Reflektion efter Välfärdskonferensen 2012

 

Igår kom jag hem efter en intensiv tre dagars konferens i Göteborg - Välfärdskonferensen 2012 med underrubriken "Nya behov - Ny välfärd - Genom samverkan". Konferensen var ett led i Samordningsförbundet DELTA Göteborg Hisingens 15 års jubileum och fokuserade lika mycket på den nordiska välfärdsmodellen i stort som samordningsförbunden som plattform och struktur för samverkan. Den nordiska präglingen var välkommen. Det gav nödvändig omvärldsperspektiv. Samverkan är lika svårt för andra länders välfärdsbygge och man söker även intressanta lösningar i Norge, Danmark och Finland som alla gav bra med tid att presentera sina tankar/modeller. Jag tar bl.a. med mig hur både Danmark och Finland har decentraliserat välfärdstjänsterna, d.v.s. att besluten om den enskildes rehabilitering tas så nära individen som möjligt. Jag gillade också Danmarks systematiska fokus på individens delaktighet i välfärdsproduktionen genom en uttalad empowerment strategi.

Danmarksidéen rimmade väl med Gunnar Axéns välkomstord från första dagen då han i samma andetag parade ihop samordningsinsatser med individanpassning. Två ord som börjar alltmer nämnas tillsammans. Det säger sig självt att individanpassade insatser inte kan göras i ett alltför centraliserat system och att samordningsförbunden spelar en viktig roll att balansera det centrala arbetet med det lokala tillsammans med medborgaren. Gunnar, som är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskottet, gav stort utrymme i sitt tal åt sina intryck efter Sala-besöket från i augusti. Han nämnde speciellt hur deltagarna där hade inspirerat honom och hur han hade sett hur hoppet hade tänts i ögonen hos deltagarna. Det borde värma alla välfärdsarbetare och chefer/ansvariga i Västmanland som har varit delaktiga i den integrerade samverkansprocessen där och på andra ställen. Det var en särdeles bra start för konferensen och det är viktigt, tror jag, att våra ledare både visar sitt engagemang (som Gunnar gjorde) och tar åt sig för det samverkansarbete som görs ute i landet.

Integrerad samverkan var ett ämne som jag pratade om på andra dagen av konferensen. Det väckte många frågor, framförallt om hur vi kan rigga uppföljning och utvärdering av den strukturella och insatsspecifika integrationsarbetet. Jag var förvånad att det kom så många på workshopen och det var kul att se att denna idé ägs av alltfler välfärdsentusiaster. På ett annat workshop som jag var på före det nämndes det både från departementet, ISF och från forskningshåll hur kraven på evidens för samordningsförbunds finansierade insatser är orimligt höga när varken arbetsmarknadspolitiska insatser eller ens större delen av den medicinska vården har någon större andel evidens för sina verksamheters insatser. Och där finns det ändå en hel del resurser som satsas för att utveckla just bättre insatser. Det kändes betryggande att dessa krav är orimliga och vi tillsammans ska söka efter mer "good enough" eller "second best" lösningar i utvärderingsdesign. Vi vet ju redan att vi är på rätt väg - det är en bekräftande observation som jag noterade hos i princip alla jag mötte och lyssnade till på konferensen (och det var väldigt många).

Det var dock en eller två som bröt mallen och jag vet inte om jag ska kommentera det. På sista dagen var det en paneldebatt mellan politiker från olika partier och från flera nivåer lokalt, regionalt och nationellt. Jag kände mig faktiskt lite provocerad då jag hörde en regional folkhälsopolitiker säga att hennes mål var att på sikt lägga ned samordningsförbunden. Det var verkligen en antiklimax då vi hade ägnat så mycket energi att tidigare under konferensen verkligen lovprisa samordningsförbunden som idé och balanserande kraft i välfärden med dess möjlighet att garantera gemensamma medel, en effektiv beslutsfunktion med processtöd och en möjliggörande lagstiftning i ryggen. Jag tror inte att hon visste vem hon talade till i publiken men hennes ogenomtänkta hållning visar på var samordningsförbundens största utmaning ligger. Okunskap lik välfärd hanteras bäst när vi kommer samman och pratar om det och sedan gör något. Välfärdsaktörernas gemensamma perspektiv är intressant för de möter dem som behöver den samordnade välfärden som mest och att de, genom den finansiella samordningen, ger dem själva förutsättningarna att anpassa tjänsterna som de tillsammans erbjuder. Detta är en långsiktig färdriktning, precis som integrerad samverkan, som det är lätt att få konsensus kring när alla berörda har genljudat med både behoven hos enskilda medborgare och upplevt hur vårt sektoriserade välfärdssystem faktiskt fungerar.

 

Avslutningsvis vill jag hylla arrangörerna för denna konferens med DELTA Hisingens förbundschef Ola Andersson i spetsen och andra Göteborgare engagerade för samverkan - inte minst Johan Jonsson, folkhälsochef i regionen. Utan Johans pionjärarbete under Socsamtiden hade vi, tror jag, inte kommit så långt som vi har gjort idag i vårt välfärdssamhälle. Och när vi ändå hyllar våra hjältar så kan jag inte låta bli att knyta an till hyllningen av John Williams musik som vi fick vara med om den första kvällen. John Williams musik är verkligen soundtracket till mina uppväxtår och har präglat mig och mitt engagemang för innanförskap och kampen för det goda (som den nörd jag är). Så här fysiskt nära en stormtrooper har jag aldrig varit. Men i Göteborg vimlade det av dem.

 

Favoritcitat om utvärdering, evidens och samordning - Ham & Curry

Jag tänkte med dagens inlägg börja en ny serie, om något som engagerar mig mycket och något som det behöver pratas mer öppet om. Och det är något som vi alla berörda faktiskt ägnar mycket tid åt. Nämligen utvärdering, evidens och samordnade insatser. Det är många som undrar och tänker på samordnade insatser i det svenska välfärdssamhället. Det är långt ifrån bara jag. Tankar som "hur länge måste jag vänta för att få hjälp", "är det verkligen värt att vara med i ännu en insats", "vågar jag lita på att denna insats kan ge resultat", "tror alla andra på detta så hårt som jag", "ska vi satsa ännu mer på något som kanske vi själva inte ser någon snabb vinning i" eller "ja, då har jag ramlat mellan stolarna igen".

Tvivlet ger näring åt våra fantasier. Och då är det alltid en röst som undrar, "men vad kan jag vara någorlunda säker på". Och då samtalar vi ofta med någon, med en bok eller så söker vi information. Vi kanske vänder oss till någon vi hoppas kan hjälpa oss bli lite säkrare. En forskare, en erfaren tjänsteman, en ärrad politiker, en medborgare som har varit med om en annorlunda insats.

Jag har länge försökt fånga bra saker som inspirerar och denna serie om utvärdering, evidens och samordnade insatser tänkte jag dela med mig av några favoriter. Vi får se hur länge serien håller på. Det är som med samordningen, man vet inte alltid var det slutar. Det är kanske själva resan som är grejen.

Chris Ham

Det första citatet är ett gemensamt citat från två forskare i England vid The King's Fund, Natasha Curry och Chris Ham. The King's Fund är en oberoende utvärderingsorganisation som har funnits sedan 1897 och har sedan 1948 ägnat sig studier och analyser av hälso- och sjukvårdspolitiken. Det går lätt att spendera mycket tid på deras hemsida, men jag rekommenderar det stort. Chris Ham är huvudansvarig, Chief Executive, på The King's Fund sedan 2010, professor i Health Policy och Management sedan 1992. Har jobbat för det brittiska hälsodepartementet med hälsostrategier, varit rådgivare för WHO och skrivet ett tjugotal böcker. De senaste åren har han skrivit nästan uteslutande om "integrated care", ett internationellt begrepp som fångar behovet att pröva tvärsektoriella lösningar som går förbi det kortsiktiga och som strävar för en tätare samverkan mellan organisationer till stöd för individers rehabilitering. "Integrated care" är en stor inspriationskälla för mina egna funderingar kring det framväxande begreppet integrerad samverkan.

Natasha Curry

Natasha Curry arbetar idag på Nuffield Trust och hon är Senior Research Fellow i Health Policy. Hon forskar också om "integrated care" som Chris Ham. Hon är en ledande expert i området, gör jämförelser om integreringsarbetet mellan olika länder och utvecklar underbart nya perspektiv på ämnet. Nuffield Trust är precis så bra som The King's Fund är. Också en oberoende forskningsinstitut med en egen kritisk röst som utvärderare av hälso- och sjukvårdspolitik, och sökare efter evidens.

I en skrift Clinical and service integration: The Route to Improved Outcomes, publicerad av The King's Fund 2010, samlar Curry och Ham den samlade evidensen för en tydlig rekommendation att fortsätta den inslagna vägen mot mer samordning. De skriver om utvärdering, evidens och samordning (här i termen integration - d.v.s. integrering av tjänster runt individer med komplexa behov) så här (först i originaltext, därefter min översättning) på sidorna 7-8:

”There are a multitude of difficulties associated with measuring the impact of efforts to achieve closer integration. First, the aims of integration may be manifold, so the criteria against which success is measured vary widely. Second, even where intentions are clear and consistent, the target populations, size of intervention group and context may be different and difficult to compare. Third, some of the intended outcomes of integration are not easily measurable. For these reasons, assessing the impact of integration remains a significant challenge even if there are promising signs that integration can have positive effects and the evidence base is ‘good enough to be both intriguing and frustrating’.”

"Det finns en mångfald av svårigheter associerade med att mäta genomslaget av försöken att nå närmare integrering. För det första kan målen med integreringen vara många och skiftande, så kriterierna som framgång ska mätas mot kan variera väldigt. För det andra, även där intentionerna är tydliga och konsekventa över tid, kan målgrupper, storleken av gruppen för interventionen, och sammanhang vara olika och svåra att sinsemellan jämföra. För det tredje är vissa av de sökta utfall av integreringsarbetet inte så enkelt att det går att mäta. För dessa orsaker, kvarstår utvärderingen av effekterna av integreringen som en betydlig utmaning även om det finns lovande tecken som visar att integrering kan ha positiva effekter och evidensbasen är 'tillräcklig bra för att vara både djupt intressant och frustrerande'."

Citatet är fantastiskt för den samlar så mycket av det så många av oss helst inte vill se. Utvärdering av något så svårt som samordningsinsatser är ju oerhört förbryllande och så fruktansvärt komplext. Det är ju i realiteten så otroligt svårt. Men på deras underbart engelska sätt, med stor och rörande understatement, fångar Curry och Ham hoppet trots hindren. Värdet i sökandet så nästan i trots mot väderkvarnarna. Evidensbasen är trots allt tillräcklig för att gå vidare.

Och så är serien startad. Jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Ta gärna del av originalskriften Clinical and service integration: The Route to Improved Outcomes genom att klicka på länken.

Ökat värde genom integrering - jämfört med bara samordning

En av de stora vinsterna med finansiell samordning är möjligheten för diverse och olika organisationer att skapa gemensamma mål och riktning för sitt lokala samarbete. Integrering av insatser, som ett alternativ till projektande, ett enklare samordningsarbete, ger nya möjligheter både för serviceanvändare, d.v.s. medborgare med behov av sammansatta rehabiliteringstjänster, och för organisationerna i sig.

Jag har haft hemskt kul på sista tiden. Fördjupar mig i situationen i England, policyskrivningar och forskning och evidens för den riktning som går förbi fragmentering, samordning - i riktning mot integrering av tjänster. I en vägledning från det brittiska hälsodepartementet, listas indikatorer som visar skillnader mellan samordnade tjänster och integrerade tjänster. Integrerade tjänster kan ge ökat värde på följande sätt, de kan:

• förändra identiteten eller framtoningen av välfärdstjänster
• ge positivare brukarrespons och mer lojalitet från handläggare och professionella
• säkra organisatorisk effektivitet som exempelvis genom samägda tjänster, integrerad ledning och styrning, stärkta innovationsprocesser samt skapandet av fast utrymme för nya framväxande mellanliggande roller
• definiera en klarare fokus för agerande som inkluderar tydligare ansvar för rapportering samtidigt som de nya tjänsterna är mindre känsliga för individuella organisationers interna bekymmer och begränsningar
• introducera mera robusta arrangemang för teamarbete och ledarskap som drar ihop sig och tar ansvar när det är tufft och svårt
• skapa nya möjligheter för nyinvestering i sådant som annars är svårt, exempelvis gemensam IT system
• öppna tillgång till nya källor för finansiering och stärkt ekonomiska förutsättningar
• ge en större kapacitet för att stödja och förhandla mer kraftfullt utifrån serviceanvändarnas perspektiv gentemot oförstående utomstående som inspektörer eller policyskapare från långt håll

Är någon eller några av dessa fördelar behövda där du är eller där du arbetar såsom det är idag? Kan ni tänka ut fler fördelar/skillnader? Detta tror jag är en viktig uppgift för alla inblandade, chefer och beslutsfattare såklart men även första linjens handläggare och professionella och inte minst medborgare/brukare och deras anhöriga. Jag själv blir klart inspirerad och hittar mer kraft. Tror att det är ytterst är viktig att ha serviceanvändarnas perspektiv närmare i all planering framöver. Mer tydlighet angående fördelarna för serviceanvändarna och genom dem samtidigt för organisationerna kan ge en kraftfull påverkan på olika nivåer av planering, på teamarbete och på professionellas mönster av beteende.

Integrerad samverkan, eller kanske bättre, integrerade rehabiliteringstjänster, handlar alltså om att göra rätt saker för den lokala befolkningen, inte det slaviska förföljandet efter den senaste policytrenden. Att det är svårt att förverkliga i praktiken bör inte tygla engagemanget men det ökar värdet av den förra amerikanske presidenten Reagans uttalande om de allra farligaste nio ord i det engelska språket: "I'm from the government and I'm here to help".

Historiskt beslut för samordningen

Samordningsförbunden, gemensamt organiserade i NNS (Nationella Nätverket för Samordningsförbunden), beslöt i fredags 2011-11-18 på det extra årsmötet att ombilda nätverket till en förening. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS sa "Vi har tagit ett historiskt beslut idag och det tror jag kommer att bli väldigt viktigt för den här verksamheten".

Jag frågade honom vad han trodde kommer att bli annorlunda för samordningsförbunden framöver. Kurt svarade, "Vi kommer att kunna samla ihop oss och bli betydligt mer enade och jag tror att vi har tagit steg så att det gör att flera vill vara med. Och jag tror att det jobbet vi gör där vi breddat diskussionen om hur Finsam kommer att se ut om fem år kommer att bli väldigt viktigt i det fortsatta jobbet. Men det arbetssätt vi har arbetat med politiskt, det ska vi att fortsätta med. Och i arbetsgrupper som lyfter aktuella frågor där intresserade människor tillsammans försöker hitta lösningar. Det måste vara en utgångspunkt fortsättningsvis.

Avslutningsvis frågade jag Kurt, varför är det viktigt med samordning? Han svarade, "Utgångspunkten måste alltid vara den enskilda individen. Det tycker jag vi har lyft fram. Den andra delen som jag tycker är viktigt är att långsiktigheten måste bli mycket tydligare. Det är långsiktighet det handlar om i det här jobbet för de människor som har en väldigt utsatt situation. Och då går det inte med projekt. Då måste det till långsiktighet i samarbetet".

Eftermiddagens årsmöte föregicks av en höstkonferens för Finsam frågorna och förutom en gruppövning där jag och Karl-Henrik Nanning förde fram vår bild av Finsam om fem år där även bilden om integrerad samverkan ingick, lyssnade vi intensivt på ett pass med Anna Pettersson Westerberg, statssekretare till Ulf Kristersson och ett pass med Svante Borg från Försäkringskassan.

Anna Pettersson Westerberg utgick från förändringarna i socialförsäkringen i hennes anförande men avslutade med en vädjan till samordningsförbunden och arbetet för de unga vuxna. Av alla nybeviljade med aktivitetsersättning (i dagligt tal förtidspension för unga) får hälften av det inom ramen för förlängd skolgång. Många fortsätter med aktivitetsesättning även efter denna tid. 73 % av alla med aktivitetsersättning har ett psykiskt funktionshinder. Anna Pettersson Westerberg menade att "de har en komplex problematik och behöver hjälp av flera instanser". Det är "en jätteangelägen fråga". Hon sa vidare att hon skulle vilja satsa mer på samordningsförbunden men att hon behöver ha stöd för att det ger resultat.

I passet med Svante Borg lyftes fram hans intresse för samordningsförbunden och han erkände att Försäkringskassan centralt "har en resa att göra" och vill "skaffa sig bärande idéer". Hans budskap för dagen var att förbundens insatser måste bli bättre utvärderade. Han tryckte på behovet av kvalificerade studier, gärna med kontrollgrupper. Han lyfte fram att NNS kan spela en roll i detta arbete med att finna mer evidens.

För mig var det oklart om han menade myndigheternas samverkan eller förbundens samordningsarbete. Här blev jag konfunderad av Svante Borg. Samordningsförbunden har två ben att stå på, två uppdrag. Dels det operativa - medlen i den finansiella samordningen används för insatser riktade till individer med samordnade behov, ofta av fyra parter. Evidens i alla ära med vad ska insatserna jämföras med - andra projekt eller ordinarie verksamhet? Och hur riggar man etiskt kontrollgrupper?

Samordningsförbunden har också det strukturella benet i sitt uppdrag - att få ihop organisationerna, gemensamma beslutsfunktioner och främjande av en samverkanskultur. För mig blev det uppenbart att han menade bara den förra, att det var insatserna som myndigheterna bedriver som behöver utvärderas. I frågestunden blev det klargjort att samordningsförbundens strukturella arbete behöver lyftas fram mera, i alla fall hos deltagarna från samordningsförbunden. Samordningsförbunden och dess lagstiftning är ett svar på välfärdens organisatoriska splittring och den obalans som råder mellan centrala och lokala intressen. Hur samordningsförbundens arbete i detta ska utvärderas lämnades obesvarat men det är definitivt något för NNS att fortsätta lyfta i de centrala kretsarna. Det är därför jätteviktigt med sådana arrangemang som i fredags. Det ger hopp om samordningsförbundens företrädare fortsätter att finna utrymme för erfarenhetsutbyte och för bra dialoger med centrala parter.

Samtal om lösningsfokus mellan två djupingar

För alla ni som söker något läsvärt på nätet kan jag rekommendera en nyligen upplagd intervju mellan två "djupingar" inom lösningsfokus, Alasdair McDonald och Coert Visser.

Samtal mellan Alasdair McDonald och Coert Visser

Alasdair är psykiatriker men också forskningsansvarig hos EBTA (European Brief Therapy Association). Han har ett djupt engagemang för att kartlägga evidensen för lösningsfokus. Han är en inspirerande person som jag är stolt över att ha träffat ett antal gånger. Coert har jag inte träffat, men hans djupa engagemang för lösningsfokus är lika välkänd som hans goda rykte. Han är psykolog och jobbar med förändringsprocesser inom företag och organisationer.

Intervjun tar upp en rad aktuella frågeställningar om lösningsfokus som t.ex. dess evidens i forskningen och dess applicering inom både coachning och organisationsförändring. Den tar också upp lite om språkanalys och jämförelser med KBT och andra modeller, enskilt och i kombination med lösningsfokus. De vill båda fånga, mer nyanserat, vad som fungerar och inte fungerar i kvalificerade samtal. Intervjun rekommenderas; jag kan inte motstå att tipsa om den för er. Den har inspirerat mig och känns perfekt just nu, en regnig semesterdag som denna. Kanske kan den vara värdefull för er? Inte minst på grund av de många boktips som också kommer fram i intervjun.

Kan avslutningvis tipsa om en ny bok om lösningsfokus som kommer ut i september genom Oxford University Press. Den samlar evidensen och forskningsläget med bidrag av en lång rad djupingar i forskningsfältet, bl.a. svensken Harry Korman och kanadensaren Janet Beavin Bavelas.

Svar från Ulf Kristersson

Efter Nationella nätverkskonferensen för finansiell samordning (Finsam) ställde jag ett par frågor till socialförsäkringsministern Ulf Kristersson angående hans uttalanden om Finsams framtid. De finns med i ett inlägg om konferensen. I sin korthet handlar de om Kristerssons idé om att Finsam måste "visa evidens" och det ska "in i existerande strukturer". Många har undrat vad han egentligen menade och nu har jag äntligen fått svar från honom via hans stab. Som lovat publicerar jag svaret i sin helhet här.

Hej Jonas!

Tack för ditt e-postmeddelande. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har bett mig att svara dig. Jag beklagar att du har fått vänta så länge på ett svar.

Du ställer ett antal frågor kring socialförsäkringsministerns svar på en fråga vid den nationella nätverkskonferensen för finansiell samordning. Samordningsförbunden har till uppgift att överbrygga myndigheternas olika mål och utveckla gemensamma metoder för rehabilitering. Vad statsrådet velat understryka i det sammanhang som du frågar kring var dels behovet av möjligheter till uppföljning och jämförbarhet på nationell nivå och dels möjligheterna att ta tillvara framgångsrika metoder för fler personer. Jag hoppas att detta har besvarat dina frågor. Med tillönskan om en trevlig sommar!

Stockholm i juni 2011

Med vänliga hälsningar

Hannes Beckman
Medarbetare i Ulf Kristerssons politiska stab

Fältet är fritt för kommentarer. Jag måste säga att formuleringen "Samordningsförbunden har till uppgift att överbrygga myndigheternas olika mål och utveckla gemensamma metoder för rehabilitering" triggade igång reflektioner och tankeverksamhet hos mig. Det är möjligt att jag läser in för mycket men formuleringarna var nya för mig, i alla fall med adressat från centrala håll.

Angående den första uppgiften "att överbrygga myndigheternas olika mål", är detta måhända en fördjupning av centrala aktörers förståelse av vad den finansiella samordningen ska göra? Det är en väldigt stor uppgift och skulle kräva närmare kontakter med aktörers strategiska enheter för att kunna stämma av utvecklingen. Det skulle också kunna vara ett bevis på att en breddning av uppdraget håller på att ske samt vara ett bevis för en önskan om högre legitimitet åt samordningsförbundens arbete. Vad tycker ni? Om ni vill kan jag formulera en motfråga, kom gärna med funderingar.

FINSAM Nätverkskonferens 2011

Nu har jag funderat en stund om nätverkskonferensen 13-14 april i Norrköping. Jag vill förmedla de stora nyheterna och lite skvaller, positivt sådant, som uppkom där. Som alltid var det fantastiskt kul och inspirerande att träffa kunniga och drivna Finsamfolk från hela landet. Seminarierna/workshopen var också väldigt spännande (kommande blogginlägg om något från dessa). Konferensen började också bra med kommunalrådet Lars Stjernkvist som pratade om finansiell samordning som en "framgångssaga", den långa historiken i Östergötland med Finspång och Finsam som en "vågbrytare". Finsam som gör gott för enskilda individer men också sprider en idé - att vi åstadkommer mer när vi jobbar tillsammans. Av det som stack ut nyhetsmässigt från konferensen vill jag fokusera på fyra saker, fyra "vad är grejen" saker som jag uppfattade det. Jag tar dem en och en.

Ge en miljard till samverkan!

Försäkringskassans representant och tillika ordförande i Nationella Rådet Ulrika Persson säger att det behövs mer resurser till samverkan mellan myndigheter. Ulrika Persson visade sin entusiasm för samverkan vilket alltid är ett hoppingivande tecken, även för Finsam. Jag frågade henne efter konferensen om ett klargörande. Hon berättade att detta inte bara är ett personligt uttryck utan budskapet är i allra högsta grad utifrån myndigheten Försäkringskassan och hela Nationella Rådets aktörer. Hon refererar till den skrivelse som Nationella Rådet tog initiativ till och som aktörerna skrev under redan 2009. Hon vill mena att denna skrivelse fortfarande är aktuell, kanske ännu mer idag. Då när skrivelsen gick till regeringen var anslaget för samverkan ungefär dubbelt så högt som det är idag. Ulrika ville dock klargöra att miljarden inte avses gå enbart till den finansiella samordningen och samordningsförbunden, utan till alla samverkansformer (idag tre stycken). I samtalet tog Ulrika även upp behovet om en bättre finansieringsmodell för Finsam. Hon sa vidare att det kommer att ske en översyn av finansieringsmodellen, kanske redan under 2012 kan det komma någon nyhet om det. Värdefulla nyheter tycker jag från en strategisk placerad person. Jag är väldigt glad för Ulrikas och de centrala aktörers engagemang för Finsam. Det är viktigt att faktiskt sprida denna nyhet. Även om den är nygammal, är den, med Ulrikas aktualiserande, kanske ännu mer angelägen idag än då.

Ulf Kristersson vill ha evidens

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, gästade konferensen och talade nästan uteslutande om de förändringar i socialförsäkringssystemet som var aktuella just denna dag. Jag skriver "nästan". Mot slutet ställde moderatorn ett par frågor om hans syn på Finsam. (Det var ju ändå en Finsam konferens.)

Trots att han bekräftade problemen med resurstilldelningen leverade han två tankar som ockuperade tankarna hos många långt efter att han hade gått. Den första utgår från den retoriska frågan, "vad har vi evidens på?". Ulf Kristersson menade att han var besatt av tanken av systematiska utvärderingar. Det kanske är okontroversiellt att säga detta men utifrån den samlade skaran av Finsam folk, den långa historiken och inte minst den genomgång Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) gjorde 2010 av förbundens utvärderingar ställer det ett antal frågor, frågor som skulle ha behövt ställas innan Ulf Kristersson snabbt avvek.

Begäran om (ännu mer) evidens är inte okontroversiell. ISF visade i sin genomgång av utvärderingarna inom samverkan att Finsam har "bäst förutsättningar för att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv" (ISF Rapport 2010:2). Samtidigt ligger resultaten i linje med den etablerade forskningen. Lägg därtill den långa historiken med flera försökverksamheter mellan 1991-2006 och andra statliga utredningar inom rehabiliteringsområdet. Vilken evidens är det som saknas och hur ska det riggas?

Enligt förarbetena till lagstiftningen om den finansiella samordningen (2003:1210) finns tre motiv för den finansiella samordningen: sektoriseringen (den fragmenterade välfärdsorganiseringen), individen (som faller mellan stolarna, i behov av samordnat stöd) och samhället (ett plus ett blir tre). Vilken evidens behövs för varje område? Jag har ställt denna fråga till Ulf Kristersson per mail. Om jag får svar lovar jag att publicera det här. I väntan på svar vill cynikern i mig gärna säga att denna begäran om evidens maskerar en försiktighet att politiskt hantera sektoriseringen. Optimisten i mig vill gärna säga att intresset består och t.o.m. långsamt ökar från centralt håll för samordningens möjligheter genom Finsamlagen.

Ulf Kristersson vill "kunna stoppa in Finsam i existerande strukturer"

Ja, han sa faktiskt så. Vi var många som undrade vad han menade med detta. Han sa "Finsam måste vara skalbart". Intressant om han menar att det ska finnas i hela Sverige och att förbunden ska ha en viss volym. Men att därefter säga att det ska kunna stoppas in i existerande strukturer. Que? Finsam finns för att det inte finns existerande strukturer för kommun, landsting och stat att gemensamt anpassa, utveckla och stödja lokal samverkan. Vad skulle vara alternativet? Att slå ihop myndigheterna, eller att ge ett uppdrag åt någon myndighet att ansvara för samordningen? För mig och många andra var detta obegripligt. Jag har bett om att få ett klargörande om detta också från Ulf Kristersson. Jag har ställt denna fråga till honom och återkommer vid svar:

Om att få Finsam in i existerande strukturer. Vad menar du? Finsam är ett svar på att det alltid kommer att finnas ett motstånd till samordning i ett sektoriserat system där olika aktörer har hand om olika ansvarsområden, och där de dessutom är relativt självständiga i förhållande till varandra. Utan att i grunden väsentling förändra de existerande strukturerna, d.v.s. inom och mellan kommun, stat och landsting, har jag väldigt svårt att veta vad du menar. Finsam är så mycket mer än bara insatser. Många jobbar med att utveckla samarbetet, förändra tänkande, allt för att underlätta individ- och samhällsvinster till följd av bättre samordning.

Historia skrevs i Norrköping

Det var inte många som märkte det men historia skrevs i Norrköping i och med Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS) beslut på årsmötet att ge styrelsen uppdrag att förhandla med IFFK om ett samgående. IFFK har sina rötter i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund som startade 1907. Förberedelserna till bildandet av Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund togs faktiskt i Norrköping 1905 som ett svar på behovet om ett samarbete på riksplanet mellan de olika lokala sjukkassor. Den blev så småningom Försäkringskasseförbundet men ombildades till IFFK 2004 när politikerrollen inom Försäkringskassan försvann. Den nyvalda styrelsen för NNS fick av årsmötet att återkomma med ett förslag på nya stadgar som ska presenteras på en av NNS arrangerad höstkonferens. Att NNS blir en förening är ett viktigt steg tror jag för att Finsam ska synliggöras vilket för övrigt också var temat för hela konferensen. Möjligheterna att bilda opinion, marknadsföra möjligheterna och driva utvecklingen (läs samordningen) framåt är ändå det, tror jag, som håller ihop Finsam, både lokalt och nationellt. Det kan inte finnas för få företrädare för samordningens möjligheter, inte i ett så sektoriserat system.