Leutz lagar om integrerad rehabilitering (5)

Här är den sista av Walter Leutz fem urspungliga och skarpa observationer, hans lagar om integrerad rehabilitering.

Lag 5
Den som integrerar väljer melodi
(He or she who integrates calls the tune)

Leutz inleder med en motfråga när han ska förklara denna sista observation: Varför inte "den som betalar integreringen som väljer melodin?". Svaret är, och den förklarar den femte lagen, är att integreringsinitiativ oftast kommer från myndigheterna själva. Det är ofta en utförar-professionell rörelse istället för en skattebetalare-allmänhet-medborgarrörelse. Jag tror inte Leutz vill att vi ska välja den ena över den andra, bara att den som integrerar behöver vara vaksam, medveten och framförallt systematiskt inkludera och bjuda in till dialog och en bredare förankring.

Rörelsen mot integrering har i stort, även i Sverige, involverat myndigheterna med beslutsfattare och professionella i spetsen. Det har nödvändigtvis inte speglat värderingarna från brukare av välfärdssystemet eller det omkringliggande lokala samhället, trots att det är dem myndigheterna åberopar som skäl till integreringen. Det finns faktiskt en risk att dominerande professionella eliter kan växa fram där deras egna värderingar och intressen höjer sig över andras, även över de som tjänsterna är till för. Där ingår även mina egna så klart; jag är också med i denna dominerande professionella elit. Riktigt effektiv integrering av tjänster behöver hitta en delad väg mellan alla dessa konkurrerande intressen. Verkliga koalitioner är sällsynta.

Leutz nämner ett antal orsaker till varför det lätt blir så att myndigheterna (för det är oftast dem, och än mer inom dem oftast utförare, forskare och byråkrater) som tar initiativet. Inom myndigheter finns ofta en stark önskan till att fostra innovation, det finns också ofta avsaknad av en övergripande policy i denna riktning och det finns ofta otillräckliga resurser för att leda och övervaka implementeringen. Därför tar myndigheterna tillfället att agera. De har ju också ett ansvar att bära. Ansvar för kostnader i systemets delar och också möjligheterna att göra något åt bristerna, framförallt lokalt. Allt detta och mer leder ofta till att medborgarperspektivet, kanske även mediaperspektivet, generellt lämnar valet av melodier till spelarna själva, d.v.s. organisationerna. Fast då kommer ju en hel del frågor som söker svar: Vilka melodier har valts, och vilka bortses ifrån? Vem önskade dem? Och vilket inflytande får medborgarna i utformningen av det integrerade intitiativet?

En av de bärande fördelarna med integreringsarbetet är hoppet om en annan välfärd. Ett hopp om att göra den komplexa och svåråtkomliga, ja ibland förvirrande, systemet av hälso-sjukvård/socialvård/arbetsmarknadsförsäkring/social försäkring mer användarvänlig. Paradoxalt menar dock Leutz att riktningen för integrering ökar beroendet av professionella för att skapa, underhålla och vidareutveckla det. Relationen professionella-medborgar förblir intressant oavsett hur vi än gör.

Jag kan se ytterligare en vinst med denna "lag". Den visar varför det är viktigt att de som väljer melodin måste vara de lokala aktörerna som, i självklar förening med medborgarperspektivet, väljer integrering för dem själva. Centrala aktörers roll blir att marknadsföra och undervisa allmänheten om fördelarna samt att stödja lokala samverkans- och samordningsarbeten.

Leutz själv får avsluta:

Inclusion of service users and community-based providers allows for a range of views to be expressed in planning as a counter to medical views, leading to more resources for  nonmedical modalities, leadership from other sectors. Unless users and carers become strategically involved, it is less likely that individuals will find autonomy within the system.

Den fem lagar som Walter Leutz la fram är kanske inte vetenskapliga, inte i den mening att de är framforskade sanningar. Sådana sanningar är omöjliga i sociala vetenskaper. De är inte som matematik eller maskiner där det går att fullständigt avslöja eller förutse processer och utfall. Organisationer, hälsa och rehabilitering är komplexa områden. Istället vill Leutz få oss att ta del av den oerhörda erfarenhet och kunskap det ändå finns om integrerad rehabilitering. Jag hoppas att denna miniserie av inlägg har varit användbart för er.

Här är dem i korthet:
Lag 1: Det går att integrera en del av tjänsterna hela tiden, alla tjänsterna en del av tiden, men det går inte att integrera alla tjänster hela tiden
Lag 2: Integrering kostar innan det lönar sig
Lag 3: Din integrering är min fragmentering
Lag 4: Du kan inte integrera en fyrkantig kloss i ett runt hål
Lag 5: Den som integrerar väljer melodi

Samordning i media - februari 2012

Två nyheter har jag särskilt fastnat för de senaste veckorna. Kolla in dessa:

"Aktivitetsersättning för studier ökar risken för mer permanent försörjning från sjukförsäkringen"
Den 7 februari presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en rapport om aktivitetsersättning och övergången mellan aktivitetsersättning för förlängd skolgång till aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. Det förstnämnda ges för ett fjärde studieår i gymnasiet och är ofta förknippat med ett funktionshinder eller sjukdom, inte sällan av neuropsykiatrisk art eller olika former av utvecklingsstörning. ISF pekade på att det fanns brister i beslutsunderlagen för handläggarna på Försäkringskassan och att de medicinska underlagen brister samt refererade till tidigare studier om att många får ett fjärde skolår p.g.a. brister inom skolsektorn. De pekade vidare på att det vanligt att individer började sin utanförskapskarriärer med förlängd skolgång för att sedan hamna i aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga. När jag läste rapporten fastnade jag för kapitlet om "samverkanskomplexitet". I den intervjuar ISF handläggare som berättar att gruppen ofta behöver ha längre insatser för individerna och mer kvalificerad samverkan. Rapporten nämner dock inte samordningsförbunden som en resurs framöver även om rapporten nämnder just de aktörer som ingår i förbunden som särskilt viktiga att ha med.

DN artikel 2012-02-17 "Vilse i vården? Nu får vårdslukande 08:or hjälp"
En otrolig nyhet för oss som tror på samordning och vinster som kan göras i ett fragmenterat system. Artikeln i Dagens Nyheter kommenterar landstingets satsning på vårdcoacher som en mänsklig och ekonomisk succé efter bara ett år med kommentar av bl.a. sjukvårdlandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Stockholm är först i landet med vårdcoacher men andra har hakat på och är intresserade. Nyligen publicerades en uppföljning med två vetenskapliga studier på landstingets hemsida. Landstinget ville med vårdcoacherna nå den ene procenten av befolkningen som konsumerar mest vård. De står faktiskt för en tredjedel av den totala vårdkonsumtionen. Försöket lyckades sänka kostnaderna med 57 (!) procent. Filippa Reinfeldt säger:

Riktigt så fina resultat på så kort tid hade vi inte väntat oss. Jag är jätteglad att patienterna tycker att deras livskvalitet ökar. Det är det viktigaste, men ekonomin är en väldigt positiv bieffekt.

Jag slogs av att de cirka
20 000 vårdtunga patienterna har i snitt:

• 8 olika diagnoser
• 65 vårdkontakter per år
• En inläggning var tredje månad, oftast akut
• Mycket låg uppskattad livskvalitet
• Stora behov av stöd, koordinering och coachning

Samhällsekonomisk fortsätter Filippa Reinfeldt sin kommentar,

Det är svårt att räkna ut exakt men om 30 procent av mångbesökarna vore med i projektet skulle vi frigöra 90 vårdplaster och över 300 läkartjänster per år. Det säger en del om vilken fantastisk potential det här har.

Jag undrar. Landstinget har förmodligen bara räknat med den samhällsekonomiska effekten på landstingets verksamhet i landstingstermer. Det måste finnas en vinst även för andra aktörer, kommunen, försäkringskassa och arbetsförmedlingen, och inte minst, för individens egen ekonomi som kan lägga till ännu mer mervärde. En bra och användbar nyhet och ännu ett bevis för vikten av mer samordning. Oj, och visste ni hur många coacherna var? Tre st! Inte konstigt den ene coachen säger att det är det roligaste jobb hon har haft.

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (4)

Lag 4
Du kan inte integrera en fyrkantig kloss i ett runt hål
(You can't integrate a square peg into a round hole)

Denna lag tar upp värdet av skillnader. Det kan vara skillnader mellan olika kulturer, olika regelverk, olika tänkande, olika nivåer och olika människor. Leutz budskap är tvådelad: Det går inte att ignorera skillnader och försök inte få den ene att bli den andre. Det kommer inte att fungera. Det går inte att integrera grundläggande olikheter och det går inte att inte bry sig om dem. Ge upp dessa ansträngningar. Det är bra för integreringen att vara klara med detta redan från början. Den fjärde lagen behöver inte vara ett hinder utan det leder oss istället till respektfulla möten och en uppmuntrande respekt för skillnader, ja ett omfamnande, positivt bejakande av dem. På så sätt kan integreringsarbetet komma förbi dem utan att köra över dem. Hoppas ni förstår skillnaden. Hinder är bara hindrande när vi låter dom stoppa oss. Det gemensamma arbetet kan komma långt med ett öppet samtalsklimat, både i grupp och enskilt, då vi tillsammans kan ta sikte på det attraktiva utrymmet som finns bortom hindret.

Exempel på skillnader: Vissa saker kommer att förbli utmanande för integreringen menar Leutz, som exempelvis direktiv från annat håll som är motsägande integreringen. Det kan vara skillnaden mellan akuta behov och långsiktiga behov, där olika myndigheter gör kanske olika bedömningar. Sådant behöver vara förstådda och med försiktighet hanterat mellan myndigheterna. Jämför denna lag med den första lagen - det går inte att integrera alla tjänster hela tiden. Kanske kan vi inte göra allt på en gång, men kanske något litet?

Det finns heller ingen modell som kan delas ut som på recept. All integrering är lokal. Det som är runt på ett ställe kan uppfattas som fyrkantigt på ett annat. Även om problemet kan se likadant ut måste ansatsen till lösning anpassas till lokala omständigheter, mellan lokala personer och lokala organisationer. Därför kan inte heller integrering i sig vara en lösning som kan implementeras överallt eller pådyvlas utifrån. Det måste nödvändigtvis byggas upp underifrån och upp, gärna med stöd uppifrån. Det måste drivas av ett lokalt inkluderande ägarskap. Och det behöver ske i ett system som belönar och ger plats åt detta, både moraliskt och politiskt inom myndigheterna.

Budskapet är alltså, respektera skillnader, ignorera dem inte. Min fundering i sammanhanget är att vi vet alldeles för lite om hur vi på ett framgångsrikt sätt tillsammans hanterar skillnaderna. Finns det berättelser, exempel och bilder på hur vi lyckas med det? Det är klart att det gör, det finns massor, vi gör det varje dag, bara vi söker efter dem och ger dem plats så kan vi synliggöra dem. Det är dom värda. Har du varit med om att hantera skillnader på ett bra sätt? Vad gjorde du då?

PS. Hjälp mig, snälla. Jag är inte helt nöjd med översättningen av denna lag. Fyrkantig kloss, runt hål... Finns det inte ett svenskt uttryck som bättre fångar det som menas?

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (3)

Nästa Leutz lag kommer här. Läs den första och den andra lagen i de förra inläggen.

Lag 3
Din integrering är min fragmentering
(Your integration is my fragmentation)

"Du där! Chef-kompisen på myndighet X! Du kommer att göra alla dessa förändringar i systemet, och om vi lyckas kommer vi att göra många av dina tjänster överflödiga. Upp med hakan! Vi är alla inne i detta tillsammans - du vet för samhällets och individens bästa!"

Ni fattar. Drivet för integrering kommer ofta från engagerade myndighetspersoner och ibland utvärderare, som är intimt förknippade, ibland exklusivt, med en viss grupps behov av integrerade tjänster. Integrerarens fokus för förändring rör ofta kvalité, effektivitet, möjlighet till inklusion, kontroll och liknande och hur de bryts ned för att kunna ge stöd från flera professionella och myndigheternas samlade stödsystem. Det är inte ovanligt att engagemanget sker i olika takt om man studerar hur enskilda myndighetspersoner är kunniga i olika aspekter av denna integreringsprocess.

Att integrera ställer krav på myndigheterna. Inte bara ökade kostnader (som i andra lagen), utan också krav på ledare att söka ny kunskap, bjuda in flera andra perspektiv och intressen. Det är ett annorlunda sätt att arbeta, långt från det mer enkla, raka och strömlinjeformade som finns i stuprörstänkandet. Ett arbete som chef/ledare är mycket enklare om jag bara behöver oroa mig för mitt arbete och min organisations tjänster. Desto mer jag samarbetar med andra, desto mer behöver jag lära och ta hänsyn till. Även om jag lyckas med integreringen, skapar resultat och nya tjänster, kan jag ändå känna att min roll fragmenteras. Att arbeta exklusivt för en mindre grupps behov kan öka trycket på hela verksamheten på ett närmast schizofrent sätt.

Hur hantera denna begränsning? Ja, för det första, behöver det finnas en kultur som främjar en medvetenhet för integratorers känslighet för andra krav på organisationerna och samtidigt noggrant fundera över vilken nivå av integreration man förväntar sig. Det är viktigt att diskutera detta. Denna tredje lag menar att framgångsrik integrering handlar alltid om perspektiv och delaktighet. Att arbeta inkluderande och med respekt för varandras begränsningar är viktigt för att ta spjärn framåt. Lagen föreslår vidare att uppmärksamhet också behöver ges likväl till vad som kan förloras genom integrering som till vad som är sannolikt att man vinner genom det. Och det är viktigt att prata igenom det, många gånger.

Hur kan vi då, med hänsyn till lagen, tillsammans stödja oss igenom processen, få alla delaktiga och lugna den ångestfyllde, den schizofrena ledaren? Jag tror att integrering kräver ett brett, starkt och tydligt ledarskap samt utvecklade färdigheter för att stärka partnerskapen som behövs för att få integreringen att fungera. Flera ledare, professionella behöver bli involverade både högt och lågt i organisationerna. Detta är ett av skälen till varför det finns så mycket forskning som visar betydelsen av utveckling av socialt kapital, det breda kunnandet och engagemanget. Socialt kapital hänger på detta sätt samman med begreppet samverkanskultur som jag har nämnt flera gånger på bloggen. Bengt Starrin i Sverige och Karlstads universitet har länge pratat om socialt kapital. Socialt kapital behövs, precis som utvecklade funktioner, exempelvis mellanhänder, för att stödja en gemensam vision för förändring i denna riktning. Och vi behöver prata mera om hur vi tillsammans kan stödja utvecklingen av socialt kapital, ge trygghet och råd samt plats för diskussioner.

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (2)

Här fortsätter Walter Leutz lagar om integrerad rehabilitering. Läs om första lagen i förra inlägget.

Lag 2
Integrering kostar innan det lönar sig
(Integration costs before it pays)

Kostnader är ofrånkomliga redan innan integreringen och besparingar är inte säkert, i alla fall inte på kort sikt. Det finns ett element av risktagande i riktningen mot integrerad samverkan/rehabilitering och det är inte enkelt att smälta i en administrativ byråkrati som sällan tar risker eller är ens vana att göra det. Som ett resultat av detta, och på basis av att det är enklare att riskera andras pengar än sina egna, menar Leutz att många integrerade initiativ alltför begränsade till finansiering med osäkra externa medel och/eller småskaliga piloter utan tillräcklig och hållbar engagemang bakom dem.

Det är därför viktigt fortsätter Leutz att centrala och lokala aktörer tar ansvar för att marknadsföra fördelarna med integreringen och samtidigt planera långsiktigt. Detta för att risk ska accepteras av alla parter och att det finns en idé som aktörerna visar att de tror på redan från start av processen. Lokalt engagemang och vilja till förändring behöver stöd för att hålla i processen. Det är viktgt med investering av tid, lugnt och metodiskt, för planering och förvaltning av resurserna så att hela systemets produktion kan utvecklas.

En kommentar angående de ofrånkomliga kostnaderna myndigheterna redan har: Kostnader ökar alltid vid övergångarna mellan myndigheter eller avdelningar inom dem. Detta är en konstaterad sårbarhet i ett system med många autonoma aktörer. Kostnaderna för dessa övergångspunkter är sällan redovisade i några årsredovisningar eller följs upp med någon systematik men vi vet att de kostar. Det kostar både i tid och i ansträngningar hos myndigheterna så att inte medborgare i behov av diverse stöd så lite som möjligt tappas bort eller går vilse vid dessa kritiska punkter. Detta händer redan, det finns omfattande dokumentation på det, och i många fall blir det individerna själva som ansvarar för att deras egen rehabilitering fortskrider eller att samverkan säkras hos nästa aktör. När medborgare med dessa behov är beroende av flera myndigheter/avdelningar, ökar antalet potentiella övergångar att hålla reda på men också kontrollen över att de fungerar. Dessa övergångar präglas ofta av Peters tre problem som bättre samordning ska kunna lösa: överflödighet eller dubbelarbete, osammanhang för den enskilde eller luckor i ansvar/aktiviteter. Det är bra att komma i håg dessa, tycker jag. De håller samordningsarbetaren fokuserad.

En kommentar till: Kanske vi ska byta fokus från alla hinder till framgångsrik integrering och ställa oss frågan vad som underlättar och främjer den? Om vi vet att all förändring kostar, i alla fall inledningsvis för integrerad samverkan, vad kan få systemet och dess aktörer att bli mindre oroliga med att ta risker? Vilka aktörer behöver stöd? Och kanske framförallt hur har man lyckats i områden där man har gjort lyckade satsningar i denna riktning? Exemplet med Torbay i England ger oss några ledtrådar och jag tror att mer systematiska kartläggningar om de goda exemplen kan räcka långt för att stilla både risktagare och de försiktiga. Jag tror också att det ofta finns goda exempel i den egna lokala historien. I de flesta fall behöver man inte gå över ån för att hämta vatten.

Intervju med Lollo Horn

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag första träffade Lollo Horn. Det var säkerligen redan under Samanda tiden (Västmanlands namn för Handlingsplanssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen innan det fick ett officiellt namn) då hon arbetade för Arbetsförmedlingen i det samarbetet. Efter utvidgningen av Norra Västmanlands Samordningsförbund med denna del av Västmanland (och Sala) hade jag en föreställning som bekräftades av flera runtomkring mig att Lollo Horn var och är fortfarande en av landets allra bästa samordnare. På riktigt. Kontoret i Hallstahammar/Surahammar hade i sin Samanda-enhet haft de bästa resultaten i landet och det under långa perioder. Lollo arbetar fortfarande för Arbetsförmedlingen men från september i fjol tog hon steget över till att vara arbetsförmedlare i den integrerade samverkansverksamheten Samordningsteamet Hallsta/Sura. Jag är jättelycklig för det, det tror jag vi alla är. Det är som att få värsta Zlatan värvningen till ett Dream Team. Lollo har alltid en massa bra idéer och är en fena på att skapa bra resultat. Det finns ett driv likt ingen annans och ett oändligt engagemang. Så perfekt för en intervju här på bloggen att kunna stilla en del av nyfikenheten!

Jonas: OK vad kul, då börjar vi... Lollo, kan du berätta hur du kom in i samverkansarbetet? När upptäckte du att detta var något att engagera sig i?

Lollo: I samband med att jag började arbeta med arbetsinriktad rehab på AF Surahammar (1997) upptäckte jag att de arbetssökande som var aktuella på AF och samtidigt på tex FK eller IFO, i första hand såg sig själva som "budbärare" mellan myndigheterna för att kortsiktigt "säkra" sin egen försörjning. Myndigheterna hade även en tendens att försöka avhända sig problemet och flytta över försörjningsproblemet till annan myndighet fortast möjligt. Samverkan fanns inte.. Jag knöt kontakter både på  IFO och FK och så småningom utformade vi en samverkan som bestod i att AF och IFO träffades en gång per månad och diskuterade vilka ärenden som var "gemensamma" (med samtycke av klienterna) och vi utformade en gemensam handlingsplan, vilken blev som en stafettpinne, dvs varje myndighet som ville överföra ett ärende till annan myndighet försäkrade sig om att klienten fasades över enligt handlingsplan innan man "släppte stafettpinnen". På så sätt blev klienten involverad i sin utveckling, riskerade inte att hamna "mellan stolarna" och alla berörda parter var införstådda med vad som skulle hända härnäst. Samarbetet AF/ FK utvecklades till att AF hjälpte till att finna arbetsprövningsplatser, följa upp prövningarna och göra en bedömning huruvida "den försäkrade" hade någon grad av arbetsförmåga, varefter bedömning om fortsatt sjukpeng/ sjukersättning prövades. Denna "informella" samverkan var oerhört spännande, vi lärde oss varandras regelverk och fann strategier/metoder för att ändå hjälpa klienten/den försäkrade till egen försörjning i någon grad, vi såg både nyttan för den enskilde och framför allt samhällsnyttan genom förkortade handläggningstider och därmed förkortade tider i "passivitet" för den enskilde, vilket hindrade "utslagning". När samverkan mellan FK och AF startade genom Samanda (2003) anmälde jag intresse och har framgångsrikt arbetat med den verksamheten fram tills Samordningförbundet började finansiera Samordningsteamet Hallsta/Sura och jag hade förmånen att få delta i Utvecklingsgruppen (tidigare Beredningsgruppen) med detta arbete. Jag arbetar sedan årskiftet hela min arbetstid i Samordningsteamet och känner en enorm arbetsglädje och utmaning. Mina kunskaper, erfarenheter, breda kontaktnät och intresse för lösningsfokuserat arbete kommer mycket väl till pass i utmaningen att utveckla samordningen kring individer som behöver samordnade insatser. Dessutom brinner jag för det terapeutiska arbetet, utvecklingsmöjligheterna inom området och jag känner att jag fått en fantastisk chans att "göra skillnad" för utsatta grupper i samhället.

Jonas: Du skriver att dina kunskaper, erfarenheter etc och utmaningen att utveckla samordningen vidare. Anta att samordningen där du arbetar utvecklades över allas förväntningar, vad tror du att du gör annorlunda eller mer av då?

Lollo: Jag skulle fortsätta verka för att samordning blev ett naturligt inslag i alla myndighetsgemensamma ärenden genom att bygga broar av samförstånd/respekt/tillit med berörda kompetenser "på golvet" inom de olika myndigheterna, dels genom aktiv samverkan och dels genom att marknadsföra verksamheten kontinuerligt för att fånga intresse och se nyttan men utökad samverkan. Vi skulle ha bokade uppföljningsmöten, där den gemensamma handlingsplanen följs upp/revideras, allas kompetens skulle samordnas i den enskildes väg till egen försörjning. Medicinsk, arbetsinriktad och "social" rehabilitering finns beskriven i handlingsplanen och är anpassad till individens förmåga och behov. Lösningsfokuserat arbetssätt är ett naturligt inslag som dessutom kvalitetssäkrar insatserna genom ORS/SRS/GRS. Jag skulle utveckla metoder och arbetssätt ännu mer än idag.. ta lite mer "språng" och "risker " för att bli mer innovativ i utvecklingen av samordningsarbetet, d.v.s. "töja" på regelverket för positiv samverkan.... använda mer tid för den enskilde... använda kontaktnät och fantasin för att korta tiderna i utanförskap... men även för utmaningen och nöjet att få arbeta kreativt på ett samhällsnyttigt sätt!!

Jonas: Vad ser du redan idag som ger dig mod att fortsätta på denna väg mot bättre samordnade tjänster?

Lollo: Jag ser att samordning är den enda rätta vägen att komma vidare med de individer vi arbetar med idag. Jag har, både i enskilda samtal och i gruppmöten, kunnat konstatera att det finns en enorm inneboende vilja och kraft hos individerna att komma till egen försörjning men viljan ligger så "inbäddad" utifrån myndigheternas krav och individens oförmåga att ta egna beslut... man vågar inte säga emot eller ifrågasätta... man lyder... man har allt för länge blivit tillsagd vad man ska göra! I samordningsarbetet frågar man individen vad den vill, vilka mål den har och så jobbar vi vidare med lösningsfokuserat arbetssätt, vilket ger utrymme för att frigöra oanade förmågor hos individen, det är oerhört spännande och utmanande... och gör mig ännu mer nyfiken/målmedveten att vägleda individen till att ta beslut och agera!! I samordningen med andra myndigheter/arbetsgivare har jag upplevt så mycket positivt gensvar och respekt, dessutom fått en insikt att de allra flesta är positiva till att föra individen framåt och att göra en insats för samhället genom att tex arbetsgivare gärna ställer upp och identifierar talanger och vad som behövs för att förstärka talangerna (= både yrkesmässiga och "sociala")... det är helt enkelt ett fantastiskt, utmanande, kompetensutvecklande och roligt arbete jag har.

Jonas: Det är fantastiskt Lollo. Stort tack!