lördag 15 september 2012

Kommentar till regeringens satsning på unga med aktivitetsersättning

Igår lanserade statsråden Ulf Kristersson, Hillevi Engström och Maria Larsson en 568 miljoner kronors satsning på unga med aktivitetsersättning. Det är mer än vad som totalt tillfaller den finansiella samordningen, så det är en rätt stor satsning på området. Syftet är att bredda och förstärka samhällets tjänsteutbud för gruppen som framförallt har psykisk ohälsa och där det finns en förhoppning att arbetsförmåga kan växa. Jag har nyss tittat på filmen på regeringens hemsida där Ulf Kristersson presenterar förslagen.

http://www.regeringen.se/sb/d/16435/a/199067

Denna grupp som Ulf Kristersson pratar om är heterogen, det förstår statsrådet. Det är också en grupp som samordningsförbundens parter, kommun, FK, AF och landsting oroar sig om och som de nyttjar de gemensamma medlen i den finansiella samordningen för.

Av Ulf Kristerssons framställning slås jag av att ordet "behov" inte nämns. Vad behöver unga med psykiska funktionshinder? Sedan många år har samordningsförbunden, bland annat i den där jag arbetar, mer och mer ställt frågan - vad behöver individen. Från början ställdes frågan om vilka "målgrupper" som behövde stöd, till att designa insatser som myndigheterna trodde "gruppen" behövde. Förbunden har kanaliserat detta i olika typer av projekt, riktade till vissa målgrupper, med vissa specifika metoder, alla med vissa givna ramar (i tid, i omfång, i plats, vem som får remittera etc etc). Flera förbund rör sig ifrån detta sätt att tänka. Ulf Kristersson är tyvärr kvar där även om jag ser en viss förskjutning i tanke. Låt mig förklara.

Det som är bra med Ulfs Kristerssons förslag är att han inser att det krävs många insatser samtidigt, insatser som levereras i olika system. Han pratar om förstärkning inom social försäkringen (Försäkringskassan) med bättre arbetsförmågebedömningar och ändrat regelverk (vilande aktivitetsersättning) som kan underlätta för en del. Han pratar om förstärkning av SIUS, ett program inom Arbetsförmedlingen som riktar sig till unga med psykisk funktionsnedsättning. Han pratar om vikten av bättre medicinska underlag i övergången från särgymnasiet till aktivitetsersättning p.g.a. nedsatt arbetsförmåga (hälso- och sjukvården) och till sist pratar han om kommunens ansvarsområde inom daglig sysselsättning och supported employment (det sistnämnda pratar han i termer av projektmedel). Pluralismen går inte att hejda. Han vill stärka SYO-konsulterna i skolan också. Problemet är att han fixeras, med de allra bästa intentionerna, på utbudssidan i offentlig sektor och han gör det på ett sektoriserat sätt. Mer sektorisering till en grupp superkänslig för just sektorisering.

Jag brukar säga att problemet i vårt samhälle, runt bl.a. dessa grupper, är inte i första hand resursutbudet - det är i samordningen det brister. Samordningsbristerna syns i hur samhället dubbelarbetar, gör sig osammanhängande för både individer och tjänstemän och låter bli att göra sådant de inte har ansvar för (men som de vet behövs). Att möta en grupp som unga med aktivitetsersättning innebär att hantera en mängd av variation när det gäller behov. Alla dessa människor befinner sig på olika ställen med olika omedelbara behov, med olika förutsättningar att ta ett steg. De kanske, av en mängd välmotiverade anledningar, inte är beredda att ta ett steg, som andra tror att de bör ta. Att möta variation kräver att samhället erbjuder variation och individen får tid och plats att jobba fram vad just han/hon är beredd att göra just nu - vare sig det handlar om social rehabilitering, medicinsk rehabilitering och/eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Ofta är det flera saker samtidigt som behövs i en kombination som är högst individuell.

Den finansiella samordningen har möjlighet att möta detta behov. Och den finansiella samordningen fungerar otroligt bra. I Norra Västmanland pratar vi aktivt om integrerad samverkan och om samordningsteamens verksamhetsidé där individer kan med egen kraft vara med och designa insatser som de behöver just nu. Och snabbt och flexibelt är samhället där och ställer upp med sina resurser. Detta leder till otroliga resultat på mycket kort tid. Merkostnaderna för detta arrangemang tar samordningsförbundet. Det hade inte skett utan den sinnrika idén med att samla medel från alla på förhand och tillsammans stödja nya sätt att tänka (inte stuprörstänkande) och stödja samordnade sätt att erbjuda tjänster. Många förbund, om inte alla, har liknande berättelser.

Ulf Kristerssons idéer är ändå lovvärda. De kommer att öka fokuset ännu mer på denna grupp. Trots detta saknas den viktigaste pusselbiten i hans förslag - samordningsstödet. Jag hade önskat mig se mer av detta. För det är just det som behövs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar