Intervju med Aviva Suskin-Holmqvist

Aviva Suskin-Holmqvist är en ny bekantskap för mig men en person som det ryktas mycket spännande om som en av landets mest erfarna lösningsfokuserade familjeterapeuter. Hon är psykolog, har jobbat med lösningsfokuserat arbetssätt under många år, är baserad i Skåne och hon kommer till vår länskonferens "Lösningsfokuserade ledtrådar 2013" den 1-3 oktober. Aviva kommer att hålla två halvdagarsworkshops under dag 2, den 2 oktober. Den ene med titeln "Vad sysslar vi med egentligen? - Upptäck hur lösningsfokuserade antaganden påverkar våra samtal". Den andre har titeln "Familjesamtal under utredning av barn - Sanning och konsekvens!". Det finns mer att läsa om dessa workshops i den utförliga inbjudan som finns på hemsidan för konferensen.

Som med Chris Iveson har jag gjort en intervju med henne över mailen för att vi ska få lite mer information om vad som driver henne, lite om hennes historia och varför lösningsfokus är viktigt för möten och samtal där förändring är målet. Varsågoda! Här är Aviva Suskin-Holmqvist!

JW: Hej Aviva! Stort tack för att du ställer upp på idén att bli intervjuad! Jag tror att det finns många som är nyfikna på dig och på vad som kan komma att hända när du håller två olika workshops på konferensen. Så låt oss börja: Kan du berätta lite om dig och ditt arbete med lösningsfokus? Vad lockade dig till att arbeta med lösningsfokus?

AS-H: Hej Jonas. Eftersom jag gillar att berätta historier får du ett långt svar på vad som lockade mig till modellen.

Första gången jag stötte på den lösningsfokuserade modellen var 1987, då jag arbetade som terapeut i "Heroinistprojektet" i Malmö (UMAS, lett av H. Korman och M. Söderquist). Jag deltog i ett seminarium med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg, grundarna av det lösningsfokuserade synsättet. Insoo, som jag upplevde som varm, humoristisk och mycket vettig, hade ett samtal med en familj som jag träffade vid denna tid. Familjen bestod av Jane, en ung kvinna på 19 år, hennes far och hennes äldre syster. De vuxna var synnerligen oroade för Jane som hade hoppat av gymnasiet och bara verkade slappa och inte kom någonstans med sitt liv. Janes mamma hade dött några år tidigare och jag, tillsammans med min handledare, arbetade efter hypotesen att Jane oroade sig för sin fars ensamhet och förblev hemma för att ta hand om honom.

Sammankomsten mellan familjen och Insoo var ett nöje att bevittna. Insoo var varm och uppmuntrande. Familjemedlemmarna verkade tycka om henne. För första gången sedan jag började träffa dem upptäckte de många bra saker i sitt samspel och Janes utvecklingsmöjligheter. Det verkade som om det Jane först och främst behövde var tre väckarklockor som hjälpte henne att komma upp på morgonen. Jag var såld!

Insoo och Steve lämnade Sverige och min handledare och jag fortsatte träffa familjen en gång i månaden under cirka ett års tid. Inga klockor hade inhandlats, de vuxna fortsatte oroa sig och Jane var oförändrat håglös och oföretagsam. I alla fall verkade det så. Min entusiasm avtog allteftersom. Jag antog därför att lösningsfokuserad kortidsterapi bara var ännu ett ytligt terapeutiskt tillvägagångssätt.

Ett år senare bjöds Insoo och Steve återigen in till projektet i Malmö. Jag frågade familjen om de skulle kunna tänka sig att träffa Insoo igen, de tackade ja.

Insoo inledde med att fråga familjen vad som hade blivit bättre sedan de sågs för ett år sedan. Jane hade hyrt en lägenhet och flyttat. Det var bra, men de vuxna oroade sig för att hon nu levde lika slappt och passivt där istället. Efterhand som Insoo fortsatte fråga efter undantag kom det fram att Jane också hade köpt en hund. Hundar behöver komma ut och de behöver mat. För att gå ut med hunden behöver man faktiskt resa sig upp och gå. Man ska köpa hem hundmat och för det behöver man se till att det finns pengar och så vidare. Jane hade vidare sökt in till en gymnasiekurs på Komvux. Mycket av detta var helt ny information för de vuxna i familjen (och skam till sägandes, även för mig). De blev mer och mer hoppfulla efterhand som samtalet fortsatte.

Jag vill gärna tro att all denna information fanns tillgänglig innan Insoo kom. Men i allt väsentligt hade jag helt missat att följa upp kraften i dessa undantag. Jag hade för ögonen min egen hypotes om anledningen till problemen, och därmed vilken lösning som var mest ändamålsenlig. Vi var alla överens om att problemen verkade vara lösta och därför avslutades terapin. Hur som helst, denna gång visste jag bättre än att tro på det jag hört, så jag följde upp familjen under ett par års tid. Varje gång bekräftade fadern att Jane nu hade kommit vidare med sitt liv.

Jag har förblivit frälst på den lösningsfokuserade modellen alltsedan dess. Jag insåg att genom att vara uppmärksam på information som beskriver undantag från problemet och att vara nyfiken på vad som fungerar i människors liv, blev de förändringsskapande processerna mycket mer effektiva än att tillbringa samtal efter samtal med att försöka övertyga klienterna om att tillämpa mina lösningar på mina föreställningar om vilka bekymmer de kunde tänkas ha. Dessutom var stämningen vid samtalen mycket mer hoppfull, angenäm och förstärkande för klienternas självförtroende (empowering). Detta verkade göra det möjligt för klienterna att börja tillämpa sina egna lösningar direkt efter samtalet.

JW: Stort tack för fint svar, en jättebra inspirerande berättelse! Jag undrar, som nästa fråga, vad hoppas du se hända under dina två workshops i Västerås den 2 oktober?

AS-H: Ja, du…. Den ena workshop vänder sig till mer erfarna lösningsfokus-are, så min bästa förhoppning är att deltagarna får möjlighet att titta på mindre samspel/samtalssekvenser och fundera över:
1) Vilka antagande förmedlas och hur vet vi det
2) Skapa egna interventioner (d.v.s: det finns mer än ett sätt att resonera).
3) Vilka ledtrådar finns som säger oss att vi gör nåt användbart för klienten

Den andra workshop hoppas jag ska ge idéer om förändringsprocessen som en del av utredningsarbete. I synnerhet hur de lösningsfokuserade antagande och samtalsverktygen är användbara under utredningprocessen.

JW: Tack Aviva för dina svar. Så otroligt tydligt! Avslutningsvis vad är du personligen mest intresserad av, kopplat till LF, just nu? Det skulle jag gärna vilja höra!

AS-H: Det jag är f.f.a. intresserad av just nu det är samtal som faller utanför kategorin "lösningsfokuserad mall" d.v.s där man kan köra enkelt första samtalet, andra o.s.v. Jag gillar de samtalen som utmanar min erfarenhet och kräver att jag verkligen lyssnar noga och kan inom ramen för modellen följa klienten/klienterna (eftersom jag jobbar även med familjer och nätverk) och tillsammans med dem skapa ett lösningsfokuserat samtal som är användbart för dem.

För att vara lite tydligare, det kan vara klienter som inte har ett mål för förändring men har ändå tagit sig tid att träffa mig, klienter som inte pratar så bra svenska och vissa frågar verkar inte fungera, samtal med tolk, samtal där jag inte har en aning om vad klienterna säger. Ja lite sånt:)

Hoppas detta är användbart för dig

JW: Stort stort tack, Aviva! Detta är mycket användbart och så så inspirerande!

Intervju med Chris Iveson - del 1

Jag har stor, stor respekt för Chris Iveson. Han och hans gäng (med Evan George och Harvey Ratner) vid BRIEF i London har under 25 år slimmat och förnyat det lösningsfokuserade arbetssättet. De har varit så pass framgångsrika att de nu är världsledande. De leder träningar för frontlinjen - handläggare, professionella. De leder även träning för chefer, ledare, väldigt mycket inom offentlig sektor. Över hela världen.

Köp denna bok!

BRIEF gängets dyrkan av "Occam's razor", den vägledande principen att skala bort överflöd - Frustra fit per plura quod potest fieri per pauciora (det är lönlöst att göra mera av det som man kan göra med färre), har styrt deras arbete ända sedan start. Att hålla förklaringar/teorier enkla och kärnfulla, men inte enklare. Chris brukar skämta att om Steve de Shazer skulle gå en av deras kurser idag, skulle han inte få godkänt! Så pass hårt har Chris och BRIEF drivit utvecklingen av lösningsfokus. Så vad återstår? Vad är det viktigaste ur lösningsfokus. Lösningsfokus är som ni vet ett hantverk, det finns lager och lager att upptäcka men längst in där inne säger Chris med BRIEF finns den oerhörda kraften hos en detaljerad beskrivning. En beskrivning av vad som redan fungerar och en beskrivning av vad som skulle kunna vara.

Jag och mina kolleger i Västmanland är jätteglada och ärade att kunna bjuda hit Chris Iveson under konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar" den 1-3 oktober. Han kommer att hålla två heldags workshopar, båda superspännande: den ene om ledarskap, den andre om samtal. Jag vill gärna att ni ska få känna på Chris och jag vill verkligen uppmana er att fundera om ni verkligen kan stå över någon (eller båda) av hans workshopar. Det är en fantastisk möjlighet! Så för att känna på honom har jag gjort en intervju med honom över mailen. Den blev lite lång (även om frågorna var få), så jag delar upp den i två. Var så god, här är Chris Iveson!

JW: Chris! Tack för att du kommer till Västerås i höst och att du ställer upp på intervjun. Så vad skulle du vilja att jag frågade dig om? Vad skulle vara en bra öppnande fråga?

CI: Hej! Jag ser verkligen fram emot evenemanget. Tills dess, känns intervjun som en god idé. Och här är en möjlig öppnande fråga: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

JW: Så Chris, jag tänker och tänker kring vilken öppnande fråga jag skulle ställa till dig...vad skulle det kunna vara...vad sägs om denna: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

CI: En mycket intressant fråga (och en som kan ha en speciellt intresse för Plamen Panayotov i Bulgarien).

När Harvey, Evan och jag började vår Brief Therapy Project vid Marlborough Familjecentrum, en familjeterapiklinik i London, gav vi oss ett maximum på fem år. Vi kunde inte se oss själva vara fortsatt intresserade i en sådan enkel ansats för en längre tid. Vi var familjeterapeuter och spännande saker höll på att hända i vårt fält: den väldigt inflytelserika 'Milan-modellen', en raffinerad version av MRI's korttidsterapimodell, hade börjat sin förändring mot en post-modern terapi; Bradford Keeney, i en liknande utveckling, höll på att ta oss mot andra gradens cybernetik och epistemologin för familjeterapi; Michael White höll på att måla ett helt nytt landskap med hans narrativ terapi; Tom Anderson förtjusade oss med sina reflekterande team; och så vidare. Det var mycket att ge upp!

Men, det visade sig att vi vann mycket mer än vi förlorade. Enkelheten hos lösningsfokuserad korttidsterapi visade sig vara ett självklart val. Ännu mer visade det sig när vi började förstå att den var mycket mer komplicerad än vad den behövde vara. Fem år senare började vi bara ana hur pass utmanande vår hängivenhet till enkelhet skulle vara.

JW: Tack Chris! Otroligt. Kan du berätta mer om vad som har hållt er hängivna till enkelheten? Den vägen är verkligen inte den enklaste att ta!

Köp denna också!

CI: Guy Shennan och jag skrev ett kapitel i boken Franklin, C. m.m. (2011) Solution Focused Brief Therapy: A Handbook of Evidence-Based Practice. Oxford University Press. Den ger en väldigt detaljerad berättelse av hur vi checkade av alla variationer när vi jobbade med utfall. Vid ett läge experimenterade vi med den kontrakterande delen av en första session: Istället för vår vanliga "Vad är dina bästa förhoppningar från vårt arbete?" gjorde vi antagandet att klienten skulle veta det (utan att vi behövde prata om det) och så länge klienten visste det skulle terapin fungera. Det resulterade i en 5 % minskning av effektivitet så vi återinförde frågan. Vad det visade oss var att det som utelämnas är lika mycket en social konstruerad aktivitet som det är en upptäckt av klientens bästa förhoppningar från terapiarbetet -  det är därför ett nödvändigt element i effektiv korttidsterapi. Och jag tror att om man har en beskrivning av klientens förväntade positiva utfall som utgångspunkt för den önskade framtiden (exempelvis genom 'mirakelfrågan') får man en kortare (och mer klientkänslig) terapi än om man har frånvaron av problemet som utgångspunkt.

Men, jag tror den största förändringen som vi bidrog med var, egentligen, ett fortsättande av de Shazers redan utsatta bana. Han såg lösningsfokus röra sig mot den post-moderna eran av social konstruktionism - omöjligheten att "veta", för själva processen där man försöker komma åt vetskapen alltid påverkar det man undersöker. Hur som helst, tidig lösningsfokus var fullt av "jag vet", jag-är-experten, inställningar: inflytandet från Milton Erickson, systemiska teorier, konstruktionen och tilldelandet av uppgifter till klienten osv. Detta var alla terapeut-ledda knep som man kunde påverka klienten med. När vi började ta bort dessa tekniker blev det alltmer klart för oss att det som betydde något var vad klienten sa och det var terapeutens jobb att hitta frågorna som ledde till att klienten sa något användbart. När vi försöker göra mera, som exempelvis uppmana eller, även på de mest subtila sätt, påverka klienten att röra sig i en viss riktning, blir processen framåt, i bästa fall, långsammare.

[Här slutar del 1 av intervjun med Chris Iveson. Resten kommer inom kort - vi är inte riktigt färdiga än!] En kommentar dock: Jag hoppas att ni ser hur Chris så metodiskt har jobbat med att ifrågasätta och utveckla lösningsfokus. Det är ständigt prövande, mätande och reflekterande över utfall och resultat. Vilken hängivelse åt det lilla, det genialiskt enkla som är lösningsfokus kärna! Att ta reda på det som redan fungerar. I nästa delen av intervjun utvecklas detta alltmer och vi kommer in på vad han hoppas kunna jobba med när vi ses i oktober. Spännande eller hur?

Intervju med Gun-Eva Andersson Långdahl

SRS/ORS bildar tillsammans ett av få uppföljningssystem som fångar på ett praktiskt och enkelt sätt hur individen upplever bemötande och arbetsalliansen samt förändringar i livssituationen mot ett bättre mående/arbetsliv/socialt sammanhang. SRS står för Session Rating Scale, ORS står för Outcome Rating Scale. Jag kom själv i kontakt med det när jag jobbade med lösningsfokuserade grupper av klienter redan för mer än tio år sedan och det har funnits sedan 90-talet. Idag finns ett stort referensmaterial så att man kan direkt och enkelt hämta hem uppgifter om signifikans (d.v.s. när en förändring verkligen är en förändring). Kolla in MyOutcomes. Det allra senaste är att uppföljningssystemet har fått en statushöjning och är nu erkänd som evidensbaserad av den amerikanska offentliga registret för evidensbaserade program och praxis (NREPP). SRS/ORS har också fått stöd av SKL här hemma i Sverige inom ramen för Kunskap till Praktik programmet. I Sverige känner jag ingen mer kunnig om SRS/ORS än Gun-Eva Andersson Långdahl som arbetar med missbruksvård i Skellefteå. Låt oss ta reda på mer om verktygen sett genom Gun-Evas ögon!

Hej Gun-Eva. Kan du berätta hur du började arbeta med SRS/ORS?

 

Ja, det är egentligen en lång historia. Årsskiftet 1989-1990 stod vi inför att starta upp en helt ny verksamheten inom Skellefteå kommun. Vi var ett team på 4 personer, två socionomer, en sjuksköterska och jag som psykolog. Med stöd från vår chef så skulle vi bygga upp en verksamhet där man genom samtal skulle erbjuda stöd och behandling till familjer där det fanns ett missbruk. 

Vi ställde oss frågan: Vad är det som fungerar i mötet med de som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar partnern till den som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar barnen? Sedan dess har den frågan varit central för oss: Vad är det som fungerar? Vi sökte efter ett sätt att arbeta, en metod som vi skulle kunna lära oss mer om för att bli duktiga på att möta familjerna i Öppenvård.
 

Gun-Eva Andersson Långdahl

1991 fick vi kännedom om att man genom frågor om framtid, önskemål och resurser kunde möta både enskilda personer och familjer. Vi hade av en händelse sökt oss till en kurs ledd av Matthew Selekman och Thomas Todd. Efter den kursen började vi aktivt, i samtal söka efter det som fungerade för klienten. 1992 träffade vi för första gången på Scott D Miller, han arbetade då tillsammans med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg. Det första han skrev på tavlan, som inledning till två dagars workshop, var just: Vad är det som fungerar? Därmed hade han vunnit vårt intresse och vi fick nu vetskap om att det fanns ett arbetssätt som hette Lösningsfokuserad korttidsterapi, vars mål just var att hitta det som fungerar för klienten. Vi beslutade då att lära oss arbetssättet full ut.

Vi märkte att arbetet med Lösningsfokuserad korttidsterapi, fick oss att må bättre i personalgruppen. Vi la ner mindre energi på att tänka åt människor och mer energi till att hitta lösningar tillsammans med klienten.

Nästa steg blev sedan att ta reda på vad klienterna tyckte om det vi gjorde. Gillade dom sättet vi arbetade på? Var det till hjälp för dem? Vi genomförde en fördjupad studie "Kvinnor i Lösningstagen", vi startade med intervjuer i samtal med avslutad behandling hos oss. Vi fann att våra klienter gillade vårt arbetssätt. Vi fick kommentarer som "kan man göra på något annat sätt?" "mål måste man ha annars kommer man ju ingen vart!". Våra klienter verkade på något sätt tycka att detta med att tillsammans hitta lösningar och det som fungerar, var något naturligt.

Vi fick av dem en massa nya tankegångar att arbeta vidare med. Sätt att arbeta på som vi själva inte skulle ha tänkt på. När vi nu börjat arbeta med utvärdering så tyckte vi att det var lite synd att våra klienter inte fick möjlighet att tycka till om det som pågick under pågående behandling, så att vi kunde få deras idéer direkt.

Vi hade fortsatt att upprätthålla kontakten med Scott D Miller, vi gick på fler kurser med honom. Vi bjöd in honom till Skellefteå och vi arbetade tillsammans. Vi förde resonemang om utvärdering och vi arbetade med klienter, vilket är enkelt då Scott kan prata svenska. Med reflektioner från Scott så skapade vi själva en samtalsutvärdering. Efter varje samtal fick klienterna fylla i en samtalsutvärdering, som bestod av en skattning av om samtal varit till hjälp. Denna skattning följdes av två frågor. Vad hade varit till hjälp under samtalet och vad mer skulle samtalen behöva innehålla för att fortsatt vara till hjälp? 

Tiden är nu 1996-1997, samtalsutvärderingen fungerade fantastiskt bra. Alla klienter hade något som de ville säga och vi fick lära oss en massa om hur de ville att deras behandling skulle utformas.

Mot slutet av 1990-talet, började Scott prata med oss om att det var dags för behandlare att visa på resultat. Han beskrev hur utvecklingen i USA gick mot en styrning av behandling terapi mot evidensbaserade metoder. Alltså varnade han för att det i framtiden enbart skulle satsas pengar på metoder som var beforskade. Vi avfärdade hans oro med att vi minsann inte var ifrågasatta, att vårt arbetssätt hade stöd från både chefer och politiker. 

Vi var trots detta i ett läge där vi var nyfikna på våra resultat. Vi visste att våra klienter gillade det vi gjorde men vi visste inget om våra resultat. Scott föreslog att vi skulle arbeta med OQ45. 45 frågor inom fyra områden av klientens liv där man kunde följa resultat. Vi var några som hoppade på detta och testade, jag försökte vara envis och hålla i arbetet med OQ45. Det var spännande att äntligen se vilka resultat som behandlingen gav men orimligt att be klienten fylla i 45 frågor om och om igen. 

Ja som alla kanske nu vet så hade Scott rätt. Det gick några år sen var vi mitt uppe i en metoddiskussion. Nu skulle evidensbaserade metoder implementeras. Tur för oss så hade Scott återkommit till oss med en vidareutveckling av OQ45. Han presenterade ORS - Outcome Rating Scale, som gav samma resultat som OQ45 men där klienten skattade sig på fyra områden. Efter att ha arbetat med 45 frågor så var det en befrielse att arbeta med fyra områden. Så vi hakade på direkt! Så sen början av 2000-talet har vi arbetat med ORS. Eftersom att ORS är validerat med arbete med SRS - Session rating scale, så bytte vi ut vår samtalsutvärdering till SRS.

Så när metodvågen spred sig över Sverige så kunde vi luta oss tillbaka och fortsätta arbeta med det som fungerade, för vi kunde visa på resultat. 

WOW, Gun-Eva, vilken resa, snart 25 år om jag räknar rätt! Så vart står vi idag när det gäller SRS och ORS som uppföljningsmetod? Hur ser intresset ut i Sverige och nationellt?

Vart står vi idag? Ja jag ser att de som använder ORS/SRS får en speciell känsla för vad det innebär att arbeta tillsammans med klienten. ORS/SRS lägger speciellt fokus på att det är viktigt att ha ett tydligt mål att arbeta med så att det går att utvärdera varje litet steg som tas. Det blir även viktigt för både terapeuten/hjälparen och klienten att hitta det sätt, den modell, som fungerar allra bäst för klienten i förändringsarbete som pågår. Så samtidigt med att vi mäter resultat, blir forskare i vår egen vardag, så utvecklar vi ett speciellt arbetssätt där vi planerar och utvärderar arbetet tillsammans med klienten. Dessutom så är det roligt att arbeta med klienters feedback, för det går aldrig att förutse hur klienten ser på vårt arbete. Som professionella så ger arbetet med ORS/SRS oss en möjlighet att arbeta med hela vår kompetens inte bara med EN metod.

Vad händer i Sverige? Jag har egentligen alldeles för dålig överblick över hur ORS/SRS arbetet sprider sig. Jag ser däremot att ORS/SRS ligger bra i tiden utvecklingsmässigt. Det finns ett tydligt krav inom alla organisationer idag om att det skall finnas ett uppföljningsinstrument. ORS/SRS är enkelt att lära sig, det är något som man kan väva in i det arbete som pågår utan att det tar för stort utrymme tidsmässigt.

Från SKL - Sveriges Kommuner och Landsting centralt, så har man visat ett stort intresse. Jag kommer att ingå i en referensgrupp där just utvärdering och uppföljning är i fokus, SKL har här valt att förespråka just ORS/SRS som ett av fyra uppföljningsinstrument.

Sen har vi ju det där med implementering, det kan vara många som visar intresse och som gärna vill prova. Det är något helt annat att lyckas med att väva in det som något man gör hela tiden. Detta gäller ju all form av implementering, man behöver stöd och hjälp under en längre tid för att lära sig att använda ett instrument fullt ut. Hakar det upp sig från start så lägger vi oftast undan det med tanken att det inte fungerar. Just detta med implementering gör det svårt att få ett grepp över spridningen.

Berätta gärna mer om ditt arbete med SKL och deras intresse för ORS/SRS. Vad hoppas du ser hända som en följd av det arbetet?

Jag fick en förfrågan av Gunborg Brännström på SKL, hon arbetar med Kunskap till Praktik inom området missbruk. På SKL har man valt att ge stöd till fyra olika uppföljningssystem, varvid ORS/SRS är ett av dem. Jag ska ingå i en referensgrupp som träffas fyra gånger per år och i denna skall implementering av just utvärdering och uppföljning vara fokus.

I samma veva som jag fick förfrågan så gav även Gunborg ett uppdrag till Region Västerbottens FOU enheten med Marie Ernestad som chef, i uppdrag att starta en implementering av ORS/SRS i de olika kommunerna med särskilt fokus på de små kommunerna. De flesta utvärderings- och uppföljningssystemen kräver resurser både vad gäller tid och pengar, till skillnad från dessa så är ORS/SRS enkelt. Gunborg ser en möjlighet att ORS/SRS skall vara en möjlighet att implementera just för att de är lätt att administrera och kräver rimlig mängd av resurser. Det mest viktiga är att få igång ett arbete med uppföljning och utvärdering så att man kan se vilka effekter insatser inom kommun och landsting ger.

Vårt arbete i Västerbotten har nu startat med utbildning och handledningsstöd, mitt team på Rådgivningen Oden i Skellefteå har fått extra resurser för att ges möjlighet att arbeta med detta implementeringsförsök.

När en organisation som SKL visar intresse så får det naturligtvis stor betydelse. Ett implementeringsarbete med ORS/SRS som sanktioneras av SKL har en förankring på chefsnivå inom kommuner och landsting som är ägare av organisationen SKL. Inom SKL finns en lång erfarenhet av implementeringsarbete och där har man även informationskanaler till alla regioner i Sverige.

Med stöd från SKL så får ORS/SRS en status som ett uppföljningssystem att räkna med, något som man på organisationsnivå ser som värdefullt att satsa på. Ett verktyg som skapar möjlighet att följa effekter och resultat av olika typer av insatser.

Samtidigt så når vi målet med att tillsammans med våra klienter skapa lösningar och förändring. Vi kan sprida kunskapen om hur viktigt det är att låta klienten vägleda oss i vårt arbete. Vi undviker att fastna i stereotyper där vi bara pratat om metoder och diagnoser.

Stort tack, Gun-Eva för all information!