Andra om årets bästa i samverkan

Under december månad har jag samlat in lite citat och bilder från folk jag har mött i olika sammanhang. Till alla har jag ställt samma fråga (i alla fall till de som jag kom ihåg att ställa frågan till - ursäkta alla jag glömde ställa frågan till...).

Q: Vad upplevde du var det bästa som hände i samverkan under 2012?


Peter, Elin, Cecilia och Henrik

Peter Johansson, förbundschef Samordnings-förbundet Östra Östergötland
- Det bästa som hänt under 2012 var när vi äntligen kunde sjösätta NP-Samverkan (neuro-psykiatriska funktions-nedsättningar). NP-Samverkan är en modell som vi arbetat fram under flera år och som bygger på att myndigheters resurser och "verktygslådor" samordnas kring varje enskild individs behov, förutsättningar och möjligheter. Förbundet har stärkt upp med ett utredningsteam och coacher/projektledare, skapat forum för samordning och samarbete mellan myndigheterna. Glädjen var stor då vi hade alla myndigheters chefer samlade och gick igenom den gemensamma avsiktsförklaring som alla ställde sig bakom.

Elin Asplund, förbundschef Samordningsförbundet Botkyrka
- Steget mot mer långsiktiga samverkansinsatser för deltagare i Botkyrka.

Cecilia Abrahamsson, processtödjare Samordningsförbundet Göteborg Hisingen
- Välfärdskonferensen!

Henrik Svedberg, förbundschef Samordningsförbundet Göteborg Nordost
- Viljan och engagemanget att utveckla samverkan har varit stort under 2012.

Bengt

Bengt Lekström, boendestödjare Surahammars kommun
- Att den lösningsfokuskursen anordnades och att vi fick gå den. Den har varit väldigt givande.

Hans och Sirkka

Hans Dahlman, folkhälsostrateg Västmanlands Kommuner och Landsting
- Utifrån folkhälsostrategin gjorde vi en dag kring uppföljning av strategin. Den visade mycket tydligt på vad vi behövde göra mer av i framtiden.

Sirkka Nilsson, områdeschef grundskolan Hallstahammars kommun
- Vår kommunala satsning på "trygg och säker kommun". Det är förvaltningsövergripande och tvärsektoriellt.

Hans igen
- Den har verkligen visat på de personella resurser som finns i kommunen.

Sirkka igen
- Som en konsekvens av detta är ärendet om social investeringsfond i kommunstyrelsen ikväll!

Anette, Lena och Anna-Cari

Anette Häggqvist, verksamhetsledare Samordningsteam Sala, Sala kommun
- Jag upplever att fler och fler börjar tänka långsiktiga och hållbara steg….vilket i sig tyder på en större medvetenhet om att samverkan och helhetstänk är centrala tillvägagångssätt för att nå dit!

Anna-Cari Calander, kurator vid Samordningsteam FNS, Sala och Hallsta/Sura, Landstinget Västmanland
- Att landstinget kom med i Samordningsteamens verksamhet!

Linda, jag och Ann-Kristin

Linda Anderfjäll, samordnare Samordnings-förbundet Västra Mälardalen
- Bästa ögonblicket för samverkan i KAK, upplevde jag som att alla myndigheter slöt upp kring en angelägen målgrupp: unga personer i utanförskap. Vi samlades 13 december för att tillsammans lära oss mer om unga som varken studerar eller arbetar och fick ta del av berättelser från de fantastiska personer som jobbar för dessa unga.

Ann-Kristin Ekman, samordnare Samordningsförbundet Västerås
- Det bästa som hände i samverkan under 2012 när det gäller Samordningsförbundet Västerås och dess fyra parter, och för min egen del, var när de i god samverkansanda  tog ett inriktningsbeslut att verka för att införa en Integrerad VästeråsSamverkan, d.v.s. att inte enbart samverka med tidsbegränsade projektinsatser, utan även bygga lokal samverkanskultur och etablerade lokala strukturer där parterna tillsammans ger direkta, stabila och långsiktigt tryggade fördelar för individer med komplexa samordningsbehov. Detta genom att införa Samordningsteam, med individens fokus i fokus, i ständig utveckling!


Vill du vara med i presentation och själv besvara frågan? Kommentera efter inlägget eller skicka ett mail till jonas.wells@fagersta.se, så publicerar jag det. Ha ett fantastiskt gott nytt samverkansår!

Årets tio bästa i samverkan (topp 5)

Listan fortsätter med det kanske allra mest spännande som hände under 2012. Vad sägs om dessa trender/aktiviteter/händelser...

5) Bästa dagen den 9 mars 2012
Under min tid som samordnare för Norra Västmanlands Samordningsförbund har jag rest till Stockholm för diverse möten otaliga gånger. Ofta har möten lett till konstruktiva lösningar i kniviga frågor men ingen resa till Stockholm var mer produktiv än den som skedde den 9 mars 2012. Bakgrunden till mötet var att NNS hade jobbat fram en skrift som svar på Inspektionen för socialförsäkringens (ISF) rapport om utvärdering av samverkaninsatser som kom på hösten 2011. Skriften tog fasta på att utvärdering av samverkansinsatser är komplext, ingen "quick fix" och kräver mer sofistikerade lösningar. Responsen var mycket positiv och överraskande. På förmiddagen träffade vi ISF med Jenny Kärrholm. De kunde tänka sig jobba fram ett projekt med en enklare idé om en kartläggning snarare än en stor analys. På eftermiddagen var vi några som träffade Socialdepartementet och även de visade ambitioner på utvärdering/kunskapsinhämtning med små steg (som mynnade ut i regeringsbeslutet om studien av goda exempel av samordningsförbund). En fantastisk kom-ihåg-dag för utvärdering av samverkan!

4) Social investeringsfonder
Idén om social investeringsfonder sprider sig som en löpeld mellan kommuner och landsting i Sverige. Social investeringsfonder gör det möjligt att gå förbi sektorer, hitta nya finansieringsformer för komplexa lösningar och räkna hem vinsterna av kloka tidiga satsningar. Redan förra året introducerades idén i länet av Ingvar Nilsson, en stor förespråkare för tanken, genom den välbesökta länsgemensamma seminariet om samhällsekonomisk utvärdering. I år arrangerades en ny dag, speciellt för kommunstrateger, ekonomer och politiker. Och sedan en till om samhällsekonomisk utvärdering där bl.a. SKL presenterade hur de arbetar med frågan. Flera kommuner har nu tagit aktiva steg framåt i frågan. Senast var det Hallstahammars kommun som har fattat beslut i kommunstyrelsen, snart även i deras fullmäktige. Tåget är i gång, det är bara att hoppa på!

3) Integrerad samverkan
Många ställen i landet håller på att omvärdera sina samverkansstrategier. Det finns en motreaktion till att kontinuerligt jobba i projekt efter projekt, projekt bredvid projekt, som i grunden är kortsiktigt och i längden olönsamt. Ett alternativ är "integrerad samverkan". Integrerad samverkan är ett fördjupat tillstånd av samverkan, en uttalad samordningsstrategi och en organisering med individens behov som organiserande princip. Under året har ett nätverk bildats mellan flera samordningsförbund, det finns en hemsida med handlingar, det har pratats om det på en internationell konferens i Oxford och en nordisk konferens i Göteborg. Mikael Holmlund, i Umeå, kommenterade på bloggen i november: "Det som är spännande nu är att det känns som den finansiella samordningen runt om i landet håller på att ta ett rejält kliv i riktning mot intentionen med lagen. Jag tycker att din dragning om integrerad samverkan satt fingret på precis den utvecklingen. Väldigt många kollegor runt om i landet beskriver en liknande utveckling, än om vi ibland benämner den med olika ord." Den 11 juni 2013 i Västerås blir premiär för den första konferensen för ämnet och med stor sannolikhet finns integrerad samverkan även på nästa årsbästa lista.

2) Samordningsteamens andra år
Ett uttryck för integrerad samverkan i Norra Västmanland är myndigheternas gemensamma verksamhet - Samordningsteam. Det finns ett i Fagersta/Norberg/Skinnskatteberg, ett i Hallstahammar/Surahammar och ett i Sala. 2011 var ett uppstartsår och under 2012 kom flera spår som visade stegen framåt. Under året har teamens personal förtydligat sina arbetssätt. Det är ständig anpassning efter individers behov, skräddarsydda aktiviteter och kontinuerlig nätverksbygge. Ibland går utvecklingen långsamt men ibland går det förbluffande fort. Ingen utmaning är för svår. Under året har teamens ledarskap, styrgrupperna, ägnat stor energi åt planeringsdagar, fantastisk dialog och skapat samsyn och visat just ledarskap. De har visat hur otroligt viktigt det är att styrgrupperna är synliga och tydliga i sin färdriktning, och att kunna ställa om när delär sig mer. Och teamen, dessa otroliga proffs, skapar resultat - individer som tidigare hade mer än fem år av bidragsförsörjning med multidiagnoser/alternativt outredda handikapp har tagit avgörande steg mot arbetsmarknaden. Och grädden på moset - professionella på myndigheterna vill vara med att påverka verksamhetens utveckling. Det är så spännande, det går att ta på det! Sällan har framtiden tett sig så hoppfull som just nu.

1) Individers berättelser
Ibland kan väldigt små idéer få ett väldigt stort genomslag. Till mötet med länets riksdagsmän i april kom någon på idén att det skulle vara bra att individer som var föremål för en myndighetsgemensam rehabilitering skulle berätta sina historier direkt. Utan någon som helst förberedelse ställde två personer upp och berättade två helt olika framgångshistorier med de viktigaste ingredienserna - passion, hjärta och ärlighet. Hoppet tillsammans med glädjetårarna spreds i rummet och berättelserna präglade för evigt dem som var där. Idén upprepades vid förbundets möte med sina huvudmän senare samma månad, och därefter vid ett möte med socialförsäkringsutskottspolitiker i Sala i augusti och förbundets planeringsdag i oktober - hela tiden med nya individer som berättade sin alldeles unika berättelse. En video spelades in till Oxford konferensen. Styrkan i dessa berättelser syntes hos dem som berättade dem och hos dem som lyssnade. Mening får sammanhang. Det var föga förvånade att Gunnar Axén, socialförsäkringsutskottets ordförande inledde Välfärdskonferensen i Göteborg med ett långt återberättande av hans intryck efter att ha hört två individers historier efter mötet i Sala. Det är ur dessa och andra liknande berättelser som samordningsarbetet hämtar dess näring att gå vidare, växa och ta ännu större plats i välfärden. Genom berättelserna kommer vi så nära det som är på riktigt, på riktigt kommer vi nära det som är verkligt för så många. Vi kan få svar på varför det är så viktigt att vi ägnar oss åt frågan om välfärden genom bättre samverkan. Och det är genom berättelserna vi kommer nära den så eftersökta evidensen. Jag tror detta är bara början.

Det var årets tio bästa. Hoppas ni gillar dem. Jag önskar er alla ett gott nytt samverkansår!

Årets tio bästa i samverkan (plats 10-6)

Vilket år det har varit! Den lokala samverkansprocessen går från styrka till styrka, individer med långvarigt beroende av försörjning via myndigheterna har fått kvalicerat stöd och nya organiseringar i samverkan sätter sig ännu ett snäpp. Nu, strax för jul och nyår, är det en ytterst lämplig tid att reflektera över det gångna året och framförallt påminna sig om framgångarna, styrkorna och de steg framåt som har tagits.

Förra året gjorde jag en tio-i-topp lista som jag vet uppskattades. Jag tänkte göra det igen och inleda med att tacka alla er som hittar hit till Sveriges fortfarande enda blogg med fokus på samverkan och samordningsfrågor. I början på december vid Samordningsbloggens två-årsdag registrerade jag 12 800 sidvisningar. Helt ofattbart. Att ni är så många ger mig mod och lust att fortsätta utveckla tankar och sprida idéer, framförallt andras tankar och idéer. Ni ska fortsättningsvis känna er välkomna om ni vill skriva något, få ut en tanke eller väcka en fråga som rör samverkan och samordning av välfärdstjänster. Jag tror det finns ett stort utrymme att fundera på vad som gör att samverkan fungerar, hur man vänder potentiella hinder till framgång och hur man värderar resultat och effekter. Och jag har inte svaren i min hand men jag ger mig gärna i kast med att söka dem tillsammans med er och andra. Jag tror att det är resan som är hela grejen som gör det så intressant och jag är glad att vi är många som vandrar den. Det behövs för det är ett stort arbete detta, kanske något av det svåraste och mest komplexa man kan hålla på med. Men i slutändan handlar det om bättre välfärdstjänster för de som är mest sårbara för bristerna och för de som kan vinna mest av bra samverkansinsatser. Jag känner till få uppdrag som kan vara viktigare och det är en ynnest, varje dag, att jobba med att utveckla samverkan vidare.

10) Fokus på hur-et
Under året har jag mer och mer varit involverad i sammanhang där fokus har varit på hur samverkan utvecklas istället för vad för samverkan man vill ha. Det har märks alldeles tydligt i de regionala nätverksträffar som jag är delaktig i. Både träffen i Uppsala och i Hedemora fokuserade uteslutande på detta. Vi pratar mer och mer om begrepp som "open space", om "host leadership" och om nackdelarna med samordnarrollen (egentligen ett positivt budskap). Jag tror att vi är på spåret av något väldigt viktigt och nytt - något som kan ge en tydlighet om vad samordnarrollen ska vara duktig på och vilka färdigheter vi behöver ha.

9) Ung Kraft
Det spelar ingen roll hur pass duktiga myndigheterna kan utveckla sin samverkan om inte samverkan också inkluderar arbetsgivarna. Projektet Ung Kraft är en innovativ idé som bygger vidare på förra årets nyheter om Arbetsförmedlingens kampanj "Se kraften", om företag som satsar på social marknadsföring och om en medveten strategi att anställa individer med psykiska funktionshinder. En given höjdpunkt i årets arbete är steget att tänka utanför de fyra parterna och aktivt söka dialoger om hur arbetsmarknaden kan breddas för funktionshindrade. Ung Kraft gör detta.

8) Mer och mer utbildningsinsatser
Västmanland sastar stort på utbildningsinsatser som ett sett att skapa mötesplatser, tillfälle för reflektion och nätverksbygge. Det finns en amerikansk samverkansforskare Branda Nowell som menar om vill man skapa bästa förutsättningar för samverkan, då är det är en fråga om ledarskap. Vill man dock förändra förutsättningarna för samverkan behöver man ändra synsätten i samhället. Att då kunna erbjuda utbildningar, seminarier och konferenser systematiskt, inkluderande flera perspektiv och under lång tid är otroligt värdefullt. Under året har Norra Västmanlands Samordningsförbund arrangerat 17 olika utbildningstillfällen och sammanlagt 621 personer har deltagit. Det är rekord och en alltmer stigande trend hos många samordningsförbund.

7) Innovativt utvärderingsarbete
Utvärdering av samverkansinsatser är svårt och komplext. Men 2012 har innehållit mycket nyskapande ansatser. Jag vill särskilt lyfta upp NNS arbete med hur samordningsförbunden förhåller sig till utvärdering men också några konkreta exempel av bra rapporter. I Uppsala läns samordningsförbund gjordes en fantastisk studie av Tierpsmodellen tillsammans med bl.a. Ingvar Nilsson. Jag vill även lyfta upp Samordningsförbund RAR Sörmlands innovativa arbete med Payoff kring utvärdering av samverkan, inte rehabiliteringen i sig. Sedan bådar ett begynnande samarbete om utvärdering av integrerad samverkan mellan Samordningsförbunden Botkyrka/Huddinge och Samordningsförbundet Östra Östergötland samt Norra Västmanlands Samordningsförbund också gott. Förutsättningarna för ett spännande 2013 är därmed lagda.

6) SRS/ORS på gång
SRS står för Session Rating Scale och är ett enkelt verktyg för att mäta arbetsallians, kanske den viktigaste faktorn för att lyckas i samverkan vare sig det är mellan medborgare och professionell eller om det är mellan professionella. Fyra frågor om man har känt sig hörd/sedd, pratat om rätt saker, om man gillar arbetssättet och om något saknades i samtalet - enkelt men så viktigt. Kopplat till ORS -Outcome Rating Scale - där individer kan följa hur de närmar sig arbetsmarknaden, får vi verktygen för att visa att det är själva processen framåt som är viktigast, inte målet. Det är med glädje jag har sett att SRS/ORS är på gång på flera ställen i landet under 2012, och att flera verksamheter i länet skapar månadsvisa uppföljningar och diagram. Det är verkligen en stor skillnad när vi kan visa hur individer rör sig framåt med stöd av bra samverkan.

Det var plats 6-10. I dagarna kommer slutsummeringen och därefter har jag förberett en liten överraskning...

Reflektion efter Välfärdskonferensen 2012

 

Igår kom jag hem efter en intensiv tre dagars konferens i Göteborg - Välfärdskonferensen 2012 med underrubriken "Nya behov - Ny välfärd - Genom samverkan". Konferensen var ett led i Samordningsförbundet DELTA Göteborg Hisingens 15 års jubileum och fokuserade lika mycket på den nordiska välfärdsmodellen i stort som samordningsförbunden som plattform och struktur för samverkan. Den nordiska präglingen var välkommen. Det gav nödvändig omvärldsperspektiv. Samverkan är lika svårt för andra länders välfärdsbygge och man söker även intressanta lösningar i Norge, Danmark och Finland som alla gav bra med tid att presentera sina tankar/modeller. Jag tar bl.a. med mig hur både Danmark och Finland har decentraliserat välfärdstjänsterna, d.v.s. att besluten om den enskildes rehabilitering tas så nära individen som möjligt. Jag gillade också Danmarks systematiska fokus på individens delaktighet i välfärdsproduktionen genom en uttalad empowerment strategi.

Danmarksidéen rimmade väl med Gunnar Axéns välkomstord från första dagen då han i samma andetag parade ihop samordningsinsatser med individanpassning. Två ord som börjar alltmer nämnas tillsammans. Det säger sig självt att individanpassade insatser inte kan göras i ett alltför centraliserat system och att samordningsförbunden spelar en viktig roll att balansera det centrala arbetet med det lokala tillsammans med medborgaren. Gunnar, som är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskottet, gav stort utrymme i sitt tal åt sina intryck efter Sala-besöket från i augusti. Han nämnde speciellt hur deltagarna där hade inspirerat honom och hur han hade sett hur hoppet hade tänts i ögonen hos deltagarna. Det borde värma alla välfärdsarbetare och chefer/ansvariga i Västmanland som har varit delaktiga i den integrerade samverkansprocessen där och på andra ställen. Det var en särdeles bra start för konferensen och det är viktigt, tror jag, att våra ledare både visar sitt engagemang (som Gunnar gjorde) och tar åt sig för det samverkansarbete som görs ute i landet.

Integrerad samverkan var ett ämne som jag pratade om på andra dagen av konferensen. Det väckte många frågor, framförallt om hur vi kan rigga uppföljning och utvärdering av den strukturella och insatsspecifika integrationsarbetet. Jag var förvånad att det kom så många på workshopen och det var kul att se att denna idé ägs av alltfler välfärdsentusiaster. På ett annat workshop som jag var på före det nämndes det både från departementet, ISF och från forskningshåll hur kraven på evidens för samordningsförbunds finansierade insatser är orimligt höga när varken arbetsmarknadspolitiska insatser eller ens större delen av den medicinska vården har någon större andel evidens för sina verksamheters insatser. Och där finns det ändå en hel del resurser som satsas för att utveckla just bättre insatser. Det kändes betryggande att dessa krav är orimliga och vi tillsammans ska söka efter mer "good enough" eller "second best" lösningar i utvärderingsdesign. Vi vet ju redan att vi är på rätt väg - det är en bekräftande observation som jag noterade hos i princip alla jag mötte och lyssnade till på konferensen (och det var väldigt många).

Det var dock en eller två som bröt mallen och jag vet inte om jag ska kommentera det. På sista dagen var det en paneldebatt mellan politiker från olika partier och från flera nivåer lokalt, regionalt och nationellt. Jag kände mig faktiskt lite provocerad då jag hörde en regional folkhälsopolitiker säga att hennes mål var att på sikt lägga ned samordningsförbunden. Det var verkligen en antiklimax då vi hade ägnat så mycket energi att tidigare under konferensen verkligen lovprisa samordningsförbunden som idé och balanserande kraft i välfärden med dess möjlighet att garantera gemensamma medel, en effektiv beslutsfunktion med processtöd och en möjliggörande lagstiftning i ryggen. Jag tror inte att hon visste vem hon talade till i publiken men hennes ogenomtänkta hållning visar på var samordningsförbundens största utmaning ligger. Okunskap lik välfärd hanteras bäst när vi kommer samman och pratar om det och sedan gör något. Välfärdsaktörernas gemensamma perspektiv är intressant för de möter dem som behöver den samordnade välfärden som mest och att de, genom den finansiella samordningen, ger dem själva förutsättningarna att anpassa tjänsterna som de tillsammans erbjuder. Detta är en långsiktig färdriktning, precis som integrerad samverkan, som det är lätt att få konsensus kring när alla berörda har genljudat med både behoven hos enskilda medborgare och upplevt hur vårt sektoriserade välfärdssystem faktiskt fungerar.

 

Avslutningsvis vill jag hylla arrangörerna för denna konferens med DELTA Hisingens förbundschef Ola Andersson i spetsen och andra Göteborgare engagerade för samverkan - inte minst Johan Jonsson, folkhälsochef i regionen. Utan Johans pionjärarbete under Socsamtiden hade vi, tror jag, inte kommit så långt som vi har gjort idag i vårt välfärdssamhälle. Och när vi ändå hyllar våra hjältar så kan jag inte låta bli att knyta an till hyllningen av John Williams musik som vi fick vara med om den första kvällen. John Williams musik är verkligen soundtracket till mina uppväxtår och har präglat mig och mitt engagemang för innanförskap och kampen för det goda (som den nörd jag är). Så här fysiskt nära en stormtrooper har jag aldrig varit. Men i Göteborg vimlade det av dem.

 

Nackdelarna med samordnarrollen

I en värld som går mot ökad samordning, mer samverkan och utökat samarbete mellan professioner, myndigheter och medborgare etableras nya mellanliggande roller i samhället. Lotsar, koordinatorer och samordnare samt diverse projektledare är några av de som är mest profilerade. Men hur pass profilerade är de? När vi samordnare i samordningsförbunden samlas som vi ibland gör (som häromdagens otroligt givande regionala nätverksträff i Hedemora) berättar vi ofta om hur vi har det. Rollen är ny och spännande men också en utmaning. Fördelarna med rollen samsas med nackdelarna. Om fördelarna har jag skrivit om förut men nackdelarna, finns det sådana? Ola Andersson, nationellt stöd till samordningsförbunden och mångårig erfaren samverkare från Göteborg, brukar säga, när jag någon gång ibland blir trött, "vi har betalt för att vara tålmodiga". Att påminna sig om det hjälper.

Jag kom över en bra artikel om nackdelarna med att jobba lösningsinriktat av Evan George från BRIEF i London. Med lite anpassning till samordnarrollen ser jag många likheter som bygger vidare på Olas råd om tålamod. Jag hoppas att ni ser att listan är skriven med glimten i ögat, delvis lite skruvat men med en allvarlig underton. Jag älskar mitt jobb och jag har svårt att inte göra avkall på en endaste jobbtimme, även nu sent en fredagskväll. Nackdelarna, som jag tar upp är mycket nära relaterade till fördelarna. Det brukar vara så. Hoppas att ni ler tillsammans med mig. Nackdelarna med samordnarrollen kan summeras som följande:

• Vad parterna pratar om, det är det dom menar. Det går inte att stödja samordning i sådant som parterna inte pratar om. Som samordnare måste vi lyssna hårt och seriöst på det som parterna faktiskt säger att det vill göra tillsammans. Oavsett vad det är. En samordnare kan aldrig inta en position där den menar att det som sägs är felaktigt eller otillräckligt
• När parterna säger att jobbet tillsammans är slut, då är det slut. Det är parterna som bestämmer när samtalet är slut, när mötet är över, eller när insatsen är färdigt. Även om samordnaren gärna vill utforska ännu mer möjligheterna till mer/bättre samverkan i samtalet, i mötet, eller i insatsen. Att acceptera att parterna skulle kunna göra mera men att de för stunden tycker att det just nu är tillräckligt, kräver en hög grad av självdisciplin hos samordnaren
• Samordnaren kan aldrig ta åt sig äran för parternas samverkan. När jobbet går bra är det alltid parterna som förändrat sitt sätt att arbeta som får äran av förändringen. I många andra professioner är det vanligt att det är den heroiska arbetaren som hanterar problem och patologier, som övervinner motstånd och kämpar för att nå egna resultat. Men för samordnaren är det tvärtom. Om samordnaren ställer användbara frågor, ger värdefullt stöd och gör ett bra jobb, då försvinner samordnaren. Parterna kan ibland vara frågande vid slutet av en egen process hur den egentligen har fått stöd för det är det egna arbetet som prisas av andra (även från samordnaren). En viktig färdighet för samordnaren är att arbeta nära parterna och dennes realiteter men ändå ha tillräckligt stort avstånd från det för att göra en skillnad. En sådan färdighet tenderar att vara osynlig. Men den gör samordnaren till ett hantverk
• Det är svårt för samordnaren att vara klyftig. Idéer om hur samverkan kan utvecklas, förnyas och förändras kommer inte ur samordnarens huvud. All samverkan är medskapat, ofta som en följd av ett eller flera samtal, möten och insatser. Samverkanslösningar konstrueras inte kognitivt, som i en mästerplan eller som ett resultat av något snille, utan de konstrueras socialt. Även i de fall när de görs tillsammans med samordnaren. Samordnarens roll i nytänkandet tenderar därmed att ofta underskattas, speciellt då det är parternas förändring som står i fokus 
• Det är svårt för samordnaren att skryta. I många andra branscher och yrkesområden kan man lätt visa upp sin förträfflighet eller imponera på kolleger. Det finns sammanhang som stödjer det. Man kan t.ex. skriva böcker som utgår från en hypotes som man har utvecklat, en hypotes som förklarar klyftigt vad man själv har gjort. Eftersom detta är svårt för samordnaren är det således svårt för samordnaren att göra ett avtryck på andra, förutom i det som verkligen är viktigt som i (med)produktionen av sanslöst goda utfall
• Samordnaren kan inte vara en rådgivare. Enligt lagstiftningen är uppdraget för samordningsförbundet (och då även till samordnaren) att stödja samverkan mellan parterna. Att ge stöd i andra yrken innebär ofta att erbjuda hjälp eller att ge råd. För samordnaren är stödet mer i form av att söka en användbarhet från parternas perspektiv. Genom att ge råd och därmed forcera en utveckling skapas vanligtvis något som kan kännas som ett motstånd. Det är ett slags motstånd som tar sig formen av att försöka få andra att göra det de ännu inte har bestämt sig för att göra. Samordnaren behöver istället försöka vara användbar snarare än en rådgivare, att ständigt vara anpassningsbar och lämna sina egna idéer vid den egna dörren
• Samordnaren följer andras scheman, inte sin egen. Det är inte lätt för samordnaren att planera sin egen kalender. Det som fungerar för andra - schemaläggning, återkommande möten, rutiner - det fungerar inte för en samordnare. Frågor kommer och går, och helst ska parterna lösa problemen utan samordnarens närvaro. För att möten planeras nästan alltid tillsammans med andra och regelbundna möten är ovanliga med parterna, tenderar samordnarens kalender att bli lätt kaotisk. En samordnare behöver kunna hantera detta
• Samordnaren måste hantera ständigt nya relationer. Samordningsarbetet tenderar att bli gränslöst. Det finns alltid nya personer att lära känna, stödja och vara användbar för. Hos parterna finns en mängd viktiga personer att träffa - från den professionelle till chefer/ledare till beslutsfattare. Och inte bara hos parterna, utan även ute i samhället hos medborgarna, media och i arbetsmarknaden. Samordningsarbetet blir därför sällan rutinmässigt
• Samordnaren måste hantera ett obotligt beroende av feedback. Samordnarens arbete blir lätt ångestfylld om parterna är otydliga med hur de ser på samordnarens användbarhet. Utan att veta och känna parternas vilja och engagemang går samordnaren lätt vilse. I början är det viktigt att de stora dragen bekräftas. Desto mer finlir det blir, är det de mindre och de många stunderna i arbetet och i samtalen som behöver bekräftelse. Utan att ordentligt veta parternas bästa förhoppningar från ett möte/samtal/insats med stöd av samordnaren, tror jag, är det vanligaste källan till ångest för samordnaren
• Det går inte att skylla på andra om samverkan inte utvecklas som tänkt. Om samverkan inte går bra, går det inte att ge skuld till någon av parterna genom att anta att något är fel hos dem. Det går inte att säga att någon brister i insikt, att han eller hon är omotiverad eller att de på något annat sätt är otillräckliga. En samordnare kan bara möta avsaknaden av en önskad förändring med att erkänna att hur samordnaren än har försökt att vara användbar så har den misslyckats
• Det går inte heller att ge skuld åt samordnaren när det går dåligt. Överhuvudtaget att undersöka skuld är sällan produktivt. Däremot kan samordnaren underlätta sin egen situation genom att ständigt fråga hur parternas riktning i samordningsarbetet revideras och vara följsam för svaren

Det är inte lätt att ta sin egen medicin. Jag vill inte heller påskina att jag alltid följer mina egna råd. Men jag försöker, och det väl det som är grejen. Eller vad säger ni?

Ledare/n/na vill ha mer samordning

I förra veckan var lyckan hög då DN:s ledare (DN 121003) äntligen visade stor medkänsla för samordningsarbetet och propagerade för mer samordning och mer individanpassning för människor i behov av stöd av flera myndigheter. Det är en otrolig läsning att ta del av. Ledaren i dagstidningen (som är Sveriges största) var inspirerad efter att ha hört en utfrågning anordnad av socialförsäkringsutskottet i riksdagen dagen före. Bland annat återberättade de AF:s generaldirektörs ord om personer som kommer till deras arbetslivsintroduktion har i snitt varit borta elva (11!) år från arbetsmarknaden. Jag ska återge en del av ledartexten för det är så inspirerande att läsa men i texten ryms också en del som behöver belysas mera. Jag kommer också här att vidareförmedla en del från själva utfrågningen i riksdagen - för det är så otroligt. Flera ledare, inte bara DN, framhåller finansiell samordning och den goda grund som den är för att göra mer av det som behövs.

Men först DN (Jag fetskriver det jag gillar mest):

Men vad som är fysiskt, psykiskt och för all del socialt är en väldigt fyrkantig uppdelning. De flesta av oss är inte hundraprocentiga rätvinkliga. Det finns upphöjningar, nedsänkningar och skavanker lite varstans.

För dem som är extra kringelskrokiga i sina konturer riskerar denna fiktiva uppdelning att stjälpa mer än att hjälpa. Istället för att få hjälp med det man skulle behöva, får man den hjälp som myndigheten man för tillfället har anvisats kan erbjuda.

Det finns egentligen två val. Antingen ger vi upp och säger att en stor grupp människor är dömda till livslångt utanförskap. Eller så vänder vi på frågan och låter myndigheterna anpassa sig efter människorna i stället för tvärtom.

Det finns en klar poäng med att permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak. Exakt hur det ska gå till rent organisatoriskt måste först utredas på längden och tvären. Men det är åt mer, inte mindre, samordning och samarbete vi måste gå. Det är åt mer, inte mindre, harmoniserade ersättningsnivåer i de olika trygghetssystemen. Det är åt mer, inte mindre, individanpassad hjälp.

Det är den enda vägen framåt.

Vaddå "permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak"? Om man menar finansiell samordning så är det inte ett försök; det är redan permanentat. Se lagen om finansiell samordning (2003:1210). Eller menar man SKL:s önskan om "En gemensam ingång"? Vad jag vet pågår inga försök. Däremot har flera samordningsförbund stöttat samlokalisering och ett närmare samarbete mellan myndigheterna har utvecklats överallt där det finns samorndingsförbund.

Så jag gick till källan och har kollat mig igenom utfrågningen. Den finns på riksdagens hemsida i videoformat. I anförandet från SKL:s Leif Klingensjö nämns inte den finansiella samordningen men däremot säger han:

...måste samordna insatser vad gäller de långvariga med besvär inom A-kassa, inom sjukförsäkringen och inom det ekonomiska biståndet. Det är där vi har den stora utmaningen både för enskilda och för kostnaderna.

Han nämner vidare att en ny samordning behövs och hänvisar till goda erfarenheter från ett projekt mellan Malmö stad, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och hälso- och sjukvården i Malmö som heter SAMS. Jag googlade på SAMS och Malmö och fann en ganska gammal powerpointfil om ett projekt för nollklassade sjukskrivna. Annars svårt att veta vad det är han syftar på men det är inte svårt att anta att SKL framhärdar sin idé om "En gemensam ingång".

Dan Eliasson, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger i sitt anförande följande:

Det kanske allra viktigaste med rehabiliteringskedjan tycker jag är, visserligen att det finns fasta tidsgränser men rehabiliteringskedjan kräver att alla parter kring den som är sjukskriven sluter upp och samverkar för att underlätta individens återgång till arbete... Detta är otroligt viktigt... Rehabiliteringskedjan har aktiverat partnerskapen på ett annat sätt än tidigare. Det är min bedömning.

Dan Eliasson pratar vidare om hur stolt han är över Försäkringskassans arbete på området och nämner bl.a. hur nya samarbetsformer utvecklas mellan Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården. Han nämner varken kommunen (och behovet av social rehabilitering som jag av erfarenhet vet är stor hos individer med många års utanförskap) eller samordningsförbunden. Det gör han dock i utfrågningen efter anförandena. Då säger han följande om varför sjuktalen har sjunkit de senare åren (igen jag fetmarkerar det jag gillar extra):

[attitydpåverkande program har haft betydelse] ... men också aktiviseringen av berörda myndigheter. Det är helt klart att samarbetet mellan berörda parter ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för sju-åtta år sedan, kanske bara tre-fyra år sedan. Vi har betydligt mycket mer, högre grad av samverkan mellan AF, hälso- och sjukvård, kommuner och vi än vad vi har haft tidigare. Och det är kanske, herr ordförande, en fråga som underskattas när vi pratar om rehabiliteringskedjan. Vi pratar ofta om tidsramarna, tidsramarna i försäkringen. Jag skulle vilja att vi ännu mer fokuserade på vad vi gör tillsammans för att hjälpa människor till egen försörjning och återgång i arbete. Jag tycker den stora kraften ligger i att vi utvecklar vår gemensamma samhällskompetens kring den enskilde.

Längre fram i utfrågningen får Leif Klingensjö svara om samordningen. Han säger att lösningen är inte att föra över individer från en myndighet till en annan, istället:

...måste [myndigheterna] göra rehabilitering gemensamt. Vi tror att det finns mycket att lära av den finansiella samordningen där man har hälso- och sjukvården med på ett sätt som man kanske inte alltid har i det vanliga... Inom den finansiella samordningen finns det [samarbetet?]. Vi vill utveckla den. Vi tror det måste bli stabilt i riket. Nu finns den på vissa håll, i olika grad. Det finns mycket att lära där. Det är den väg vi tror på. Åt det hållet vi tror, vi måste göra det gemensamt.

Och så kommer Dan Eliasson, som säger till slut angående en fråga om de aktiva insatser som finns för målgruppen med långvarig sjukskrivning. Han nämner insatser på flera håll men säger också tydligt och stolt:

Vi har mängder av insatser genom samordningsförbund.

Är det bara jag men det verkar som att den dag de högsta ledarna börjar prata aktivt och publikt om finansiell samordning och om samordningsförbunden då har någon sorts gräns överskridits. I positiv bemärkelse inte bara för förbunden själva, men allra mest för de mest i behov av samhällets gemensamma stöd. Nu kom flera bra saker på en gång: Samordningen i media, på en av de bästa ledarplatserna. Samordning i Riksdagen i utfrågningen. Samordning uttalad hos statens främsta företrädare på chefsnivå. Samordning - ännu ett steg framåt eller som DN skriver - ingen väg tillbaka.

PS. En sista reflektion efter ha sett utfrågningen i Riksdagen. Många myndigheter och experter på plats men ingen från samordningsförbunden själva. Kanske vore det på sin plats nästa gång?

Frågor och svar om budgetproppen

Från: "Jonas Wells" jonas.wells@fagersta.se

Till: Gunnar Axén/LED/M/Riksdagen@Riksdagen

Datum: 2012-09-21 11:29
Ärende: Frågor om budgetprop

Hej Gunnar,

Jag har nyss tagit del av budgetpropositionen och undrar om jag kan ställa några frågor till dig om hur regeringen och riksdagens har resonerat angående finansiell samordning (framförallt genom samordningsförbunden). Jag tror att det finns ett stort intresse ute i landet, både från samordningsförbunden själva och från samordningsförbundens medlemmar att veta mera. Jag tror också den ökande skaran av medborgare som har varit med i samordnade insatser undrar. Jag hoppas att du kan tillmötesgå detta upplevda intresse.

1) Först en allmän fråga, vilka är dina bästa förhoppningar för finansiell samordning genom samordningsförbunden?

2) Vad är det du hoppas se hända hos samordningsförbunden som kan öka möjligheterna för fortsatta och ökade satsningar från regeringens sida på finansiell samordning genom samordningsförbunden?

3) En specifik fråga. Antalet kommuner som ingår i något samordningsförbund har under de senaste åren stadigt ökat och är nu 220 kommuner till antalet. Under 2012 planeras även det sista länet ansluta sig till ett samordningsförbund (Gävleborg, oklart för mig hur många kommuner). Denna utveckling underifrån har under flera år inneburit en "gasa och bromsa" effekt i utvecklingen för finansiell samordning genom samordningsförbunden, då äldre förbund har fått stå tillbaka för att främja nya. Detta är rätt och riktigt tycker jag i stort men det är ett problem när de gamla under så många år har, som en effekt, fått gå bakåt i sin finansiella satsning samtidigt som engagemanget ökar lokalt. Finansiell samordning är ett långsiktigt arbete. I er budgetproposition planeras finansiell samordning genom samordningsförbund ligga på samma nivå som 2012 ända fram till 2016. Hur tänker ni kring nivån 280 miljoner kr som ni föreslår i budgetpropositionen?

4) I budgetpropositionen nämns en satsning på 30 miljoner kr under 2013-2015 på "Åtgärder för en effektiv sjukskrivning" där syftet är att öka kunskapen om effektiva arbetsmetoder för att stödja personer som står långt från arbetsmarknaden. Det nämns särskilt insatser till unga med aktivitetsersättning och det nämns metoden Supported Employment. Denna omnämnda grupp är en heterogen grupp som allmänt har behov av samordnad rehabilitering från flera aktörer i samhället. Är detta medel som samordningsförbunden kan ansöka om?

Stort tack Gunnar. Hoppas att du kan hjälpa mig och andra att få tydliga besked på området.

Med allra bästa hälsningar,

Jonas Wells

Samordnare

Norra Västmanlands Samordningsförbund

************************************************

Från: "Gunnar Axén" gunnar.axen@riksdagen.se

Till: "Jonas Wells" jonas.wells@fagersta.se, "Pernilla Tollin" pernilla.tollin@riksdagen.se

Datum: 2012-09-22 17:55

Ärende: Ang. Frågor om budgetprop

Hej Jonas och tack för ett mycket givande besök häromsistens!
 

Min arbetsbelastning är hög just nu och därför skickar jag detta med kopia till Pernilla som återkommer med svar på dina frågor.

Vänliga hälsningar

Gunnar

Gunnar Axén

Riksdagsledamot

Ordförande i Socialförsäkringsutskottet

Ordförande i Parlamentariska Socialförsäkringsutredningen

 

************************************************

 

Från: "Pernilla Tollin" pernilla.tollin@riksdagen.se

Till: "Jonas Wells" jonas.wells@fagersta.se, "Gunnar Axén" gunnar.axen@riksdagen.se

Datum: 2012-09-25 12:24

Ärende: Ang. Ang. Frågor om budgetprop

 

Hej Jonas!


Tack för senast! Besöket hos er är det som gjorde störst intryck på mig under vår resa.

 

Departementet har inte formulerat regleringsbreven ännu så jag vet inte i nuläget om det blir några särskilda uppdrag som berör samordningsförbunden. Generellt är vår förhoppning att samordningsförbundens verksamhet ska bidra till att personer med extra stort behov av stöd (i synnerhet unga) ska få hjälp att kunna försörja sig själva och få en ökad livskvalitet. Jag har stött på ett stort antal rehabiliteringsprojekt under årens lopp och tror det är svårt att hitta ett enhetligt framgångsrecept. Ibland lyckas det helt enkelt väldigt bra och det verkar bero på en kombination av rätt personal och idéer. En framgångsfaktor tror jag dock är att vi är noga med att utvärdera all FINSAM-verksamhet och där tror jag att kvalitén på utvärderingarna måste förbättras.

När det gäller projektmedlen för supported employment så är det inte klart exakt hur det kommer att se ut. Regeringen ska att återkomma med detta.

　

När det gäller medlen avsatta till samordningsförbunden så har regeringen beslutat att föreslå 280 mkr för 2013, resterande år är vad man i nuläget beräknar att avsätta. Riksdagen beslutar bara om medel för ett år i taget.

 

Något tydligare besked än detta kan jag tyvärr inte ge.


Med vänliga hälsningar

 

Pernilla Tollin

Politisk handläggare

Socialförsäkringsutskottet

Nya moderaterna

Riksdagskansliet


************************************************

Intressanta svar på rätt kniviga frågor (om jag får säga det själv). I övrigt vill jag, för tillfället, inte kommentera mer de besked som ges. Vad säger ni? Hur förstår ni det som skrivs? Kommentera gärna i kommentarsrutan. Har ni problem med tekniken i "Blogger" så kan ni maila mig så publicerar jag det åt er (om ni så önskar). Mailadressen kan ni redan. Det går också bra att lämna (och läsa) kommentarer på Norra Västmanlands Samordningsförbunds Facebook sida om ni föredrar den möjligheten. Där har redan samlats flera intressanta kommentarer...

Kommentar till regeringens satsning på unga med aktivitetsersättning

Igår lanserade statsråden Ulf Kristersson, Hillevi Engström och Maria Larsson en 568 miljoner kronors satsning på unga med aktivitetsersättning. Det är mer än vad som totalt tillfaller den finansiella samordningen, så det är en rätt stor satsning på området. Syftet är att bredda och förstärka samhällets tjänsteutbud för gruppen som framförallt har psykisk ohälsa och där det finns en förhoppning att arbetsförmåga kan växa. Jag har nyss tittat på filmen på regeringens hemsida där Ulf Kristersson presenterar förslagen.

http://www.regeringen.se/sb/d/16435/a/199067

Denna grupp som Ulf Kristersson pratar om är heterogen, det förstår statsrådet. Det är också en grupp som samordningsförbundens parter, kommun, FK, AF och landsting oroar sig om och som de nyttjar de gemensamma medlen i den finansiella samordningen för.

Av Ulf Kristerssons framställning slås jag av att ordet "behov" inte nämns. Vad behöver unga med psykiska funktionshinder? Sedan många år har samordningsförbunden, bland annat i den där jag arbetar, mer och mer ställt frågan - vad behöver individen. Från början ställdes frågan om vilka "målgrupper" som behövde stöd, till att designa insatser som myndigheterna trodde "gruppen" behövde. Förbunden har kanaliserat detta i olika typer av projekt, riktade till vissa målgrupper, med vissa specifika metoder, alla med vissa givna ramar (i tid, i omfång, i plats, vem som får remittera etc etc). Flera förbund rör sig ifrån detta sätt att tänka. Ulf Kristersson är tyvärr kvar där även om jag ser en viss förskjutning i tanke. Låt mig förklara.

Det som är bra med Ulfs Kristerssons förslag är att han inser att det krävs många insatser samtidigt, insatser som levereras i olika system. Han pratar om förstärkning inom social försäkringen (Försäkringskassan) med bättre arbetsförmågebedömningar och ändrat regelverk (vilande aktivitetsersättning) som kan underlätta för en del. Han pratar om förstärkning av SIUS, ett program inom Arbetsförmedlingen som riktar sig till unga med psykisk funktionsnedsättning. Han pratar om vikten av bättre medicinska underlag i övergången från särgymnasiet till aktivitetsersättning p.g.a. nedsatt arbetsförmåga (hälso- och sjukvården) och till sist pratar han om kommunens ansvarsområde inom daglig sysselsättning och supported employment (det sistnämnda pratar han i termer av projektmedel). Pluralismen går inte att hejda. Han vill stärka SYO-konsulterna i skolan också. Problemet är att han fixeras, med de allra bästa intentionerna, på utbudssidan i offentlig sektor och han gör det på ett sektoriserat sätt. Mer sektorisering till en grupp superkänslig för just sektorisering.

Jag brukar säga att problemet i vårt samhälle, runt bl.a. dessa grupper, är inte i första hand resursutbudet - det är i samordningen det brister. Samordningsbristerna syns i hur samhället dubbelarbetar, gör sig osammanhängande för både individer och tjänstemän och låter bli att göra sådant de inte har ansvar för (men som de vet behövs). Att möta en grupp som unga med aktivitetsersättning innebär att hantera en mängd av variation när det gäller behov. Alla dessa människor befinner sig på olika ställen med olika omedelbara behov, med olika förutsättningar att ta ett steg. De kanske, av en mängd välmotiverade anledningar, inte är beredda att ta ett steg, som andra tror att de bör ta. Att möta variation kräver att samhället erbjuder variation och individen får tid och plats att jobba fram vad just han/hon är beredd att göra just nu - vare sig det handlar om social rehabilitering, medicinsk rehabilitering och/eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Ofta är det flera saker samtidigt som behövs i en kombination som är högst individuell.

Den finansiella samordningen har möjlighet att möta detta behov. Och den finansiella samordningen fungerar otroligt bra. I Norra Västmanland pratar vi aktivt om integrerad samverkan och om samordningsteamens verksamhetsidé där individer kan med egen kraft vara med och designa insatser som de behöver just nu. Och snabbt och flexibelt är samhället där och ställer upp med sina resurser. Detta leder till otroliga resultat på mycket kort tid. Merkostnaderna för detta arrangemang tar samordningsförbundet. Det hade inte skett utan den sinnrika idén med att samla medel från alla på förhand och tillsammans stödja nya sätt att tänka (inte stuprörstänkande) och stödja samordnade sätt att erbjuda tjänster. Många förbund, om inte alla, har liknande berättelser.

Ulf Kristerssons idéer är ändå lovvärda. De kommer att öka fokuset ännu mer på denna grupp. Trots detta saknas den viktigaste pusselbiten i hans förslag - samordningsstödet. Jag hade önskat mig se mer av detta. För det är just det som behövs.

Gunnar Axén med följe besökte Samordningsteam Sala

Igår kom alla moderata riksdagsledamöterna från socialförsäkringsutskottet till Samordningsteam Sala för ett nästan två timmars långt möte om verksamheten, samtal med ett par deltagare och om framtiden för samordnad verksamhet. Särskilt samtalen med två av deltagarna gjorde stort intryck.   

- Det var ett mycket intressant besök. Extra roligt var det att höra två av deltagarnas egna berättelser som visar att rätt insatser ger resultat säger Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet.

Deltagarna berättade modigt om deras långa utanförskap, om hur de har kämpat länge med psykisk ohälsa och att stå långt från arbetsmarknaden. Kontrasten var stor när de berättade att de efter nio resp fyra månader i teamet ser på sig själva med helt nya ögon, hur de ser på framtiden med tillförsikt och med nyvunnet självförtroende. Den ena av deltagarna började i veckan på folkhögskola, den andra börjar inom kort en praktik på en butik - för båda var detta otänkbart bara för några månader sedan.

Riksdagsledamöterna tillsammans med Anette
och Sara-Stina. Gunnar är tvåa från höger, bakre raden

Riksdags-ledamöterna imponerades stort av berättelserna och undrade hur deltagarna förändrade sina liv. Samordnings-team Salas verksamhet har inneburit en klar skillnad för deltagarna. Den myndighetsgemensamma verksamheten där Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Sala kommun och Landstinget Västmanland alla kommer samman för att driva och utveckla ett samordnat stöd där deltagarnas individuella behov sätts i centrum. Anette Hägglund, Claes Pettersson och Sara-Stina Klingberg från teamet berättade om deras arbetssätt, hur deltagarna är med och formar verksamheten och hur de så konsekvent överlämnar "bollen" till deltagarna samt ger stöd på en mängd olika sätt.

Alla av deltagarna har en komplex situation, med flera olika myndighetskontakter, som alla gör olika saker. Teamet svarar både mot myndigheterna och deras planering och för den individuella coachningen mot arbetslivet. Riksdagmöterna hade gott om tid att fördjupa sig i teamets filosofi och hur aktiviteterna skapas och utvecklas.

- Samordningsteam Sala hjälper människor att bryta utanförskap och få nya chanser i sina liv, säger Gunnar.

 

Vi hade även tid att prata om integrerad samverkan och de strukturella förutsättningar för att trygga Samordningsteam Salas verksamhet. Det mogna ledarskapets roll, både politiskt och hos tjänstemännen lokalt och regionalt spelar stor roll för utvecklingen av denna typ av verksamhet. Gunnar Axén och riksdagledamöterna tog med sig vad de kan göra för att stödja processen.

-Vi kommer fortsätta att prioritera aktiva insatser och samordningsverksamhet för att fler ska få möjlighet att komma åter till en gemenskap som utbildning eller jobb.

 

Jag vill avsluta detta inlägg med ett längre citat från Gunnar, ett citat som genomsyras av ett engagemang och avslutas med ett löfte.

...men vi får göra vad vi kan och ni får göra vad ni kan för att visa att det faktiskt ger resultat. För det vi behöver ha med oss när vi inte vetenskapligt kan belägga att detta fungerar med kontrollgrupper och så, så måste vi kunna berätta om de fall vi ser, när det fungerar, om vilka förändringar det skapar i människors liv och framtid. Och då måste vi hitta dom argumenten. Men att vi fick det som ett anslag på statsbudgeten och man får då ett visst tre års perspektiv på det hela, visar ändå att vi rör oss framåt och vi är övertygad om att det är en viktig verksamhet. Vi får kämpa vidare och helst borde vi få budgeten lite tidigare än när riksdagen fattar beslut...

Men ni har allt vårt stöd och förtroende med det ni arbetar med. Vi gör vad vi kan, vi lovar. Ett jättestort tack att vi fick komma hit idag och inte minst [de namngivna deltagarna]. Det var verkligen värdefullt.

De som var där var de moderata riksdagsledamöterna i socialförsäkringsutskottet:

Gunnar Axén

Mikael Cederbratt
Lars-Arne Staxäng
Saila Quicklund
Gunilla Nordgren
Eva Lohman

Favoritcitat om utvärdering, evidens och samordning - Ham & Curry

Jag tänkte med dagens inlägg börja en ny serie, om något som engagerar mig mycket och något som det behöver pratas mer öppet om. Och det är något som vi alla berörda faktiskt ägnar mycket tid åt. Nämligen utvärdering, evidens och samordnade insatser. Det är många som undrar och tänker på samordnade insatser i det svenska välfärdssamhället. Det är långt ifrån bara jag. Tankar som "hur länge måste jag vänta för att få hjälp", "är det verkligen värt att vara med i ännu en insats", "vågar jag lita på att denna insats kan ge resultat", "tror alla andra på detta så hårt som jag", "ska vi satsa ännu mer på något som kanske vi själva inte ser någon snabb vinning i" eller "ja, då har jag ramlat mellan stolarna igen".

Tvivlet ger näring åt våra fantasier. Och då är det alltid en röst som undrar, "men vad kan jag vara någorlunda säker på". Och då samtalar vi ofta med någon, med en bok eller så söker vi information. Vi kanske vänder oss till någon vi hoppas kan hjälpa oss bli lite säkrare. En forskare, en erfaren tjänsteman, en ärrad politiker, en medborgare som har varit med om en annorlunda insats.

Jag har länge försökt fånga bra saker som inspirerar och denna serie om utvärdering, evidens och samordnade insatser tänkte jag dela med mig av några favoriter. Vi får se hur länge serien håller på. Det är som med samordningen, man vet inte alltid var det slutar. Det är kanske själva resan som är grejen.

Chris Ham

Det första citatet är ett gemensamt citat från två forskare i England vid The King's Fund, Natasha Curry och Chris Ham. The King's Fund är en oberoende utvärderingsorganisation som har funnits sedan 1897 och har sedan 1948 ägnat sig studier och analyser av hälso- och sjukvårdspolitiken. Det går lätt att spendera mycket tid på deras hemsida, men jag rekommenderar det stort. Chris Ham är huvudansvarig, Chief Executive, på The King's Fund sedan 2010, professor i Health Policy och Management sedan 1992. Har jobbat för det brittiska hälsodepartementet med hälsostrategier, varit rådgivare för WHO och skrivet ett tjugotal böcker. De senaste åren har han skrivit nästan uteslutande om "integrated care", ett internationellt begrepp som fångar behovet att pröva tvärsektoriella lösningar som går förbi det kortsiktiga och som strävar för en tätare samverkan mellan organisationer till stöd för individers rehabilitering. "Integrated care" är en stor inspriationskälla för mina egna funderingar kring det framväxande begreppet integrerad samverkan.

Natasha Curry

Natasha Curry arbetar idag på Nuffield Trust och hon är Senior Research Fellow i Health Policy. Hon forskar också om "integrated care" som Chris Ham. Hon är en ledande expert i området, gör jämförelser om integreringsarbetet mellan olika länder och utvecklar underbart nya perspektiv på ämnet. Nuffield Trust är precis så bra som The King's Fund är. Också en oberoende forskningsinstitut med en egen kritisk röst som utvärderare av hälso- och sjukvårdspolitik, och sökare efter evidens.

I en skrift Clinical and service integration: The Route to Improved Outcomes, publicerad av The King's Fund 2010, samlar Curry och Ham den samlade evidensen för en tydlig rekommendation att fortsätta den inslagna vägen mot mer samordning. De skriver om utvärdering, evidens och samordning (här i termen integration - d.v.s. integrering av tjänster runt individer med komplexa behov) så här (först i originaltext, därefter min översättning) på sidorna 7-8:

”There are a multitude of difficulties associated with measuring the impact of efforts to achieve closer integration. First, the aims of integration may be manifold, so the criteria against which success is measured vary widely. Second, even where intentions are clear and consistent, the target populations, size of intervention group and context may be different and difficult to compare. Third, some of the intended outcomes of integration are not easily measurable. For these reasons, assessing the impact of integration remains a significant challenge even if there are promising signs that integration can have positive effects and the evidence base is ‘good enough to be both intriguing and frustrating’.”

"Det finns en mångfald av svårigheter associerade med att mäta genomslaget av försöken att nå närmare integrering. För det första kan målen med integreringen vara många och skiftande, så kriterierna som framgång ska mätas mot kan variera väldigt. För det andra, även där intentionerna är tydliga och konsekventa över tid, kan målgrupper, storleken av gruppen för interventionen, och sammanhang vara olika och svåra att sinsemellan jämföra. För det tredje är vissa av de sökta utfall av integreringsarbetet inte så enkelt att det går att mäta. För dessa orsaker, kvarstår utvärderingen av effekterna av integreringen som en betydlig utmaning även om det finns lovande tecken som visar att integrering kan ha positiva effekter och evidensbasen är 'tillräcklig bra för att vara både djupt intressant och frustrerande'."

Citatet är fantastiskt för den samlar så mycket av det så många av oss helst inte vill se. Utvärdering av något så svårt som samordningsinsatser är ju oerhört förbryllande och så fruktansvärt komplext. Det är ju i realiteten så otroligt svårt. Men på deras underbart engelska sätt, med stor och rörande understatement, fångar Curry och Ham hoppet trots hindren. Värdet i sökandet så nästan i trots mot väderkvarnarna. Evidensbasen är trots allt tillräcklig för att gå vidare.

Och så är serien startad. Jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Ta gärna del av originalskriften Clinical and service integration: The Route to Improved Outcomes genom att klicka på länken.

Vårdcoacher - en fortsatt samordningssuccé

Det är svårt att hålla fingrarna från tangenterna när man nås av goda nyheter. I gårdagens DN var det en liten notis men med den bästa nyheten - Succé för vårdcoacherna (se bredvid). Ni som följer bloggen vet att jag imponerades stort av en satsning i Stockholms Läns Landsting vars resultat efter endast ett år var över allas förväntningar. Nu fortsätter succén. Den senaste utvärdering av vårdcoacher gäller en viss patientgrupp, hjärtsviktspatienterna. 757 personer har fått stöd av vårdcoacher under minst tre månader och minskat sitt behov av slutenvård med 21 procent. Dessa vårddygn, som kan användas till andra patienter, kostar cirka 100 000 kronor per patient och år. Landstingsrådet Filippa Reinfeldt säger,

- Det är glädjande att vi lyckas förebygga vård för den här gruppen ofta sköra patienter. En akut inläggning är ofta påfrestande för både patient och närstående.

En snabb sökning på nätet visar att det finns mer goda nyheter i denna story. Stockholms läns landsting bygger ut vårdcoachprogrammet - från 22 vårdcoacher till 30. I höst erbjuds också hjälpen på fler språk och utvidgas till psykiatrin. Likaså går idén på export med förestående start i Östergötland och i lite mindre omfattning i Örebro.

Det finns också en bra film om idén genom denna länk.
http://player.qbrick.com/player.aspx?mid=845D743E

Landstinget ser detta som en del i en s.k. aktiv vårdstyrning, att aktivt identifiera de patienter som löper störst risk. De betonar att det är ett komplement till befintlig hälso- och sjukvård. Nytt för mig är att 35 % av patientgruppen som de hittills har nått är under 65 år. Annars är problemen och lösningen något jag känner mycket väl igen. I sektoriseringens värld är samordningsstöd självklart. Jag gillar ansatsen att anpassa stödet efter individens behov och situation.

En presentation över det framgångsrika arbetssättet gjordes nyligen under Almedalsveckan. Filippa Reinfeldt gav ytterligare ett bra citat som vi samordningsentusiatser kan hålla med om:

– Det här är ett modernt sätt att möta morgondagens sjukvårdsbehov. Många känner frustration över hur vårdkedjan fungerar och över hur svårt det kan vara i övergången mellan kommunal omsorg och landstingsdriven sjukvård. De patienter som riskerar att falla mellan stolarna är de svårast sjuka och vårdcoacherna är ett sätt att råda bot på det.

Som sagt tidigare, det är inte bara landstinget med sina interna stuprör som tjänar på detta. Förutom patient och anhöriga är jag mycket säker på att även kommun, försäkringskassa och arbetsförmedlingen tjänar bra på detta innovativa arbete.

En avslutande reflektion: Landstinget i Stockholm ser detta som ett bra sätt att minska underskottet i budgeten, något de flesta landsting brottas med, även den i Västmanland. Det handlar om att hushålla med resurserna på bättre, mer anpassade sätt, i förhållande till befolkningens behov. Om satsningen och synsättet är så fruktbart (det talas om väldigt många miljoner kr i besparingar), hur kan vi fatta beslut och kasta pengar i sjön när vi inte samordnar. När hade vi råd att ha så mycket pengar att slösa bort?

 Nu åter till hängmattan. Hoppas ni har det gott i sommarsolen!

Integrerad samverkan: Status inför hösten

En av Samordningsbloggens syften är att försöka sätta ord på sådant som ännu inte är färdigt, på framväxande ting och på det som bubblar under ytan. Sedan förra året pågår en sådan process kring det framväxande begreppet "integrerad samverkan". Inför hösten (och som ett tal inför stundande sommarsemester) vill jag göra en avstämning om läget.

Integrerad samverkan: Definitioner

Det som började som en lång lokal förprocess med intressanta nya tankar i hur samverkan kan manifestera sig har börjat visa som konturer till en sorts definition. Ett utforskande arbete har gjorts kollektivt med kolleger från flera samordningsförbund (främst i Östra mellansverige) men kanske mest avgörande lokalt med handläggare, professionella, chefer och politiker i Norra Västmanland. I otaliga möten och sammanhang som seminarier, processdagar, i utvärderingsarbete, informationsarbete, planeringsdagar och styrgruppsmöten har vi tillsammans från olika myndigheter fått tid att reflektera om dess innehåll utifrån konkreta händelser/berättelser som på olika sätt visar en förändring som sker i det lokala välfärdsarbetet. Begreppet har visat sig möjliggöra en fördjupad förståelse av utvecklingen. Under det senaste månaderna har vi även försökt få in lite omvärldskunskap - för vi kan inte vara ensamma om att ha fördjupad samverkan. Vi har nyttjat och byggt på Christians Ståhls bild med ringarna, vi har bjudit in och deltagit vid seminarier med Sörmland och Motala/Vadstenas samordningsförbund och deras professionella och chefer. Vi har även under våren processat material från England, U.S.A. och andra länder där ett närliggande begrepp, "integrated care", ger inspiration och referenspunkter, både politiskt och forskningsmässigt.

Under våren har jag försökt samla det som växer fram i en sorts definition. Jag pratar om integrerad samverkan i många sammanhang. Jag har sett observerat och reflekterad över vad som verkar fungera i dialogen med andra, och även om det är svårt, så har jag försökt mig på en definition. Först har jag försökt att lokalisera det som förenar mångas olika bilder om vad integrerad samverkan kan vara. Detta verkar vara generellt gångbart:

• Integrerad samverkan betyder olika saker beroende på vilket perspektiv olika personer kan ha
• Integrerad samverkan kan ge en bild av ett fördjupat tillstånd av lokal samverkan
• Det är bäst förstådd som en samordningsstrategi, som en skillnad till strategier som bygger på överdrivet projektande eller orealistiska implementeringstankar
• Det bygger på ett annat tänkande, i brist på annat tror jag att det bygger på en bredare syn på välfärden, ett system- eller helhetstänkande
• Kanske mest distinkt - individens behov av välfärdstjänster står i centrum för organiseringen. Den brittiske forskaren Shaw skriver: "Att förverkliga integrerad rehabilitering kräver att alla involverade med planering och leverans av tjänster sätter patientens perspektiv som den organiserande principen för leverans av tjänster"

Jag tror vidare att integrerad samverkan innebär ett sökande. Det är ett steg mot någonting nytt, som utvecklar sig allt eftersom. Integrerad samverkan är ett namn för den riktning sökandet tar. Vi vet inte exakt hur det ser ut när vi har kommit dit men vi kanske känner igen den emellanåt och förhoppningsvis allt oftare. Jag har försökt skriva ned detta önsketillstånd:

Integrerad samverkan kan ses framgångsrik när det bidrar till bättre upplevelser av rehabilitering; förbättrade utfall av rehabilitering; tjänster levererade mer kostnadseffektivt över tid, i jämförelse med tidigare arrangemang och/eller andra samordningsstrategier.

Integrerad samverkan kommer till stånd när lokal samverkanskultur och etablerade lokala strukturer och myndigheter tillsammans ger direkta, stabila och långsiktigt tryggade fördelar för myndighetsgemensamma serviceanvändare, särskilt de med komplexa och/eller oförutsägbara behov.

Denna definition kan fungera som en utgångspunkt inför höstens arbete. Jag vill bjuda in alla som vill att utveckla tankarna vidare.

Integrerad samverkan: Nätverk
I slutet av maj genomfördes ett seminarium till följd av ett relativt stort intresse från flera samordningsförbund (styrelseledamöter/tjänstemän) och lokala myndighetsföreträdare för integrerad samverkan. Närvarande var, förutom mitt eget förbund, förbund från Huddinge, Botkyrka, Östra Östergötland, Örebro, Sydnärke. Fler har visat stort intresse: Sörmland, andra förbund i Östergötland och Örebro län, Trelleborg - ja listan börjar bli ganska lång nu. Seminariet var lyckat - flera förbund tänker i samma riktning. Det finns en projekttrötthet, en insikt att det är möjligt att utveckla samverkan ett steg vidare med mer långsiktigt tänkande med stöd av samordningsförbundets unika struktur och finansieringsmöjlighet. Det är också intressant att förbunden som rör sig i denna riktning ser en hel del fördelar, nya möjligheter som kommer fram kan ge större sannolikhet till ännu bättre utfall och upplevelser av rehabilitering. Man kan bland mycket annat ta tag i sådant som annars är svårt, och skapa lugn i det som annars lätt kan vara stormigt. Det är en spännande tid vi lever i och intresset är så stort för detta tänkande att vi ska träffas igen i höst i Örebro. Ett nytt nätverk har bildats.

Integrerad samverkan: Presentationer
Jag har jobbat med att ta fram skriftligt material om integrerad samverkan sedan i höstas, först i seminarieform, i dialog och möten med myndighetsföreträdare, med min styrelse och utvecklingsgrupp. Men det är klart att det är inte tillräckligt. Jag har jobbat fram ett presentationsmaterial och skapat en hemsida åt integrerad samverkan. Alla diskussioner behöver ha en plattform, några utgångspunkter. Hemsidan finns i denna länk och på sidan finns en ganska omfattande presentationsfil med mera om definitioner, om goda exempel och om forskningsläget samt en massa andra länkar/material. I höst kommer ytterligare presentationer - jag ska prata om integrerad samverkan vid en konferens i Oxford, vid en nordisk välfärdskonferens i Göteborg och eventuellt vid ett seminarium arrangerad av det Nationella Rådet i Stockholm. Kanske vi ses där? Jag har lovat mig själv att skriva en artikel om integrerad samverkan som ytterligare kan förtydliga min bild av det framväxande begreppet. Det kommer mer via bloggen så klart. Jag vill dock vara väldigt noga att detta är inte "mitt" begrepp. Jag vill verkligen bjuda in fler i arbetet, diskussionerna - därför trycker jag hårt på att begreppet är "framväxande", och signalerar "en riktning". Jag är också noga med att det växer fram lokalt och att det inte finns en manual eller manuskript på hur man gör det i praktiken. Jag tror det är bäst om man lokalt jobbar fram det som utmärker det lokala samverkansarbetet som resonerar med det man uppfattar är intressant med sin bild av vad integrerad samverkan kan vara. Jag är således jätteglad att tjänstemän från Sörmland, Motala/Vadstena och nu även Trelleborg (det är fler än dessa...) som jag har samarbetet mycket i definitionsarbetet kan ha olika bilder om vad det är och att vi också kan vara entusiastiska åt att begreppet är användbart för oss var för sig och ihop.

Ha det så gott i sommarsolen. Jag ska göra allt jag kan att hålla mig borta från tangenterna från och med imorgon men i augusti är jag tillbaks. Tack för att ni läser denna blogg!

Lösningsfokuserade ledtrådar 2012

För andra året i rad genomförde de tre samordningsförbunden i Västmanland tillsammans med företaget SolutionClues den uppskattade konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar". Hela 224 personer deltog på någon eller båda av konferensdagarna de 24-25 april. Konferensen och dess tema är ett uttryck för både den relativa starka förankringen för lösningsfokuserat arbetssätt som finns i regionen men också för den samverkan som finns mellan de offentliga institutionerna i Västmanland. Man skulle kunna säga att Västmanland är lite "nördiga" när det gäller lösningsfokus. Flera organisationer jobbar på djupet med metoden och förhållningssättet. Det finns också ett djup på bredden med flera gemensamma utbildningar och annan utvecklingsverksamhet med stor lösningsfokuserad fokusering. Lösningsfokus präglar följaktigen mycket den samverkan, d.v.s. det sätt man samarbetar. Det är på det sättet myndigheterna föredrar att samverka genom, och därför är det viktigt med samordningsförbunden som befäster och ger möjlighet att utveckla syn- och arbetssättet vidare.

Årets konferens dominerades av tre workshops med tre verkliga "höjdare" i lösningsfokusvärlden: Ben Furman, Harry Korman och Björn Johansson. Ben Furman, som många känner till via sina otaliga böcker som "Det är aldrig för sent för en lycklig barndom", "Dubbelstjärna - konsten att skapa arbetsglädje" och "Ficktjuven på nudistlägret", fick ha hela den 24 april för sig själv. Och det var tur det för intresset för hans workshop var så stort att vi fick växla upp lokalen och se över logistiken - men det gick!

Ben Furman inledde med att tala om lösningsfokus förhistoria på Mental Research Institute (MRI) i Palo Alto, Kalifornien. Han uppehöll sig en hel del vid hur de studerade onda cirklar i hur människor upprepade problemmönster. En tidig fråga var - vad är ditt lösningsförsök? D.v.s. ditt försök att komma ur dina onda cirklar. Det fanns tidigt en medvetenhet om att hur vi pratar om problem påverkar hur vi försöka lösa dem. Insoo Kim Berg, korean som hon var, förstod tidigt att för mycket problemsnack inte fungerade så bra i teapeutiska samtal med asiatiska familjer. Dessa familjer ville helst inte svara på vad som var deras problem eftersom det fanns en känslighet för att tappa ansiktet. Så Insoo ställde den kulturellt känsliga frågan - så vad skulle behöva hända här för att du inte skulle behöva komma hit? Genialisk eller hur? - och resten är historia.

Ben berättade andra historier för oss. Inte minst gjorde vi en del övningar om framgång och glädje. Han pratade om motivation (som "andra gör mer än det jag förväntar") och om feedback med kroppsspråket ("folk väljer det om de får välja"). Vet ni förresten hur ni löser mardrömmar på ett lösningsfokuserat sätt? Du går till barnet och säger att alla drömmar har ett lyckligt slut, du har bara inte sett slutet. Hur tror du att drömmen skulle sluta så att det blev en happy ending?

Den 25 april pågick två parallella workshops med Harry Korman och Björn Johansson. Jag gick på Harrys och han är en sköning. Det är svårt att inte bli imponerad av hur säker Harry är i lösningsfokus och hur bevandrad han är. Han gör för närvarande tillsammans med några nordamerikanska forskare mikroanalysstudier av ett antal behandlingsformer framförallt lösningsfokus, MI och KBT. Han berättade att det tar ofta 3-5 minuter in i ett samtal innan behandlaren börjar föreslå åtgärder till ett problem (utifrån en teori eller en orsakskedja). Vi tror så lätt att vi har rätt. Svårigheterna är inte att föreslå rätt lösning. Svårigheterna kommer sen när vi ska få den som har problemet att följa vår lösning. I stort sett är dock alla metoder lika bra, även lösningsfokus. Dock är inte lösningsfokus, för honom, en fråga om effekt.

Harry kan reducera lösningsfokus ner till endast två frågor: Vad vill du och vad händer redan av det? I våra frågor döljer sig våra grundantaganden. Kan ni se vilka antaganden som döljs i de två frågorna ovan? En sak är antaganden om hur verkligheten skapas. På en avgörande punkt skiljer sig lösningsfokus från exempelvis MI och KBT, och det motsvarar skillnaden mellan kognitiv konstruktionism och social konstruktionism. I det förra är verkligheten skapad i sinnet och är ett resultat av en intern process, människans bespeglingsförmåga. I det senare är verkligheten skapad socialt, genom interaktivitet, språk, berättelser och den kulturella kontexten. Harry menar att det inte är antingen eller. Det är dock svårt att se båda samtidigt. Jämfört med MI och KBT är lösningsfokus mer hemma i den sociala konstruktivismen. I den sociala konstruktivismen är all mening, språk, problem, mål och förändringar konstruerat i samarbetet och terapeutens påverkan kan aldrig vara direkt eller global. Terapeuten kan bara påverka i mikroprocesserna.

På Harrys workshop kom vi således in på mikroprocesserna och det användbara begreppet "grounding" - den stund-för-stund process där deltagare i en dialog etablerar ömsesidig förståelse. Han gav exempel på hur fyra forskare kunde ägna dagar åt analyser för endast tolv sekunders videoinspelade samtal. I dessa samtal gick det att se hur samtal inte är rent (som fram och tillbaka med abrupta avbrott), utan ofta är överlappande med inspel som är naturliga och effektiva. Lärdomen är att våra formuleringarna i våra samtal är alltid aktiva och alltid medkonstruerande. Vad lösningfokus gör som andra terapiformer gör i mindre utsträckning är att pumpa upp det som är potentiellt positivt, och pumpa ned det som är potentiellt negativt.

Ett annat förantagande som lösningsfokus gör annorlunda är vad som antas ligga bakom varför folk kommer till terapeutiska samtal. Är det för problem, eller för att de vill ha det bättre? Hur vi besvarar styr vilka förantaganden vi har och vilka frågor vi ställer. Det är därför viktigt att ifrågasätta våra egna förantaganden för att kunna vara ett stöd för den man talar med. Denna förmåga till ifrågasättande är en förmåga som utvecklas med hjälp av lösningsfokus. Ett tips från Harry var att kontrollera dina förantaganden. En avgörande skillnad för honom själv idag jämfört med tidigare är att han går mer sakta fram i samtalen idag. Att gå varsamt fram, inte behöva gå så fort. En lärdom och en insikt.

Hoppas att ni gillar detta skvallrande från en inspirerande konferens som gav många tankar, och som på ett kreativt sätt lyfte fram våra förantaganden för reflektion. Mycket mera från konferensen finns på att läsa på lösningsfokusnätverkets sida. Här finns bl.a. omfattande powerpointbilder.