Intervju med Chris Iveson - del 1

Jag har stor, stor respekt för Chris Iveson. Han och hans gäng (med Evan George och Harvey Ratner) vid BRIEF i London har under 25 år slimmat och förnyat det lösningsfokuserade arbetssättet. De har varit så pass framgångsrika att de nu är världsledande. De leder träningar för frontlinjen - handläggare, professionella. De leder även träning för chefer, ledare, väldigt mycket inom offentlig sektor. Över hela världen.

Köp denna bok!

BRIEF gängets dyrkan av "Occam's razor", den vägledande principen att skala bort överflöd - Frustra fit per plura quod potest fieri per pauciora (det är lönlöst att göra mera av det som man kan göra med färre), har styrt deras arbete ända sedan start. Att hålla förklaringar/teorier enkla och kärnfulla, men inte enklare. Chris brukar skämta att om Steve de Shazer skulle gå en av deras kurser idag, skulle han inte få godkänt! Så pass hårt har Chris och BRIEF drivit utvecklingen av lösningsfokus. Så vad återstår? Vad är det viktigaste ur lösningsfokus. Lösningsfokus är som ni vet ett hantverk, det finns lager och lager att upptäcka men längst in där inne säger Chris med BRIEF finns den oerhörda kraften hos en detaljerad beskrivning. En beskrivning av vad som redan fungerar och en beskrivning av vad som skulle kunna vara.

Jag och mina kolleger i Västmanland är jätteglada och ärade att kunna bjuda hit Chris Iveson under konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar" den 1-3 oktober. Han kommer att hålla två heldags workshopar, båda superspännande: den ene om ledarskap, den andre om samtal. Jag vill gärna att ni ska få känna på Chris och jag vill verkligen uppmana er att fundera om ni verkligen kan stå över någon (eller båda) av hans workshopar. Det är en fantastisk möjlighet! Så för att känna på honom har jag gjort en intervju med honom över mailen. Den blev lite lång (även om frågorna var få), så jag delar upp den i två. Var så god, här är Chris Iveson!

JW: Chris! Tack för att du kommer till Västerås i höst och att du ställer upp på intervjun. Så vad skulle du vilja att jag frågade dig om? Vad skulle vara en bra öppnande fråga?

CI: Hej! Jag ser verkligen fram emot evenemanget. Tills dess, känns intervjun som en god idé. Och här är en möjlig öppnande fråga: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

JW: Så Chris, jag tänker och tänker kring vilken öppnande fråga jag skulle ställa till dig...vad skulle det kunna vara...vad sägs om denna: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

CI: En mycket intressant fråga (och en som kan ha en speciellt intresse för Plamen Panayotov i Bulgarien).

När Harvey, Evan och jag började vår Brief Therapy Project vid Marlborough Familjecentrum, en familjeterapiklinik i London, gav vi oss ett maximum på fem år. Vi kunde inte se oss själva vara fortsatt intresserade i en sådan enkel ansats för en längre tid. Vi var familjeterapeuter och spännande saker höll på att hända i vårt fält: den väldigt inflytelserika 'Milan-modellen', en raffinerad version av MRI's korttidsterapimodell, hade börjat sin förändring mot en post-modern terapi; Bradford Keeney, i en liknande utveckling, höll på att ta oss mot andra gradens cybernetik och epistemologin för familjeterapi; Michael White höll på att måla ett helt nytt landskap med hans narrativ terapi; Tom Anderson förtjusade oss med sina reflekterande team; och så vidare. Det var mycket att ge upp!

Men, det visade sig att vi vann mycket mer än vi förlorade. Enkelheten hos lösningsfokuserad korttidsterapi visade sig vara ett självklart val. Ännu mer visade det sig när vi började förstå att den var mycket mer komplicerad än vad den behövde vara. Fem år senare började vi bara ana hur pass utmanande vår hängivenhet till enkelhet skulle vara.

JW: Tack Chris! Otroligt. Kan du berätta mer om vad som har hållt er hängivna till enkelheten? Den vägen är verkligen inte den enklaste att ta!

Köp denna också!

CI: Guy Shennan och jag skrev ett kapitel i boken Franklin, C. m.m. (2011) Solution Focused Brief Therapy: A Handbook of Evidence-Based Practice. Oxford University Press. Den ger en väldigt detaljerad berättelse av hur vi checkade av alla variationer när vi jobbade med utfall. Vid ett läge experimenterade vi med den kontrakterande delen av en första session: Istället för vår vanliga "Vad är dina bästa förhoppningar från vårt arbete?" gjorde vi antagandet att klienten skulle veta det (utan att vi behövde prata om det) och så länge klienten visste det skulle terapin fungera. Det resulterade i en 5 % minskning av effektivitet så vi återinförde frågan. Vad det visade oss var att det som utelämnas är lika mycket en social konstruerad aktivitet som det är en upptäckt av klientens bästa förhoppningar från terapiarbetet -  det är därför ett nödvändigt element i effektiv korttidsterapi. Och jag tror att om man har en beskrivning av klientens förväntade positiva utfall som utgångspunkt för den önskade framtiden (exempelvis genom 'mirakelfrågan') får man en kortare (och mer klientkänslig) terapi än om man har frånvaron av problemet som utgångspunkt.

Men, jag tror den största förändringen som vi bidrog med var, egentligen, ett fortsättande av de Shazers redan utsatta bana. Han såg lösningsfokus röra sig mot den post-moderna eran av social konstruktionism - omöjligheten att "veta", för själva processen där man försöker komma åt vetskapen alltid påverkar det man undersöker. Hur som helst, tidig lösningsfokus var fullt av "jag vet", jag-är-experten, inställningar: inflytandet från Milton Erickson, systemiska teorier, konstruktionen och tilldelandet av uppgifter till klienten osv. Detta var alla terapeut-ledda knep som man kunde påverka klienten med. När vi började ta bort dessa tekniker blev det alltmer klart för oss att det som betydde något var vad klienten sa och det var terapeutens jobb att hitta frågorna som ledde till att klienten sa något användbart. När vi försöker göra mera, som exempelvis uppmana eller, även på de mest subtila sätt, påverka klienten att röra sig i en viss riktning, blir processen framåt, i bästa fall, långsammare.

[Här slutar del 1 av intervjun med Chris Iveson. Resten kommer inom kort - vi är inte riktigt färdiga än!] En kommentar dock: Jag hoppas att ni ser hur Chris så metodiskt har jobbat med att ifrågasätta och utveckla lösningsfokus. Det är ständigt prövande, mätande och reflekterande över utfall och resultat. Vilken hängivelse åt det lilla, det genialiskt enkla som är lösningsfokus kärna! Att ta reda på det som redan fungerar. I nästa delen av intervjun utvecklas detta alltmer och vi kommer in på vad han hoppas kunna jobba med när vi ses i oktober. Spännande eller hur?

Integrerad samverkan - Rolf Urbys FK-blogg

I tisdags,den 11 juni, arrangerades landets första konferens kring det framväxande begreppet "integrerad samverkan". En mottagning som på alla sätt sprängde gränserna, en fantastisk event med en otrolig energi och respons. Det var livfullt, idérikt och inkluderande. Vi delade med oss och bjöd oss själva på en överväldigande upplevelse. Något av den bästa feedbacken kom i form av ett blogginlägg inom Försäkringskassan, nämligen från regional samverkansansvarige för VO Öst [verksamhetsområde Öst] Rolf Urbys reflektioner och tankar. Se nedan:

"Idag har jag blickat in i samordningsförbundens framtid. Tror jag. Jag har varit på en konferens i

Rolf Urby i vit skjorta

Västerås om Integrerad samverkan. Dagen arrangerades av de tre samordnings-förbunden i Västmanland även om man måste tillstå att det är förbundet i Norra Västmanland med Jonas Wells i spetsen som är konferensens kreatör och primus motor. Det kändes som om jag var med om något unikt, det första i sitt slag på detta tema.

Med integrerad samverkan menade man en slags utvecklingstendens som påbörjats och i vissa fall redan pågått en tid inom vissa samordningsförbund i Sverige. Det kan vara svårare att hitta en enhetlig beskrivning av vad det är man är på väg emot. Det är lättare att beskriva vad man rör sig bort ifrån. Men jag kan tydligt se, och jag har fått det starkt bekräftat idag, att det hos många förbund finns en trötthet på kortsiktiga projekt och fixerade modeller som man ska försöka pressa in deltagare i. Insatser som finns under en kort och flyktig tid innan man efter misslyckad implementering släpper och går vidare till nästa projekt. Så hoppar man från projekttuva till projekttuva. Istället söker man sig alltmer efter hållbar samverkan på mer bestående basis där man fångar individers behov och skräddarsyr insatser. Benämningarna för detta kan variera. Östra Östergötland talar om lokala plattformar, Norra Västmanland om integrerad samverkan, andra om samordningsteam eller något annat.

Inom VO Öst är det framför allt tre samordningsförbund som leder och driver detta perspektiv: Norra Västmanlands Samordningsförbund, Samordningsförbundet Östra Östergötland och Samordningsförbundet Huddinge, Botkyrka och Salem.

Att lyssna till perspektiven från Norra Västmanland är verkligen intressant. I sin halvårsrapport till Regeringen om finsammedlen nämner Försäkringskassan just detta samordningsförbund som ett exempel på den utvecklingstendens som pågår nu inom förbunden. Det var mycket inspirerande att lyssna till Jonas Wells. Jag satt och myste när han lyfte fram områdeschef Henry Komulainen som viktig samverkanspionjär och att enhetschefen Stefan Svensson på ett möte en gång vågade ställa den uppriktiga frågan om vi inte kunde samverka på något annat sätt och som satte hela processen i rullning. Kände stolthet över Försäkringskassan.

Integrerad samverkan definierades med tre kännetecken:

- en uttalad samordningsstrategi som leder bort från projektande
- ett fördjupat tillstånd av kulturell och strukturell samverkan mellan myndigheter
- virtuell organisering som utgår från individens behov

Magiska Marie Fridolf

Marie Fridolf är magisk som föreläsare.

Jag deltog i två seminarier som belyste med exempel på hur den här utvecklingsresan ser ut i två olika förbund.

- Viktoria Strömberg, ordf. i Östra Östergötland beskrev deras resa till att jobba långsiktigt med plattformar för lokal samverkan.
- Janet Wohlfarth, förbundschef i Västra Skaraborg beskrev deras resa från arbetet med bedömmarteam som subgrupperingar till integrerat samarbete i den ordinarie linjen.

Rolf på Janets workshop

Jag har verkligen gillat den här dagen. Tyckt om inriktningen och utvecklingen. Men det är en del saker jag vill fundera vidare på:

§ Om man kan går från projektinriktat arbetssätt till integrerad samverkan lär det påverka rollen och arbetsinnehållet för den som är i beredningsgrupper men kanske även för styrelseledamöter och ägarföreträdare. Det behöver man samtala om.

§ Hur förhåller man sig till att driva ESF-projekt om man lämnar projekttänket? Vi vill ju att samordningsförbunden i allt större utsträckning ska vara en arena som använder sig av socialfondens medel.

§ Hur påverkar allt detta samordningsförbundens behov av medel? Blir det billigare eller dyrare? Vad är det egentligen som kostar om man alltmer bedriver samverkan i den ordinarie linjen.

Vi höll till på Kyrkbacksgården. Det är en fantastiskt fin gammal miljö runt domkyrkan i Västerås. Det säger jag inte bara för att jag bor här. Den är verkligen fridfull och behaglig att vistas i. Till och med fast man åker på en P-bot."

Vilka bra och intressanta frågor du ställer Rolf! Vad sägs om att fortsätta utforskandet ihop över en kopp kaffe eller te? Jag är säker på att vi skulle ha en spännande diskussion. Kanske vi kan bli klokare tillsammans? :-)

50 taktiska tips för sanna samordnare

John Lennon sjöng, "You say you want a revolution, well you know we all want to change the world". Kampsång för samordnare? En första maj salut för förändringsagenter?

Jag tänker ge er en lista, taktiska tips, för en låg-intensiv strategi som binder samhället och dess insitutioner, myndigheter och medborgare närmare varandra. Listan är speciellt riktad till er som sitter i kontorsbås i fotriktiga skor med systemtankar om hur samhället bättre kan ta tillvara sina oerhörda resurser för enskilda människors bästa välfärd. Som vanligt har jag snott det mesta i listan, men översättningarna, anpassningarna till samordnarrollen och flera tillägg är mina. Nu till era order - framåt för samordningsfanan!

1. Om du har en ledande ställning, gå i bräschen själv
2. Om du inte har en ledande ställning, gå i bräschen själv
3. Bli känd som "personen som..." så när tiden är den rätta, så vet alla att det finns en person som...
4. Lär dig att vara snäll, det är till nytta om andra kan gilla dig
5. Inse att det inte finns några regler, du kan göra vad du vill
6. Vet att du har så rätt som du kan ha just nu, utifrån det du har lärt dig hittills
7. Vet att detta gäller lika mycket för alla andra
8. Stanna på insidan av det felaktiga, så du kan tala med auktoritet om varför och vad som är fel
9. Vet att det inte är en tävling. Det går inte att dela in världen i de som är framför dig och de som är efter. Och till alla er som är framför dig - det är ni som är efter.
10. Var en entrepenör, inte en korsfarare
11. Inse att när det fungerar, så kanske det inte ser som du föreställde det
12. Använd solskyddsmedel
13. Försök göra nya saker, gör tydligt att andra kan se att det är nytt så att det kan ändra sina tankar om vad som fungerar
14. Försök göra gamla saker, gör tydligt att andra kan se att det är gamla saker så att de kan ändra sina tankar om vad som fungerar
15. Försök inte göra saker om du inte är beredd att göra det gratis. De skulle ändå inte kunna betala dig tillräckligt
16. Inse att det kan ta år
17. Inse att det kanske aldrig händer
18. Inse att det kan redan ha hänt och du har inte sett det eftersom det inte kallas det du kallar det
19. Inse att det kan redan ha hänt inom den organisation du borde arbeta för
20. Inse att det inte spelar någon roll för du kan ändå inte veta i förväg svaren på de fyra ovanstående punkterna
21. Läs böcker och bloggar, allt har gjorts förut så dra fördel av andras erfarenheter och lärande
22. Skriv om dina erfarenheter och lärande allt eftersom du utvecklas, så andra kan dra fördel av dina erfarenheter och lärande
23. Lär dig lösningsfokuserat ledarskap. Applicera.
24. Inse att vissa människor, i vissa tider, i vissa platser, är inte intresserade. Lev med det men häng inte upp dig på det
25. Lär dig något om människor, lite psykologi eller antropologi. Människor är ditt råmaterial, vet hur de fungerar
26.Var trygg med att andra kan tycka att du är en avvikare. Utan avikande från det normala, är utveckling inte möjlig (Frank Zappa)
27. Läs Laozi som även han tröttnade på maktens intriger. Applicera
28. Lär dig sälja möjligheter att lösa verkliga problem, inte själva lösningen. Människor anammar nya idéer för att de har verkliga problem som behöver lösas
29. Lär dig att lyssna. Det är inte en plattityd, det är en färdighet som kan tränas upp. Lyssna på andra genom att inte titta på dem, utan att vara distraherad, utan att titta på marken eller dina händer. Lyssna bara på deras röster, som om de talade på radion, inte TV:n. Försök
30. Bry dig inte om att försöka ändra "Institutionen" eller "Organisationen". De är "Institutionen" eller "Organisationen" av en anledning. "Institutionen" eller "Organisationen"är aldrig i fronten för verklig förändring
31. Första linjen är där det händer, det som betyder något. Där får de professionella höra alla sorger och frustrationer från medborgarna. Första linjen är de mest grundade i det som faktiskt fungerar, och de minst övertygade om status quo
32. Kalla inte det för något. Om du ger det ett namn kommer andra, även du, att ödsla tid att argumentera vad det är och vad det inte är
33. Kalla det för något. Annars kan ingen någonsin prata om det
34. Berättelser och data. I den ordningen
35. Läs W. Edwards Deming och, om du arbetar i offentlig sektor, John Seddon. Applicera
36. Vet att ingenting stort eller hållbart kommer att hända om inte den översta ledningen gör det också
37. Människor förändrar inte sina tankar genom att bli övertygade av andra. De övertygar sig själva
38. Du kanske kan bli övertygad genom att läsa en bok, de flesta blir det inte, men du vet inte vilka som blir det. Irriterande eller hur?
39. "Never give anyone the power to make you submit or rebel". Marshall B. Rosenberg (övers. "Ge aldrig någon makten som får dig att underkasta dig eller ta strid")
40. Led ledarna till jobbet, att lyssna på de verkliga kunderna. Det finns inget substitut!
41. Exploatera missnöje med nuvarande arbetsmetoder och upprepade rutiner
42. Stöd och förstärk nyfikenhet i nya arbetssätt
43. Behåll ditt goda humör, ditt skämtlynne och sinne för ironi. Livsviktigt för att hålla modet uppe och cynismen borta
44. Ihärdigt och noggrannt samla material som visar på anomalier i den officiella bilden. Lagra det, så att det är redo att använda när det bäst kan nyttjas, vilket kan ta år
45. Ingen förändrar enkelt sina mest fundamentala trossatser. Men du kommer att gång på gång glömma detta och det kommer att överraska dig varje gång
46. Att framgångsrikt argumentera på rationella grunder förutsätter en delad mental modell, en gemensam plattform. Därför är rationella argument en värdelös taktik för att förändra andras tankesätt
47. Experimentera. Det är allt du kan göra, så det är bäst att göra detta övertydligt för dig själv att det är detta du gör, då kan du få ut det mesta lärande oavsett resultat
48. Konversationer, inte presentationer. Prata i korridorerna, vid fikarasterna eller vid människors skrivbord, inte över hektarer av styrelserum och fullmäktigesalar
49. Människor köper inte förändring för förändringens skull. De vill ha lösningar på nuvarande problem. Fokusera på det - hur vill du ha det istället?
50. Välj att vara i arenan, trots alla misslyckanden, tillkortakommanden och umbäranden. Det är ok att inte vara dom andra som bara tittar på:

It is not the critic who counts: not the man who points out how the strong man stumbles or where the doer of deeds could have done better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood, who strives valiantly, who errs and comes up short again and again, because there is no effort without error or shortcoming, but who knows the great enthusiasms, the great devotions, who spends himself for a worthy cause; who, at best, knows, in the end, the triumph of high achievement, and who, at the worst, if he fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold, timid souls who knew neither victory nor defeat.
(Teddy Roosevelt, 1910)

Det var 50 taktiska taktiska tips. De första femtio det vill säga. Och kom ihåg, jag har förmodligen fel i varenda lilla postulat. Men det kan ni också ha. Jag jämför gärna era noteringar med mina.

Sörmlands intervju med Anna Pettersson Westerberg

Jag har nåtts av en intressant intervju som Samordningsförbundet RAR i Sörmland har gjort med statssekreteraren hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, nämligen Anna Pettersson Westerberg.
 
Här är artikeln och intervjun i sin helhet:
 

Bra jobbat - men utvärdering nödvändig

Klara besked från regeringen. Bra att Finsamförbunden blir fler och utvärdering av förbundens verksamhet önskas. RAR intervjuar Anna Pettersson Westerberg som är statssekreterare hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

 

Vad vill regeringen åstadkomma genom att satsa 280 miljoner årligen på finansiell samordning?

– Vi vill stödja personer som har behov av hjälp från fler olika myndigheter för sin rehabilitering. Personer som riskerar att hamna mellan stolarna. Vi vill etablera ännu bättre samarbete mellan myndigheterna. De gemensamma Finsampengarna gör att myndigheterna får goda förutsättningar för att samverka och inte lämpa över ansvaret på varandra. Och det gynnar i första hand individen.

Finsam har en viktig roll att fylla till exempel när det gäller att få unga med aktivitetsersättning tillbaka till arbetslivet, rehabilitering av personer som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst och rehabilitering av personer med psykiska diagnoser.

Vad är det viktigaste finansiell samordning åstadkommit?

– Vi når fler sjukskrivna och myndigheterna har fått mer kunskap om varandras verksamheter och samarbetar bättre. Det är viktigt för de enskilda sjukskrivna personerna. Finsampengarna har varit ett smörjmedel för att uppnå samarbetet och genom Finsam finns det numer en form för hur samarbetet ska gå till.

Är ni nöjda med resultatet?

– En positiv trend är att fler förbund bildas och att fler kommuner ansluter sig och på så sätt når vi fler sjukskrivna. Men vi behöver få kvalificerade utvärderingar av Finsams arbete. Vad spelar Finsams verksamhet för roll när det gäller att minska sjukskrivningarna och få människor tillbaka till jobbet? Vilka metoder fungerar bäst och vilka grupper gynnas mest av Finsams arbete?

Vilket är det viktigaste utvecklingsområdet för finansiell samordning?

– Utvärdering. Det har varit svårt att få bra studier på Finsams verksamhet, men vi vill verkligen uppmana förbunden att jobba mer intensivt med utvärderingar i samarbete med myndigheter och universitet.

Kommer anslaget till Finsam att utökas när allt fler förbund bildas?

– Anslaget ökas sakta men säkert. Från 2006 när regeringen fick ansvaret för Finsam har anslaget stigit från 125 miljoner till 280 miljoner idag.

Hur ser finansiell samordning ut om fem år?

– Då tror jag att vi har täckning över hela landet, att alla kommuner är med och att vi når allt fler sjukskrivna. Dessutom tror jag att vi har fått de kvalificerade utvärderingar som vi behöver för att kunna se resultatet av förbundens arbete.

Bild från 2011. Anna i dialog med NNS och ordförande Kurt Kvarnström

Som ni ser av bilden är intervjun inte första gången Anna Pettersson Westerberg visar sitt engagemang för finansiell samordning. Hon utmärker sig, tycker jag genom intervjun med intressanta och, glädjande, väldigt tydliga synpunkter. Finsammedlen ger goda förutsättningar för myndigheternas samarbete, säger hon. Myndigheterna har fått bättre kunskap om varandra, når alltfler personer med samordnade behov. Och kanske tydligast av allt "genom Finsam finns det numer en form för hur samarbetet ska gå till". Riktningen framåt är också märkbart tydligt: Täckning i hela landet och kvalificerade utvärderingar för att se resultatet av förbundens arbete samt ännu bättre samarbete mellan myndigheterna.

Allt detta kan jag tycka är bra men jag vill ändå ta fram de delar som gör mig lite förvirrad. Vem är subjektet? Vem gör vad? Och vad är det i så fall som ska utvärderas? Om subjektet är det "det goda förutsättningarna för samarbetet" som Finsam möjliggör då är utvärderingen mer strukturell. Har myndigheterna fått de förutsättningar de behöver för att stödja samarbetet, hur samarbetar förbunden med myndigheterna och vad gör förbunden som underlättar samverkan för parterna? Utvärdering som fokuserar på exakt det som är effektivt i arbetet med att "underlätta". Eller ska utvärdering fokusera på det som myndigheterna gör och effekterna av deras samarbete hos individerna de riktar sig mot? Den faktiska rehabiliteringen av individer är myndigheternas gemensamma ansvar. Ska utvärderingen fokusera på effekterna av samordningsarbetet och inte samordningsarbetet i sig? Vad är egentligen "resultatet" som Anna Pettersson Westerberg vill ha?

Givetvis så hänger dessa perspektiv ihop i människors föreställningar om vad finansiell samordning är. Förbunden är ju i symbios med sina medlemsmyndigheter även om de är fristående och självständiga som subjekt. De har olika roller men syftet med finansiell samordning är att föra ihop där det upplevs att det är effektivt att göra så. Vanligtvis vill olika subjekt markera självständighet för varandra och i vårt fall vill samordningsförbunden både vara självständiga och markera sitt stöd för det nära samarbetet mellan förbunden och myndigheterna. Blev det klokt? Kanske förvirringen bottnar i en blanding mellan syfte och mål. Målet är att stödja människors rehabilitering, men syftet, vägen dit, är att skapa bättre förutsättningar för myndighetsgemensamma aktiviteter och organiseringar.

Intervju med Gun-Eva Andersson Långdahl

SRS/ORS bildar tillsammans ett av få uppföljningssystem som fångar på ett praktiskt och enkelt sätt hur individen upplever bemötande och arbetsalliansen samt förändringar i livssituationen mot ett bättre mående/arbetsliv/socialt sammanhang. SRS står för Session Rating Scale, ORS står för Outcome Rating Scale. Jag kom själv i kontakt med det när jag jobbade med lösningsfokuserade grupper av klienter redan för mer än tio år sedan och det har funnits sedan 90-talet. Idag finns ett stort referensmaterial så att man kan direkt och enkelt hämta hem uppgifter om signifikans (d.v.s. när en förändring verkligen är en förändring). Kolla in MyOutcomes. Det allra senaste är att uppföljningssystemet har fått en statushöjning och är nu erkänd som evidensbaserad av den amerikanska offentliga registret för evidensbaserade program och praxis (NREPP). SRS/ORS har också fått stöd av SKL här hemma i Sverige inom ramen för Kunskap till Praktik programmet. I Sverige känner jag ingen mer kunnig om SRS/ORS än Gun-Eva Andersson Långdahl som arbetar med missbruksvård i Skellefteå. Låt oss ta reda på mer om verktygen sett genom Gun-Evas ögon!

Hej Gun-Eva. Kan du berätta hur du började arbeta med SRS/ORS?

 

Ja, det är egentligen en lång historia. Årsskiftet 1989-1990 stod vi inför att starta upp en helt ny verksamheten inom Skellefteå kommun. Vi var ett team på 4 personer, två socionomer, en sjuksköterska och jag som psykolog. Med stöd från vår chef så skulle vi bygga upp en verksamhet där man genom samtal skulle erbjuda stöd och behandling till familjer där det fanns ett missbruk. 

Vi ställde oss frågan: Vad är det som fungerar i mötet med de som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar partnern till den som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar barnen? Sedan dess har den frågan varit central för oss: Vad är det som fungerar? Vi sökte efter ett sätt att arbeta, en metod som vi skulle kunna lära oss mer om för att bli duktiga på att möta familjerna i Öppenvård.
 

Gun-Eva Andersson Långdahl

1991 fick vi kännedom om att man genom frågor om framtid, önskemål och resurser kunde möta både enskilda personer och familjer. Vi hade av en händelse sökt oss till en kurs ledd av Matthew Selekman och Thomas Todd. Efter den kursen började vi aktivt, i samtal söka efter det som fungerade för klienten. 1992 träffade vi för första gången på Scott D Miller, han arbetade då tillsammans med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg. Det första han skrev på tavlan, som inledning till två dagars workshop, var just: Vad är det som fungerar? Därmed hade han vunnit vårt intresse och vi fick nu vetskap om att det fanns ett arbetssätt som hette Lösningsfokuserad korttidsterapi, vars mål just var att hitta det som fungerar för klienten. Vi beslutade då att lära oss arbetssättet full ut.

Vi märkte att arbetet med Lösningsfokuserad korttidsterapi, fick oss att må bättre i personalgruppen. Vi la ner mindre energi på att tänka åt människor och mer energi till att hitta lösningar tillsammans med klienten.

Nästa steg blev sedan att ta reda på vad klienterna tyckte om det vi gjorde. Gillade dom sättet vi arbetade på? Var det till hjälp för dem? Vi genomförde en fördjupad studie "Kvinnor i Lösningstagen", vi startade med intervjuer i samtal med avslutad behandling hos oss. Vi fann att våra klienter gillade vårt arbetssätt. Vi fick kommentarer som "kan man göra på något annat sätt?" "mål måste man ha annars kommer man ju ingen vart!". Våra klienter verkade på något sätt tycka att detta med att tillsammans hitta lösningar och det som fungerar, var något naturligt.

Vi fick av dem en massa nya tankegångar att arbeta vidare med. Sätt att arbeta på som vi själva inte skulle ha tänkt på. När vi nu börjat arbeta med utvärdering så tyckte vi att det var lite synd att våra klienter inte fick möjlighet att tycka till om det som pågick under pågående behandling, så att vi kunde få deras idéer direkt.

Vi hade fortsatt att upprätthålla kontakten med Scott D Miller, vi gick på fler kurser med honom. Vi bjöd in honom till Skellefteå och vi arbetade tillsammans. Vi förde resonemang om utvärdering och vi arbetade med klienter, vilket är enkelt då Scott kan prata svenska. Med reflektioner från Scott så skapade vi själva en samtalsutvärdering. Efter varje samtal fick klienterna fylla i en samtalsutvärdering, som bestod av en skattning av om samtal varit till hjälp. Denna skattning följdes av två frågor. Vad hade varit till hjälp under samtalet och vad mer skulle samtalen behöva innehålla för att fortsatt vara till hjälp? 

Tiden är nu 1996-1997, samtalsutvärderingen fungerade fantastiskt bra. Alla klienter hade något som de ville säga och vi fick lära oss en massa om hur de ville att deras behandling skulle utformas.

Mot slutet av 1990-talet, började Scott prata med oss om att det var dags för behandlare att visa på resultat. Han beskrev hur utvecklingen i USA gick mot en styrning av behandling terapi mot evidensbaserade metoder. Alltså varnade han för att det i framtiden enbart skulle satsas pengar på metoder som var beforskade. Vi avfärdade hans oro med att vi minsann inte var ifrågasatta, att vårt arbetssätt hade stöd från både chefer och politiker. 

Vi var trots detta i ett läge där vi var nyfikna på våra resultat. Vi visste att våra klienter gillade det vi gjorde men vi visste inget om våra resultat. Scott föreslog att vi skulle arbeta med OQ45. 45 frågor inom fyra områden av klientens liv där man kunde följa resultat. Vi var några som hoppade på detta och testade, jag försökte vara envis och hålla i arbetet med OQ45. Det var spännande att äntligen se vilka resultat som behandlingen gav men orimligt att be klienten fylla i 45 frågor om och om igen. 

Ja som alla kanske nu vet så hade Scott rätt. Det gick några år sen var vi mitt uppe i en metoddiskussion. Nu skulle evidensbaserade metoder implementeras. Tur för oss så hade Scott återkommit till oss med en vidareutveckling av OQ45. Han presenterade ORS - Outcome Rating Scale, som gav samma resultat som OQ45 men där klienten skattade sig på fyra områden. Efter att ha arbetat med 45 frågor så var det en befrielse att arbeta med fyra områden. Så vi hakade på direkt! Så sen början av 2000-talet har vi arbetat med ORS. Eftersom att ORS är validerat med arbete med SRS - Session rating scale, så bytte vi ut vår samtalsutvärdering till SRS.

Så när metodvågen spred sig över Sverige så kunde vi luta oss tillbaka och fortsätta arbeta med det som fungerade, för vi kunde visa på resultat. 

WOW, Gun-Eva, vilken resa, snart 25 år om jag räknar rätt! Så vart står vi idag när det gäller SRS och ORS som uppföljningsmetod? Hur ser intresset ut i Sverige och nationellt?

Vart står vi idag? Ja jag ser att de som använder ORS/SRS får en speciell känsla för vad det innebär att arbeta tillsammans med klienten. ORS/SRS lägger speciellt fokus på att det är viktigt att ha ett tydligt mål att arbeta med så att det går att utvärdera varje litet steg som tas. Det blir även viktigt för både terapeuten/hjälparen och klienten att hitta det sätt, den modell, som fungerar allra bäst för klienten i förändringsarbete som pågår. Så samtidigt med att vi mäter resultat, blir forskare i vår egen vardag, så utvecklar vi ett speciellt arbetssätt där vi planerar och utvärderar arbetet tillsammans med klienten. Dessutom så är det roligt att arbeta med klienters feedback, för det går aldrig att förutse hur klienten ser på vårt arbete. Som professionella så ger arbetet med ORS/SRS oss en möjlighet att arbeta med hela vår kompetens inte bara med EN metod.

Vad händer i Sverige? Jag har egentligen alldeles för dålig överblick över hur ORS/SRS arbetet sprider sig. Jag ser däremot att ORS/SRS ligger bra i tiden utvecklingsmässigt. Det finns ett tydligt krav inom alla organisationer idag om att det skall finnas ett uppföljningsinstrument. ORS/SRS är enkelt att lära sig, det är något som man kan väva in i det arbete som pågår utan att det tar för stort utrymme tidsmässigt.

Från SKL - Sveriges Kommuner och Landsting centralt, så har man visat ett stort intresse. Jag kommer att ingå i en referensgrupp där just utvärdering och uppföljning är i fokus, SKL har här valt att förespråka just ORS/SRS som ett av fyra uppföljningsinstrument.

Sen har vi ju det där med implementering, det kan vara många som visar intresse och som gärna vill prova. Det är något helt annat att lyckas med att väva in det som något man gör hela tiden. Detta gäller ju all form av implementering, man behöver stöd och hjälp under en längre tid för att lära sig att använda ett instrument fullt ut. Hakar det upp sig från start så lägger vi oftast undan det med tanken att det inte fungerar. Just detta med implementering gör det svårt att få ett grepp över spridningen.

Berätta gärna mer om ditt arbete med SKL och deras intresse för ORS/SRS. Vad hoppas du ser hända som en följd av det arbetet?

Jag fick en förfrågan av Gunborg Brännström på SKL, hon arbetar med Kunskap till Praktik inom området missbruk. På SKL har man valt att ge stöd till fyra olika uppföljningssystem, varvid ORS/SRS är ett av dem. Jag ska ingå i en referensgrupp som träffas fyra gånger per år och i denna skall implementering av just utvärdering och uppföljning vara fokus.

I samma veva som jag fick förfrågan så gav även Gunborg ett uppdrag till Region Västerbottens FOU enheten med Marie Ernestad som chef, i uppdrag att starta en implementering av ORS/SRS i de olika kommunerna med särskilt fokus på de små kommunerna. De flesta utvärderings- och uppföljningssystemen kräver resurser både vad gäller tid och pengar, till skillnad från dessa så är ORS/SRS enkelt. Gunborg ser en möjlighet att ORS/SRS skall vara en möjlighet att implementera just för att de är lätt att administrera och kräver rimlig mängd av resurser. Det mest viktiga är att få igång ett arbete med uppföljning och utvärdering så att man kan se vilka effekter insatser inom kommun och landsting ger.

Vårt arbete i Västerbotten har nu startat med utbildning och handledningsstöd, mitt team på Rådgivningen Oden i Skellefteå har fått extra resurser för att ges möjlighet att arbeta med detta implementeringsförsök.

När en organisation som SKL visar intresse så får det naturligtvis stor betydelse. Ett implementeringsarbete med ORS/SRS som sanktioneras av SKL har en förankring på chefsnivå inom kommuner och landsting som är ägare av organisationen SKL. Inom SKL finns en lång erfarenhet av implementeringsarbete och där har man även informationskanaler till alla regioner i Sverige.

Med stöd från SKL så får ORS/SRS en status som ett uppföljningssystem att räkna med, något som man på organisationsnivå ser som värdefullt att satsa på. Ett verktyg som skapar möjlighet att följa effekter och resultat av olika typer av insatser.

Samtidigt så når vi målet med att tillsammans med våra klienter skapa lösningar och förändring. Vi kan sprida kunskapen om hur viktigt det är att låta klienten vägleda oss i vårt arbete. Vi undviker att fastna i stereotyper där vi bara pratat om metoder och diagnoser.

Stort tack, Gun-Eva för all information!

Open Space

"Open Space är en fantastisk möjlighet att ge plats åt frågor, berättelser, idéer och ännu mer utbyte av erfarenheter. Den bygger på erfarenheten som många har av konferenser och möten, att det mest produktiva var fikarasterna och lunchen och de diskussioner som skedde där. Open Space gör det möjligt att under själva konferensen arrangera mindre gruppsittningar där just de diskussioner som gruppdeltagarna vill samlas och prata om, kan ske."

Kan detta låta som en dröm? Det är faktiskt på riktigt. Open Space gör det möjligt. Men vad är det? Harrison Owen är den som har skrivit och, så att säga, skapat Open Space. Han skriver i sin bok (se bredvid) att han 1983 hade möjligheten att organisera en internationell konferens för 250 personer. Det tog honom ett helt år av hårt jobb. Efter att han hade arbetat med alla detaljer, alla frustrationer och alla egon (hans egen likväl som andras) så bestämde han sig att han aldrig mer skulle genomgå en sådan process igen. Hans beslutsamhet förstärktes mot slutet av konferensen då alla höll med om (även han själv) att även om konferensen hade hade varit utmärkt så var den mest användbara delen av konferensen fikarasterna. Så var det. Trots allt hårt arbete med förberedelserna var den delen av konferensen som alla mest gillade just den del av konferensen som han hade just ingenting att göra med: fikarasterna. Hans slutsats var att häri ligger ett budskap.

Open Space är resultatet av att försöka fånga den erfarenheten inom själva konferensen, ett sätt att fånga den nivå av synergi och energi som släpps loss på en bra fikarast och kombinera det med det bästa som kan komma ur en planerad aktivitet eller ett reguljärt möte. Resultatet är förvånansvärt enkelt och i dess enkelhet ligger en hel del lärdomar för oss samverkare, samordnare, mötesvärdar, ledare av (och för) många viljor. Det är lätt att dra paralleller till samordningsarbete men det kan jag återkomma till på slutet. Men först hur lyckades Harrison Owen hantera det budskapet som han uppmärksammade. Efter ett par martinis, sägs det, i baren kom han på Open Space. Så här går det till och det kan presenteras så här:

Open Space är din möjlighet att dela med dig, diskutera och utforska:

• Ämnen du är engagerad för
• Frågor som du vill ha svar på
• Erfarenheter som du skulle önska dela med andra
• Idéer som du vill utveckla vidare

Under Open Space kommer du att kunna föreslå ämnen för diskussioner. Man behöver inte ha förberett ett ämne eller någon struktur för diskussionen (men det är givetvis helt ok om du har gjort det), endast föreslå något som du är intresserad av och vill utforska, diskutera eller dela. Det kommer inte att finnas ämnen bestämda på förhand. Open Space föreslår istället endast tider och platser. Vad som händer exakt organiseras på plats.

Det finns dock några regler, fem st:

1. Vem som än kommer är rätt personer!
2. När det startar, då startar det!
3. Vad som än händer är det enda som skulle kunnat hända!
4. Vart det än händer är det rätta stället!
5. När det är slut, ja då är det slut!

Och så finns det en lag: Lagen om de två fötterna. Lagen om de två fötterna stipulerar att du närsomhelst kan flytta dig från en grupp till en annan om du känner att du kan bidra till en bättre diskussion någon annanstans. Det är helt ok att röra dig mellan grupper, eller t.o.m. skapa en ny grupp längs vägen. Detta ger upphov till två sätt att vara under en Open Space session. Du kan vara en Humla eller en Fjäril. Humlor gillar att sitta ned och kan parkera på ett ställe länge eller så kan de fastna mellan två grupper och hugga tag i en annan humla längs vägen och diskutera något annat angeläget. En Fjäril däremot korspollenerar, och ger lite input i en grupp och flyttar sig till nästa och till nästa och gör samma sak där. Det är helt ok att vara båda.

Jag har presenterat Open Space många gånger och det är alltid lite läskigt att be gruppen komma med förslag på idéer och sånt som de vill diskutera och bilda små arbetsgrupper kring. Men det har aldrig misslyckats. Människor vill gärna göra mer än vad jag tror och det är alltid fantastiskt att uppleva hur det blir just de diskussioner som de som är där mest av allt vill prata om och samlas kring. Det är paradoxalt väldigt lätt att det blir rätt diskussioner i just rätt tid.

Och det föranleder min reflektion. Kan Open Space, skapandet av "Den öppna ytan" säga oss något om hur man kan skapa bra betingelser för samverkan? Reglerna är enkla och sättet att tillämpa dem är väldigt tillåtande. Den mest jobbiga är Lagen om det två fötterna. Det är helt ok att lämna en diskussion. Det kan kännas som ett misslyckande men konstigt nog förklarar man att det är ok och att det handlar om att ta eget ansvar för var man tror att man själv gör mest nytta just då, ja då är det ok.

Reglerna innehåller mycket visdom: De som kommer är dom som kommer. Det är alltid de som dyker upp på mötet som vi kan jobba med. Det som saknas, de som inte är där - att prata om det, ja det kanske inte leder till bättre samverkan och kan ofta vara en tidstjuv om man inte gör något mer konstruktivt av sin frustration. Open Space - En metafor för samverkan!

Mer om Open Space i dessa länkar.

Intervju med Linnea Landerstedt

Här är Linnea Landerstedt. Hon är Norra Västmanlands Samordningsförbunds nytillträdda ordförande. Linnea tillträdde bara för några veckor sedan men har redan utmärkt sig med en tydlig närvaro i olika samordningsförbundsrelaterade aktiviteter och gjort sig tillkänna som en engagerad och nyfiken samordningsledare. Linnea har en politisk bakgrund inom socialdemokratin och där har hon varit aktiv sedan 1990-talet. Hon sitter för närvarande både i Landstingsfullmäktige (som förste vice ordförande) och i dess presidum (även här är hon förste vice ordförande). Linnea är även ersättare i kommunfullmäktige i Norbergs kommun. Linnea har annars en bakgrund som sjuksköterska och har varit framträdande inom en rad fackliga uppdrag i Landstinget Dalarna. När Linnea valdes till ny ordförande i samordningsförbundet utbrast en annan politiker i församlingen, Anita Lilja-Stenholm, "en mycket kompetent person!". I syfte att fler få känna Linnea och få reda lite på hur hon ser på sitt nya uppdrag, tog jag tillfället att ställa ett par frågor.

JW: Vad har du med dig in i arbetet?

LL: Jag har insikt och vetskap att genom samverkan genom samordningsförbundet gör vi skillnad för dem vi är till för. I det privata, i yrkeslivet och i det politiska uppdraget har jag mött många människoöden. I mitt arbete inom intensivvård har jag vårdat många där livet och förutsättningarna till ett gott liv och egenförsörjning snabbt förändrats. Där pusselbitarna till rehabiliteringen har varit det svåra och avgörande för att hitta en väg tillbaka till ett meningsfullt liv. Då behövs ett inarbetat och välfungerande teamsamverkan mellan landsting, kommuner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

I förbundets årsredovisning 2012 ser vi resultaten av det goda arbetet, som utvecklas väl och de positiva vitsord myndigheterna har fått av dem som de har givit stöd till. Vi ser att många har en mer meningsfull tillvaro och är på väg till egen försörjning. Jag vill tacka för de vänliga vitsorden jag fått med på vägen. Det sporrar mig att ytterligare leva upp till de fina förväntningarna.

JW: Så utifrån allt du har gjort tidigare och allt du har lärt dig om hur samverkan kan göra skillnad för många människor, vad hoppas du se hända (mer) som en följd av samordningsförbundets arbete framöver under mandatperioden?

LL: Det jag hoppas på mest är att vi kan fortsätta det framgångsrika utbildnings- och utvecklingsarbetet som kännetecknar vårt förbund. Det är viktigt att fortsätta ta vara på våra egna och andras erfarenheter, lära av varandra och ta del av bl.a. den externa medbedömning som vi fått från Marita Mossberg och Örebro Universitet. Jag hoppas vidare,

• att samordningsförbundet blir än mer en självklar resurs i arbetet runt de med samordnade rehabiliteringsbehov
• att våra huvudmän är starka och tydliga med sin roll i förbundet och ger stöd åt förbundets målsättningar
• att vi kan stärka stödet till myndigheternas samordningsteam så att de klarar av ex. frånvaro vid sjukdom etc, och kan fullfölja planerade aktiviteter. Jag vill gärna bidra att ge förutsättningar och mer utrymme för personalens stora engagemang
• att våra huvudmän och deras tre samordningsteamen kan övervinna de hinder som ändå finns, så att vi kan använda alla tillgängliga resurser runt teamen i rehabiliteringsarbetet.

Jag vill också vara med att marknadsföra samordningsförbundets stöd till och finansiering av samordnade rehabiliteringstjänster ytterligare och se om ännu fler personer kan ingå, och få stöd från, teamen. Jag vill gärna också vara med att se över möjligheterna till ökad samverkan med andra förbund. En del är på gång redan med samarbete inom EU-frågor och inom utvärderingsarbetet.

Vi har ett spännande år framför oss och en stor utmaning, många är beroende att vi lyckas med vår målsättning.

 

JW: Stort tack, Linnea!

För er som vill komma i kontakt Linnea så går de alldeles utmärkt att nå henne via denna länk eller så kan ni träffa henne på konferensen för "Integrerad samverkan" som förbundet är med och arrangerar den 11 juni. Hon är med då och presenterar en workshop!