Ledare/n/na vill ha mer samordning

I förra veckan var lyckan hög då DN:s ledare (DN 121003) äntligen visade stor medkänsla för samordningsarbetet och propagerade för mer samordning och mer individanpassning för människor i behov av stöd av flera myndigheter. Det är en otrolig läsning att ta del av. Ledaren i dagstidningen (som är Sveriges största) var inspirerad efter att ha hört en utfrågning anordnad av socialförsäkringsutskottet i riksdagen dagen före. Bland annat återberättade de AF:s generaldirektörs ord om personer som kommer till deras arbetslivsintroduktion har i snitt varit borta elva (11!) år från arbetsmarknaden. Jag ska återge en del av ledartexten för det är så inspirerande att läsa men i texten ryms också en del som behöver belysas mera. Jag kommer också här att vidareförmedla en del från själva utfrågningen i riksdagen - för det är så otroligt. Flera ledare, inte bara DN, framhåller finansiell samordning och den goda grund som den är för att göra mer av det som behövs.

Men först DN (Jag fetskriver det jag gillar mest):

Men vad som är fysiskt, psykiskt och för all del socialt är en väldigt fyrkantig uppdelning. De flesta av oss är inte hundraprocentiga rätvinkliga. Det finns upphöjningar, nedsänkningar och skavanker lite varstans.

För dem som är extra kringelskrokiga i sina konturer riskerar denna fiktiva uppdelning att stjälpa mer än att hjälpa. Istället för att få hjälp med det man skulle behöva, får man den hjälp som myndigheten man för tillfället har anvisats kan erbjuda.

Det finns egentligen två val. Antingen ger vi upp och säger att en stor grupp människor är dömda till livslångt utanförskap. Eller så vänder vi på frågan och låter myndigheterna anpassa sig efter människorna i stället för tvärtom.

Det finns en klar poäng med att permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak. Exakt hur det ska gå till rent organisatoriskt måste först utredas på längden och tvären. Men det är åt mer, inte mindre, samordning och samarbete vi måste gå. Det är åt mer, inte mindre, harmoniserade ersättningsnivåer i de olika trygghetssystemen. Det är åt mer, inte mindre, individanpassad hjälp.

Det är den enda vägen framåt.

Vaddå "permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak"? Om man menar finansiell samordning så är det inte ett försök; det är redan permanentat. Se lagen om finansiell samordning (2003:1210). Eller menar man SKL:s önskan om "En gemensam ingång"? Vad jag vet pågår inga försök. Däremot har flera samordningsförbund stöttat samlokalisering och ett närmare samarbete mellan myndigheterna har utvecklats överallt där det finns samorndingsförbund.

Så jag gick till källan och har kollat mig igenom utfrågningen. Den finns på riksdagens hemsida i videoformat. I anförandet från SKL:s Leif Klingensjö nämns inte den finansiella samordningen men däremot säger han:

...måste samordna insatser vad gäller de långvariga med besvär inom A-kassa, inom sjukförsäkringen och inom det ekonomiska biståndet. Det är där vi har den stora utmaningen både för enskilda och för kostnaderna.

Han nämner vidare att en ny samordning behövs och hänvisar till goda erfarenheter från ett projekt mellan Malmö stad, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och hälso- och sjukvården i Malmö som heter SAMS. Jag googlade på SAMS och Malmö och fann en ganska gammal powerpointfil om ett projekt för nollklassade sjukskrivna. Annars svårt att veta vad det är han syftar på men det är inte svårt att anta att SKL framhärdar sin idé om "En gemensam ingång".

Dan Eliasson, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger i sitt anförande följande:

Det kanske allra viktigaste med rehabiliteringskedjan tycker jag är, visserligen att det finns fasta tidsgränser men rehabiliteringskedjan kräver att alla parter kring den som är sjukskriven sluter upp och samverkar för att underlätta individens återgång till arbete... Detta är otroligt viktigt... Rehabiliteringskedjan har aktiverat partnerskapen på ett annat sätt än tidigare. Det är min bedömning.

Dan Eliasson pratar vidare om hur stolt han är över Försäkringskassans arbete på området och nämner bl.a. hur nya samarbetsformer utvecklas mellan Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården. Han nämner varken kommunen (och behovet av social rehabilitering som jag av erfarenhet vet är stor hos individer med många års utanförskap) eller samordningsförbunden. Det gör han dock i utfrågningen efter anförandena. Då säger han följande om varför sjuktalen har sjunkit de senare åren (igen jag fetmarkerar det jag gillar extra):

[attitydpåverkande program har haft betydelse] ... men också aktiviseringen av berörda myndigheter. Det är helt klart att samarbetet mellan berörda parter ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för sju-åtta år sedan, kanske bara tre-fyra år sedan. Vi har betydligt mycket mer, högre grad av samverkan mellan AF, hälso- och sjukvård, kommuner och vi än vad vi har haft tidigare. Och det är kanske, herr ordförande, en fråga som underskattas när vi pratar om rehabiliteringskedjan. Vi pratar ofta om tidsramarna, tidsramarna i försäkringen. Jag skulle vilja att vi ännu mer fokuserade på vad vi gör tillsammans för att hjälpa människor till egen försörjning och återgång i arbete. Jag tycker den stora kraften ligger i att vi utvecklar vår gemensamma samhällskompetens kring den enskilde.

Längre fram i utfrågningen får Leif Klingensjö svara om samordningen. Han säger att lösningen är inte att föra över individer från en myndighet till en annan, istället:

...måste [myndigheterna] göra rehabilitering gemensamt. Vi tror att det finns mycket att lära av den finansiella samordningen där man har hälso- och sjukvården med på ett sätt som man kanske inte alltid har i det vanliga... Inom den finansiella samordningen finns det [samarbetet?]. Vi vill utveckla den. Vi tror det måste bli stabilt i riket. Nu finns den på vissa håll, i olika grad. Det finns mycket att lära där. Det är den väg vi tror på. Åt det hållet vi tror, vi måste göra det gemensamt.

Och så kommer Dan Eliasson, som säger till slut angående en fråga om de aktiva insatser som finns för målgruppen med långvarig sjukskrivning. Han nämner insatser på flera håll men säger också tydligt och stolt:

Vi har mängder av insatser genom samordningsförbund.

Är det bara jag men det verkar som att den dag de högsta ledarna börjar prata aktivt och publikt om finansiell samordning och om samordningsförbunden då har någon sorts gräns överskridits. I positiv bemärkelse inte bara för förbunden själva, men allra mest för de mest i behov av samhällets gemensamma stöd. Nu kom flera bra saker på en gång: Samordningen i media, på en av de bästa ledarplatserna. Samordning i Riksdagen i utfrågningen. Samordning uttalad hos statens främsta företrädare på chefsnivå. Samordning - ännu ett steg framåt eller som DN skriver - ingen väg tillbaka.

PS. En sista reflektion efter ha sett utfrågningen i Riksdagen. Många myndigheter och experter på plats men ingen från samordningsförbunden själva. Kanske vore det på sin plats nästa gång?