Intervju med Gun-Eva Andersson Långdahl

SRS/ORS bildar tillsammans ett av få uppföljningssystem som fångar på ett praktiskt och enkelt sätt hur individen upplever bemötande och arbetsalliansen samt förändringar i livssituationen mot ett bättre mående/arbetsliv/socialt sammanhang. SRS står för Session Rating Scale, ORS står för Outcome Rating Scale. Jag kom själv i kontakt med det när jag jobbade med lösningsfokuserade grupper av klienter redan för mer än tio år sedan och det har funnits sedan 90-talet. Idag finns ett stort referensmaterial så att man kan direkt och enkelt hämta hem uppgifter om signifikans (d.v.s. när en förändring verkligen är en förändring). Kolla in MyOutcomes. Det allra senaste är att uppföljningssystemet har fått en statushöjning och är nu erkänd som evidensbaserad av den amerikanska offentliga registret för evidensbaserade program och praxis (NREPP). SRS/ORS har också fått stöd av SKL här hemma i Sverige inom ramen för Kunskap till Praktik programmet. I Sverige känner jag ingen mer kunnig om SRS/ORS än Gun-Eva Andersson Långdahl som arbetar med missbruksvård i Skellefteå. Låt oss ta reda på mer om verktygen sett genom Gun-Evas ögon!

Hej Gun-Eva. Kan du berätta hur du började arbeta med SRS/ORS?

 

Ja, det är egentligen en lång historia. Årsskiftet 1989-1990 stod vi inför att starta upp en helt ny verksamheten inom Skellefteå kommun. Vi var ett team på 4 personer, två socionomer, en sjuksköterska och jag som psykolog. Med stöd från vår chef så skulle vi bygga upp en verksamhet där man genom samtal skulle erbjuda stöd och behandling till familjer där det fanns ett missbruk. 

Vi ställde oss frågan: Vad är det som fungerar i mötet med de som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar partnern till den som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar barnen? Sedan dess har den frågan varit central för oss: Vad är det som fungerar? Vi sökte efter ett sätt att arbeta, en metod som vi skulle kunna lära oss mer om för att bli duktiga på att möta familjerna i Öppenvård.
 

Gun-Eva Andersson Långdahl

1991 fick vi kännedom om att man genom frågor om framtid, önskemål och resurser kunde möta både enskilda personer och familjer. Vi hade av en händelse sökt oss till en kurs ledd av Matthew Selekman och Thomas Todd. Efter den kursen började vi aktivt, i samtal söka efter det som fungerade för klienten. 1992 träffade vi för första gången på Scott D Miller, han arbetade då tillsammans med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg. Det första han skrev på tavlan, som inledning till två dagars workshop, var just: Vad är det som fungerar? Därmed hade han vunnit vårt intresse och vi fick nu vetskap om att det fanns ett arbetssätt som hette Lösningsfokuserad korttidsterapi, vars mål just var att hitta det som fungerar för klienten. Vi beslutade då att lära oss arbetssättet full ut.

Vi märkte att arbetet med Lösningsfokuserad korttidsterapi, fick oss att må bättre i personalgruppen. Vi la ner mindre energi på att tänka åt människor och mer energi till att hitta lösningar tillsammans med klienten.

Nästa steg blev sedan att ta reda på vad klienterna tyckte om det vi gjorde. Gillade dom sättet vi arbetade på? Var det till hjälp för dem? Vi genomförde en fördjupad studie "Kvinnor i Lösningstagen", vi startade med intervjuer i samtal med avslutad behandling hos oss. Vi fann att våra klienter gillade vårt arbetssätt. Vi fick kommentarer som "kan man göra på något annat sätt?" "mål måste man ha annars kommer man ju ingen vart!". Våra klienter verkade på något sätt tycka att detta med att tillsammans hitta lösningar och det som fungerar, var något naturligt.

Vi fick av dem en massa nya tankegångar att arbeta vidare med. Sätt att arbeta på som vi själva inte skulle ha tänkt på. När vi nu börjat arbeta med utvärdering så tyckte vi att det var lite synd att våra klienter inte fick möjlighet att tycka till om det som pågick under pågående behandling, så att vi kunde få deras idéer direkt.

Vi hade fortsatt att upprätthålla kontakten med Scott D Miller, vi gick på fler kurser med honom. Vi bjöd in honom till Skellefteå och vi arbetade tillsammans. Vi förde resonemang om utvärdering och vi arbetade med klienter, vilket är enkelt då Scott kan prata svenska. Med reflektioner från Scott så skapade vi själva en samtalsutvärdering. Efter varje samtal fick klienterna fylla i en samtalsutvärdering, som bestod av en skattning av om samtal varit till hjälp. Denna skattning följdes av två frågor. Vad hade varit till hjälp under samtalet och vad mer skulle samtalen behöva innehålla för att fortsatt vara till hjälp? 

Tiden är nu 1996-1997, samtalsutvärderingen fungerade fantastiskt bra. Alla klienter hade något som de ville säga och vi fick lära oss en massa om hur de ville att deras behandling skulle utformas.

Mot slutet av 1990-talet, började Scott prata med oss om att det var dags för behandlare att visa på resultat. Han beskrev hur utvecklingen i USA gick mot en styrning av behandling terapi mot evidensbaserade metoder. Alltså varnade han för att det i framtiden enbart skulle satsas pengar på metoder som var beforskade. Vi avfärdade hans oro med att vi minsann inte var ifrågasatta, att vårt arbetssätt hade stöd från både chefer och politiker. 

Vi var trots detta i ett läge där vi var nyfikna på våra resultat. Vi visste att våra klienter gillade det vi gjorde men vi visste inget om våra resultat. Scott föreslog att vi skulle arbeta med OQ45. 45 frågor inom fyra områden av klientens liv där man kunde följa resultat. Vi var några som hoppade på detta och testade, jag försökte vara envis och hålla i arbetet med OQ45. Det var spännande att äntligen se vilka resultat som behandlingen gav men orimligt att be klienten fylla i 45 frågor om och om igen. 

Ja som alla kanske nu vet så hade Scott rätt. Det gick några år sen var vi mitt uppe i en metoddiskussion. Nu skulle evidensbaserade metoder implementeras. Tur för oss så hade Scott återkommit till oss med en vidareutveckling av OQ45. Han presenterade ORS - Outcome Rating Scale, som gav samma resultat som OQ45 men där klienten skattade sig på fyra områden. Efter att ha arbetat med 45 frågor så var det en befrielse att arbeta med fyra områden. Så vi hakade på direkt! Så sen början av 2000-talet har vi arbetat med ORS. Eftersom att ORS är validerat med arbete med SRS - Session rating scale, så bytte vi ut vår samtalsutvärdering till SRS.

Så när metodvågen spred sig över Sverige så kunde vi luta oss tillbaka och fortsätta arbeta med det som fungerade, för vi kunde visa på resultat. 

WOW, Gun-Eva, vilken resa, snart 25 år om jag räknar rätt! Så vart står vi idag när det gäller SRS och ORS som uppföljningsmetod? Hur ser intresset ut i Sverige och nationellt?

Vart står vi idag? Ja jag ser att de som använder ORS/SRS får en speciell känsla för vad det innebär att arbeta tillsammans med klienten. ORS/SRS lägger speciellt fokus på att det är viktigt att ha ett tydligt mål att arbeta med så att det går att utvärdera varje litet steg som tas. Det blir även viktigt för både terapeuten/hjälparen och klienten att hitta det sätt, den modell, som fungerar allra bäst för klienten i förändringsarbete som pågår. Så samtidigt med att vi mäter resultat, blir forskare i vår egen vardag, så utvecklar vi ett speciellt arbetssätt där vi planerar och utvärderar arbetet tillsammans med klienten. Dessutom så är det roligt att arbeta med klienters feedback, för det går aldrig att förutse hur klienten ser på vårt arbete. Som professionella så ger arbetet med ORS/SRS oss en möjlighet att arbeta med hela vår kompetens inte bara med EN metod.

Vad händer i Sverige? Jag har egentligen alldeles för dålig överblick över hur ORS/SRS arbetet sprider sig. Jag ser däremot att ORS/SRS ligger bra i tiden utvecklingsmässigt. Det finns ett tydligt krav inom alla organisationer idag om att det skall finnas ett uppföljningsinstrument. ORS/SRS är enkelt att lära sig, det är något som man kan väva in i det arbete som pågår utan att det tar för stort utrymme tidsmässigt.

Från SKL - Sveriges Kommuner och Landsting centralt, så har man visat ett stort intresse. Jag kommer att ingå i en referensgrupp där just utvärdering och uppföljning är i fokus, SKL har här valt att förespråka just ORS/SRS som ett av fyra uppföljningsinstrument.

Sen har vi ju det där med implementering, det kan vara många som visar intresse och som gärna vill prova. Det är något helt annat att lyckas med att väva in det som något man gör hela tiden. Detta gäller ju all form av implementering, man behöver stöd och hjälp under en längre tid för att lära sig att använda ett instrument fullt ut. Hakar det upp sig från start så lägger vi oftast undan det med tanken att det inte fungerar. Just detta med implementering gör det svårt att få ett grepp över spridningen.

Berätta gärna mer om ditt arbete med SKL och deras intresse för ORS/SRS. Vad hoppas du ser hända som en följd av det arbetet?

Jag fick en förfrågan av Gunborg Brännström på SKL, hon arbetar med Kunskap till Praktik inom området missbruk. På SKL har man valt att ge stöd till fyra olika uppföljningssystem, varvid ORS/SRS är ett av dem. Jag ska ingå i en referensgrupp som träffas fyra gånger per år och i denna skall implementering av just utvärdering och uppföljning vara fokus.

I samma veva som jag fick förfrågan så gav även Gunborg ett uppdrag till Region Västerbottens FOU enheten med Marie Ernestad som chef, i uppdrag att starta en implementering av ORS/SRS i de olika kommunerna med särskilt fokus på de små kommunerna. De flesta utvärderings- och uppföljningssystemen kräver resurser både vad gäller tid och pengar, till skillnad från dessa så är ORS/SRS enkelt. Gunborg ser en möjlighet att ORS/SRS skall vara en möjlighet att implementera just för att de är lätt att administrera och kräver rimlig mängd av resurser. Det mest viktiga är att få igång ett arbete med uppföljning och utvärdering så att man kan se vilka effekter insatser inom kommun och landsting ger.

Vårt arbete i Västerbotten har nu startat med utbildning och handledningsstöd, mitt team på Rådgivningen Oden i Skellefteå har fått extra resurser för att ges möjlighet att arbeta med detta implementeringsförsök.

När en organisation som SKL visar intresse så får det naturligtvis stor betydelse. Ett implementeringsarbete med ORS/SRS som sanktioneras av SKL har en förankring på chefsnivå inom kommuner och landsting som är ägare av organisationen SKL. Inom SKL finns en lång erfarenhet av implementeringsarbete och där har man även informationskanaler till alla regioner i Sverige.

Med stöd från SKL så får ORS/SRS en status som ett uppföljningssystem att räkna med, något som man på organisationsnivå ser som värdefullt att satsa på. Ett verktyg som skapar möjlighet att följa effekter och resultat av olika typer av insatser.

Samtidigt så når vi målet med att tillsammans med våra klienter skapa lösningar och förändring. Vi kan sprida kunskapen om hur viktigt det är att låta klienten vägleda oss i vårt arbete. Vi undviker att fastna i stereotyper där vi bara pratat om metoder och diagnoser.

Stort tack, Gun-Eva för all information!