Årets tio-bästa-lista (del 2)

Här är fortsättningen på årets tio-bästa-lista, varsågoda! Ibland kommer julen tidigt...

5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi

Ett syfte med lagen om finansiell samordning är att "underlätta en effektiv resursanvänding". Tanken är att medlen i den finansiella samordningen gör mer nytta för samhället än om varje medlem använder sina egna medel på egen hand. Att slussa kostnader runt varandra, kedjebrevsekonomi som Ingvar Nilsson kallar det eller externalitetsproblem som andra kallar det, leder i det stora hela inte till ett positivt resultat. Ibland måste rundgången stannas upp, fråga om medlen kan användas bättre. Finansiell samordning gör detta. Glädjande var det när vi tillsammans fick ett samhällsekonomiskt resultat via Ungdomsstyrelsens studie av 34 insatser, samtliga genom den finansiella samordningen, som visade sensationella siffror. En payoff-tid på tio månader för samhället är otroligt lönsamt. Så intressant att det kommer en uppföljning av studien nästa år. Desto längre finansiell samordning håller på, desto mer data byggs upp om lönsamheten. Jag hoppas att aktörer från samtliga parter lyssnar och tar hänsyn till det hoppfulla budskapet, "det lönar sig", finansiell samordning effektiviserar offentlig sektor. Tillsammans kan vi göra (ännu) bättre.

4. Riktningen mot integrerad samverkan

Tre bilder och en pil. Vem kunde tro att bilden kunde fånga en så komplex utveckling så enkelt? Bilden med ringarna och S:en kom ursprungligen från Christian Ståhl, ett av de få i forskarvärlden som, på riktigt, har skrivit om samordningsförbunden. Christian undrade med bilden var samverkansarbetet fanns hos en myndighet. När jag kom i kontakt med bilden tyckte jag mig se flera dimensioner i den. Jag såg hur det rimmade med ett tänkande som jag ser tydliga spår av där jag är verksam och jag har sett hur andra har attraherats av det utifrån vad som händer annorstädes. En observation många har gjort är att samordningsförbund hamnar i diskussioner efter några år om implementering av framgångsrika lokala projekt. Problemet är att förutsättningarna för implementering är inte likvärdigt mellan myndigheterna och generellt sett har statens myndigheter små möjligheter att långsiktigt anpassa sin lokala verksamhet till lokalt identifierade behov. Så vad göra istället? Det är här begreppet integrerad samverkan är användbart tyckte många under det gångna året. Integrerad samverkan ger oss en annorlunda, om inte en klart bättre, bild av hur framgångsrikt samverkan kan föreställas. Det ger en tydligare riktning och en fördjupning som enkelt går att kommunicera. Det frigör samverkansarbetet från ett reducerande projektande, och från en uppgiven kortsiktighet. Det leder istället till ett nytt sätt att tänka, nya ord och en annan idé som bättre fångar det nya, det innovativa som samverkan alltid har haft potential för. Och inte bara det. Det underifrån-framväxande begreppet har ytterligare en närmast revolutionerande dimension: Pratar vi om den förändring vi vill se, upptäcker vi också att förändringen redan händer.

3. NNS blir en förening
Från första januari blir NNS, det Nationella Nätverket för Samordningsförbunden, en förening på riktigt. Efter beslut om samgående hos IFFK den 7 december och på det extra årsmötet för NNS den 18 november är det klart. Tom Ling, professor i England, skriver att en förutsättning för framgångsrikt samordningsarbete är att det finns en tydlig struktur för det. När han skrev det var det före samordningsförbundens tid, före NNS:s tid. Men han visste att för att samordning ska utvecklas och tryggas behövs en strategisk och taktisk resurs som kan förvalta goda idéer och stå i beredskap för att utveckla nya idéer. Det behövs en kapacitet som kan svara på nya utmaningar och problem. Detta gäller, det har vi lärt oss i Sverige, såväl på det lokala planet som det nationella. När väl denna gemensamma struktur finns behöver den underhållas och byggas vidare på. Det är detta NNS och dess medlemmar (tillsammans med IFFKs medlemmar) har gjort i år genom de gemensamma besluten. Det är viktigt med en kapacitet för att gemensamt bygga lösningar och reflektera kring allt som görs genom samordningen både i förhållande till samordningsförbunden själva men även i förhållande till ägarna. Detta gäller även riksdag och regering som är ytterst ansvariga för möjligheten med finansiell samordning. Det är viktigt att kunna hantera ofrånkomliga spänningar som kan, och kommer att, uppstå mellan aktörerna i en gemensam process och på en gemensam arena. Kurt Kvarnström, ordförande i NNS, sa bland annat om den historiska händelsen, "det måste till långsiktighet i samarbetet". Ja! Ett strukturellt mycket viktigt steg är tagen.

2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
Kanske det allra viktigaste på riksnivå som radikalt förbättrade förutsättningarna för finansiell samordning på flera år kom oväntat. Från när Gunnar Axén hade tagit upp att finansiell samordning skulle må bra av en egen anslagspost i statsbudgeten första gången på Finsamkonferensen i Nyköping april 2008 hade förbunden nästan tappat hoppet om att det någon gång skulle förverkligas. Döm då förvåningen när DN dimper ner på en under morgonfrukosten och en debattartikel säger att nu kommer det. Därefter kom det i budgetproppen för 2012. En långsiktig oerhört viktig pusselbit för finansiell samordning. Kan inte nog underskattas. Att samla all finansiering från statens sida för samverkansinsatser där den sociala försäkringen ingår i en gemensam post är klokt gjort och bör båda gott för den finansiella samordningen, fyrpartssamverkan. Denna samordning är den som fångar alla fyra parter: kommun, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa och ger den en lagstiftning som grunddokument. Den står sig väl i jämförelsen med andra insatser. Som ISF tidigare har skrivit (och som är värt att komma ihåg), "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna." Samordningsförbunden seglar alltså vidare, går från styrka till styrka och förutsättningarna blir stegvis allt bättre. För varje år fördjupas samarbetet mellan medlemmarna, lite mer klokhet läggs på tidigare klokheter. Ett stort steg framåt togs under 2012, viktigare än vad kanske någon kan tro.

1. Samordningsteamens första år

Samordningsteam Sala vid invigningen 13 okt

Under året startade de nio ingående medlemmarna i Norra Västmanlands Samordnings-förbund tre samordnings-team som nu servar hela området: Samordnings-teamet FNS (för Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg), Samordningsteam Sala och Samordningsteamet Hallsta/Sura (för Hallstahammar och Surahammar). En vidareutveckling av sex års arbete i FNS men också en första början i Sala och i Hallsta/Sura. Teamen är ett nav som övrig verksamhet kretsar kring. De kniper årets första plats av följande tio skäl:
- För att allt som görs med stöd av den finansiella samordningen spelar ingen roll om det inte bidrar till en förändring hos personer med behov av gemensamt stöd för att närma sig en arbetsmarknad
- För att ledarskapet, styrningen, har varit så tydligt, så engagerande, så ansvarstagande, så stödjande
- För det fantastiska rekryteringsarbetet, för att erfaren hängiven personal söker sig till väl förankrade långsiktiga insatser
- För att det behövs en gemensam plattform för att, och från den, kunna utveckla samverkan operativt
- För den "leap of faith" myndigheterna gör, det förtroende de visar varandra, och drivet att ödmjukt ständigt utveckla och förändra inte en men tre gemensamma verksamheter med ordinarie verksamheter
- För att ha hanterat känslor, missförstånd, oordning och frustration och att därefter ha landat i konstruktiva gemensamma lösningar med glädje och tillförsikt
- För att samordningsteamen visar hur integrerad samverkan kan byggas i tanken och i praktiken
- För att samordningsteamen ger hopp om en bättre, mer färdig, välfärd
- För att frön som har planterats har slagit rot och behöver fortsatt stöd för att utvecklas, både hos individer som har saknat hopp och för myndigheterna som har tidigare saknat vägar
- För det fantastiska stöd de redan har fått av myndigheternas personal, för den uppslutning och nyfikenhet som har präglat hela det första året

Bubblare: Finsam i Almedalen, Slutrapport för projektet RESAM, Slutrapport för projektet Kvinnocoacher, Samordningsförbunden på SVT nationellt, Socialt företagande och Finsam, Mest lästa inlägget: "Räckia hvarandra handen", Busshållsplatsen och samrådet med huvudmännen, NNS samarbetet om samordningsförbundens årsredovisningar, Marie Fridolf och jenkan...

Här är listan i kortformat:
1. Samordningsteamens första år
2. Det egna budgetanslaget för samverkan och finansiell samordning
3. NNS blir en förening
4. Riktningen mot integrerad samverkan
5. "Det lönar sig": Samordningens samhällsekonomi
6. Beredningsgruppen blev utvecklingsgruppen
7. Det låga försörjningsmåttet i Norberg
8. Regeringsbeslut om momsen
9. Succén med länsgemensamma utbildningsinsatser
10. Konceptualisering kring samordningsförbundens olika roller

Hur gillar ni listan? Vilka är era topp-tio? Kommentera gärna. Nästa år börjar vi om med en ny kula.

Årets tio-bästa-lista (del 1)

"Another year over...", så sjunger John Lennon och så är det många som känner i dessa stunder. Tid som dessa är mogen för reflektion och återblick, kanske även en summering av året. Många gör så här års listor av alla dess slag. Så vitt jag vet har jag inte sett en årsbästalista för samordningen i stort eller för den finansiella samordningen i synnerhet. Lite nördigt är det (det erkänner jag villigt), men ibland är det kul att sammanfatta, sätta det gångna året i perspektiv och, för en del saker, sätta punkt. För min del och för samordningsförbundet har det varit ett suveränt år. För drygt ett år sedan startade förbundet denna blogg och vid årsdatumet (den 8/12) hade bloggen tillskansat sig 6 156 sidvisningar och producerat 48 inlägg. Utspritt på året är det 513 sidvisningar per månad. Det är långt mer än jag kunde tro och jag är jättetacksam för alla hejarop och all respons, ideligen positiva sådana. Tack också för allt deltagande. Det har varit en medveten strategi att ge utrymme för andras perspektiv genom bloggen. Med intervjuer, länkar, gästskribenter och positivt skvaller har det varit möjligt att visa lärande, resultat och berättelser från både golv och tak om hur vi tillsammans framgångsrikt kan navigera i vårt organisatoriskt fragmenterade samhälle.

Men nu över till 2011-års tio-bästa-listan!

10. Konceptualisering kring samordningförbundens olika roller
I våras ledde en regional nätverkskonferens till en inspirerande dialog om samordningsförbundens roller och mer konkret om vilka roller ett samordningsförbund kan anta. För vissa såg det ut som en progressiv stege, från det kamerala, till det projektförvaltande, till organisationskonsulten och slutligen till förändringsagenten. Under året, och till och med under en dag växlar jag ideligen mellan dessa roller. Frågan kvarstår i vilken roll samordningsarbetaren är som mest produktiv och effektiv i? Eller den mest optimala mixen? Hur som helst har konceptualiseringen gett mig och andra nya verktyg att diskutera med för en lång tid framöver.

9. Succén med länsgemensamma utbildningsinsatser
En satsning som gick hem, minst sagt. De andra samordningsförbunden i länet, Västerås och Västra Mälardalen, startade i maj 2010. Under hösten närde vi idén att gemensamt genomföra insatser. Utrymmet var stort, tänkte vi, för lärande och tillsammans skulle vi kunde nå fler grupper med allt intressantare arrangemang. Under året genomfördes en konferens kring lösningsfokus med nya idéer om värdledarskap och rutenso från England (Mark McKergow) och mikroanalys av samtal från Malmö (Harry Korman). Med sex veckor för marknadsföring kom under konferensen två dagar cirka 200 deltagare. Det genomfördes även en utbildningdag med samtliga styrelser med Marie Fridolf och Mariann Ytterberg. Och en gemensam dag med beredningsgrupperna, och en projektträffsdag samt en ytterst välbesökt föreläsningsdag kring samhällsekonomisk utvärdering (med Ingvar Nilsson). Totalt kom 340 deltagare till fem gemensamma insatser under 2011. Och när något fungerar är det klokt att överväga, kan vi göra mer? Det gjorde styrelserna och för 2012 har de beslutat om åtta insatser för cirka 535 deltagare. Visst är det en spännande tid vi lever i!

8. Regeringsbeslut om momsen
En följetångare under året som ännu inte är över. Ända sedan Skatteverket beslöt att samordningsförbunden inte kunde likställas med kommunalförbund (genom ett pennstreck som statssekreteraren sa) i ett nyhetsbrev (!) har åsikterna stått isär. Tack och lov att regeringen tog beslut och skrev PM  i slutet av november att det var resultatet av ett förbiseende och att samordningsförbunden egentligen ska ha rätt ha rätt till ingående moms. Tack vare en mobilisering som startade med NNS skrivelse till regeringen i januari, överklagan av ett 60-tal förbund mot Skatteverket och aktiv lobbying gennom NNS, riksdagen och finansdepartementets tjänstemän tog regeringen beslutet överraskande snabbt. Inte att glömma det fantastiska förarbetet av SF Västra Skaraborgs Janet Wohlfarth. Någon gång, kanske när historien är helt över, kan det vara värt att skriva ned denna berättelse, den om hur samordningsförbunden själva hamnade mellan stolarna. En ironiskt framgång i en tillika absurd historia. Tack och lov att den snart är över.

7. Det låga försörjningsmåttet i Norberg
Mot slutet av året kom denna nyhet om det låga försörjningsmåttet för Norberg. Norberg är en bergslagskommun. Bergslagskommuner är kända för sina höga ohälsotal, strukturella beroende av ett fåtal arbetsgivare och utflyttning. Stora kommuner som Stockholm och Västerås är kända för sitt låga försörjningsmått. Kanske beror det på rörligheten, mängden arbetstillfällen eller sin yngre befolkning. Att då Norberg inte bara har lågt utan att den sjunker är anmärkningsvärt. I alla ärendeslag utom sjuk- och aktivitetsersättning ligger Norberg t.o.m. under rikssnittet. Samordningsbloggen frågade varför och fick osamordnade svar från ett kommunalråd, en landstingskurator och en statlig områdeschef. Osamordnade svar som pekade i samma riktning - det goda samarbetsklimatet och det gemensamma arbetet mot utanförskapet. Ett mycket gott exempel på betydelsen av en lokal utvecklad samverkanskultur för att överhuvudtaget kunna utveckla samordnade tjänster. Jag slår vad att Norberg går under nästa år under riksnittet. Är det någon som sätter emot?

6. Beredningsgruppen blev utvecklingsgruppen
Beredningsgruppens resa från 2005 när den startades tog slut under hösten 2011. Från att från början vara ganska formell, med likvärdiga roller, något passiv och reaktiv med hänvisning till att behandla inkomna projektansökan påbörjade den för några år sedan en process av att ifrågasätta sin roll och hur man ville förhålla sig till samverkan i stort. För drygt ett par år sedan ställdes frågan om en stor flora av kortsiktiga projekt verkligen var ändamålsenligt. Det blev rörigt och aningen plottrigt. Kanske det skulle vara färre, mer förankrade, insatser med ett mer samlat och långsiktigt grepp om samverkansutvecklingen. I Firo-termer tog gruppen tog steget från att vara relationsinriktat till att vara uppgiftsorienterad. Denna övergång tappade heller ingen fart när förbundet utvidgades och gruppen växte från sex deltagare till tretton samverkansentusiaster. Under hösten tog gruppen slutligen steget att byta namn för att tydligare markera hur de nu uppfattade sin roll och uppgift. Och en handlingsplan och en budget antogs för gruppens arbete. Gruppen vill strukturerat och metodiskt utveckla samverkan, analysera hur morgondagens samverkan kan se ut, och möta de gemensamma utmaningarna myndigheterna tillsammans anar finns runt hörnet. I forskningstermer har gruppen utvecklats till en innovationsenhet för samverkan. Det är konstigt. I sin bubbla tror man att man är ensam om denna fantastiska resa. Det visar sig att flera andra förbund vittnar om liknande utvecklingar. Helsingborg har en utvecklingsgrupp. Gotland med. Kanske blir 2012 det året då dessa grupper verkligen lyfts fram som en förutsättning för verklig idéutveckling av lokal samverkan.

Detta är slutet på del ett av årets tio-bästa-lista. De sista fem på listan kommer under veckan. En liten julklapp för den som väntar på den. Men den kommer före jul. Jag lovar. Ska bara finputsa lite...

Det låga försörjningsmåttet i Norberg

Försörjningsmåttet är fascinerande. Det visar de samlade kostnaderna för utanförskapet, d.v.s. kostnader för offentlig försörjning p.g.a. ohälsa och arbetslöshet nedbrutet i kronor per individ i arbetsför ålder (16-64 år) och dag. Försörjningsmåttet samlar de redovisade kostnaderna hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna i en enda stapel. Jag tycker att det är fantastiskt för att det hjälper mig att se en helhet. Istället för att varje månad eller kvartal se siffror i media om hur socialbidraget går upp och ned, eller arbetslösheten, eller sjuktalen, frågar jag både som skattebetalare och som samordningsarbetare - hur går det för helheten? Med försörjningsmåttet kan jag få svar.

I Västmanland har försörjningsmåttets mätts sedan 1997 vilket är tillsammans med Sörmland det längst uppvisade kontinuiteten i landet. Jag är särskilt begeistrad just nu för att för andra kvartalet i rad, fram till och med det tredje för året, visar Norberg det lägsta försörjningsmåttet i länet. Det har aldrig varit så lågt som det är just nu. Norberg har efter kvartal 3, 2011, 48 kr/individ och dag och närmar sig rikssnittet på 46 kr/individ och dag. Det är sensationellt inte bara allmänt men också för att Norberg är en bergslagskommun. Det är en klar trend också att Norberg har en tendens som pekar fortsatt nedåt. Jag skulle inte bli överraskad om det sjönk under rikssnittet någon gång redan under 2012.

Jag frågade några per mail om hur kommer det sig, tror ni, att försörjningsmåttet är så lågt i Norberg? Här är några av svaren:

Eva Dickfors von Knorring, Kurator samt ansvarig för ”Friskare Norberg”, Familjeläkarmottagningen i Norberg

– Av besökarna till vårdcentralen svarar ungefär 20 % av besökarna för cirka 80 % av vårdkonsumtionen. Jag antar att många av dessa personer har behov av en långvarig försörjning från myndigheternas försörjningssystem, bl a med längre eller upprepade sjukersättningar. Jag tror att orsaken till varför försörjningsmåttet är så lågt i Norberg är att vi har med stöd av samordningsförbundet utvecklat bra idéer, förhållnings- och arbetssätt där många av dessa människor får ett gemensamt stöd från myndigheterna. Jag tror att samverkan har bidragit stort, det fungerar, inte bara här utan i hela norra länsdelen.

Åsa Eriksson (S) Kommunstyrelsens ordförande, Norbergs kommun

– Det är förstås mycket glädjande att relativt få norbergare behöver hjälp från det offentliga med sin försörjning. Jag ser främst två anledningar till detta: dels har myndigheterna i regionen ett mycket bra samarbete som gör att många människor får bra hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden, dels finns det en kultur i Norberg av att söka sig olika vägar till arbete och försörjning. Helt nöjda kan vi inte vara förrän alla människors förmågor tas tillvara.

Henry Komulainen, Områdeschef LFC Fagersta Försäkringskassan

– Det finns säkert flera orsaker till den goda utvecklingen av försörjningsmåttet i Norberg, men den främsta orsaken är enligt min uppfattning det goda samarbetet som finns i Norberg. När det gäller sjukförmånerna fungerar samarbetet mycket bra mellan sjukvården, arbetsgivarna och Försäkringskassan, speciellt Norbergs kommun som är den största arbetsgivaren har vi ett mycket gott samarbete med. Det finns en samsyn kring sjukskrivningsfrågor och vi deltar t ex i chefsutbildningar. Familjeläkarna har ju också haft en stabil situation i Norberg, inte så mycket stafettläkare som på många andra ställen. Det ger en bra grund för kontinuitet och samarbete. Vår uppfattning från Försäkringskassan är att det har utvecklats en bra samarbetskultur i Norberg. Det är inte bara jag som tycker detta utan jag har stämt av detta med handläggarna och dom har samma bild.

Ett framväxande tema i de tre osamordnade svaren är att det i Norberg finns en allt tydligare samverkanskultur. En utvecklad samverkanskultur mellan myndigheterna är ett av grunderna för att kunna utveckla bra samverkansinsatser, vare sig de är i projektform (som Friskare Norberg, implementerad sedan våren 2010) eller om det sker som samarbete (Henrys exempel med chefsutbildningar). Att utveckla en samverkanskultur borde vara det viktigaste i samordningsarbetet, också något som samordningsförbund i sig både är resultat utav men också något som de kan/borde ta ansvar för att utveckla. Det finns bra forskning som menar att detta är det viktigaste i samordningsarbetet. Kan vara värt att tänka på i all denna evidenshunger från centralt ansvariga samverkansintresserade. Utan en lokal utvecklad samverkanskultur på plats är det ytterst svårt, om inte omöjligt, att implementera ens de mest enklaste evidensbaserade metoder och arbetssätt i samverkan.

Integrerad samverkan (4) - i Södertälje

av gästskribent Yvonne Sawert Petersén, samordningschef Samordningsförbundet i Södertälje

För att diskutera integrerad samverkan är det viktigt att först tala om vad några olika begrepp betyder för mig så att mitt resonemang går att följa och i bästa fall förstå.

När jag väljer att titta på om integrerad samverkan utvecklas eller ens förekommer utgår jag från strukturell samverkan och vad jag här menar med struktur är en permanent organisation av större omfattning. I samordningsförbundet handlar struktur förstås om de fyra myndigheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, landstinget och kommunen. Gemensamt arbete i mindre, tillfälliga eller tidsbegränsade upplägg inom organisationerna är inte integrerad samverkan utan handlar oftast om samarbete. Ett samarbete är skilt från integrering eftersom det inte nödvändigtvis innebär att förena, sammanföra, sammansmälta, skapa helhet från delar, etc. som jag menar att samverkan ska innebära och alldeles särskilt om det ska handla om integrerad samverkan. Något nytt och helst bestående ska alltså skapas vid en integrering. Förhoppningsvis något bättre!

Sist men inte minst kommer några förtydliganden hur jag ser på samverkan, samordning och samarbete. Tyvärr, används de här begreppen ofta synonymt vilket försvårar av och till både diskussion och förståelse.

Samverkan - är att handla eller fungera för ett visst gemensamt syfte

Samordning - är att gemensamt arrangera olika verksamheter och resurser. Här utformas gemensamma normer och ur dem formas regler och mål för samverkan gemensamt

Samarbete - är att bedriva själva arbetet gemensamt. Samarbete är både ett organisatoriskt och ett mellanmänskligt fenomen

Sett ur ett samordningsförbundsperspektiv är det alltså i förbundet samordningen sker och samverkan förverkligas sedan i förbundets finansierade projekt och med den tanken i huvudet och det synsättet för ögonen ser jag integrerad samverkan.

Så, äntligen då till frågan, har vi kommit en bit på vägen mot en integrering av samverkan med stöd av samordningsförbundet?

Mitt svar är, ja, myndigheterna i Södertälje har absolut kommit en bit på vägen mot en integrerad samverkan och det är med stöd av samordningsförbundet. Jag vill faktiskt gå så långt att påstå att det är det är på grund av samordningsförbundet som den integrerade samverkan utvecklats i så stor utsträckning som den har. Det gör mig glad. Riktigt, riktigt glad! Samordningsförbundet fyller i dag funktionen och har hittat sin roll för samordning. Förbundet är myndigheternas gemensamma grund för samverkan. Det tidigare samarbetet mellan huvudmännen har på flera områden utvecklats och övergått till samverkan, d.v.s. huvudmännen arbetar för ett gemensamt syfte. Här är det viktigt att komma ihåg hur det såg ut från början när förbundet bildades. Även om det fanns en enighet om att bilda ett samordningsförbund var det långt ifrån en likartad uppfattning hos de olika myndigheterna och även enskilda personer om vad detta egentligen var och hur det var tänkt att fungera. Själva samordningsdelen var väldigt oklar och långt ifrån självskriven.

När samordningen, som är samordningsförbundets mest viktiga uppgift, utvecklats och gemensamma regler och mål skapats, utgör detta grunden för att utveckla samverkan och då särskilt den fördjupade formen av integrerad samverkan. Då handlar det om allt från att använda en gemensam begreppsapparat till ömsesidiga mål eller syn på de enskilda individerna.

Samordningsförbunden ska arbeta med människor som lever i utanförskap med den meningen att de är i behov av offentlig försörjning. Att människor behöver stöd och ibland väldigt mycket stöd var insikter och kunskaper som fanns hos alla myndigheter långt innan samordningsförbunden fanns. Att samarbeta kring detta var inte heller nytt, unikt eller ovanligt. Däremot gjordes detta inte självklart utifrån gemensamma normer. De myndigheter som ingick i de olika samarbetsformerna gjorde ofta detta utifrån sin egen organisations regler och mål och tanken att samverkan skulle leda till något så stort som metodutveckling och på sikt förändring i den egna organisationen saknades. Blicken vändes mot den egna myndigheten snarare än till kommunen (som geografiskt avgränsat område) eller individerna som helhet. Samarbetets utgångspunkt bar lite mer karaktären av att det var den egna organisationen skulle få ”drag hjälp” i att förverkliga sina egna, ordinarie arbetsområden.

Efter drygt fem år med Samordningsförbundet i Södertälje ser bilden helt annorlunda ut och jag vill mena att den integrerade samverkan finns. När insatser i förbundet diskuteras och aktualiseras är det utifrån gemensamma normer, mål och regler. Det övergripande syftet är att hitta långsiktiga och hållbara samverkansmetoder som på sikt kommer att förändra arbetssättet i den egna organisationen. Här hittar jag den integrerade samverkan. Integrering, med den meningen att skapa en helhet utifrån de olika delarna som myndigheterna utgör, finns förstås under den tid som samordningsförbundet finansierar projekt eller insatser men blir än mer manifest och tydlig då förbundets ekonomiska ersättning avslutats. Då fortsätter huvudmännen att samverka på det nya sätt som de utvecklat. De gör det till sitt nya ordinarie arbetssätt. Många skulle säker här istället använda begrepp som implementering och jag tänker inte argumentera mot det. I dag finns ett flertal verksamheter som har myndighetssamverkan som grund som lever vidare i delar eller i sin helhet hos huvudmännen. Det är, för mig, ett tydligt steg mot integrerad samverkan.

Lite vidlyftigt brukar jag beskriva samordningsförbund som ett växthus. Ett växthus för metoder att utvecklas i. Metoder som, om de lyckas, kan förändra huvudmännens tidigare icke-integrerade syn- och arbetssätt. I detta växthus odlas och frodas den integrerade samverkan i Södertälje. I dag diskuterar Försäkringskassan utifrån kommunens helhetsperspektiv kring individen när samverkan ska initieras och genomföras. Kommunen å sin sida lyssnar på var och hur Arbetsförmedlingen behöver utveckla sin organisation. Huvudmännen har kunskaper om varandras villkor, förutsättningar och synsätt. Det finns en vilja att samverka, att utveckla metoder som gynnar enskilda individer med utanförskap och man är beredd att införa dessa metoder i sina egna organisationer. Jag ser att det i dag finns en helt annan medvetenhet där man arbetar mot integrerad samverkan. Begreppet hjälper mig att se det nya som myndigheterna utvecklar.

Ta gärna kontakt med Yvonne Sawert Petersén

Frisk debatt kring stuprörstänkande (2)

Sökte på LIF, eftersom jag aldrig hade hört talas om det förut och hamnade på LIF:s hemsida. Det är en branschorganisation för forskande läkemedelsföretag. Den företräder ett 80-tal företag vilka står som tillverkare för cirka 80 % av alla läkemedel som säljs i Sverige. Jag sökte grunden till debattartikeln jag referade till i förra inlägget och hamnade på en redovisning av ett frukostseminarium den 1 december: Stuprörstänkande gör samhällets kostnader onödigt höga.

Vid seminariet presenterade Joakim Ramsberg från Stiftelsen Vårdanalys och hälsoekonomen Mats Ekelund från Pfizer AB resultat av en undersökning av samhällets kostander för ohälsa. Material som tidigare har publicerats i tidskriften Ekonomisk debatt. I diskussionen kommenterade Socialdepartementets analyschef Anders Ekholm utredningen. Han ansåg att genomgången var välgjord, men höll inte med slutsatserna i alla delar. ”Visst stuprörstänkande kan vara bra” sade han bland annat.

Powerpointbildspelet finns i länken. Slutsatserna är extra spännande:

• Möjliggör finansiell samordning på flera områden för fler aktörer som berör insatser mot ohälsa
• Flexibilitet med avseende på varje parts bidrag till samordningsförbundet
• Organisation och ekonomisk styrning utformas ofta med fokus på kostnadskontroll/budgetbalans inom ett stuprör snarare än samhällsekonomisk optimering
• Mer forskning behövs för att utforska möjligheterna att bättre förena kostnadskontroll/budgetbalans med samhällsekonomisk optimering

Frisk debatt kring stuprörstänkande

Oj, vad jag blir glad! En jättebra debattartikel i Dagens Samhälle kom till min kännedom idag. Den är skriven av Mats Ekelund, hälsoekonom Pfizer AB och Anders Blanck, VD för branschorganisationen LIF.

De refererar till material, som är publicerad annorstädes, att samhällets totala kostnader för ohälsa uppskattas till cirka 820 miljarder kr. En svindlande summa. Summan i sig motsvarar hälften av de totala offentliga utgifterna i Sverige. Dessa utgifter fördelar sig på alla de olika sektorerna i samhället: kommunerna, staten, landstingen, hushållen och företagen. Hälften av summan, de cirka 820 miljarderna, är orsakad av förlorad produktion till följd av minskad eller förlorad arbetsförmåga. Wow. Med sådana summor är det svårt att inte vilja fundera: Vad skulle bli annorlunda om dessa medlen samordnades bättre? Skulle vi se bättre välfärd? Bättre effekter och resultat?

Det är denna fråga som vägleder debattartikeln och de går in i samma sak som vi ser i den finansiella samordningen. Det är inte de enskilda enheternas effektivitet som ger besparingar eller bättre tjänster. Man måste gå upp en nivå, till helheten och titta på drivkrafter och tänkande. Här finns begrepp som stuprörstänkande och ett annat som debattartiklarna tar upp (som var nytt för mig): externalitetsproblem. D.v.s. ett nationalekonomiskt term för "när jag sparar i min budget är det någon annan som får betala" eller "när min enhet betalar är det någon annan som vinner". Ingvar Nilsson tar upp detta som "kedjebrevsekonomi".

Lösningen menar debattförfattarna är "hängrännor" och, hej presto, "ökad finansiell samordning". De skriver:

Lagen om finansiell samordning är ett intressant exempel. Kanske kan lagstiftningen utvecklas för att få till stånd mer finansiell samordning kring hälso- och sjukvårdsinsatser. Det är rimligt att vinnarna är med och betalar för samhällsekonomisk lönsamma hälso- och sjukvårdsinsatser.
...
Ohälsan i samhället kostar samhället alldeles för mycket för att vi skall ha råd att inte minska den. Åtgärder som bryter upp stuprörstänkandet borde ha högsta prioritet.

Jag måste säga att jag har fått nya idoler. Läs artikeln:

Artikel: Stuprörstänkandet i sjukvården kostar miljarder