Intervju med Aviva Suskin-Holmqvist

Aviva Suskin-Holmqvist är en ny bekantskap för mig men en person som det ryktas mycket spännande om som en av landets mest erfarna lösningsfokuserade familjeterapeuter. Hon är psykolog, har jobbat med lösningsfokuserat arbetssätt under många år, är baserad i Skåne och hon kommer till vår länskonferens "Lösningsfokuserade ledtrådar 2013" den 1-3 oktober. Aviva kommer att hålla två halvdagarsworkshops under dag 2, den 2 oktober. Den ene med titeln "Vad sysslar vi med egentligen? - Upptäck hur lösningsfokuserade antaganden påverkar våra samtal". Den andre har titeln "Familjesamtal under utredning av barn - Sanning och konsekvens!". Det finns mer att läsa om dessa workshops i den utförliga inbjudan som finns på hemsidan för konferensen.

Som med Chris Iveson har jag gjort en intervju med henne över mailen för att vi ska få lite mer information om vad som driver henne, lite om hennes historia och varför lösningsfokus är viktigt för möten och samtal där förändring är målet. Varsågoda! Här är Aviva Suskin-Holmqvist!

JW: Hej Aviva! Stort tack för att du ställer upp på idén att bli intervjuad! Jag tror att det finns många som är nyfikna på dig och på vad som kan komma att hända när du håller två olika workshops på konferensen. Så låt oss börja: Kan du berätta lite om dig och ditt arbete med lösningsfokus? Vad lockade dig till att arbeta med lösningsfokus?

AS-H: Hej Jonas. Eftersom jag gillar att berätta historier får du ett långt svar på vad som lockade mig till modellen.

Första gången jag stötte på den lösningsfokuserade modellen var 1987, då jag arbetade som terapeut i "Heroinistprojektet" i Malmö (UMAS, lett av H. Korman och M. Söderquist). Jag deltog i ett seminarium med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg, grundarna av det lösningsfokuserade synsättet. Insoo, som jag upplevde som varm, humoristisk och mycket vettig, hade ett samtal med en familj som jag träffade vid denna tid. Familjen bestod av Jane, en ung kvinna på 19 år, hennes far och hennes äldre syster. De vuxna var synnerligen oroade för Jane som hade hoppat av gymnasiet och bara verkade slappa och inte kom någonstans med sitt liv. Janes mamma hade dött några år tidigare och jag, tillsammans med min handledare, arbetade efter hypotesen att Jane oroade sig för sin fars ensamhet och förblev hemma för att ta hand om honom.

Sammankomsten mellan familjen och Insoo var ett nöje att bevittna. Insoo var varm och uppmuntrande. Familjemedlemmarna verkade tycka om henne. För första gången sedan jag började träffa dem upptäckte de många bra saker i sitt samspel och Janes utvecklingsmöjligheter. Det verkade som om det Jane först och främst behövde var tre väckarklockor som hjälpte henne att komma upp på morgonen. Jag var såld!

Insoo och Steve lämnade Sverige och min handledare och jag fortsatte träffa familjen en gång i månaden under cirka ett års tid. Inga klockor hade inhandlats, de vuxna fortsatte oroa sig och Jane var oförändrat håglös och oföretagsam. I alla fall verkade det så. Min entusiasm avtog allteftersom. Jag antog därför att lösningsfokuserad kortidsterapi bara var ännu ett ytligt terapeutiskt tillvägagångssätt.

Ett år senare bjöds Insoo och Steve återigen in till projektet i Malmö. Jag frågade familjen om de skulle kunna tänka sig att träffa Insoo igen, de tackade ja.

Insoo inledde med att fråga familjen vad som hade blivit bättre sedan de sågs för ett år sedan. Jane hade hyrt en lägenhet och flyttat. Det var bra, men de vuxna oroade sig för att hon nu levde lika slappt och passivt där istället. Efterhand som Insoo fortsatte fråga efter undantag kom det fram att Jane också hade köpt en hund. Hundar behöver komma ut och de behöver mat. För att gå ut med hunden behöver man faktiskt resa sig upp och gå. Man ska köpa hem hundmat och för det behöver man se till att det finns pengar och så vidare. Jane hade vidare sökt in till en gymnasiekurs på Komvux. Mycket av detta var helt ny information för de vuxna i familjen (och skam till sägandes, även för mig). De blev mer och mer hoppfulla efterhand som samtalet fortsatte.

Jag vill gärna tro att all denna information fanns tillgänglig innan Insoo kom. Men i allt väsentligt hade jag helt missat att följa upp kraften i dessa undantag. Jag hade för ögonen min egen hypotes om anledningen till problemen, och därmed vilken lösning som var mest ändamålsenlig. Vi var alla överens om att problemen verkade vara lösta och därför avslutades terapin. Hur som helst, denna gång visste jag bättre än att tro på det jag hört, så jag följde upp familjen under ett par års tid. Varje gång bekräftade fadern att Jane nu hade kommit vidare med sitt liv.

Jag har förblivit frälst på den lösningsfokuserade modellen alltsedan dess. Jag insåg att genom att vara uppmärksam på information som beskriver undantag från problemet och att vara nyfiken på vad som fungerar i människors liv, blev de förändringsskapande processerna mycket mer effektiva än att tillbringa samtal efter samtal med att försöka övertyga klienterna om att tillämpa mina lösningar på mina föreställningar om vilka bekymmer de kunde tänkas ha. Dessutom var stämningen vid samtalen mycket mer hoppfull, angenäm och förstärkande för klienternas självförtroende (empowering). Detta verkade göra det möjligt för klienterna att börja tillämpa sina egna lösningar direkt efter samtalet.

JW: Stort tack för fint svar, en jättebra inspirerande berättelse! Jag undrar, som nästa fråga, vad hoppas du se hända under dina två workshops i Västerås den 2 oktober?

AS-H: Ja, du…. Den ena workshop vänder sig till mer erfarna lösningsfokus-are, så min bästa förhoppning är att deltagarna får möjlighet att titta på mindre samspel/samtalssekvenser och fundera över:
1) Vilka antagande förmedlas och hur vet vi det
2) Skapa egna interventioner (d.v.s: det finns mer än ett sätt att resonera).
3) Vilka ledtrådar finns som säger oss att vi gör nåt användbart för klienten

Den andra workshop hoppas jag ska ge idéer om förändringsprocessen som en del av utredningsarbete. I synnerhet hur de lösningsfokuserade antagande och samtalsverktygen är användbara under utredningprocessen.

JW: Tack Aviva för dina svar. Så otroligt tydligt! Avslutningsvis vad är du personligen mest intresserad av, kopplat till LF, just nu? Det skulle jag gärna vilja höra!

AS-H: Det jag är f.f.a. intresserad av just nu det är samtal som faller utanför kategorin "lösningsfokuserad mall" d.v.s där man kan köra enkelt första samtalet, andra o.s.v. Jag gillar de samtalen som utmanar min erfarenhet och kräver att jag verkligen lyssnar noga och kan inom ramen för modellen följa klienten/klienterna (eftersom jag jobbar även med familjer och nätverk) och tillsammans med dem skapa ett lösningsfokuserat samtal som är användbart för dem.

För att vara lite tydligare, det kan vara klienter som inte har ett mål för förändring men har ändå tagit sig tid att träffa mig, klienter som inte pratar så bra svenska och vissa frågar verkar inte fungera, samtal med tolk, samtal där jag inte har en aning om vad klienterna säger. Ja lite sånt:)

Hoppas detta är användbart för dig

JW: Stort stort tack, Aviva! Detta är mycket användbart och så så inspirerande!