torsdag 2 februari 2012

Intervju med Lollo Horn

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag första träffade Lollo Horn. Det var säkerligen redan under Samanda tiden (Västmanlands namn för Handlingsplanssamverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen innan det fick ett officiellt namn) då hon arbetade för Arbetsförmedlingen i det samarbetet. Efter utvidgningen av Norra Västmanlands Samordningsförbund med denna del av Västmanland (och Sala) hade jag en föreställning som bekräftades av flera runtomkring mig att Lollo Horn var och är fortfarande en av landets allra bästa samordnare. På riktigt. Kontoret i Hallstahammar/Surahammar hade i sin Samanda-enhet haft de bästa resultaten i landet och det under långa perioder. Lollo arbetar fortfarande för Arbetsförmedlingen men från september i fjol tog hon steget över till att vara arbetsförmedlare i den integrerade samverkansverksamheten Samordningsteamet Hallsta/Sura. Jag är jättelycklig för det, det tror jag vi alla är. Det är som att få värsta Zlatan värvningen till ett Dream Team. Lollo har alltid en massa bra idéer och är en fena på att skapa bra resultat. Det finns ett driv likt ingen annans och ett oändligt engagemang. Så perfekt för en intervju här på bloggen att kunna stilla en del av nyfikenheten!

Jonas: OK vad kul, då börjar vi... Lollo, kan du berätta hur du kom in i samverkansarbetet? När upptäckte du att detta var något att engagera sig i?

Lollo: I samband med att jag började arbeta med arbetsinriktad rehab på AF Surahammar (1997) upptäckte jag att de arbetssökande som var aktuella på AF och samtidigt på tex FK eller IFO, i första hand såg sig själva som "budbärare" mellan myndigheterna för att kortsiktigt "säkra" sin egen försörjning. Myndigheterna hade även en tendens att försöka avhända sig problemet och flytta över försörjningsproblemet till annan myndighet fortast möjligt. Samverkan fanns inte.. Jag knöt kontakter både på  IFO och FK och så småningom utformade vi en samverkan som bestod i att AF och IFO träffades en gång per månad och diskuterade vilka ärenden som var "gemensamma" (med samtycke av klienterna) och vi utformade en gemensam handlingsplan, vilken blev som en stafettpinne, dvs varje myndighet som ville överföra ett ärende till annan myndighet försäkrade sig om att klienten fasades över enligt handlingsplan innan man "släppte stafettpinnen". På så sätt blev klienten involverad i sin utveckling, riskerade inte att hamna "mellan stolarna" och alla berörda parter var införstådda med vad som skulle hända härnäst. Samarbetet AF/ FK utvecklades till att AF hjälpte till att finna arbetsprövningsplatser, följa upp prövningarna och göra en bedömning huruvida "den försäkrade" hade någon grad av arbetsförmåga, varefter bedömning om fortsatt sjukpeng/ sjukersättning prövades. Denna "informella" samverkan var oerhört spännande, vi lärde oss varandras regelverk och fann strategier/metoder för att ändå hjälpa klienten/den försäkrade till egen försörjning i någon grad, vi såg både nyttan för den enskilde och framför allt samhällsnyttan genom förkortade handläggningstider och därmed förkortade tider i "passivitet" för den enskilde, vilket hindrade "utslagning". När samverkan mellan FK och AF startade genom Samanda (2003) anmälde jag intresse och har framgångsrikt arbetat med den verksamheten fram tills Samordningförbundet började finansiera Samordningsteamet Hallsta/Sura och jag hade förmånen att få delta i Utvecklingsgruppen (tidigare Beredningsgruppen) med detta arbete. Jag arbetar sedan årskiftet hela min arbetstid i Samordningsteamet och känner en enorm arbetsglädje och utmaning. Mina kunskaper, erfarenheter, breda kontaktnät och intresse för lösningsfokuserat arbete kommer mycket väl till pass i utmaningen att utveckla samordningen kring individer som behöver samordnade insatser. Dessutom brinner jag för det terapeutiska arbetet, utvecklingsmöjligheterna inom området och jag känner att jag fått en fantastisk chans att "göra skillnad" för utsatta grupper i samhället.

Jonas: Du skriver att dina kunskaper, erfarenheter etc och utmaningen att utveckla samordningen vidare. Anta att samordningen där du arbetar utvecklades över allas förväntningar, vad tror du att du gör annorlunda eller mer av då?

Lollo: Jag skulle fortsätta verka för att samordning blev ett naturligt inslag i alla myndighetsgemensamma ärenden genom att bygga broar av samförstånd/respekt/tillit med berörda kompetenser "på golvet" inom de olika myndigheterna, dels genom aktiv samverkan och dels genom att marknadsföra verksamheten kontinuerligt för att fånga intresse och se nyttan men utökad samverkan. Vi skulle ha bokade uppföljningsmöten, där den gemensamma handlingsplanen följs upp/revideras, allas kompetens skulle samordnas i den enskildes väg till egen försörjning. Medicinsk, arbetsinriktad och "social" rehabilitering finns beskriven i handlingsplanen och är anpassad till individens förmåga och behov. Lösningsfokuserat arbetssätt är ett naturligt inslag som dessutom kvalitetssäkrar insatserna genom ORS/SRS/GRS. Jag skulle utveckla metoder och arbetssätt ännu mer än idag.. ta lite mer "språng" och "risker " för att bli mer innovativ i utvecklingen av samordningsarbetet, d.v.s. "töja" på regelverket för positiv samverkan.... använda mer tid för den enskilde... använda kontaktnät och fantasin för att korta tiderna i utanförskap... men även för utmaningen och nöjet att få arbeta kreativt på ett samhällsnyttigt sätt!!

Jonas: Vad ser du redan idag som ger dig mod att fortsätta på denna väg mot bättre samordnade tjänster?

Lollo: Jag ser att samordning är den enda rätta vägen att komma vidare med de individer vi arbetar med idag. Jag har, både i enskilda samtal och i gruppmöten, kunnat konstatera att det finns en enorm inneboende vilja och kraft hos individerna att komma till egen försörjning men viljan ligger så "inbäddad" utifrån myndigheternas krav och individens oförmåga att ta egna beslut... man vågar inte säga emot eller ifrågasätta... man lyder... man har allt för länge blivit tillsagd vad man ska göra! I samordningsarbetet frågar man individen vad den vill, vilka mål den har och så jobbar vi vidare med lösningsfokuserat arbetssätt, vilket ger utrymme för att frigöra oanade förmågor hos individen, det är oerhört spännande och utmanande... och gör mig ännu mer nyfiken/målmedveten att vägleda individen till att ta beslut och agera!! I samordningen med andra myndigheter/arbetsgivare har jag upplevt så mycket positivt gensvar och respekt, dessutom fått en insikt att de allra flesta är positiva till att föra individen framåt och att göra en insats för samhället genom att tex arbetsgivare gärna ställer upp och identifierar talanger och vad som behövs för att förstärka talangerna (= både yrkesmässiga och "sociala")... det är helt enkelt ett fantastiskt, utmanande, kompetensutvecklande och roligt arbete jag har.

Jonas: Det är fantastiskt Lollo. Stort tack!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar