Lösningsfokuserade ledtrådar

Under torsdagen och fredagen förra veckan arrangerade samordningsförbunden i Västmanlands län och företaget Clues en konferens under temat "Lösningfokuserade ledtrådar". Konferensen var en stor succé med cirka 200 deltagare från 25 organisationer, framförallt medlemsorganisationerna i den offentliga sektorn. Syftet med konferensen var att föra samman engagerade och nyfikna på lösningsfokuserat arbetssätt. Konferensen erbjöd olika workshops och mycket nätverkande. Inbjudna gäster var Mark McKergow från SFWork i England som talade om Rutenso och värdledarskap samt Harry Korman, SIKT i Malmö som talade om arbete med ofrivilliga klienter.

Med all det engagemang och energi som släpptes loss under evenemanget tog jag tillfället att intervjua några deltagare. Jag frågade om konferensens tema och om de kunde ge mig en ledtråd om vad lösningsfokus betyder för dem. Här är deras svar. Efteråt tillåter jag mig själv att stanna upp och reflektera lite...

Elisabeth Bahngoura, Länsstyrelsen

- Jag jobbar väldigt mycket med att främja samverkan, med processer och försöker förändra saker och utveckla. Då behöver jag inte göra det man alltid gör som identifiera hinder och problem och se vad som ska lösas. Utan istället titta på det som fungerar och så gör mer av det.

Rana Saad Khazaal och Björn Tengelin, Västerås Stad
Rana: - Att komma vidare i samtal och känna att jag kommer någonstans, att jag kan fördjupa mig utan att begränsas. Det finns alltid mer.
Björn: - Det är en personlig utveckling. Jag har hela tiden blivit skolad i ett handledande förhållningssätt där ett frågeställande är i fokus blir det [lösningsfokus] så konkret och är ett enkelt verktyg att ta till även om det är väldigt komplext och små detaljer. Men det är så användbart för det är så konkreta steg i strukturen för att föra ett samtal vidare.

Linda Nilsson, Fagersta kommun
- Att hitta nya vägar till lösningar. Att se det istället för problem.

Sussan Öster, Landstinget Västmanland och Harry Korman, SIKT
Sussan: - Samarbete.
Harry: - Om man vill reducera lösningsfokus till en enda fråga så sa Steve [de Shazer, LF skapare], "What's better?", vad är bättre, men jag har svårt att reducera det till en enda fråga. Så jag vill ha två: Vad vill du? och vad är bättre?
Sussan: - Och jag vill säga det citatet som jag nyligen har lärt mig: "The art of being wise is knowing what to overlook". Då får man ett roligare och faktiskt enklare jobb!

Annika Rydelius Jansson, Landstinget Västmanland
- Utveckling för allt

Per Jonsson och Margareta Berg, Köping kommun
Per: - Det är ungefär som att bygga hus, man bygger lösningar. Det är väl det.
Margareta: - Samarbete. Att skapa tillsammans och sen så blir det en lösning som man, liksom, jobbar fram.

Sven-Erik Ödring, Arbetsförmedlingen
- Förenklat arbetssätt, det är det ju. Vi har en hel del ungdomar som är svåra. Det blir enklare att få dem att prata själva, ett sätt att lära sig att få dem att prata.

Mariana Hede, Västerås Stad
- Att utgå från människors resurser.

Roine Peimer, Västerås Stad
- För mig handlar det om att hitta andra okonventionella, nya lösningar tillsammans för att föra saker och ting framåt.

Eva Pålsson, Norbergs kommun

- För mig betyder det att man inte får glömma den som har någonting som ska bli löst. Man är inte den som löser saker åt andra utan man är några som gör det tillsammans.

Eva Dickfors von Knorring, Landstinget Västmanland

- Hopp. Att se, uppmärksamma, det som fungerar, göra mer av det som fungerar, framåt.

Agneta von Schoting, Sala kommun

- Ja, det betyder jättemycket för mig. Det betyder ett nytt tänk, nya möjligheter, ett helt annat sätt att jobba på. Att få med sig folk utan att bli experten. Det betyder jättemycket, verkligen.

Leif Bergström, Västerås Stad

- Därför att jag tror att en människa är ett universum på två ben och jag kan aldrig lyckas förklara vad den personen vill. Det måste den göra själv.

Lena Våglund, Västerås Stad

- För mig handlar lösningsfokus ledtråd om att ha ett ögonhöjdsmöte där det inte är bottom-up, inte top-down. När jag lägger mer energi på att förstå hur du tänker än att få dig att fatta vad jag menar.

Marcus Strömgren, Landstinget Västmanland

- Framåt, fokus framåt.

Ulrica Sandzén, Samordningsförbundet Norra Dalsland

- LF är ett sätt att bygga en positiv värld och som går att använda i både mikro och makro nivå. Ett sätt att utöka det som fungerar och minska det som inte fungerar utan att egentligen behöva tänka på det.

Vilka fantastiska svar! Så mycket klokhet finns det här. Under dagen gjorde jag en annan reflektion vilket handlar om värderingar och organisation. Nu har jag både gett namnen och organisationen som de arbetar hos. Tänk om jag inte hade namngivit organisationen? Skulle ni se var de jobbar? Och kan ni gissa er till var i organisationen ni finner dem? Det är en reflektion jag har gjort tidigare när förbundet har arrangerat utbildningar för många organisationer samtidigt. Grunden för samordningsarbetet och den samverkan de som jobbar i organisationerna vill ha ligger djupare än stuprören och sektoriseringen. Det finns värden som förenar de som har valt offentlig sektor som sin arbetsplats som organiseringen lätt glömmer bort. Det är skönt att bli påmind om att i verkligheten är det inte så långt för myndigheterna att hitta varandra.

DN om hur "utförsäkrade bollas" mellan myndigheter

Idag publicerade DN en första sida samt två sidor inne i tidningen om hur sjukdagarna ökar. Linjen i reportaget är att det beror framförallt på individer som tidigare har varit sjukskrivna, bollades över till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram, nu bollas tillbaka till Försäkringskassan. Adriana Lender verkar rådlös och säger: "Vi behöver verkligen fundera på vad vi överhuvudtaget kan göra med dessa personer. Vi kan inte låtsas om att vi inte har sett dem förut". Därefter är det Cecilia Udin, försäkringssamordnare (?) på Försäkringskassans huvudkontor som menar att det kanske behövs mer underlag från vården, mera utredningar och att vården borde göra mera. Därefter är det en chefsläkare på landstinget i Uppsala län som menar att gruppen behöver mer än vad landstinget kan erbjuda och säger: "I vissa fall beror oförmågan att återgå i arbete på mer än en orsak. Har man varit långvarigt sjuk kanske man både behöver ha medicinska perspektiv och rehabiliteringsperspektiv". Artikeln avslutas från journalisterna på DN med en luddig formulering, "I väntan på det [regeringens aviserade regelförändringar] är samverkansavtal en tänkbar lösning...där samarbetar myndigheter med att hitta sysselsättning eller andra lösningar för de sjukskrivna".

Länk till DN 110303 "Kraftig ökning av sjukdagar"

Är det mer än jag som ser att det krävs samordning mellan myndigheter för att dessa individer ska få stöd? Att det inte är i aktiviteterna eller regelverken hos respektive huvudman som huvuddelen av problemet sitter, utan i själva organiseringen av arbetet runt individerna? Och varför hitta på nya strukturer (som samverkansavtal) eller vänta på ett trollspö från regeringen när det redan finns ett som fungerar med lagstöd (samordningsförbunden)? Jag tror myndigheter och media borde få upp ögonen för hur systemet slår mot individer i behov av samordnat stöd och satsa mer på balanserande systemverktyg som samordningsförbunden som stimulerar, finansierar och stödjer myndigheterna att ta ett helhetsansvar, i både tanke och handling, runt och för individer i behov av samordnat stöd.

Intervju med Stig Henriksson

Stig Henriksson är Fagersta kommuns kommunalråd, en post han har innehaft sedan 2003. Han har en bakgrund yrkesmässigt som sjukgymnast och är kanske mest känd nationellt för de exceptionella framgångarna i lokalpolitiken. Stig är också en varm förespråkare för samverkan och har alltid stöttat samordningsförbundet. Jag tänkte att det vore bra att veta lite mer om hur Stig resonerar kring samordningsfrågorna och sprida det via bloggen. Det är också ett led i att bjuda in till andra perspektiv på samordningsfrågorna. Jag tror att det kan bli mera av den vara i framtiden, kom gärna med tips på inspirerande personer eller så kanske ni får ett oväntat samtal eller e-post! Och apropå inspiration, här är intervjuen med Stig:

Jonas: Hur kom du på idén att vara med att bilda ett samordningsförbund i Fagersta?
Stig: Tacka Sven Malm [dåvarande styrelseordförande i Försäkringskassan i Västmanland] och hans vinnande komb av erfarenhet och envishet! Jag hade ingen aning om att möjligheten fanns, men när Sven presenterade idén lät det klockrent och lite hum hade jag väl om de gamla projekten Finsam och Socsam.
Jonas: Hur ser du på möjligheterna med samordningen och vilka mervärden hoppas du kunna se?
Stig: Det finns så många och väl beskrivna nackdelar med de olika stuprören som människor dels far illa i, dels för sin överlevnad måste anpassa sig till. Och som naturligtvis därmed är ett slöseri med samhälleliga resurser både i reda pengar räknat men också i förlorade intäkter i form av produktionsbortfall.
Samordning ger nödvändiga, om än inte alltid tillräckliga, verktyg för att klara dessa problem.
Mervärden handlar om bättre liv för den enskilde, mer meningsfullt arbete för professionerna och bättre samhällsekonomi.
Jonas: Du säger att samordningen ger nödvändiga, men inte alltid tillräckliga, verktyg. Hur menar du?
Stig: Ingen metod, organisation eller person kan lösa alla problem eller allas problem. Det är en självklarhet som lite för ofta glöms bort.
Jonas: Ja, du har rätt så klart, det finns ingen "one-size-fits-all". Hur ser du då på framtiden och utmaningen att lyckas ännu bättre med samordningsarbetet? Vad skulle du vilja se hända (mer)?
Stig: Just nu hos oss är det en mycket stor utmaning när vi expanderat geografin utöver den gemensamma arbetsmarknadsregionen i norra Västmanland, dessutom sammanhållen av både en historia av samverkan och manifesterad i andra gemensamma organisationer som utbildningsförbundet NVU och även AF:s administrativa gräns.
"Mer av samma" som recept brukar med rätta kritiseras, men det är när saker gått dåligt. Här tror jag det vore väldigt motiverat i betydelsen att höja insatserna, medlemmarnas bidrag till den gemensamma organisationen. Genom gemensamma tag helst, men i nödfall genom en lagändring som tillåter t.ex. kommunerna att ensidigt höja ambitionsnivån.
Jag skulle vilja koppla ihop de också ganska blygsamma resurserna för folkhälsoarbete med samordningsförbunden och ser inga olösliga problem med att det uppdraget vänder sig tilll hela befolkningen.
Jonas: Tack Stig för denna intervju. Mycket kul och inspirerande att höra (läsa) dina tankar om samordning.
Stig: Tack själv för en pigg idé - igen!


Man med hum om samordning



En jenka för framtidens välfärd

För inte så länge sedan genomförde styrelserna hos Västmanlands tre samordningsförbund en gemensam utbildningsdag. Förbunden hade bjudit in Marie Fridolf, aktiv i förarbeten till lagstiftningen som utvärderare av försöksverksamheter under 90-talet, samt Mariann Ytterberg, riksdagskvinna mellan 1994-2006 och politisk aktiv i frågan, för att hålla i dagen. Dagen gav tillfälle för en fördjupning i Finsams idéhistoria, vilka motiv som drev fram lagstiftningen och bränsle för engagemanget som redan är framträdande i de nybildade styrelserna efter årsskiftet.

Av de många olika stoff som presenterades under dagen samt insikterna och det lärande som växte fram, skulle jag vilja uppehålla mig lite vid Finsams historia och delar av den som präglade tiden lika mycket då som nu. Finsam och dess lagstiftning är en produkt av ett synsätt som växte fram underifrån i myndigheternas organisationer. Behovet att lokalt samordna resurser mellan olika huvudmän drevs fram i en tid av politisk demokratiarbete ute i kommunerna, i landstingen och i de regionala försäkringskassorna. Tiden präglades också av stora påfrestningar i systemet: först höga sjuktal, sedan hög arbetslöshet, och därefter höga sjuktal igen. Detta skapade jordmånen för ett sökande efter nya, och kompletterande, former för välfärdens organisering, därav samordningstankarna. Poängen är att det kom underifrån, från ett mer decentraliserat system än vad vi har idag. Det var, bokstavligt talat, ett resultat av att tillräckligt många lokala aktörer knackade på dörren, ända tills den öppnade.

Lagstiftningen som växte, nästan värkte, fram (det tog mer än 15 år), byggde in en spänning som finns än idag, nämligen en spänning mellan det lokala och det centrala. Under dagen talade vi om "motståndet" som fanns där hela tiden från försvararna av systemet och status quo. (Jag vill betona att detta motstånd är naturligt och det kommer alltid att finnas en spänning mellan olika nivåer i ett system. Jag vill däremot att vi ska kunna tala om det, för vår ömsesidiga lärandes skull, om vi ska lyckas hantera och utveckla ett nödvändigt arbete.) Motståndet tog sig uttryck som att begränsa lagstiftningens inflytande, marginalisera samordningsproblemet och reducera de förväntade resultaten och effekterna.

Lokalt ville man istället ha en omfördelning av resurser och en förändring av systemet. Målet var primärt att förändra synsättet, värderingarna och därmed beteendet. Individerna skulle hamna i centrum. Oavsett värdegrunder och måldokument så är det individen som är det centrala vid rehabilitering till arbete. Det spelar ingen roll att det finns en bra organisation ifall inte individerna blir hjälpta av den. Syftet med lagstiftningen är inte att förbättra välfärden, utan att förändra den. Utifrån styrelsernas utbildningsdag, tyckte jag mig höra, är det detta, individerna och välfärden, som driver det gemensamma arbetet. Nu är det nya personer som lägger en grund för samordningsarbetet. Och de dansar jenka.

Uppmärksamhet på SVT

Igår sändes ett reportage om samordningsförbundet och framförallt möjligheterna som uppkommer utav att myndigheter samlar sig runt individer med långvarig och komplex utanförskap p.g.a. ohälsa. Även undertecknad finns med på ett hörn och jag tycker att det är bra att samordningsförbundet får publicitet. Jag tror även medborgarna tycker det. Eller vad tycker ni om reportaget?

SVT Tvärsnytt 2011-02-24 - "Mer samordning behövs"

Klokhet om kvinnors ohälsa

Igår avslutades en seminarieserie runt frågan om villkoren för kvinnors ohälsa och sjukskrivning - just i Norra Västmanland. I seminarierna har myndigheterna inom kommun, arbetsförmedling, landsting och försäkringskassa tillsammans reflekterat över frågan - och det har gjort en stor skillnad. Ämnet "kvinnors ohälsa" berör alla myndigheter och nu har myndigheterna tillsammans reflekterat samt delat varandras perspektiv. Frågan och de olika svaren har därmed fått förnyad energi och, inte minst, en fördjupning. Insikter har väckts, en ny samsyn har växt fram.

Seminarieserien har bestått av tre heldagsseminarier sedan förra våren och under tiden har en individinriktad kvinnocoachprojekt arbetat fram imponerande resultat. Seminarieserien, följde detta noggrannt men la också stor vikt på att fånga en mångfald av perspektiv som statistik (ohälsotal, medborgarundersökning), historiska förklaringsmodeller, nationellt (om SKL:s arbete för jämställd sjukskrivning), aktuellt om forskningsläget och regionalt lärande (från arbete i närliggande län) samt individperspektivet (direkt och genom fallbeskrivningar). Särskilt intressant och, kanske det som gjorde mest effekt, var inbjudandet av fyra kvinnor som själva berättade om sitt utanförskap, om hur de har blivit bemötta av myndigheterna under flera år och hur de nu har lyckats finna hopp om ett näraliggande arbetsliv. Det gjorde stort intryck på mig; flera vittnade om likadana reaktioner. Det fördjupade och gjorde frågan ännu mer angelägen. Vi var flera som blev tagna och vi är, kan jag säga, extremt tacksamma att de vågade ställa upp. Det var ett ovärderligt tillskott i vårt arbete.

I summeringen av denna seminarieserie vill jag gärna lyfta fram tre saker som särskilt viktiga:

1. Vikten av personliga möten med myndigheterna, bemötande och det goda samtalet med närhet och empati allt viktigare
2. Vikten av tid, att kunna ge mer tid till individer när det behövs, att anpassa tiden efter individens behov
3. Vikten av bra samverkan, ibland behövs stöd i form av en annan organisering för att få ny energi och mod att ta sig ur en svår situation

Myndigheterna kommer att ge ut sina lärdomar i en broschyr som ska spridas runt i myndigheterna, fortsätta diskutera det inom ramen för en månadstema på Hälsocentret, och det kommer mer coachinsatser och möjlighet till längre insatser, gemensamt finansierat. Seminarieserien är bara början till något nytt men det visar förstås kraften som kan frigöras när vi är tillsammans.

En gruppbild på samordnad klokhet

Långtidsutredningen och samordningsbehovet

Idag presenterade Långtidsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 2011:11). Utredningen innehåller en analys av den svenska arbetsmarknaden, en summering av forskningsläget samt förslag om relevanta reformer. Den är intressant ur ett samordningsperspektiv från flera aspekter, dels utifrån vad den faktiskt tar upp men också utifrån vad den utelämnar.

För det första, Långtidsutredningen antar ett samhällsperspektiv i sin analys av hur olika sektorers system påverkar varandra. Den tar t.ex. upp hur olika incitament och olika förutsättningar i kommunsektorn och i Arbetsförmedlingen kan ha en negativ inverkan på arbetslösas möjligheter att söka och få arbete, särskilt de som står längst från arbetsmarknaden. Uppdelningen mellan socialbidrag och a-kassa som inkomstkälla för arbetslöshet skapar systematiskt dubbelarbete och otydligheter för individer. De är t.ex. inskrivna på två ställen samtidigt under två olika regelverk. Dessutom bedrivs kommunal arbetsmarknadspolitik parallellt med den statliga vilket också skapar otydligheter och verkar splittrande. Olika kommuner organiserar sin arbetsmarknadspolitik olika. Socialbidraget är vidare behovsprövat per månad och för hela hushållet vilket kan skapa negativa effekter för den enskilde. Det kan vara så att den enskilde märker att det inte lönar sig att arbeta jämfört med att ha bidraget kvar. Långtidsutredningen föreslår därför en samordning av arbetslöshetsstödet under Arbetsförmedlingen.

För det andra lyfter Långtidsutredningen fram de "svaga gruppernas" ställning på arbetsmarknaden och deras förutsättningar för inträde på den. Gruppen är dåligt definierat men det rör sig om nyanlända utrikesfödda, lågutbildade och långtidsarbetslösa med svårigheter att etablera sig, d.v.s. till stor del samma målgrupper som samordningsförbunden riktar insatser mot. Långtidsutredningen nämner inte att stora delar av gruppen har rehabiliteringsbehov. Men de skriver att det finns betydande vinster, både ur jämlikhets- och ur effektivitetsperpektiv, om Arbetsförmedlingen fördjupar sina insatser just för dessa grupper.

Det är intressant att analysen visar tydligt på det splittrade ansvaret för arbetslösa medborgare. Mer samordning är en del av lösningen. Som vanligt nämns däremot inte samordningsförbunden som en möjlighet att finansiera och stödja myndigheternas gemensamma arbete med de svagare grupperna. Det är en sektorslösning som premieras i Långtidsutredningen, att flytta över ansvaret från den ene till den andre myndigheten. Det passar bra om behovet bara är arbetsmarknadsrelaterat. Men ofta är behoven i denna grupp mer komplext eller sammansatt. Ibland är lösningen ändå gemensam och inte så enkelt att lösa för bara en myndighet. I samordningsförbunden, där bl.a. Arbetsförmedlingen och kommunerna ingår, skapas ett handlingsutrymme där man kan prioritera de svaga gruppernas behov. Här bedrivs just den sorten riktade insatser som Långtidsutredningen menar är effektivt och relativt billigt. Jag hoppas att centrala aktörer mer och mer får upp ögonen för vilken bra idé det är med samordningsförbund!