Första bilden kan handla om hur samverkan behandlas som något apart från den ordinarie verksamheten. Det är något man inte har grepp om, det kanske finns t.ex. ett projekt därute som man har dålig koll på. Det kan handla om ett förhållningssätt, ex att "samverkan är inte något jag behöver vara engagerad i, jag har ju mina uppdrag och det är dem som jag blir belönade utav, inte samverkan". I samordningsförbunden kan det handla om ett perspektiv som säger att det arbete är perifert, i marginalen och att medlen i den finansiella samordningen är något tillspetsad "grädde på moset", eller samordningsförbunden får ta det "som blir över". I förhållande till projekt och insatser kan det handla om kortsiktiga, nästan godtyckliga insatser, för att hantera den komplexitet som en mer utvecklad samordning kan hantera. Två-åriga projekt för att hantera neuropsykiatriska funktionshinder i samhället? Känner ni igen det?
Den andra bilden kan handla om "samverkan på fredag" syndromet. Den jobbiga arbetsuppgiften som kräver ett annat arbetssätt gör man sist i veckan, när alla har gått hem och alla är trötta. Det kan vara att det är en person i arbetslaget som vet hur man ska jobba med de svåraste fallen eller att det är bara ett fåtal som remitterar till samverkansinsatser. Det kan också reflektera en obalans i vem som är engagerad för samverkan (när det behövs). Vem är det som drar? Projektmässigt kan det handla om projekt som försöker hantera en delprocess i en större process, eller som samlar vissa av parterna eller kompetenserna men inte de som behövs.
Den tredje bilden är en bild som beskriver "integrerad samverkan". Här är myndigheterna integrerade med varandra när de behöver det. Förhållningssättet präglas av jämnt fördelat engagemang från alla delar i en organisation och detta syns hos varandra. I integrerad samverkan finns långsiktiga insatser, nej, verksamhet som myndigheterna driver tillsammans där individens behov står i centrum. I detta nav samlar sig myndigheterna för att erbjuda en effektiv service för individer som behöver det. Här tänker man förebyggande och utifrån både ett helhets- och ett samhällsperspektiv. I samordningsförbundet kan du exempelvis inte se vilka myndigheter beslutsfattarna tillhör utan alla är engagerade för att stödja den samverkan myndigheterna vill bygga upp långsiktigt. I den sista bilden är gränserna mer uppluckrade, inte diffusa men mer som cellmembraner än som murar. De kan släppa igenom viktiga saker och gör det. Myndigheterna är också välinformerade och kontinuerligt uppdaterade om varandras verksamhet och resurser. Myndigheterna betonar avslutningsvis medberoendet dememellan och agerar gemensamt i den ytan som de behöver vara samorganiserade i.
Glöm inte pilen under ringarna. Den beskriver en riktning, att det är mot integrerad samverkan vi närmar oss. Ingvar Nilsson, nationalekonomen, sa häromdagen att icke-integrerade samverkansinsatser är inte lönsamma på längre sikt. Vidare menar payoff att alla insatser poolar resurser från ordinarie verksamhet. Insatser är per definition redan integrerade med omgivningen. Det går inte att se insatser eller samverkan som något som är dekontextualiserad, apart eller marginaliserad. Riktningen är viktig. Den visar att med momentum (rörelseenergi som byggs på efterhand) går det att röra sig mot mer integrerad samverkan. Från det ytliga och kortsiktiga till det mer förankrade och långsiktiga, med små och säkra steg. Samordningsförbunden representerar för mig ett konkret bevis på ett steg mot integrerad samverkan. Det är en struktur som håller, nu fast förankrat i systemet.
Jag tror att tolkningen av bilden kan utvecklas vidare i takt med att vi lär oss mer om samverkan och hur vi lyckas med integreríngen av den. Ni får gärna tycka till och lägga till!
