Integrerad samverkan: Status inför hösten

En av Samordningsbloggens syften är att försöka sätta ord på sådant som ännu inte är färdigt, på framväxande ting och på det som bubblar under ytan. Sedan förra året pågår en sådan process kring det framväxande begreppet "integrerad samverkan". Inför hösten (och som ett tal inför stundande sommarsemester) vill jag göra en avstämning om läget.

Integrerad samverkan: Definitioner

Det som började som en lång lokal förprocess med intressanta nya tankar i hur samverkan kan manifestera sig har börjat visa som konturer till en sorts definition. Ett utforskande arbete har gjorts kollektivt med kolleger från flera samordningsförbund (främst i Östra mellansverige) men kanske mest avgörande lokalt med handläggare, professionella, chefer och politiker i Norra Västmanland. I otaliga möten och sammanhang som seminarier, processdagar, i utvärderingsarbete, informationsarbete, planeringsdagar och styrgruppsmöten har vi tillsammans från olika myndigheter fått tid att reflektera om dess innehåll utifrån konkreta händelser/berättelser som på olika sätt visar en förändring som sker i det lokala välfärdsarbetet. Begreppet har visat sig möjliggöra en fördjupad förståelse av utvecklingen. Under det senaste månaderna har vi även försökt få in lite omvärldskunskap - för vi kan inte vara ensamma om att ha fördjupad samverkan. Vi har nyttjat och byggt på Christians Ståhls bild med ringarna, vi har bjudit in och deltagit vid seminarier med Sörmland och Motala/Vadstenas samordningsförbund och deras professionella och chefer. Vi har även under våren processat material från England, U.S.A. och andra länder där ett närliggande begrepp, "integrated care", ger inspiration och referenspunkter, både politiskt och forskningsmässigt.

Under våren har jag försökt samla det som växer fram i en sorts definition. Jag pratar om integrerad samverkan i många sammanhang. Jag har sett observerat och reflekterad över vad som verkar fungera i dialogen med andra, och även om det är svårt, så har jag försökt mig på en definition. Först har jag försökt att lokalisera det som förenar mångas olika bilder om vad integrerad samverkan kan vara. Detta verkar vara generellt gångbart:

• Integrerad samverkan betyder olika saker beroende på vilket perspektiv olika personer kan ha
• Integrerad samverkan kan ge en bild av ett fördjupat tillstånd av lokal samverkan
• Det är bäst förstådd som en samordningsstrategi, som en skillnad till strategier som bygger på överdrivet projektande eller orealistiska implementeringstankar
• Det bygger på ett annat tänkande, i brist på annat tror jag att det bygger på en bredare syn på välfärden, ett system- eller helhetstänkande
• Kanske mest distinkt - individens behov av välfärdstjänster står i centrum för organiseringen. Den brittiske forskaren Shaw skriver: "Att förverkliga integrerad rehabilitering kräver att alla involverade med planering och leverans av tjänster sätter patientens perspektiv som den organiserande principen för leverans av tjänster"

Jag tror vidare att integrerad samverkan innebär ett sökande. Det är ett steg mot någonting nytt, som utvecklar sig allt eftersom. Integrerad samverkan är ett namn för den riktning sökandet tar. Vi vet inte exakt hur det ser ut när vi har kommit dit men vi kanske känner igen den emellanåt och förhoppningsvis allt oftare. Jag har försökt skriva ned detta önsketillstånd:

Integrerad samverkan kan ses framgångsrik när det bidrar till bättre upplevelser av rehabilitering; förbättrade utfall av rehabilitering; tjänster levererade mer kostnadseffektivt över tid, i jämförelse med tidigare arrangemang och/eller andra samordningsstrategier.

Integrerad samverkan kommer till stånd när lokal samverkanskultur och etablerade lokala strukturer och myndigheter tillsammans ger direkta, stabila och långsiktigt tryggade fördelar för myndighetsgemensamma serviceanvändare, särskilt de med komplexa och/eller oförutsägbara behov.

Denna definition kan fungera som en utgångspunkt inför höstens arbete. Jag vill bjuda in alla som vill att utveckla tankarna vidare.

Integrerad samverkan: Nätverk
I slutet av maj genomfördes ett seminarium till följd av ett relativt stort intresse från flera samordningsförbund (styrelseledamöter/tjänstemän) och lokala myndighetsföreträdare för integrerad samverkan. Närvarande var, förutom mitt eget förbund, förbund från Huddinge, Botkyrka, Östra Östergötland, Örebro, Sydnärke. Fler har visat stort intresse: Sörmland, andra förbund i Östergötland och Örebro län, Trelleborg - ja listan börjar bli ganska lång nu. Seminariet var lyckat - flera förbund tänker i samma riktning. Det finns en projekttrötthet, en insikt att det är möjligt att utveckla samverkan ett steg vidare med mer långsiktigt tänkande med stöd av samordningsförbundets unika struktur och finansieringsmöjlighet. Det är också intressant att förbunden som rör sig i denna riktning ser en hel del fördelar, nya möjligheter som kommer fram kan ge större sannolikhet till ännu bättre utfall och upplevelser av rehabilitering. Man kan bland mycket annat ta tag i sådant som annars är svårt, och skapa lugn i det som annars lätt kan vara stormigt. Det är en spännande tid vi lever i och intresset är så stort för detta tänkande att vi ska träffas igen i höst i Örebro. Ett nytt nätverk har bildats.

Integrerad samverkan: Presentationer
Jag har jobbat med att ta fram skriftligt material om integrerad samverkan sedan i höstas, först i seminarieform, i dialog och möten med myndighetsföreträdare, med min styrelse och utvecklingsgrupp. Men det är klart att det är inte tillräckligt. Jag har jobbat fram ett presentationsmaterial och skapat en hemsida åt integrerad samverkan. Alla diskussioner behöver ha en plattform, några utgångspunkter. Hemsidan finns i denna länk och på sidan finns en ganska omfattande presentationsfil med mera om definitioner, om goda exempel och om forskningsläget samt en massa andra länkar/material. I höst kommer ytterligare presentationer - jag ska prata om integrerad samverkan vid en konferens i Oxford, vid en nordisk välfärdskonferens i Göteborg och eventuellt vid ett seminarium arrangerad av det Nationella Rådet i Stockholm. Kanske vi ses där? Jag har lovat mig själv att skriva en artikel om integrerad samverkan som ytterligare kan förtydliga min bild av det framväxande begreppet. Det kommer mer via bloggen så klart. Jag vill dock vara väldigt noga att detta är inte "mitt" begrepp. Jag vill verkligen bjuda in fler i arbetet, diskussionerna - därför trycker jag hårt på att begreppet är "framväxande", och signalerar "en riktning". Jag är också noga med att det växer fram lokalt och att det inte finns en manual eller manuskript på hur man gör det i praktiken. Jag tror det är bäst om man lokalt jobbar fram det som utmärker det lokala samverkansarbetet som resonerar med det man uppfattar är intressant med sin bild av vad integrerad samverkan kan vara. Jag är således jätteglad att tjänstemän från Sörmland, Motala/Vadstena och nu även Trelleborg (det är fler än dessa...) som jag har samarbetet mycket i definitionsarbetet kan ha olika bilder om vad det är och att vi också kan vara entusiastiska åt att begreppet är användbart för oss var för sig och ihop.

Ha det så gott i sommarsolen. Jag ska göra allt jag kan att hålla mig borta från tangenterna från och med imorgon men i augusti är jag tillbaks. Tack för att ni läser denna blogg!

Lösningsfokuserade ledtrådar 2012

För andra året i rad genomförde de tre samordningsförbunden i Västmanland tillsammans med företaget SolutionClues den uppskattade konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar". Hela 224 personer deltog på någon eller båda av konferensdagarna de 24-25 april. Konferensen och dess tema är ett uttryck för både den relativa starka förankringen för lösningsfokuserat arbetssätt som finns i regionen men också för den samverkan som finns mellan de offentliga institutionerna i Västmanland. Man skulle kunna säga att Västmanland är lite "nördiga" när det gäller lösningsfokus. Flera organisationer jobbar på djupet med metoden och förhållningssättet. Det finns också ett djup på bredden med flera gemensamma utbildningar och annan utvecklingsverksamhet med stor lösningsfokuserad fokusering. Lösningsfokus präglar följaktigen mycket den samverkan, d.v.s. det sätt man samarbetar. Det är på det sättet myndigheterna föredrar att samverka genom, och därför är det viktigt med samordningsförbunden som befäster och ger möjlighet att utveckla syn- och arbetssättet vidare.

Årets konferens dominerades av tre workshops med tre verkliga "höjdare" i lösningsfokusvärlden: Ben Furman, Harry Korman och Björn Johansson. Ben Furman, som många känner till via sina otaliga böcker som "Det är aldrig för sent för en lycklig barndom", "Dubbelstjärna - konsten att skapa arbetsglädje" och "Ficktjuven på nudistlägret", fick ha hela den 24 april för sig själv. Och det var tur det för intresset för hans workshop var så stort att vi fick växla upp lokalen och se över logistiken - men det gick!

Ben Furman inledde med att tala om lösningsfokus förhistoria på Mental Research Institute (MRI) i Palo Alto, Kalifornien. Han uppehöll sig en hel del vid hur de studerade onda cirklar i hur människor upprepade problemmönster. En tidig fråga var - vad är ditt lösningsförsök? D.v.s. ditt försök att komma ur dina onda cirklar. Det fanns tidigt en medvetenhet om att hur vi pratar om problem påverkar hur vi försöka lösa dem. Insoo Kim Berg, korean som hon var, förstod tidigt att för mycket problemsnack inte fungerade så bra i teapeutiska samtal med asiatiska familjer. Dessa familjer ville helst inte svara på vad som var deras problem eftersom det fanns en känslighet för att tappa ansiktet. Så Insoo ställde den kulturellt känsliga frågan - så vad skulle behöva hända här för att du inte skulle behöva komma hit? Genialisk eller hur? - och resten är historia.

Ben berättade andra historier för oss. Inte minst gjorde vi en del övningar om framgång och glädje. Han pratade om motivation (som "andra gör mer än det jag förväntar") och om feedback med kroppsspråket ("folk väljer det om de får välja"). Vet ni förresten hur ni löser mardrömmar på ett lösningsfokuserat sätt? Du går till barnet och säger att alla drömmar har ett lyckligt slut, du har bara inte sett slutet. Hur tror du att drömmen skulle sluta så att det blev en happy ending?

Den 25 april pågick två parallella workshops med Harry Korman och Björn Johansson. Jag gick på Harrys och han är en sköning. Det är svårt att inte bli imponerad av hur säker Harry är i lösningsfokus och hur bevandrad han är. Han gör för närvarande tillsammans med några nordamerikanska forskare mikroanalysstudier av ett antal behandlingsformer framförallt lösningsfokus, MI och KBT. Han berättade att det tar ofta 3-5 minuter in i ett samtal innan behandlaren börjar föreslå åtgärder till ett problem (utifrån en teori eller en orsakskedja). Vi tror så lätt att vi har rätt. Svårigheterna är inte att föreslå rätt lösning. Svårigheterna kommer sen när vi ska få den som har problemet att följa vår lösning. I stort sett är dock alla metoder lika bra, även lösningsfokus. Dock är inte lösningsfokus, för honom, en fråga om effekt.

Harry kan reducera lösningsfokus ner till endast två frågor: Vad vill du och vad händer redan av det? I våra frågor döljer sig våra grundantaganden. Kan ni se vilka antaganden som döljs i de två frågorna ovan? En sak är antaganden om hur verkligheten skapas. På en avgörande punkt skiljer sig lösningsfokus från exempelvis MI och KBT, och det motsvarar skillnaden mellan kognitiv konstruktionism och social konstruktionism. I det förra är verkligheten skapad i sinnet och är ett resultat av en intern process, människans bespeglingsförmåga. I det senare är verkligheten skapad socialt, genom interaktivitet, språk, berättelser och den kulturella kontexten. Harry menar att det inte är antingen eller. Det är dock svårt att se båda samtidigt. Jämfört med MI och KBT är lösningsfokus mer hemma i den sociala konstruktivismen. I den sociala konstruktivismen är all mening, språk, problem, mål och förändringar konstruerat i samarbetet och terapeutens påverkan kan aldrig vara direkt eller global. Terapeuten kan bara påverka i mikroprocesserna.

På Harrys workshop kom vi således in på mikroprocesserna och det användbara begreppet "grounding" - den stund-för-stund process där deltagare i en dialog etablerar ömsesidig förståelse. Han gav exempel på hur fyra forskare kunde ägna dagar åt analyser för endast tolv sekunders videoinspelade samtal. I dessa samtal gick det att se hur samtal inte är rent (som fram och tillbaka med abrupta avbrott), utan ofta är överlappande med inspel som är naturliga och effektiva. Lärdomen är att våra formuleringarna i våra samtal är alltid aktiva och alltid medkonstruerande. Vad lösningfokus gör som andra terapiformer gör i mindre utsträckning är att pumpa upp det som är potentiellt positivt, och pumpa ned det som är potentiellt negativt.

Ett annat förantagande som lösningsfokus gör annorlunda är vad som antas ligga bakom varför folk kommer till terapeutiska samtal. Är det för problem, eller för att de vill ha det bättre? Hur vi besvarar styr vilka förantaganden vi har och vilka frågor vi ställer. Det är därför viktigt att ifrågasätta våra egna förantaganden för att kunna vara ett stöd för den man talar med. Denna förmåga till ifrågasättande är en förmåga som utvecklas med hjälp av lösningsfokus. Ett tips från Harry var att kontrollera dina förantaganden. En avgörande skillnad för honom själv idag jämfört med tidigare är att han går mer sakta fram i samtalen idag. Att gå varsamt fram, inte behöva gå så fort. En lärdom och en insikt.

Hoppas att ni gillar detta skvallrande från en inspirerande konferens som gav många tankar, och som på ett kreativt sätt lyfte fram våra förantaganden för reflektion. Mycket mera från konferensen finns på att läsa på lösningsfokusnätverkets sida. Här finns bl.a. omfattande powerpointbilder.

Sörmlands intervju med ISFs Jenny Kärrholm

I det senaste nyhetsbrev från Samordningsförbundet RAR i Sörmland publiceras en intressant intervju med en verklig påhejare för mer kunskap om samverkan, nämligen Jenny Kärrholm. Här är intervjun/artikeln i sin helhet:

Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.


Jenny Kärrholm är
specialist på samverkan.


Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.

Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.

Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.

Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.

Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.

Den ofärdiga välfärden 2.0

När ska välfärden nå de bräckliga som står utanför? Dem som har stått inlåsta, bortglömda och uppgivna? Jag ställer mig frågan. Jag är användbart ilsken och ändå hoppfull. Jag tror att det behövs en ny debattomgång av makarna Inghes bok från 1968 som gav eko under hela 70-talet. Kan vi inte, här och nu, reboota "Den ofärdiga välfärden"?

Jag triggas av ett antal välförfattade artiklar och studier som under de två senaste veckorna har duggat tätt i medierna. Först var det DN:s söndagsartikel "Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa". Susanna Alakovski skriver om vår vägran att se de 248 000 fattiga unga i vårt land (DN 120520). Fattiga barn har fattiga föräldrar. Den vägran som Alakovski tar upp exemplifierar även den vägran som finns för att se samordningsbristerna som ligger bakom välfärdens ofärd. Alakovski är nära. Fattigdom länkas till samhället, till det gemensamma ansvaret, till politiken. Samordningen skriker dock ut för mig när jag läser när hon skriver:

Att begripa fattigdom innebär att förstå hur den skapas av ett komplext nät av social-, bostads-, sjukvårds-, skol- och arbetsmarknadspolitik. Fattigdom handlar om finans- och miljöpolitik, om konstitution, EU, skatte- och kulturpolitik. Det vill säga de flesta av de politiska områden som hanteras av riksdagen.

Och det pekar på att det behövs en samordning av stödet. Idag har jag varit i Sala och träffat två fantastiska människor. Den ene har varit bidragsförsörjd i åtta år och gått in och ut från projekt till projekt, program till program, år efter år. Sedan sex månader har han fått samordnat stöd i en takt som han själv bestämmer, och han är på vippen att få ett arbete. Sex månader. Stod han långt från arbetsmarknaden när han startade sin tid i samordningsinsatsen? Eller är det inte vårt synsätt och vår samordningsförmåga som tidigare bromsade honom men som till slut, när vi har tänkt om, har möjliggjort ett stöd som till slut gav resultat? Av Samordningsteam Salas snart färdiga årsrapport står det om 19 av 32 deltagare som har tagit del av samordningsinsatsen är på väg till praktik, studier eller arbete. Detta med ett utanförskapssnitt på mer än fem år. Detta överträffar allas förväntningar, flera gånger om. Hans berättelse är inte unik.

Sedan var det två studier, ett om utanförskapet i Malmö, ett annat om hur Sverige faller i trygghetsligan. Studierna har inte bara tiden gemensamt, de författas av riktiga tungviktare i den sociala vetenskapen: Tapio Salonen respektive Joakim Palme. Tapio Salonen tar upp i en studie som kommer på tisdag från Malmö högskola där han visar att den okända och oftast borttagna delen av vuxenbefolkningen i Malmö har växt kraftigt de senaste tjugo åren, från 1,7 procent 1990 till 6,5 procent år 2008. Motsvarande siffror för Stockholm är 3,9 procent, för Göteborg 2,9 och för hela landet 2,3 procent. Det är alltså den delen av vuxenbefolkningen som varken har registrerade inkomster från jobb, näringsverksamhet, kapitalinkomster eller offentliga stöd. Helt utanför.

Joakim Palme beskriver hur den svenska modellen rasar i jämförelse internationellt. Både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ligger på obekvämt låga nivåer jämfört med OECD snittet. "Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över", säger Joakim Palme och konstaterar att Sverige är det land där den sociala tryggheten försämrats mest på fem år.

Det framträder ett obehagligt mönster här som kopplar samman barnfattigdom, utanförskap, ojämlikhet och otrygghet. Men jag har svårt att tro det handlar endast om bristande resurser. Jag kan inte förstå hur den kreativitet som exempelvis "drabbat" Storbritannien i finanskrisens spår, där de politiskt på flera departement, finansen inräknat, säger att "vi måste samverka, vi har inte råd att slösa i våra stuprör längre". Men i Sverige är det tydligen ok. Argumenten för att inte satsa ännu mer på den finansiella samordningen säger, "visa oss evidensen". Men evidensen som visar på kraftiga kostnader för det som är, när vi gör som brukar, det räcker inte. Vad kostar åtta års utanförskap, jämfört med sex månaders samordning?

Sist men inte minst har vi dagens recension, åter i DN, om boken "Ingenmansland" av Dan Jönsson. Recensenten Per Wirthén skriver:

Han beskriver en ekonomi på sparlåga. Små marginaler. Knapphet. Mångsyssleri. Bräcklighet. I det fina avsnittet från Grängesberg landar han i bokens bärande slutsats att det är ”skräcken att hamna på sy­stemets utsida som är den mentala drivkraften i globaliseringen. Vår tids stora, politiska drama utspelar sig längs denna gräns. Mellan centrum och periferi, mellan de inneslutna och de uteslutna.” Den gnagande rädslan håller småföretagare, kommunalråd och unga i Arbetsförmedlingens väntsoffor i sitt grepp. När man misslyckas har doktrinen om valfrihet förskjutit skulden från bristande system till den egna otillräckligheten. I stället för att känna vrede gömmer man sig i skam.

Jag är arg, användbart arg, ilsken för att det inte behöver vara så här, att samhället lastar sina samordningsbrister på enskilda individers bräcklighet. Det ska inte behöva vara så här. Vi, tillsammans, kan bättre.

En hel dag om social investering

Den 15 maj genomförde de tre samordningsförbunden i länet tillsammans med Västmanlands Kommuner och Landsting (VKL) en workshop kring social investering och social investeringsfonder i praktiken. Dagen var riktad till personer i ledande ställning både på tjänstemannasidan och politikersidan hos kommuner och landsting i länet. Dagen leddes av den erfarne nationalekonomen Ingvar Nilsson och det var 30 st totalt som deltog.  

Social investering är på gång på riktigt hos många kommuner och landsting i landet just nu menade Ingvar Nilsson. Bland annat presenterar SKL en handbok om sociala investeringar till Almedalen och det finns nu ett antal manualer och hemsidor om fenomenet. Social investering grundar sig i ett socioekonomiskt synsätt på välfärden – ett synsätt som betonar långsiktighet och helhetssyn. Till exempel har man i Norrköping räknat fram kostnaden för en produktionsklar 21 åring till lite drygt 3 milj kr. I en årskull kan det handla om stora summor, särskilt för de barn och unga som hamnar i olika slags utanförskap till följd av handikapp, långvarig arbetslöshet eller kriminalitet. Frågan som ställdes på workshopen var hur mycket av kostnaden är onödigt och om det behövs resurser för att förhindra detta. Det är här vi började prata om social investering som en möjlighet, en förutsättning för bättre användande av offentliga resurser. Kunskap finns och det växer.

Ett bra ställe att börja som demonstrerades på workshopen var hemsidan http://www.ideerforlivet.se/utanforskapetspris/. Här kan man exempel översiktligt se vad utanförskapen kan kosta per kommun. Exempelvis kan man se i Hallstahammars kommun att av en årskull på 170 personer beräknas med dagens statistisk att 22 av barnen hamna i ett permanent utanförskap tills de är 65 år gamla. Detta kostar samhällsaktörerna tillsammans 346 500 000 kr. En hiskelig summa. Utanförskap är inte oundvikligt. Om samhället lyckades producera färre barn/unga i utanförskap, för Hallstahammars del exempel med två personer, skulle man i Hallstahammar kunna starta två fritidsgårdar, 58 platser i äldreomsorgen, 85 förskolelärare eller 88 984 gitarrlektioner!

För att lyckas bättre med arbetet att minska utanförskapet kan det krävas andra beräkningsmodeller och möjligheter att kunna investera medel i tidiga, samordnade och långsiktigt hållbara insatser. Social investeringsfonder är ett sätt att göra det på. Många kommuner har frigjort kapital på detta viset. Norrköping har avsatt 304 Mkr i en social investeringsfond för att förebygga att människor hamnar i utanförskap. Ett 30-tal kommuner har redan tagit steg i samma riktning även i Västmanland. Ett annat sätt att ”göra” social investering är genom samordningsförbunden som investerar i insatser för att minska utanförskap och stärka det myndighetsgemensamma arbetet. 

Ingvar Nilsson och
Ann-Kristin Ekman



Ett resultat som redovisades på workshopen var att Hallstahammars kommun kommer att behandla frågan om nästa steg i denna riktning på nästa kommunledningsmöte, landstinget kommer att ta en dialog med kommunerna via VKL och Skinnskatteberg tar upp frågan på ett förmöte med kommunstyrelsen. Flera andra kommuner har också konkreta nästa steg planerade. Även den fortsatta satsningen på samordningsförbunden togs upp. Dagen var därmed både en inspiration och en bekräftelse att många är på rätt spår.

Presentationsmaterialet från dagen och annat användbart finns på en gemensam hemsida för samordningsförbunden. Här finns även manual från Norrköping och Malmö om hur man gör i praktiken!

Mellanliggande roller följer nytt tänkande i välfärden

I takt med att ett nytt sätt att tänka etablerar sig, kommer nya tjänster och roller att sätta sig i systemet. Välfärden börjar redan märka av tillströmningen av detta. Vi känner igen dem i mellanliggande tjänster: projektledare, teammedarbetare, samordnare, lotsar, koordinatorer och andra otaliga varianter av dessa. Jag har länge velat skriva om dessa roller och etableringen av dem. En artikel i den senaste JUSEK tidningen tvingade mig att agera.

I tidningen publiceras en artikel om dessa nya roller som något som blir alltmer frekventa och fasta i den offentliga förvaltningen i Sverige. Det är inte ovanligt att det är just sådana roller får finansiering från samordningsförbund eller via projektmedel, EU-medel och andra medel med mål att finna nya lösningar utifrån ett helhetsperspektiv. Stöd för mellanliggande tjänster är viktigt att visa tycker jag. De blir lätt missförstådda och kan leda till frustration för både de som innehar tjänsterna och för de som präglas av, låt oss säga, ett annat mer sektoriserat tänkande. Detta tänkande är fortfarande det som dominerar i välfärdens organisering även om ett nytt, låt oss säga, mer systemiskt tänkande alltmer slår rot och vinner terräng.

Över till JUSEK tidningens artikel. Först gör de en god tjänst genom att publicera en tipslista. Väl värd att sprida och jag kan skriva under alla även om det går att lägga till mer.

Tydliggör ansvar och befogenheter! Du och din chef måste vara överens. Boka uppföljningsmöten, så att inget glöms bort. Kommunicera med medarbetarna!

Skaffa verktyg. Ledarskapsutbildningar och ledarskapslitteratur hjälper dig att bli en bättre ledare.

Nätverka. Det är både roligt och viktigt att träffa andra i samma situation.

Kliv in i rollen. Du ska inte bara fördela arbetsuppgifter, utan också leda och entusiasmera människor.

Reflektera. Hur vill du leda? Vad är du bra på? Vad vill du delegera?

Däremot håller jag inte med den intervjuade konsultens uttalande att det inte finns några fördelar med att inneha sådana roller, något han ser som ledande roller utan chefsansvar. En mellanliggande roll behöver inte lockas in i eller definieras av det sektoriserade och av hierarkierna. Det är ju en del av själva poängen att det inte är det, att de slipper. Poängen ligger framförallt att de kan utforska styrkan med att ligga emellan, stödja annorlunda värdeskapande processer för andra än hierarkierna och att ha ett legitimt fokus på helheten. Och därmed vinna resultat för alla inblandade. Det är som sagt att annat tänkande denna roll företräder. Och det finns stor glädje i det och en stor dos moralisk patos väl värd att värna och upplysa om. Det finns också en frihet som är oerhört attraktiv. Att kunna röra sig fritt (givetvis med stor respekt för alla inblandade) emellan olika roller i det hierakiska är en ynnest. Vi vinner alla på att förtydliga denna fördel och visa hur hela systemet faktiskt vinner på det.

Socialstyrelsens lägesrapport

Socialstyrelsen lämnade en lägesrapport till regeringen i februari med titeln: Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, Lägesrapport 2012. I den kommenteras förtjänstfullt problemen kring utvecklingen av välfärden i Sverige, särskilt kring grupper som multisjuka samt personer med funktionsnedsättning och/eller psykisk ohälsa. De kommenterar särskilt att samverkan behöver förbättras.   

Socialstyrelsen menar att samverkan, kontinuitet och helhetsperspektiv brister inom många områden. Det visas på att det sker en hel del utvecklingsarbete kring samverkan men att det fortfarande finns stora hinder och svårigheter för en effektiv samverkan. I analysen identifieras även hinder för samverkan

...att det ofta kräver att verksamheterna och personalen måste se utanför sin egen ram. Det kan handla om det egna, yrkesrelaterade perspektivet, sin organisations budget eller andra formella eller informella ramar som finns.

Och vidare under rubriken ”Varför är det så svårt”

Organisation, kultur, ekonomi, regelverk och styrning är de viktigaste förklaringarna till varför samverkan inom välfärdsområdet fungerar – eller inte fungerar. En uppdelning i sektorer och organisationer leder i princip alltid till en diversifiering. Sektorerna utvecklar sina egna traditioner, kulturer, språk och strukturer. Den enkla formeln lyder så här: Med högre grad av sektorisering blir det svårare att samverka, och då ställs högre krav på aktiva insatser, planering och överenskommelser för att få igång en fungerande samverkan.

Men bristande samverkan handlar inte enbart om organisation och kultur. Forskaren Cecilia Lindholm på Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har tittat närmare på samverkan inom vård och omsorg. Hennes slutsats är att det viktigaste skälet till bristande samverkan är ekonomi; trots lagstiftning och politiska beslut som proklamerar vikten av samverkan, håller huvudmännen hårt i sina egna pengar när det kommer till kritan. Det finns inga finansiella incitament för långsiktighet och helhetsperspektiv.

Det sista i stycket om att det inte finns några incitament finansiellt för långsiktighet och helhetsperspektiv är värd en kommentar. Jag kan tycka att det är märkligt att Socialstyrelsen lyfter fram problemen så bra, särskilt det problem som finansiell samordning och samordningsförbunden är ett svar på. Detta utan att kommentera utvecklingen av, eller de finansiella resurserna som finns sedan flera år tillbaka hos, de redan implementerade samordningsförbunden. De är trots allt nu över 80 st och närvarande i 214 (av 290) kommuner.

Ett samordningsförbund har kommenterat rapporten till Socialstyrelsen. Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA ser, liksom jag, mycket positivt till den analys av tillståndet inom de verksamhetsområden som beskrivs och delar uppfattningen med Socialstyrelsen vad gäller behov av insatser. Samordningsförbundet ser dessutom mycket positivt på den analys Socialstyrelsen gör när det gäller behovet av att förbättra samverkan mellan olika aktörer. Samordningsförbundet anser, såsom, Socialstyrelsen att behovet av samverkan ökar och kommer att öka framgent. Det är bra, tycker jag, både Socialstyrelsens lägesrapport och samordningsförbundets svar. De förtjänar att spridas.

Det är viktigt att visa upp att samordningsförbunden är en etablerad struktur i systemet för att hantera samverkan mellan myndigheter där samverkan behövs. Det är viktigt att berätta om vilka möjligheter finansiell samordning erbjuder. På nationell nivå har det nationella rådet och Föreningen Nationella Nätverket för Samordningsförbunden (NNS) i detta en gemensam uppgift - att ge förutsättningar för mer förankring och legitimitet till det lokala arbetet samt att sprida kunskaper och erfarenheter. I det nationella rådet ingår Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen samt Sveriges kommuner och landsting, i NNS ingår samordningsförbunden.

Avslutningsvis menar Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA, och jag kan bara hålla med, att det är angeläget att erfarenheter av samverkan som finns inom samordningsförbunden tillvaratas och används. Kanske kan samordningsförbunden få plats i nästa lägesrapport?