades av flera runtomkring mig att Lollo Horn var och är fortfarande en av landets allra bästa samordnare. På riktigt. Kontoret i Hallstahammar/Surahammar hade i sin Samanda-enhet haft de bästa resultaten i landet och det under långa perioder. Lollo arbetar fortfarande för Arbetsförmedlingen men från september i fjol tog hon steget över till att vara arbetsförmedlare i den integrerade samverkansverksamheten Samordningsteamet Hallsta/Sura. Jag är jättelycklig för det, det tror jag vi alla är. Det är som att få värsta Zlatan värvningen till ett Dream Team. Lollo har alltid en massa bra idéer och är en fena på att skapa bra resultat. Det finns ett driv likt ingen annans och ett oändligt engagemang. Så perfekt för en intervju här på bloggen att kunna stilla en del av nyfikenheten!

Jonas: OK vad kul, då börjar vi... Lollo, kan du berätta hur du kom in i samverkansarbetet? När upptäckte du att detta var något att engagera sig i?

Lollo: I samband med att jag började arbeta med arbetsinriktad rehab på AF Surahammar (1997) upptäckte jag att de arbetssökande som var aktuella på AF och samtidigt på tex FK eller IFO, i första hand såg sig själva som "budbärare" mellan myndigheterna för att kortsiktigt "säkra" sin egen försörjning. Myndigheterna hade även en tendens att försöka avhända sig problemet och flytta över försörjningsproblemet till annan myndighet fortast möjligt. Samverkan fanns inte.. Jag knöt kontakter både på  IFO och FK och så småningom utformade vi en samverkan som bestod i att AF och IFO träffades en gång per månad och diskuterade vilka ärenden som var "gemensamma" (med samtycke av klienterna) och vi utformade en gemensam handlingsplan, vilken blev som en stafettpinne, dvs varje myndighet som ville överföra ett ärende till annan myndighet försäkrade sig om att klienten fasades över enligt handlingsplan innan man "släppte stafettpinnen". På så sätt blev klienten involverad i sin utveckling, riskerade inte att hamna "mellan stolarna" och alla berörda parter var införstådda med vad som skulle hända härnäst. Samarbetet AF/ FK utvecklades till att AF hjälpte till att finna arbetsprövningsplatser, följa upp prövningarna och göra en bedömning huruvida "den försäkrade" hade någon grad av arbetsförmåga, varefter bedömning om fortsatt sjukpeng/ sjukersättning prövades. Denna "informella" samverkan var oerhört spännande, vi lärde oss varandras regelverk och fann strategier/metoder för att ändå hjälpa klienten/den försäkrade till egen försörjning i någon grad, vi såg både nyttan för den enskilde och framför allt samhällsnyttan genom förkortade handläggningstider och därmed förkortade tider i "passivitet" för den enskilde, vilket hindrade "utslagning". När samverkan mellan FK och AF startade genom Samanda (2003) anmälde jag intresse och har framgångsrikt arbetat med den verksamheten fram tills Samordningförbundet började finansiera Samordningsteamet Hallsta/Sura och jag hade förmånen att få delta i Utvecklingsgruppen (tidigare Beredningsgruppen) med detta arbete. Jag arbetar sedan årskiftet hela min arbetstid i Samordningsteamet och känner en enorm arbetsglädje och utmaning. Mina kunskaper, erfarenheter, breda kontaktnät och intresse för lösningsfokuserat arbete kommer mycket väl till pass i utmaningen att utveckla samordningen kring individer som behöver samordnade insatser. Dessutom brinner jag för det terapeutiska arbetet, utvecklingsmöjligheterna inom området och jag känner att jag fått en fantastisk chans att "göra skillnad" för utsatta grupper i samhället.

Jonas: Du skriver att dina kunskaper, erfarenheter etc och utmaningen att utveckla samordningen vidare. Anta att samordningen där du arbetar utvecklades över allas förväntningar, vad tror du att du gör annorlunda eller mer av då?

Lollo: Jag skulle fortsätta verka för att samordning blev ett naturligt inslag i alla myndighetsgemensamma ärenden genom att bygga broar av samförstånd/respekt/tillit med berörda kompetenser "på golvet" inom de olika myndigheterna, dels genom aktiv samverkan och dels genom att marknadsföra verksamheten kontinuerligt för att fånga intresse och se nyttan men utökad samverkan. Vi skulle ha bokade uppföljningsmöten, där den gemensamma handlingsplanen följs upp/revideras, allas kompetens skulle samordnas i den enskildes väg till egen försörjning. Medicinsk, arbetsinriktad och "social" rehabilitering finns beskriven i handlingsplanen och är anpassad till individens förmåga och behov. Lösningsfokuserat arbetssätt är ett naturligt inslag som dessutom kvalitetssäkrar insatserna genom ORS/SRS/GRS. Jag skulle utveckla metoder och arbetssätt ännu mer än idag.. ta lite mer "språng" och "risker " för att bli mer innovativ i utvecklingen av samordningsarbetet, d.v.s. "töja" på regelverket för positiv samverkan.... använda mer tid för den enskilde... använda kontaktnät och fantasin för att korta tiderna i utanförskap... men även för utmaningen och nöjet att få arbeta kreativt på ett samhällsnyttigt sätt!!

Jonas: Vad ser du redan idag som ger dig mod att fortsätta på denna väg mot bättre samordnade tjänster?

Lollo: Jag ser att samordning är den enda rätta vägen att komma vidare med de individer vi arbetar med idag. Jag har, både i enskilda samtal och i gruppmöten, kunnat konstatera att det finns en enorm inneboende vilja och kraft hos individerna att komma till egen försörjning men viljan ligger så "inbäddad" utifrån myndigheternas krav och individens oförmåga att ta egna beslut... man vågar inte säga emot eller ifrågasätta... man lyder... man har allt för länge blivit tillsagd vad man ska göra! I samordningsarbetet frågar man individen vad den vill, vilka mål den har och så jobbar vi vidare med lösningsfokuserat arbetssätt, vilket ger utrymme för att frigöra oanade förmågor hos individen, det är oerhört spännande och utmanande... och gör mig ännu mer nyfiken/målmedveten att vägleda individen till att ta beslut och agera!! I samordningen med andra myndigheter/arbetsgivare har jag upplevt så mycket positivt gensvar och respekt, dessutom fått en insikt att de allra flesta är positiva till att föra individen framåt och att göra en insats för samhället genom att tex arbetsgivare gärna ställer upp och identifierar talanger och vad som behövs för att förstärka talangerna (= både yrkesmässiga och "sociala")... det är helt enkelt ett fantastiskt, utmanande, kompetensutvecklande och roligt arbete jag har.

Jonas: Det är fantastiskt Lollo. Stort tack!

Ministern som ber om hjälp

I senaste Dagens Socialförsäkring (DS #2 mars 2011) ropar socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, "ministern som ska fixa försäkringen" på hjälp. Enligt artikeln har den relativt nyblivne ministern fått ett antal knepiga frågor att ta tag i. Övergången mellan statliga myndigheter (Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och tillbaka) och det långsiktiga arbetet med aktivitetsersättning (unga med långvariga ersättningar) är ett par exempel. Det jobbas i regeringskansliet att se över vad som kan förbättras. Kanske snubblar någon där över denna blogg, så därför tänker jag ge mitt perspektiv på de frågor som är aktuella på Socialdepartementet enligt artikeln:

Är det rätt personer som går över till Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen efter maximal tid i sjukförsäkringen? Ska Arbetsförmedlingens insatser komma tidigare?
- Om det är "rätt" personer har jag svårt att bedöma. Däremot har en mycket stor majoritet av denna grupp samordnade rehabiliteringsbehov och bör hanteras utifrån de behov de har. Utan att möta behovet i gruppen riskerar gruppen att återkomma till myndigheterna. Resultatet blir då ett slöseri av resurser, både ekonomiskt och mänskligt, även för professionerna i de inblandade myndigheterna. Slöseriet sker i form av dubbelarbete, osammanhängande process för den det berör (även myndigheternas personal) och luckor i ansvar och aktiviteter. Med samordnade rehabiliteringsbehov menas en komplex sammansatt problematik där både rehabilitering efterfrågas/bör erbjudas som är av social, medicinsk och arbetslivsmässig art. Arbetsförmedlingens insatser bör helt klart, följaktigen komma tidigare men det räcker förmodligen inte, då gruppen har sociala och medicinska behov också. Det behövs ett samlat grepp för att möta behovet och därmed få ett flöde ur både socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen mot ett självständigt arbetsliv.

Vad ska man göra med problemet att en del av dem som behöver återvända till sjukförsäkringen efter utförsäkring saknar SGI och därför inte kan få sjukpenning?
- Utan en regelverksförändring eller särskilt program inom AF måste individerna som hamnar i denna situation hantera den utifrån de rådande omständigheterna. Då gäller att medel eller möjligheter frigörs för att möta upp gruppens behov. Utan detta bromsas flödet för att komma ur denna svåra situation. Det kan inte vara meningen att Arbetsförmedlingen eller kommunsektorn enskilt arbetar med medicinska behov. Här behövs också ett samlat grepp för gruppen som har behov som inte passar in i de program eller regelverk som samhället, i sin fragmenterade organisering, erbjuder medborgare. Den enda instansen i samhället som har möjlighet att fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv på gruppens behov är samordningsförbunden, med stöd av lagen om finansiell samordning. I den klargörs att myndigheterna (AF, FK, kommun och hälso/sjukvården) tillsammans har ett "samlat ansvarsområde" för att stödja individers rehabilitering till arbetslivet. Ett förslag vore att skala upp insatserna från regering och riksdag till samordningsförbundens verksamhet, och därmed skapa ett möjliggörande handlingsutrymme för myndigheterna att ta ett gemensamt ansvar, i ett neutralt rum och att hitta lokalt anpassade lösningar. Detta bör prioriteras politiskt, så att myndigheter nationellt, regionalt och lokalt får en tydlig signal om den välfärdssystem politiken, och medborgarna, vill se mer av.

Vad ska man göra för att inte så många unga ska hamna i passiv aktivitetsersättning och istället få aktiva insatser?
- Eftersom gruppen har omfattande samordnade behov bör insatser för gruppen ges utifrån dessa förutsättningar. Gruppen har behov av social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Samma igen, det är samordningsförbunden och lagen om finansiell samordning som står till buds. Något alternativ utifrån rådande omständigheter finns inte. I Norra Västmanlands Samordningsförbund finns samordningsteam för att särskilt hantera denna grupps behov. Utifrån fem års erfarenheter och löpande utvärderingar har myndigheterna lokalt beslutat att insatser som möter individerna i team med flera professioner och kompetensområden samt erbjuder en tät kontakt med individerna är de som har de bästa förutsättningarna att lyckas med denna grupp. Det är heller inte främjande att arbeta med denna grupp i projektform. Inte i det långa loppet. Myndigheterna har behov av att skapa trygga och långsiktiga förutsättningar för att möta en grupp med komplexa behov. Även här, visar det sig, att den mest lämpliga steget är således att stärka samordningsförbundens verksamhet så att gemensamma lösningar kan utvecklas.

Med bästa hälsningar,
Jonas Wells

DN om hur "utförsäkrade bollas" mellan myndigheter

Idag publicerade DN en första sida samt två sidor inne i tidningen om hur sjukdagarna ökar. Linjen i reportaget är att det beror framförallt på individer som tidigare har varit sjukskrivna, bollades över till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram, nu bollas tillbaka till Försäkringskassan. Adriana Lender verkar rådlös och säger: "Vi behöver verkligen fundera på vad vi överhuvudtaget kan göra med dessa personer. Vi kan inte låtsas om att vi inte har sett dem förut". Därefter är det Cecilia Udin, försäkringssamordnare (?) på Försäkringskassans huvudkontor som menar att det kanske behövs mer underlag från vården, mera utredningar och att vården borde göra mera. Därefter är det en chefsläkare på landstinget i Uppsala län som menar att gruppen behöver mer än vad landstinget kan erbjuda och säger: "I vissa fall beror oförmågan att återgå i arbete på mer än en orsak. Har man varit långvarigt sjuk kanske man både behöver ha medicinska perspektiv och rehabiliteringsperspektiv". Artikeln avslutas från journalisterna på DN med en luddig formulering, "I väntan på det [regeringens aviserade regelförändringar] är samverkansavtal en tänkbar lösning...där samarbetar myndigheter med att hitta sysselsättning eller andra lösningar för de sjukskrivna".

Länk till DN 110303 "Kraftig ökning av sjukdagar"

Är det mer än jag som ser att det krävs samordning mellan myndigheter för att dessa individer ska få stöd? Att det inte är i aktiviteterna eller regelverken hos respektive huvudman som huvuddelen av problemet sitter, utan i själva organiseringen av arbetet runt individerna? Och varför hitta på nya strukturer (som samverkansavtal) eller vänta på ett trollspö från regeringen när det redan finns ett som fungerar med lagstöd (samordningsförbunden)? Jag tror myndigheter och media borde få upp ögonen för hur systemet slår mot individer i behov av samordnat stöd och satsa mer på balanserande systemverktyg som samordningsförbunden som stimulerar, finansierar och stödjer myndigheterna att ta ett helhetsansvar, i både tanke och handling, runt och för individer i behov av samordnat stöd.