Vart är vi på väg?

Samordningsförbunden är, i det stora hela, fortfarande relativt nya inom offentlig sektor. Många söker sin identitet och det är ett av skälen till varför samordningsförbunden ser rätt så olika ut. Det är inte så lätt för  att veta hur tillståndet, just nu, är för samordningsförbunden. Att träffas, samordningsförbund emellan med fokus på erfarenhetsutbyte, blir därför ytterst viktigt för att se skillnader, tendenser och likheter i förbundens utveckling.

En sådan träff genomfördes för ett par veckor sedan när samordningsförbunden i Östra Mellansverige hade en regional nätverksträff. Den röda tråd som växte fram under dagarna skulle kunna sammanfattas med Kristian Luuks fråga: Vart är vi på väg? Tjänstemän från förbunden och forskaren Christian Ståhl hade förberett presentationer och jag skulle vilja reflektera kring temat som uppstod. Kanske kan det vara ett bidrag till ett nytt kapital i Sagan om samordningsförbunden, kapitlet som vi anar finns där men där orden ännu inte är formulerade.

Det började med att Ola Wiktorson, förbundschef i Sörmland, delade med sig av tankar om de roller samordningsförbunden verkar gå igenom. Den första är den kamerala rollen. I denna roll arbetar samordningsförbunden med att bygga upp sin administration, få ordning på dokument, ekonomisystem och nödvändiga organ som styrelse och kansli. Många förbund ägnar mycket tid åt detta, med formalia och administration även långt efter att man är ny. Nästa roll som samordningsförbundet antar är projektrollen. Här intar förbundet en förvaltande roll med fokus på rehabiliteringsåtgärder. Det ansöks, det bereds, det beslutas, det följs upp, och det implementeras, eventuellt. Projektförvaltning skulle man, något förenklat, kunna beskriva det huvudsakliga arbetsuppgiften för förbundet i denna, för förbundet något reducerade, roll.

Nästa roll är samverkansrollen. Om det förra är lite förenklat ett ensidigt fokus på rehabiliteringsaktiviteter, är samverkansrollen ett förhöjande av förbundets roll till en strukturell nivå. Förbundet jobbar här utpräglat konsultativt gentemot myndigheterna för att förbättra den lokala välfärdsstrukturen. Förbundet är "en spindel i nätverket" och skapar arenor för samtal om hur man arbetar inom och mellan myndigheterna. Förbundet har inlett ett sökande av sin egen roll och sitt eget uppdrag i förhållande till ordinarie myndigheter. Förbundet träder ur sin tidigare marginaliserade roll och betonar att det är en egen juridisk person bland andra.

Jag tror att det finns ytterligare en roll i denna modell nämligen rollen att förändra tänkande. Flera förbund anar detta steg. I denna roll utvidgas förbundets huvudfokus till lärandet som en kontinuerlig process och som nyckeln till att hantera komplexitet. Samverkan, projektförvaltning och ett välskött förbund är här endast medel för att nå en systemisk förändring där den lokala samverkanskulturen förändras i grunden. Kulturen präglas av ständig förändring, självorganisering och medproduktion. Förbundet har i denne blivit normativ och ser sig själv som en förändringsagent. Förbundet arbetar aktivt med att söka upp och förstärka ett nytt synsätt. Synsättet är lateralt och inkluderande. Flera etablerade sanningar i stuprörsorganisationer ifrågasätts, ex mål- och resultatstyrningens välgörande effekter, fokus på aktiviteter istället för behov och idén om stordriftsfördelar i människobehandlande organisationer.

Dessa roller skulle kunna ses som utvecklingssteg som samordningsförbunden av nöd och tvungen måste gå igenom. Jag vill dock markera att det inte behöver vara som en stegmodell, där varje steg förutsätter nästkommande. Jag tror att det finns olika resor, olika berättelser för var och en, både för förbundet som kollektiv och för varje person som kommer i kontakt med samordningsförbundet. Och jag vet att det finns folk som går direkt till tänkanderollen. Tänkande rollen är den mest genomgripande. Tar förbunden den på allvar kan den innebära ett helt annat förhållningssätt till förbundets arbete, både hos huvudmännen, myndigheterna men inte minst hos förbundet självt. Att ta på sig rollen att förändra tänkande innefattar också först och främst ett aktivt reflekterande om egna antaganden, egna mål och ens eget synsätt. Och i det ligger kanske den största utmaningen av alla.