En hel dag om social investering

Den 15 maj genomförde de tre samordningsförbunden i länet tillsammans med Västmanlands Kommuner och Landsting (VKL) en workshop kring social investering och social investeringsfonder i praktiken. Dagen var riktad till personer i ledande ställning både på tjänstemannasidan och politikersidan hos kommuner och landsting i länet. Dagen leddes av den erfarne nationalekonomen Ingvar Nilsson och det var 30 st totalt som deltog.  

Social investering är på gång på riktigt hos många kommuner och landsting i landet just nu menade Ingvar Nilsson. Bland annat presenterar SKL en handbok om sociala investeringar till Almedalen och det finns nu ett antal manualer och hemsidor om fenomenet. Social investering grundar sig i ett socioekonomiskt synsätt på välfärden – ett synsätt som betonar långsiktighet och helhetssyn. Till exempel har man i Norrköping räknat fram kostnaden för en produktionsklar 21 åring till lite drygt 3 milj kr. I en årskull kan det handla om stora summor, särskilt för de barn och unga som hamnar i olika slags utanförskap till följd av handikapp, långvarig arbetslöshet eller kriminalitet. Frågan som ställdes på workshopen var hur mycket av kostnaden är onödigt och om det behövs resurser för att förhindra detta. Det är här vi började prata om social investering som en möjlighet, en förutsättning för bättre användande av offentliga resurser. Kunskap finns och det växer.

Ett bra ställe att börja som demonstrerades på workshopen var hemsidan http://www.ideerforlivet.se/utanforskapetspris/. Här kan man exempel översiktligt se vad utanförskapen kan kosta per kommun. Exempelvis kan man se i Hallstahammars kommun att av en årskull på 170 personer beräknas med dagens statistisk att 22 av barnen hamna i ett permanent utanförskap tills de är 65 år gamla. Detta kostar samhällsaktörerna tillsammans 346 500 000 kr. En hiskelig summa. Utanförskap är inte oundvikligt. Om samhället lyckades producera färre barn/unga i utanförskap, för Hallstahammars del exempel med två personer, skulle man i Hallstahammar kunna starta två fritidsgårdar, 58 platser i äldreomsorgen, 85 förskolelärare eller 88 984 gitarrlektioner!

För att lyckas bättre med arbetet att minska utanförskapet kan det krävas andra beräkningsmodeller och möjligheter att kunna investera medel i tidiga, samordnade och långsiktigt hållbara insatser. Social investeringsfonder är ett sätt att göra det på. Många kommuner har frigjort kapital på detta viset. Norrköping har avsatt 304 Mkr i en social investeringsfond för att förebygga att människor hamnar i utanförskap. Ett 30-tal kommuner har redan tagit steg i samma riktning även i Västmanland. Ett annat sätt att ”göra” social investering är genom samordningsförbunden som investerar i insatser för att minska utanförskap och stärka det myndighetsgemensamma arbetet. 

Ingvar Nilsson och
Ann-Kristin Ekman



Ett resultat som redovisades på workshopen var att Hallstahammars kommun kommer att behandla frågan om nästa steg i denna riktning på nästa kommunledningsmöte, landstinget kommer att ta en dialog med kommunerna via VKL och Skinnskatteberg tar upp frågan på ett förmöte med kommunstyrelsen. Flera andra kommuner har också konkreta nästa steg planerade. Även den fortsatta satsningen på samordningsförbunden togs upp. Dagen var därmed både en inspiration och en bekräftelse att många är på rätt spår.

Presentationsmaterialet från dagen och annat användbart finns på en gemensam hemsida för samordningsförbunden. Här finns även manual från Norrköping och Malmö om hur man gör i praktiken!

Mellanliggande roller följer nytt tänkande i välfärden

I takt med att ett nytt sätt att tänka etablerar sig, kommer nya tjänster och roller att sätta sig i systemet. Välfärden börjar redan märka av tillströmningen av detta. Vi känner igen dem i mellanliggande tjänster: projektledare, teammedarbetare, samordnare, lotsar, koordinatorer och andra otaliga varianter av dessa. Jag har länge velat skriva om dessa roller och etableringen av dem. En artikel i den senaste JUSEK tidningen tvingade mig att agera.

I tidningen publiceras en artikel om dessa nya roller som något som blir alltmer frekventa och fasta i den offentliga förvaltningen i Sverige. Det är inte ovanligt att det är just sådana roller får finansiering från samordningsförbund eller via projektmedel, EU-medel och andra medel med mål att finna nya lösningar utifrån ett helhetsperspektiv. Stöd för mellanliggande tjänster är viktigt att visa tycker jag. De blir lätt missförstådda och kan leda till frustration för både de som innehar tjänsterna och för de som präglas av, låt oss säga, ett annat mer sektoriserat tänkande. Detta tänkande är fortfarande det som dominerar i välfärdens organisering även om ett nytt, låt oss säga, mer systemiskt tänkande alltmer slår rot och vinner terräng.

Över till JUSEK tidningens artikel. Först gör de en god tjänst genom att publicera en tipslista. Väl värd att sprida och jag kan skriva under alla även om det går att lägga till mer.

Tydliggör ansvar och befogenheter! Du och din chef måste vara överens. Boka uppföljningsmöten, så att inget glöms bort. Kommunicera med medarbetarna!

Skaffa verktyg. Ledarskapsutbildningar och ledarskapslitteratur hjälper dig att bli en bättre ledare.

Nätverka. Det är både roligt och viktigt att träffa andra i samma situation.

Kliv in i rollen. Du ska inte bara fördela arbetsuppgifter, utan också leda och entusiasmera människor.

Reflektera. Hur vill du leda? Vad är du bra på? Vad vill du delegera?

Däremot håller jag inte med den intervjuade konsultens uttalande att det inte finns några fördelar med att inneha sådana roller, något han ser som ledande roller utan chefsansvar. En mellanliggande roll behöver inte lockas in i eller definieras av det sektoriserade och av hierarkierna. Det är ju en del av själva poängen att det inte är det, att de slipper. Poängen ligger framförallt att de kan utforska styrkan med att ligga emellan, stödja annorlunda värdeskapande processer för andra än hierarkierna och att ha ett legitimt fokus på helheten. Och därmed vinna resultat för alla inblandade. Det är som sagt att annat tänkande denna roll företräder. Och det finns stor glädje i det och en stor dos moralisk patos väl värd att värna och upplysa om. Det finns också en frihet som är oerhört attraktiv. Att kunna röra sig fritt (givetvis med stor respekt för alla inblandade) emellan olika roller i det hierakiska är en ynnest. Vi vinner alla på att förtydliga denna fördel och visa hur hela systemet faktiskt vinner på det.

Socialstyrelsens lägesrapport

Socialstyrelsen lämnade en lägesrapport till regeringen i februari med titeln: Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, Lägesrapport 2012. I den kommenteras förtjänstfullt problemen kring utvecklingen av välfärden i Sverige, särskilt kring grupper som multisjuka samt personer med funktionsnedsättning och/eller psykisk ohälsa. De kommenterar särskilt att samverkan behöver förbättras.   

Socialstyrelsen menar att samverkan, kontinuitet och helhetsperspektiv brister inom många områden. Det visas på att det sker en hel del utvecklingsarbete kring samverkan men att det fortfarande finns stora hinder och svårigheter för en effektiv samverkan. I analysen identifieras även hinder för samverkan

...att det ofta kräver att verksamheterna och personalen måste se utanför sin egen ram. Det kan handla om det egna, yrkesrelaterade perspektivet, sin organisations budget eller andra formella eller informella ramar som finns.

Och vidare under rubriken ”Varför är det så svårt”

Organisation, kultur, ekonomi, regelverk och styrning är de viktigaste förklaringarna till varför samverkan inom välfärdsområdet fungerar – eller inte fungerar. En uppdelning i sektorer och organisationer leder i princip alltid till en diversifiering. Sektorerna utvecklar sina egna traditioner, kulturer, språk och strukturer. Den enkla formeln lyder så här: Med högre grad av sektorisering blir det svårare att samverka, och då ställs högre krav på aktiva insatser, planering och överenskommelser för att få igång en fungerande samverkan.

Men bristande samverkan handlar inte enbart om organisation och kultur. Forskaren Cecilia Lindholm på Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har tittat närmare på samverkan inom vård och omsorg. Hennes slutsats är att det viktigaste skälet till bristande samverkan är ekonomi; trots lagstiftning och politiska beslut som proklamerar vikten av samverkan, håller huvudmännen hårt i sina egna pengar när det kommer till kritan. Det finns inga finansiella incitament för långsiktighet och helhetsperspektiv.

Det sista i stycket om att det inte finns några incitament finansiellt för långsiktighet och helhetsperspektiv är värd en kommentar. Jag kan tycka att det är märkligt att Socialstyrelsen lyfter fram problemen så bra, särskilt det problem som finansiell samordning och samordningsförbunden är ett svar på. Detta utan att kommentera utvecklingen av, eller de finansiella resurserna som finns sedan flera år tillbaka hos, de redan implementerade samordningsförbunden. De är trots allt nu över 80 st och närvarande i 214 (av 290) kommuner.

Ett samordningsförbund har kommenterat rapporten till Socialstyrelsen. Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA ser, liksom jag, mycket positivt till den analys av tillståndet inom de verksamhetsområden som beskrivs och delar uppfattningen med Socialstyrelsen vad gäller behov av insatser. Samordningsförbundet ser dessutom mycket positivt på den analys Socialstyrelsen gör när det gäller behovet av att förbättra samverkan mellan olika aktörer. Samordningsförbundet anser, såsom, Socialstyrelsen att behovet av samverkan ökar och kommer att öka framgent. Det är bra, tycker jag, både Socialstyrelsens lägesrapport och samordningsförbundets svar. De förtjänar att spridas.

Det är viktigt att visa upp att samordningsförbunden är en etablerad struktur i systemet för att hantera samverkan mellan myndigheter där samverkan behövs. Det är viktigt att berätta om vilka möjligheter finansiell samordning erbjuder. På nationell nivå har det nationella rådet och Föreningen Nationella Nätverket för Samordningsförbunden (NNS) i detta en gemensam uppgift - att ge förutsättningar för mer förankring och legitimitet till det lokala arbetet samt att sprida kunskaper och erfarenheter. I det nationella rådet ingår Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen samt Sveriges kommuner och landsting, i NNS ingår samordningsförbunden.

Avslutningsvis menar Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA, och jag kan bara hålla med, att det är angeläget att erfarenheter av samverkan som finns inom samordningsförbunden tillvaratas och används. Kanske kan samordningsförbunden få plats i nästa lägesrapport?

Skvaller: Health Policy Summit 2012

För en månad sedan genomfördes Health Policy Summit 2012 i Surrey, England. Ett intressant möte mellan dignitärer, praktiker och pionjärer för framtidens vård- och socialtjänstorganisering. Ni som följer samordningsbloggen har märkt att jag har fokuserat lite extra på utvecklingen i England på sistone. NHS, det engelska statliga sjukvårdsorganisationen, är Englands största arbetsgivare och har kanske en av de största utmaningar för alla i rehabiliteringssektorn globalt - att möta kraven från finanskrisen samtidigt som kvalitén på vården upprätthålls eller förbättras.

En officiell strategi är "integrated care". All evidens tyder på att bättre samarbete mellan kommun och sjukhus leder till kraftiga besparingar, minskade akutbehov och färre inläggningar. Strategin "integrated care" är inspirerande och innehåller mycket användbart i det framväxande begreppet "integrerad samverkan" som jag och andra odlar här i Västmanland och regionalt/nationellt. Det är ännu i en tidig fas så därför är det intressant att följa utvecklingen i exempelvis England och globalt. Vi är inte ensamma med att vilja ha kostnadseffektiva lösningar och bättre tjänster för medborgarna. Om ni inte tror mig leta upp exemplet från Indien och hur bättre integrering leder till radikal förändring inom kardiologiområdet i Bangalore.

Professor Lord Darzi, inflytelserik policyskapare i England, finns intervjuad på konferensens hemsida. Han menar att ökad integrering är förmodligen det viktigaste att göra men samtidigt det mest utmanande att uppnå. Han menar att när man följer patientens väg i systemet är det skrämmande att få veta vad patienterna går igenom. Inte bara det, det är uppenbarligen fruktansvärt dyrt och det finns oerhörda mängder av dubbelarbete. Fragmentering i systemet, inom landsting och systemet som helhet, skapar de största klyftorna för patientsäkerhet och kvalitén för utförd tjänst. En av de största svårigheterna i England är att harmoniera incitamenten men tack och lov finns goda exempel. Lord Darzi säger att när grupper av ledare kommer samman skapas resultat som är beyond belief, d.v.s. så bra det är svårt att tro att det är sant. Det som driver det är, förutom goda ledarskapskulturer, en teknologisk utveckling som förenklar kommunikation mellan alla aktörer - från serviceanvändare, tjänstemän och beslutsfattarna. Han berättar vidare att det behövs i England fler kreativa "business models", modeller som drar samman de olika organisationerna/avdelningarna. Avslutningsvis menar han att "true integration", genomgående integration, har redan hänt. Det har hänt när organisationerna har helt avfärdat det finansiella elementet som ett hinder för samarbetet.

Är inte detta häftigt? Det finns så mycket att hämta inpiration från. Samordningsförbunden är en kreativ organisationsmodell som just drar samman organisationerna och som leder integreringsarbete mellan de viktigaste organisationerna och på många nivåer - mellan politiker/chefer, handläggare/professionella och i kontakten med sociala företag/medborgare.

Avsutningsvis hämtar jag mer inspiration från Dr Yi Mien Koh som leder en integrerad hälsoorganisation Whittington Health. Hon säger bl.a. att en av de största utmaningarna är att förändra tänkandet hos personalen och har jobbat hårt med att skapa incitament för den önskade förändringen och dess riktning mot integrerade tjänster. T.ex. har man förändrat arbetssätten mot medborgarna med mer direktkontakter ute i samhället, och mer nyttjande av mail, twitter och telefonteknologi i rehabiliteringsarbetet. Om arbetet säger hon bl.a. att 10 % är att säkra finansiering, 90 % är kulturförändringsarbete och att få personalen delaktiga. En fin metafor för arbetet summerar en hel del av hennes ansats - det är små steg, tillförsikt, riktning och momentum som jag ser det:

We're on a triathlon. This is the analogy I usually use for my team. We have the swimming and the cycling and the running. We are now starting to swim but we are only are only in the beginning – we still have cycling and running to do. So I say, don't tire yourself out too much. We still have a lot to do.

But some people, if they are not fit, then you're just going to drop out half way. So we need to be leaner, and part of being lean is getting the organisation of staff structurally fitter.

It is very challenging but the biggest thing for me is bring staff with me on this journey. So that we have the same goal and that we share the same vision to provide high quality care for the population.

Är Sverige särskilt sektoriserat?

En retorisk fråga så klart. Svårt att få direkt svar på men låt mig presentera några argument till varför det svenska välfärdssamhället är särskilt, d.v.s. mera än andra länder, sektoriserat. Jag har också några starka argument (tror jag) till vad som faktiskt balanserar denna särskilda sektorisering. Det tar vi på slutet.

Först, vaddå andra länder? Med vem jämför vi Sverige med? Jag utesluter alla diktaturer och egentligen alla stater med hög grad av dysfunktionalitet i statsapparaten. Korruption och klientelism är i dessa strukturer så utbredd att samordningsansträngningar känns inte som det första man behöver ta itu med. Kvar har vi i första hand europeiska demokratier och anglo-saxiska länder utanför Europa som U.S.A., Kanada. Australien och Nya Zeeland samt asiatiska demokratier. Sydafrika, Syd- och Mellanamerika i stort kan jag för lite om för att veta om det går att jämföra med. Jag jämför också i högre grad med skandinaviska länder och nordeuropeiska länder då de har fler likheter med det svenska systemet både värderingsmässigt, kulturellt och historiskt.

Sammantaget samverkar nedanstående argument för en riktning mot mer sektorisering, även i situationer när samhället, exempelvis i tvärsektoriella problemområden, inte vill ha det så:

• Tre skattesatser (egentligen fyra): Sektoriseringen förstärks av att sektorerna hämtar in sina egna intäkter. Kommunerna har sin egen skattesats, landstingets sitt och staten tar in sina intäkter på sitt sätt via statlig skatt och andra skatter. Egentligen är det fyra sektorer som gör detta för även svenska kyrkan tar in sin egen skatt. I andra länder är det vanligt att det bara finns en skattesatsmottagare, d.v.s. staten som sedermera delar ut medel till andra aktörer i systemet. Så är det exempelvis i Norge men jag kan faktiskt inte komma på något annat land som har samma uppdelade syn på skatteintäkter som Sverige. I Sverige har kommuner haft rätt att beskatta sedan 1862.
• Kommunal självbestämmanderätt: Kommuners rätt till självbestämmande har varit en grundsten i det svenska samhället ända sedan 1862-års kommunalförordning. Innan reformen var städer och landsbygden mer styrda av centralmakten. Kommunalsjälvbestämmanderätt har en stark, positiv klang i den svenska välfärden. Den reglerar normativt kommunernas ansvarsområden och dess autonomi. Även nu regleras och stärks det kommunala självstyret i Sverige.
• Lång histora av autonoma myndigheter: Jämfört med andra länder har Sverige länge haft det som andra länder brottas att bygga upp. Kanske har det att göra med efterkrigsutvecklingen då mycket av statsförvaltningen utgick från decentralisering och eget ansvar i tjänsteutförandet. Det var också relativt lyckosamt och myndigheterna åtnjöt ett högt relativt förtroende hos befolkningen.
• Svag ministerstyre: I Sverige får ett statsråd inte detaljstyra en myndighet. Myndigheterna lyder under Regeringen kollektivt och det finns väldigt lite en enskild minsiter kan besluta om. Enligt regeringsformen står det "Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag". Förbudet mot ministerstyre har i Sverige anor från Frihetstiden (1718-1772) då kungens makt inskränks.
• Relativt litet regeringskansli: Internationellt sett har andra länder mer direktstyre av sina myndigheter från sina regeringskanslier. I och med Sveriges decentraliserade historia och utbredd lokal demokrati är inte regeringskansliet lika stor i förhållande till myndigheternas egna huvudkontor eller intresseorganisationer. Inte nog med att det svenska regeringskansliet är relativt litet, det har också relativt begränsade arbetsuppgifter och är i sig uppdelade i flera olika departement, som i sin tur kollektivt behöver arbeta med samordning kring breda politiska frågor.
• Välfärd byggd genom myndigheterna: Offentlig sektors utveckling i rehabiliteringsområdet har framgångsrikt skett genom den parallella utvecklingen av myndigheterna själva. Den raska utbyggnaden av den svenska välfärdsmodellen har i stort skett genom politiska landvinningar inom socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkring, och genom andra politiska omfördelningar av samhälleliga resurser. Politiska beslut har omsatts i handling genom myndigheternas verksamheter som i sin tur har förstärkt sina respektive positioner i det svenska samhället.
• Myten om den bästa välfärdsmodellen: Denna mytbildning är djupt inpräglat i det svenska undermedvetna och bekräftas ibland av jämförande listor mellan länder samt andras smickrande beundran. Detta är ett område vi gillar att vara bäst i, omhändertagandet av utsatta i samhället och det materiella stödet till ekonomiskt svaga grupper. Denna myt hindrar oss att ta in framsteg i andra länder och försvårar självkritik i det vi behöver vara kritiska i.
• Historia av minoritetsregeringar: Minoritetsregeringar har i Sverige varit mera normen än undantaget. Minoritetsregeringar har notoriskt svårt att genomföra övergripande reformer i sådant som är svårt eller tar lång tid, läs flera mandatperioder. Samma tendens finns i Holland där det finns ett samband mellan denna historia av många minoritetsregeringar och starka autonoma myndigheter.

Jag vill göra mig alldeles klar på en punkt. Jag är inte emot sektoriseringen. Den har ju en massa förtjänster, och starka sådana, som både fungerar och fungerar väl. Jag försöker däremot förstå den. Jag inser också att varje system har sina begränsningar och sina unika utvecklingsområden. I Sverige kan det vara så att den utbredda sektoriseringen beroende av ovannämnda strukturella förutsättningar har gått från att vara i det medvetna till att sjunka in i det omedvetna. Jag vill gärna lyfta fram det igen för just styrkorna med sektoriseringen gör att dess svagheter hamnar i skuggan. Sektoriseringen gör att vi inte ser eller förmår hantera problem som kräver utbredda tvärsektoriella lösningar.

Men om denna sektorisering är så endemisk i strukturen kanske det är dags att odla hopplöshet och indignation. Nej, det tror jag inte! Strukturen, tror jag, uppvägs framgångsrikt av en stark lokal samverkanskultur. Det svenska samhället har länge fungerat väl för att första linjens handläggare och chefer har tagit stort ansvar inför sina medborgare att hitta lösningar för sådant som är tvärsektoriellt. Detta ser jag evidens för varje dag och har själv upplevt det i mina år i den svenska statsförvaltningens tjänst. Vi satsar mycket på samverkan. Vidare har vi i Sverige en kultur av att gilla att vara överens. Vi gillar konsensus och ogillar konflikter, speciellt offentliga sådana. Jag tror i detta att det finns en ännu längre historia då vi var tvungna att odla tillit och förtroende till varandra för att det svenska samhället ska fungera. D.v.s. en samverkanskultur. Och det är från den samordningen och dess ansatser hämtar all sin kraft. Och den vill jag stödja, för den tror jag på, och jag tror att andra också tror på den.

Förändring efter samordning - där det betyder mest

Idag har jag varit på styrgruppsmöte för Samordningsteamet FNS, en fantastisk verksamhet som myndigheterna driver tillsammans, en verklig nav som fyller upp och fyller ut myndigheternas utbud. Det var ett riktigt, riktigt bra möte. Inte en bortkastad sekund någonstans. Av all den rika kommunikation vill jag dela med mig av något lite från mötet och något jag har saknat här på bloggen, nämligen röster från dem myndigheterna försöker stödja framåt.

Verksamhetsledare Annelie Sörengård och Samordningsteamet kom på att dela ut och samla in en enkät till deltagarna. Syftet med enkäten är att fånga upp förändring efter bara tre månader och känna av om man är på rätt spår samt att göra sig öppen för påverkan. Enkäten är anonyma så det var helt ok att dela med sig till styrgruppen och er.

Här följer ett axplock av rösterna på frågorna: 1) hur skulle du beskriva din förändring? 2) vilken betydelse har teamet/gruppen haft för dig?

- 1) Är inte lika rädd för att träffa nya människor, är mer pigg och glad. 2) [Teamet] är väldigt förstående och pressar inte en att göra saker man ej är bekväm med. [Gruppens betydelse är] ganska så stor då jag har svårt att träffa nya människor och är väldigt blyg och rädd av mig

- 1) Jag har blivit mycket starkare psykiskt och fysiskt. Har mer och klarare mål. 2) Personalen möter upp dag för dag och accepterar att man har en dålig dag. Men dom har alltid en positiv attityd och ger mycket stöd och uppmuntran.

- 1) Jag hoppas på att klara av en förändring och hålla fast vid den, och trivas! 2) Trevligt bemötande, gör att man får lite mer lust själv!

- 1) Mer öppen och lite mer villig att testa nya vägar att bli bättre på. 2) Att [teamet] är raka och ärliga i sitt sätt att behandla mig.

- 1) Att jag kommer upp överhuvudtaget hade det vart innan så hade jag aldrig kommit upp. 2) [Teamet] Bra, trevligt folk. Mycket skratt. [Gruppens betydelse] Träffa nya människor.

- 1) Min förändring har blivit stor. Har fått mycket hjälp inom det sociala och även att jag eventuellt ska börja på arbetsträning. 2) [Teamet] har hjälpt väldigt mycket. Jag har fått träna på min sociala fobi. Jag har även fått tillgång till AF som har hjälpt mig. [Gruppen] har haft stor betydelse. Har brutit min isolering och gett mig en viss vardagsrutin.

- 1) Blivit mer social, lärt mig gå upp på morgonen. 2) [Det är till hjälp för mig] att vara med i ett socialt sammanhang

- 1) Lite mer pratsam. 2) Träffat intressanta människor. Lite nya idéer.

- 1) Ingen kommentar. 2) [Teamet] Att hitta eventuellt praktikplatser, en förmåga att se och lösa problem på ett nytt sätt och möjlighet att få börja med någon form av fysisk aktivitet. [Gruppen] ger en möjlighet till social träning och få känna en gemenskap.

- 1) Rutinerna, fått vilja att motionera. 2) Personalen tar tid att lyssna, är intresserade och har ett pedagogiskt sätt.

Jag tycker att det är otroligt efter så kort tid, att åstadkomma så stora förändringar. Fortsatt lycka till och mycket, mycket bra jobbat!

Leutz lagar om integrerad rehabilitering (5)

Här är den sista av Walter Leutz fem urspungliga och skarpa observationer, hans lagar om integrerad rehabilitering.

Lag 5
Den som integrerar väljer melodi
(He or she who integrates calls the tune)

Leutz inleder med en motfråga när han ska förklara denna sista observation: Varför inte "den som betalar integreringen som väljer melodin?". Svaret är, och den förklarar den femte lagen, är att integreringsinitiativ oftast kommer från myndigheterna själva. Det är ofta en utförar-professionell rörelse istället för en skattebetalare-allmänhet-medborgarrörelse. Jag tror inte Leutz vill att vi ska välja den ena över den andra, bara att den som integrerar behöver vara vaksam, medveten och framförallt systematiskt inkludera och bjuda in till dialog och en bredare förankring.

Rörelsen mot integrering har i stort, även i Sverige, involverat myndigheterna med beslutsfattare och professionella i spetsen. Det har nödvändigtvis inte speglat värderingarna från brukare av välfärdssystemet eller det omkringliggande lokala samhället, trots att det är dem myndigheterna åberopar som skäl till integreringen. Det finns faktiskt en risk att dominerande professionella eliter kan växa fram där deras egna värderingar och intressen höjer sig över andras, även över de som tjänsterna är till för. Där ingår även mina egna så klart; jag är också med i denna dominerande professionella elit. Riktigt effektiv integrering av tjänster behöver hitta en delad väg mellan alla dessa konkurrerande intressen. Verkliga koalitioner är sällsynta.

Leutz nämner ett antal orsaker till varför det lätt blir så att myndigheterna (för det är oftast dem, och än mer inom dem oftast utförare, forskare och byråkrater) som tar initiativet. Inom myndigheter finns ofta en stark önskan till att fostra innovation, det finns också ofta avsaknad av en övergripande policy i denna riktning och det finns ofta otillräckliga resurser för att leda och övervaka implementeringen. Därför tar myndigheterna tillfället att agera. De har ju också ett ansvar att bära. Ansvar för kostnader i systemets delar och också möjligheterna att göra något åt bristerna, framförallt lokalt. Allt detta och mer leder ofta till att medborgarperspektivet, kanske även mediaperspektivet, generellt lämnar valet av melodier till spelarna själva, d.v.s. organisationerna. Fast då kommer ju en hel del frågor som söker svar: Vilka melodier har valts, och vilka bortses ifrån? Vem önskade dem? Och vilket inflytande får medborgarna i utformningen av det integrerade intitiativet?

En av de bärande fördelarna med integreringsarbetet är hoppet om en annan välfärd. Ett hopp om att göra den komplexa och svåråtkomliga, ja ibland förvirrande, systemet av hälso-sjukvård/socialvård/arbetsmarknadsförsäkring/social försäkring mer användarvänlig. Paradoxalt menar dock Leutz att riktningen för integrering ökar beroendet av professionella för att skapa, underhålla och vidareutveckla det. Relationen professionella-medborgar förblir intressant oavsett hur vi än gör.

Jag kan se ytterligare en vinst med denna "lag". Den visar varför det är viktigt att de som väljer melodin måste vara de lokala aktörerna som, i självklar förening med medborgarperspektivet, väljer integrering för dem själva. Centrala aktörers roll blir att marknadsföra och undervisa allmänheten om fördelarna samt att stödja lokala samverkans- och samordningsarbeten.

Leutz själv får avsluta:

Inclusion of service users and community-based providers allows for a range of views to be expressed in planning as a counter to medical views, leading to more resources for  nonmedical modalities, leadership from other sectors. Unless users and carers become strategically involved, it is less likely that individuals will find autonomy within the system.

Den fem lagar som Walter Leutz la fram är kanske inte vetenskapliga, inte i den mening att de är framforskade sanningar. Sådana sanningar är omöjliga i sociala vetenskaper. De är inte som matematik eller maskiner där det går att fullständigt avslöja eller förutse processer och utfall. Organisationer, hälsa och rehabilitering är komplexa områden. Istället vill Leutz få oss att ta del av den oerhörda erfarenhet och kunskap det ändå finns om integrerad rehabilitering. Jag hoppas att denna miniserie av inlägg har varit användbart för er.

Här är dem i korthet:
Lag 1: Det går att integrera en del av tjänsterna hela tiden, alla tjänsterna en del av tiden, men det går inte att integrera alla tjänster hela tiden
Lag 2: Integrering kostar innan det lönar sig
Lag 3: Din integrering är min fragmentering
Lag 4: Du kan inte integrera en fyrkantig kloss i ett runt hål
Lag 5: Den som integrerar väljer melodi