Årets tio bästa i samverkan (topp 5)

Listan fortsätter med det kanske allra mest spännande som hände under 2012. Vad sägs om dessa trender/aktiviteter/händelser...

5) Bästa dagen den 9 mars 2012
Under min tid som samordnare för Norra Västmanlands Samordningsförbund har jag rest till Stockholm för diverse möten otaliga gånger. Ofta har möten lett till konstruktiva lösningar i kniviga frågor men ingen resa till Stockholm var mer produktiv än den som skedde den 9 mars 2012. Bakgrunden till mötet var att NNS hade jobbat fram en skrift som svar på Inspektionen för socialförsäkringens (ISF) rapport om utvärdering av samverkaninsatser som kom på hösten 2011. Skriften tog fasta på att utvärdering av samverkansinsatser är komplext, ingen "quick fix" och kräver mer sofistikerade lösningar. Responsen var mycket positiv och överraskande. På förmiddagen träffade vi ISF med Jenny Kärrholm. De kunde tänka sig jobba fram ett projekt med en enklare idé om en kartläggning snarare än en stor analys. På eftermiddagen var vi några som träffade Socialdepartementet och även de visade ambitioner på utvärdering/kunskapsinhämtning med små steg (som mynnade ut i regeringsbeslutet om studien av goda exempel av samordningsförbund). En fantastisk kom-ihåg-dag för utvärdering av samverkan!

4) Social investeringsfonder
Idén om social investeringsfonder sprider sig som en löpeld mellan kommuner och landsting i Sverige. Social investeringsfonder gör det möjligt att gå förbi sektorer, hitta nya finansieringsformer för komplexa lösningar och räkna hem vinsterna av kloka tidiga satsningar. Redan förra året introducerades idén i länet av Ingvar Nilsson, en stor förespråkare för tanken, genom den välbesökta länsgemensamma seminariet om samhällsekonomisk utvärdering. I år arrangerades en ny dag, speciellt för kommunstrateger, ekonomer och politiker. Och sedan en till om samhällsekonomisk utvärdering där bl.a. SKL presenterade hur de arbetar med frågan. Flera kommuner har nu tagit aktiva steg framåt i frågan. Senast var det Hallstahammars kommun som har fattat beslut i kommunstyrelsen, snart även i deras fullmäktige. Tåget är i gång, det är bara att hoppa på!

3) Integrerad samverkan
Många ställen i landet håller på att omvärdera sina samverkansstrategier. Det finns en motreaktion till att kontinuerligt jobba i projekt efter projekt, projekt bredvid projekt, som i grunden är kortsiktigt och i längden olönsamt. Ett alternativ är "integrerad samverkan". Integrerad samverkan är ett fördjupat tillstånd av samverkan, en uttalad samordningsstrategi och en organisering med individens behov som organiserande princip. Under året har ett nätverk bildats mellan flera samordningsförbund, det finns en hemsida med handlingar, det har pratats om det på en internationell konferens i Oxford och en nordisk konferens i Göteborg. Mikael Holmlund, i Umeå, kommenterade på bloggen i november: "Det som är spännande nu är att det känns som den finansiella samordningen runt om i landet håller på att ta ett rejält kliv i riktning mot intentionen med lagen. Jag tycker att din dragning om integrerad samverkan satt fingret på precis den utvecklingen. Väldigt många kollegor runt om i landet beskriver en liknande utveckling, än om vi ibland benämner den med olika ord." Den 11 juni 2013 i Västerås blir premiär för den första konferensen för ämnet och med stor sannolikhet finns integrerad samverkan även på nästa årsbästa lista.

2) Samordningsteamens andra år
Ett uttryck för integrerad samverkan i Norra Västmanland är myndigheternas gemensamma verksamhet - Samordningsteam. Det finns ett i Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg, ett i Hallstahammar/Surahammar och ett i Sala. 2011 var ett uppstartsår och under 2012 kom flera spår som visade stegen framåt. Under året har teamens personal förtydligat sina arbetssätt. Det är ständig anpassning efter individers behov, skräddarsydda aktiviteter och kontinuerlig nätverksbygge. Ibland går utvecklingen långsamt men ibland går det förbluffande fort. Ingen utmaning är för svår. Under året har teamens ledarskap, styrgrupperna, ägnat stor energi åt planeringsdagar, fantastisk dialog och skapat samsyn och visat just ledarskap. De har visat hur otroligt viktigt det är att styrgrupperna är synliga och tydliga i sin färdriktning, och att kunna ställa om när delär sig mer. Och teamen, dessa otroliga proffs, skapar resultat - individer som tidigare hade mer än fem år av bidragsförsörjning med multidiagnoser/alternativt outredda handikapp har tagit avgörande steg mot arbetsmarknaden. Och grädden på moset - professionella på myndigheterna vill vara med att påverka verksamhetens utveckling. Det är så spännande, det går att ta på det! Sällan har framtiden tett sig så hoppfull som just nu.

1) Individers berättelser
Ibland kan väldigt små idéer få ett väldigt stort genomslag. Till mötet med länets riksdagsmän i april kom någon på idén att det skulle vara bra att individer som var föremål för en myndighetsgemensam rehabilitering skulle berätta sina historier direkt. Utan någon som helst förberedelse ställde två personer upp och berättade två helt olika framgångshistorier med de viktigaste ingredienserna - passion, hjärta och ärlighet. Hoppet tillsammans med glädjetårarna spreds i rummet och berättelserna präglade för evigt dem som var där. Idén upprepades vid förbundets möte med sina huvudmän senare samma månad, och därefter vid ett möte med socialförsäkringsutskottspolitiker i Sala i augusti och förbundets planeringsdag i oktober - hela tiden med nya individer som berättade sin alldeles unika berättelse. En video spelades in till Oxford konferensen. Styrkan i dessa berättelser syntes hos dem som berättade dem och hos dem som lyssnade. Mening får sammanhang. Det var föga förvånade att Gunnar Axén, socialförsäkringsutskottets ordförande inledde Välfärdskonferensen i Göteborg med ett långt återberättande av hans intryck efter att ha hört två individers historier efter mötet i Sala. Det är ur dessa och andra liknande berättelser som samordningsarbetet hämtar dess näring att gå vidare, växa och ta ännu större plats i välfärden. Genom berättelserna kommer vi så nära det som är på riktigt, på riktigt kommer vi nära det som är verkligt för så många. Vi kan få svar på varför det är så viktigt att vi ägnar oss åt frågan om välfärden genom bättre samverkan. Och det är genom berättelserna vi kommer nära den så eftersökta evidensen. Jag tror detta är bara början.

Det var årets tio bästa. Hoppas ni gillar dem. Jag önskar er alla ett gott nytt samverkansår!

Sörmlands intervju med ISFs Jenny Kärrholm

I det senaste nyhetsbrev från Samordningsförbundet RAR i Sörmland publiceras en intressant intervju med en verklig påhejare för mer kunskap om samverkan, nämligen Jenny Kärrholm. Här är intervjun/artikeln i sin helhet:

Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.


Jenny Kärrholm är
specialist på samverkan.


Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.

Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.

Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.

Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.

Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.