Det låga försörjningsmåttet i Norberg

Försörjningsmåttet är fascinerande. Det visar de samlade kostnaderna för utanförskapet, d.v.s. kostnader för offentlig försörjning p.g.a. ohälsa och arbetslöshet nedbrutet i kronor per individ i arbetsför ålder (16-64 år) och dag. Försörjningsmåttet samlar de redovisade kostnaderna hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna i en enda stapel. Jag tycker att det är fantastiskt för att det hjälper mig att se en helhet. Istället för att varje månad eller kvartal se siffror i media om hur socialbidraget går upp och ned, eller arbetslösheten, eller sjuktalen, frågar jag både som skattebetalare och som samordningsarbetare - hur går det för helheten? Med försörjningsmåttet kan jag få svar.

I Västmanland har försörjningsmåttets mätts sedan 1997 vilket är tillsammans med Sörmland det längst uppvisade kontinuiteten i landet. Jag är särskilt begeistrad just nu för att för andra kvartalet i rad, fram till och med det tredje för året, visar Norberg det lägsta försörjningsmåttet i länet. Det har aldrig varit så lågt som det är just nu. Norberg har efter kvartal 3, 2011, 48 kr/individ och dag och närmar sig rikssnittet på 46 kr/individ och dag. Det är sensationellt inte bara allmänt men också för att Norberg är en bergslagskommun. Det är en klar trend också att Norberg har en tendens som pekar fortsatt nedåt. Jag skulle inte bli överraskad om det sjönk under rikssnittet någon gång redan under 2012.

Jag frågade några per mail om hur kommer det sig, tror ni, att försörjningsmåttet är så lågt i Norberg? Här är några av svaren:

Eva Dickfors von Knorring, Kurator samt ansvarig för ”Friskare Norberg”, Familjeläkarmottagningen i Norberg

– Av besökarna till vårdcentralen svarar ungefär 20 % av besökarna för cirka 80 % av vårdkonsumtionen. Jag antar att många av dessa personer har behov av en långvarig försörjning från myndigheternas försörjningssystem, bl a med längre eller upprepade sjukersättningar. Jag tror att orsaken till varför försörjningsmåttet är så lågt i Norberg är att vi har med stöd av samordningsförbundet utvecklat bra idéer, förhållnings- och arbetssätt där många av dessa människor får ett gemensamt stöd från myndigheterna. Jag tror att samverkan har bidragit stort, det fungerar, inte bara här utan i hela norra länsdelen.

Åsa Eriksson (S) Kommunstyrelsens ordförande, Norbergs kommun

– Det är förstås mycket glädjande att relativt få norbergare behöver hjälp från det offentliga med sin försörjning. Jag ser främst två anledningar till detta: dels har myndigheterna i regionen ett mycket bra samarbete som gör att många människor får bra hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden, dels finns det en kultur i Norberg av att söka sig olika vägar till arbete och försörjning. Helt nöjda kan vi inte vara förrän alla människors förmågor tas tillvara.

Henry Komulainen, Områdeschef LFC Fagersta Försäkringskassan

– Det finns säkert flera orsaker till den goda utvecklingen av försörjningsmåttet i Norberg, men den främsta orsaken är enligt min uppfattning det goda samarbetet som finns i Norberg. När det gäller sjukförmånerna fungerar samarbetet mycket bra mellan sjukvården, arbetsgivarna och Försäkringskassan, speciellt Norbergs kommun som är den största arbetsgivaren har vi ett mycket gott samarbete med. Det finns en samsyn kring sjukskrivningsfrågor och vi deltar t ex i chefsutbildningar. Familjeläkarna har ju också haft en stabil situation i Norberg, inte så mycket stafettläkare som på många andra ställen. Det ger en bra grund för kontinuitet och samarbete. Vår uppfattning från Försäkringskassan är att det har utvecklats en bra samarbetskultur i Norberg. Det är inte bara jag som tycker detta utan jag har stämt av detta med handläggarna och dom har samma bild.

Ett framväxande tema i de tre osamordnade svaren är att det i Norberg finns en allt tydligare samverkanskultur. En utvecklad samverkanskultur mellan myndigheterna är ett av grunderna för att kunna utveckla bra samverkansinsatser, vare sig de är i projektform (som Friskare Norberg, implementerad sedan våren 2010) eller om det sker som samarbete (Henrys exempel med chefsutbildningar). Att utveckla en samverkanskultur borde vara det viktigaste i samordningsarbetet, också något som samordningsförbund i sig både är resultat utav men också något som de kan/borde ta ansvar för att utveckla. Det finns bra forskning som menar att detta är det viktigaste i samordningsarbetet. Kan vara värt att tänka på i all denna evidenshunger från centralt ansvariga samverkansintresserade. Utan en lokal utvecklad samverkanskultur på plats är det ytterst svårt, om inte omöjligt, att implementera ens de mest enklaste evidensbaserade metoder och arbetssätt i samverkan.

Intervju med Henry Komulainen

Henry Komulainen är vice ordförande i Norra Västmanlands Samordningsförbund och jobbar vanligtvis som områdeschef på Försäkringskassan, LFC Fagersta. Han har varit chef på Försäkringskassan i Fagersta sedan början på 1990-talet och en röd tråd i hans ledarskap har varit, och är, engagemanget för samverkan mellan organisationer och bättre arbetsmetoder med klienten i fokus. Jag har själv känt honom sedan 2000 och han var under min tid på Försäkringskassan min chef. Otroligt inspirerande för mig och mitt eget arbete är han men även för det lokala samarbetet i stort. Henry är ödmjuk, inlyssnande och tydlig. Med hans historia och djupseende är det intressant att höra hans tankar kring samordning, samverkan och möjligheter för individer att komma till en arbetsmarknad. Varsågoda.

När och hur började ditt engagemang för samverkans-frågorna?
Ja, det är så länge sedan så det minns jag knappast. Men från 1998 började det hända en hel del kring samverkan i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg. Vi hade en bra samverkansgrupp där cheferna för Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, sjukvården och Försäkringskassan ingick. I den här samverkansgruppen föddes många goda idéer. På den tiden fanns det också så kallade Dagmarpengar, det var projektpengar som ganska fritt kunde användas till rehabiliteringsprojekt. Vi var väldigt aktiva i den här regionen och vi startade många bra verksamheter genom åren som finansierades med Dagmarpengar. En del har också gått in i ordinarie verksamhet och lever kvar än idag. Man kan dra många paralleller med samordningsförbundets verksamhet idag och man kan kanske säga att här lades grunden för den fina samarbetsanda vi har idag.

Du har verkligen varit med länge och följt samverkansfrågorna. Hur ser du på skillnaderna mellan då och nu? Vad är annorlunda idag?
Den största förändringen enligt min uppfattning är att det fanns mer utrymme för lokala initiativ på den tiden. Idag är verksamheterna uppstyrda och organiserade utifrån ett ”stuprörstänkande”. Det gör att det finns mindre svängrum. Det är väl i princip bara genom samordningsförbunden som det finns möjlighet idag att prova nya arbetssätt och få en finansiering för detta. EU-projekt är väl också en möjlighet, men betydligt krångligare. Styrningen av offentliga verksamheter är därför en mycket viktig fråga som har nära anknytning till kundfokus och helhetssyn.

Intressanta tankar och kloka ord. Jag undrar, trots "stuprörstänkande" och mindre svängrum, har samordningstanken ändå utvecklats och samordningsförbundet har bidragit till det. Jag tänker bl.a. på utvidgningen i länet och integreringen av verksamheter. Vad är det, tror du, som gör att utvecklingen, trots alla utmaningar och svårigheter, rör sig framåt och blir bättre?
Det var en svår fråga som man nästan behöver vara filosof för att svara på. Om man är optimist kan man tänka att det beror på att ”det goda segrar till slut”, d.v.s. lokalt ser man vilka stora fördelar det innebär för individerna om aktörerna som finns kring individerna samarbetar på ett bra sätt. Så samarbetstanken dör aldrig riktigt hos chefer och professionella som finns nära individerna, trots att man uppfinner mer eller mindre lyckade styrsystem centralt.

Wow, det var häftigt. Undrar om vi kan ta en sista fråga? Vad skulle du önska se hända i framtiden och vad skulle vara ett tydligt nästa steg framåt?
Det får vara den sista frågan. Det jag skulle önska se hända i framtiden är att vi får en mer inkluderande arbetsmarknad, att företagen vill överglänsa varandra när det gäller att ta ett socialt ansvar och anställa funktionshindrade i mycket större omfattning än idag. Att den utveckling som ICA, IKEA med flera har startat tar riktig fart. I förlängningen är jag övertygad om att de funktionshindrade kommer att fylla sin plats, så det kommer inte att vara någon uppoffring. Eftersom de allra flesta rehabiliteringsinsatser är inriktade på att komma in eller åter på arbetsmarknaden är det en nyckelfråga att det också finns en plats att komma till efter rehabiliteringsinsatser. Ett första tydligt tecken kan vara att det går bra med vårt planerade ESF-projekt som just är inriktat på att vidga arbetsmarknaden för unga funktionshindrade.

Jättetack för intervjun. Dina tankar är mycket intressanta att ta del av och att fundera kring. Tack!

Lokalt ledarskap är otroligt viktigt för att utveckla samverkan. Och ledarskap är kollektivt och en obestridlig del för hur samverkanskultur sprids och stärks. Det behövs med andra ord mer än en. Här är ännu en person med hum om samordning.