onsdag 30 mars 2011

"Räckia hvarandra handen": Samordning anno 1634

Axel Oxenstierna porträtt 1635
Samordning och arbetsdelning har en lång tradition i den svenska förvaltningen. De två sträcker sig faktiskt ända bak till 1600-talet, till själva formerandet av en statsförvaltning skild från kungen. Arkitekten bakom denna arbetsdelning mellan kungen och statsförvaltningen är Axel Oxenstierna och den finns uttryckt i 1634-års regeringsform, Sveriges första. I denne skapades reglerna för Riksrådet och de fem "kollegier" eller riksämbetena. Dessa var Hovrätten, Krigsrådet, Amiralitetet, Kansliet och Räknekammaren. I artikel 17 står det följande (min fetmarkering):

Endoch desse fem concilia därtill äre instichtade, att alle riksens ärender måge ordentligen och utan försummelse eller blandning drifvas igenom, och till konungens och riksens tiänst räckia hvarandra handen, så skall doch härmed det ena så väl som det andra, mycket mera praesidenterna vara förbundet att blanda sig in i dens andres tiänst och ärenden, villiandes amplificera och vidga sin jurisdiction vidare än honom tillstår och är betroedt
På nusvenska står det att fem riksämbeten instiftas, att de i kungens och rikets tjänst ska räcka varandra handen samt att det skulle vara förbjudet för presidenterna för kollegierna att blanda sig in i varandras tjänsteutövning och ärenden. Rötterna till den typiskt svenska arbetsdelningen i funktioner finns här i den renodlade styrelsens former som i århundraden har varit normgivande för den svenska statsförvaltningen. Effekterna på strukturerna i förvaltningen kan spåras än idag i de autonoma och, i förhållande till regeringen, decentraliserade förvaltningar.

Intressant är att redan i formerandet är samordning framträdande, tydligt markerad i frasen "räcka varandra handen". Denna fras var närvarande ända fram till 1974-års regeringsform då det togs bort, förmodligen för att principen om maktdelning mellan kung och förvaltning var ålderdomlig. I Socialdepartementets myndighetsförordnings sjätte paragraf från 2007 står dock något liknande som kan vara en fortsättning:
Myndigheten skall verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet.
Frågan är, var fick Oxenstierna idén om att "räcka varandra handen" ifrån? Enligt Gunnar Wetterberg, som har skrivit i ämnet, fanns en debatt innan regeringsformen togs där man å ena sidan var rädd att en fast ordnad styrelse och förvaltning skulle göra det svårare för kungamakten att tränga igenom. Å andra sidan argumenterade Oxenstierna att en särdelning skulle ge kungamakten ett mer effektivt och kraftigare redskap. Förmodligen kunde Oxenstierna dra erfarenheter från hur Hovrätten hade byggts upp, som han började med 1614. Och för denna hade han influerats av kejsardömets Hofgericht och fransmännens Parlament. Enligt Wetterberg är det svårt att veta hur pass originell Oxenstierna var men förmodligen ganska. Den svenska modellen blev i alla fall föredöme för Fredrik Vilhelms reformer i Brandenburg (Preussen) och Peter I:s i Ryssland.

Jag har en reflektion kring Oxenstiernas aktualitet i denna fråga. Jag tolkar uttrycket i regeringsformen om samordning och arbetsdelning att det fanns, redan då, en insikt om att de balanserar varandra. En arbetsdelning med autonomi kan inte tillåtas gå för långt utan det ska balanseras med koordinering, handräckandet, i rikets tjänst. Och en total samordning som den före 1634, under kungen allena, är inte administrativt effektiv. Det behövs båda. Både arbetsdelning och samordning. En följd av detta resonemang är att när politiker och tjänstemän, som jag, kritiserar "stuprören" inom förvaltningen, så är det troligen inte specialiseringen utan den bristande samordningen som de, och jag, vänder mig emot.

PS. Tack Gunnar för all hjälp!

tisdag 22 mars 2011

Vart är vi på väg?

Samordningsförbunden är, i det stora hela, fortfarande relativt nya inom offentlig sektor. Många söker sin identitet och det är ett av skälen till varför samordningsförbunden ser rätt så olika ut. Det är inte så lätt för  att veta hur tillståndet, just nu, är för samordningsförbunden. Att träffas, samordningsförbund emellan med fokus på erfarenhetsutbyte, blir därför ytterst viktigt för att se skillnader, tendenser och likheter i förbundens utveckling.

En sådan träff genomfördes för ett par veckor sedan när samordningsförbunden i Östra Mellansverige hade en regional nätverksträff. Den röda tråd som växte fram under dagarna skulle kunna sammanfattas med Kristian Luuks fråga: Vart är vi på väg? Tjänstemän från förbunden och forskaren Christian Ståhl hade förberett presentationer och jag skulle vilja reflektera kring temat som uppstod. Kanske kan det vara ett bidrag till ett nytt kapital i Sagan om samordningsförbunden, kapitlet som vi anar finns där men där orden ännu inte är formulerade.

Det började med att Ola Wiktorson, förbundschef i Sörmland, delade med sig av tankar om de roller samordningsförbunden verkar gå igenom. Den första är den kamerala rollen. I denna roll arbetar samordningsförbunden med att bygga upp sin administration, få ordning på dokument, ekonomisystem och nödvändiga organ som styrelse och kansli. Många förbund ägnar mycket tid åt detta, med formalia och administration även långt efter att man är ny. Nästa roll som samordningsförbundet antar är projektrollen. Här intar förbundet en förvaltande roll med fokus på rehabiliteringsåtgärder. Det ansöks, det bereds, det beslutas, det följs upp, och det implementeras, eventuellt. Projektförvaltning skulle man, något förenklat, kunna beskriva det huvudsakliga arbetsuppgiften för förbundet i denna, för förbundet något reducerade, roll.

Nästa roll är samverkansrollen. Om det förra är lite förenklat ett ensidigt fokus på rehabiliteringsaktiviteter, är samverkansrollen ett förhöjande av förbundets roll till en strukturell nivå. Förbundet jobbar här utpräglat konsultativt gentemot myndigheterna för att förbättra den lokala välfärdsstrukturen. Förbundet är "en spindel i nätverket" och skapar arenor för samtal om hur man arbetar inom och mellan myndigheterna. Förbundet har inlett ett sökande av sin egen roll och sitt eget uppdrag i förhållande till ordinarie myndigheter. Förbundet träder ur sin tidigare marginaliserade roll och betonar att det är en egen juridisk person bland andra.

Jag tror att det finns ytterligare en roll i denna modell nämligen rollen att förändra tänkande. Flera förbund anar detta steg. I denna roll utvidgas förbundets huvudfokus till lärandet som en kontinuerlig process och som nyckeln till att hantera komplexitet. Samverkan, projektförvaltning och ett välskött förbund är här endast medel för att nå en systemisk förändring där den lokala samverkanskulturen förändras i grunden. Kulturen präglas av ständig förändring, självorganisering och medproduktion. Förbundet har i denne blivit normativ och ser sig själv som en förändringsagent. Förbundet arbetar aktivt med att söka upp och förstärka ett nytt synsätt. Synsättet är lateralt och inkluderande. Flera etablerade sanningar i stuprörsorganisationer ifrågasätts, ex mål- och resultatstyrningens välgörande effekter, fokus på aktiviteter istället för behov och idén om stordriftsfördelar i människobehandlande organisationer.

Dessa roller skulle kunna ses som utvecklingssteg som samordningsförbunden av nöd och tvungen måste gå igenom. Jag vill dock markera att det inte behöver vara som en stegmodell, där varje steg förutsätter nästkommande. Jag tror att det finns olika resor, olika berättelser för var och en, både för förbundet som kollektiv och för varje person som kommer i kontakt med samordningsförbundet. Och jag vet att det finns folk som går direkt till tänkanderollen. Tänkande rollen är den mest genomgripande. Tar förbunden den på allvar kan den innebära ett helt annat förhållningssätt till förbundets arbete, både hos huvudmännen, myndigheterna men inte minst hos förbundet självt. Att ta på sig rollen att förändra tänkande innefattar också först och främst ett aktivt reflekterande om egna antaganden, egna mål och ens eget synsätt. Och i det ligger kanske den största utmaningen av alla.

söndag 20 mars 2011

Ministern som ber om hjälp

I senaste Dagens Socialförsäkring (DS #2 mars 2011) ropar socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, "ministern som ska fixa försäkringen" på hjälp. Enligt artikeln har den relativt nyblivne ministern fått ett antal knepiga frågor att ta tag i. Övergången mellan statliga myndigheter (Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och tillbaka) och det långsiktiga arbetet med aktivitetsersättning (unga med långvariga ersättningar) är ett par exempel. Det jobbas i regeringskansliet att se över vad som kan förbättras. Kanske snubblar någon där över denna blogg, så därför tänker jag ge mitt perspektiv på de frågor som är aktuella på Socialdepartementet enligt artikeln:

Är det rätt personer som går över till Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen efter maximal tid i sjukförsäkringen? Ska Arbetsförmedlingens insatser komma tidigare?
- Om det är "rätt" personer har jag svårt att bedöma. Däremot har en mycket stor majoritet av denna grupp samordnade rehabiliteringsbehov och bör hanteras utifrån de behov de har. Utan att möta behovet i gruppen riskerar gruppen att återkomma till myndigheterna. Resultatet blir då ett slöseri av resurser, både ekonomiskt och mänskligt, även för professionerna i de inblandade myndigheterna. Slöseriet sker i form av dubbelarbete, osammanhängande process för den det berör (även myndigheternas personal) och luckor i ansvar och aktiviteter. Med samordnade rehabiliteringsbehov menas en komplex sammansatt problematik där både rehabilitering efterfrågas/bör erbjudas som är av social, medicinsk och arbetslivsmässig art. Arbetsförmedlingens insatser bör helt klart, följaktigen komma tidigare men det räcker förmodligen inte, då gruppen har sociala och medicinska behov också. Det behövs ett samlat grepp för att möta behovet och därmed få ett flöde ur både socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen mot ett självständigt arbetsliv.

Vad ska man göra med problemet att en del av dem som behöver återvända till sjukförsäkringen efter utförsäkring saknar SGI och därför inte kan få sjukpenning?
- Utan en regelverksförändring eller särskilt program inom AF måste individerna som hamnar i denna situation hantera den utifrån de rådande omständigheterna. Då gäller att medel eller möjligheter frigörs för att möta upp gruppens behov. Utan detta bromsas flödet för att komma ur denna svåra situation. Det kan inte vara meningen att Arbetsförmedlingen eller kommunsektorn enskilt arbetar med medicinska behov. Här behövs också ett samlat grepp för gruppen som har behov som inte passar in i de program eller regelverk som samhället, i sin fragmenterade organisering, erbjuder medborgare. Den enda instansen i samhället som har möjlighet att fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv på gruppens behov är samordningsförbunden, med stöd av lagen om finansiell samordning. I den klargörs att myndigheterna (AF, FK, kommun och hälso/sjukvården) tillsammans har ett "samlat ansvarsområde" för att stödja individers rehabilitering till arbetslivet. Ett förslag vore att skala upp insatserna från regering och riksdag till samordningsförbundens verksamhet, och därmed skapa ett möjliggörande handlingsutrymme för myndigheterna att ta ett gemensamt ansvar, i ett neutralt rum och att hitta lokalt anpassade lösningar. Detta bör prioriteras politiskt, så att myndigheter nationellt, regionalt och lokalt får en tydlig signal om den välfärdssystem politiken, och medborgarna, vill se mer av.

Vad ska man göra för att inte så många unga ska hamna i passiv aktivitetsersättning och istället få aktiva insatser?
- Eftersom gruppen har omfattande samordnade behov bör insatser för gruppen ges utifrån dessa förutsättningar. Gruppen har behov av social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Samma igen, det är samordningsförbunden och lagen om finansiell samordning som står till buds. Något alternativ utifrån rådande omständigheter finns inte. I Norra Västmanlands Samordningsförbund finns samordningsteam för att särskilt hantera denna grupps behov. Utifrån fem års erfarenheter och löpande utvärderingar har myndigheterna lokalt beslutat att insatser som möter individerna i team med flera professioner och kompetensområden samt erbjuder en tät kontakt med individerna är de som har de bästa förutsättningarna att lyckas med denna grupp. Det är heller inte främjande att arbeta med denna grupp i projektform. Inte i det långa loppet. Myndigheterna har behov av att skapa trygga och långsiktiga förutsättningar för att möta en grupp med komplexa behov. Även här, visar det sig, att den mest lämpliga steget är således att stärka samordningsförbundens verksamhet så att gemensamma lösningar kan utvecklas.

Med bästa hälsningar,
Jonas Wells

måndag 14 mars 2011

Lösningsfokuserade ledtrådar

Under torsdagen och fredagen förra veckan arrangerade samordningsförbunden i Västmanlands län och företaget Clues en konferens under temat "Lösningfokuserade ledtrådar". Konferensen var en stor succé med cirka 200 deltagare från 25 organisationer, framförallt medlemsorganisationerna i den offentliga sektorn. Syftet med konferensen var att föra samman engagerade och nyfikna på lösningsfokuserat arbetssätt. Konferensen erbjöd olika workshops och mycket nätverkande. Inbjudna gäster var Mark McKergow från SFWork i England som talade om Rutenso och värdledarskap samt Harry Korman, SIKT i Malmö som talade om arbete med ofrivilliga klienter.

Med all det engagemang och energi som släpptes loss under evenemanget tog jag tillfället att intervjua några deltagare. Jag frågade om konferensens tema och om de kunde ge mig en ledtråd om vad lösningsfokus betyder för dem. Här är deras svar. Efteråt tillåter jag mig själv att stanna upp och reflektera lite...

Elisabeth Bahngoura, Länsstyrelsen
- Jag jobbar väldigt mycket med att främja samverkan, med processer och försöker förändra saker och utveckla. Då behöver jag inte göra det man alltid gör som identifiera hinder och problem och se vad som ska lösas. Utan istället titta på det som fungerar och så gör mer av det.

Rana Saad Khazaal och Björn Tengelin, Västerås Stad
Rana: - Att komma vidare i samtal och känna att jag kommer någonstans, att jag kan fördjupa mig utan att begränsas. Det finns alltid mer.
Björn: - Det är en personlig utveckling. Jag har hela tiden blivit skolad i ett handledande förhållningssätt där ett frågeställande är i fokus blir det [lösningsfokus] så konkret och är ett enkelt verktyg att ta till även om det är väldigt komplext och små detaljer. Men det är så användbart för det är så konkreta steg i strukturen för att föra ett samtal vidare.

Linda Nilsson, Fagersta kommun
- Att hitta nya vägar till lösningar. Att se det istället för problem.
Sussan Öster, Landstinget Västmanland och Harry Korman, SIKT
Sussan: - Samarbete.
Harry: - Om man vill reducera lösningsfokus till en enda fråga så sa Steve [de Shazer, LF skapare], "What's better?", vad är bättre, men jag har svårt att reducera det till en enda fråga. Så jag vill ha två: Vad vill du? och vad är bättre?
Sussan: - Och jag vill säga det citatet som jag nyligen har lärt mig: "The art of being wise is knowing what to overlook". Då får man ett roligare och faktiskt enklare jobb!


Annika Rydelius Jansson, Landstinget Västmanland
- Utveckling för allt
Per Jonsson och Margareta Berg, Köping kommun
Per: - Det är ungefär som att bygga hus, man bygger lösningar. Det är väl det.
Margareta: - Samarbete. Att skapa tillsammans och sen så blir det en lösning som man, liksom, jobbar fram.

Sven-Erik Ödring, Arbetsförmedlingen
- Förenklat arbetssätt, det är det ju. Vi har en hel del ungdomar som är svåra. Det blir enklare att få dem att prata själva, ett sätt att lära sig att få dem att prata.

Mariana Hede, Västerås Stad
- Att utgå från människors resurser.

Roine Peimer, Västerås Stad
- För mig handlar det om att hitta andra okonventionella, nya lösningar tillsammans för att föra saker och ting framåt.
Eva Pålsson, Norbergs kommun
- För mig betyder det att man inte får glömma den som har någonting som ska bli löst. Man är inte den som löser saker åt andra utan man är några som gör det tillsammans.

Eva Dickfors von Knorring, Landstinget Västmanland
- Hopp. Att se, uppmärksamma, det som fungerar, göra mer av det som fungerar, framåt.

Agneta von Schoting, Sala kommun
- Ja, det betyder jättemycket för mig. Det betyder ett nytt tänk, nya möjligheter, ett helt annat sätt att jobba på. Att få med sig folk utan att bli experten. Det betyder jättemycket, verkligen.

Leif Bergström, Västerås Stad
- Därför att jag tror att en människa är ett universum på två ben och jag kan aldrig lyckas förklara vad den personen vill. Det måste den göra själv.
Lena Våglund, Västerås Stad
- För mig handlar lösningsfokus ledtråd om att ha ett ögonhöjdsmöte där det inte är bottom-up, inte top-down. När jag lägger mer energi på att förstå hur du tänker än att få dig att fatta vad jag menar.



Marcus Strömgren, Landstinget Västmanland
- Framåt, fokus framåt.



Ulrica Sandzén, Samordningsförbundet Norra Dalsland
- LF är ett sätt att bygga en positiv värld och som går att använda i både mikro och makro nivå. Ett sätt att utöka det som fungerar och minska det som inte fungerar utan att egentligen behöva tänka på det.


Vilka fantastiska svar! Så mycket klokhet finns det här. Under dagen gjorde jag en annan reflektion vilket handlar om värderingar och organisation. Nu har jag både gett namnen och organisationen som de arbetar hos. Tänk om jag inte hade namngivit organisationen? Skulle ni se var de jobbar? Och kan ni gissa er till var i organisationen ni finner dem? Det är en reflektion jag har gjort tidigare när förbundet har arrangerat utbildningar för många organisationer samtidigt. Grunden för samordningsarbetet och den samverkan de som jobbar i organisationerna vill ha ligger djupare än stuprören och sektoriseringen. Det finns värden som förenar de som har valt offentlig sektor som sin arbetsplats som organiseringen lätt glömmer bort. Det är skönt att bli påmind om att i verkligheten är det inte så långt för myndigheterna att hitta varandra.

torsdag 3 mars 2011

DN om hur "utförsäkrade bollas" mellan myndigheter

Idag publicerade DN en första sida samt två sidor inne i tidningen om hur sjukdagarna ökar. Linjen i reportaget är att det beror framförallt på individer som tidigare har varit sjukskrivna, bollades över till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram, nu bollas tillbaka till Försäkringskassan. Adriana Lender verkar rådlös och säger: "Vi behöver verkligen fundera på vad vi överhuvudtaget kan göra med dessa personer. Vi kan inte låtsas om att vi inte har sett dem förut". Därefter är det Cecilia Udin, försäkringssamordnare (?) på Försäkringskassans huvudkontor som menar att det kanske behövs mer underlag från vården, mera utredningar och att vården borde göra mera. Därefter är det en chefsläkare på landstinget i Uppsala län som menar att gruppen behöver mer än vad landstinget kan erbjuda och säger: "I vissa fall beror oförmågan att återgå i arbete på mer än en orsak. Har man varit långvarigt sjuk kanske man både behöver ha medicinska perspektiv och rehabiliteringsperspektiv". Artikeln avslutas från journalisterna på DN med en luddig formulering, "I väntan på det [regeringens aviserade regelförändringar] är samverkansavtal en tänkbar lösning...där samarbetar myndigheter med att hitta sysselsättning eller andra lösningar för de sjukskrivna".

Länk till DN 110303 "Kraftig ökning av sjukdagar"

Är det mer än jag som ser att det krävs samordning mellan myndigheter för att dessa individer ska få stöd? Att det inte är i aktiviteterna eller regelverken hos respektive huvudman som huvuddelen av problemet sitter, utan i själva organiseringen av arbetet runt individerna? Och varför hitta på nya strukturer (som samverkansavtal) eller vänta på ett trollspö från regeringen när det redan finns ett som fungerar med lagstöd (samordningsförbunden)? Jag tror myndigheter och media borde få upp ögonen för hur systemet slår mot individer i behov av samordnat stöd och satsa mer på balanserande systemverktyg som samordningsförbunden som stimulerar, finansierar och stödjer myndigheterna att ta ett helhetsansvar, i både tanke och handling, runt och för individer i behov av samordnat stöd.

tisdag 1 mars 2011

Intervju med Stig Henriksson

Stig Henriksson är Fagersta kommuns kommunalråd, en post han har innehaft sedan 2003. Han har en bakgrund yrkesmässigt som sjukgymnast och är kanske mest känd nationellt för de exceptionella framgångarna i lokalpolitiken. Stig är också en varm förespråkare för samverkan och har alltid stöttat samordningsförbundet. Jag tänkte att det vore bra att veta lite mer om hur Stig resonerar kring samordningsfrågorna och sprida det via bloggen. Det är också ett led i att bjuda in till andra perspektiv på samordningsfrågorna. Jag tror att det kan bli mera av den vara i framtiden, kom gärna med tips på inspirerande personer eller så kanske ni får ett oväntat samtal eller e-post! Och apropå inspiration, här är intervjuen med Stig:

Jonas: Hur kom du på idén att vara med att bilda ett samordningsförbund i Fagersta?
Stig: Tacka Sven Malm [dåvarande styrelseordförande i Försäkringskassan i Västmanland] och hans vinnande komb av erfarenhet och envishet! Jag hade ingen aning om att möjligheten fanns, men när Sven presenterade idén lät det klockrent och lite hum hade jag väl om de gamla projekten Finsam och Socsam.
Jonas: Hur ser du på möjligheterna med samordningen och vilka mervärden hoppas du kunna se?
Stig: Det finns så många och väl beskrivna nackdelar med de olika stuprören som människor dels far illa i, dels för sin överlevnad måste anpassa sig till. Och som naturligtvis därmed är ett slöseri med samhälleliga resurser både i reda pengar räknat men också i förlorade intäkter i form av produktionsbortfall.
Samordning ger nödvändiga, om än inte alltid tillräckliga, verktyg för att klara dessa problem.
Mervärden handlar om bättre liv för den enskilde, mer meningsfullt arbete för professionerna och bättre samhällsekonomi.
Jonas: Du säger att samordningen ger nödvändiga, men inte alltid tillräckliga, verktyg. Hur menar du?
Stig: Ingen metod, organisation eller person kan lösa alla problem eller allas problem. Det är en självklarhet som lite för ofta glöms bort.
Jonas: Ja, du har rätt så klart, det finns ingen "one-size-fits-all". Hur ser du då på framtiden och utmaningen att lyckas ännu bättre med samordningsarbetet? Vad skulle du vilja se hända (mer)?
Stig: Just nu hos oss är det en mycket stor utmaning när vi expanderat geografin utöver den gemensamma arbetsmarknadsregionen i norra Västmanland, dessutom sammanhållen av både en historia av samverkan och manifesterad i andra gemensamma organisationer som utbildningsförbundet NVU och även AF:s administrativa gräns.
"Mer av samma" som recept brukar med rätta kritiseras, men det är när saker gått dåligt. Här tror jag det vore väldigt motiverat i betydelsen att höja insatserna, medlemmarnas bidrag till den gemensamma organisationen. Genom gemensamma tag helst, men i nödfall genom en lagändring som tillåter t.ex. kommunerna att ensidigt höja ambitionsnivån.
Jag skulle vilja koppla ihop de också ganska blygsamma resurserna för folkhälsoarbete med samordningsförbunden och ser inga olösliga problem med att det uppdraget vänder sig tilll hela befolkningen.
Jonas: Tack Stig för denna intervju. Mycket kul och inspirerande att höra (läsa) dina tankar om samordning.
Stig: Tack själv för en pigg idé - igen!

Man med hum om samordning