Reflektion efter Välfärdskonferensen 2012

 

Igår kom jag hem efter en intensiv tre dagars konferens i Göteborg - Välfärdskonferensen 2012 med underrubriken "Nya behov - Ny välfärd - Genom samverkan". Konferensen var ett led i Samordningsförbundet DELTA Göteborg Hisingens 15 års jubileum och fokuserade lika mycket på den nordiska välfärdsmodellen i stort som samordningsförbunden som plattform och struktur för samverkan. Den nordiska präglingen var välkommen. Det gav nödvändig omvärldsperspektiv. Samverkan är lika svårt för andra länders välfärdsbygge och man söker även intressanta lösningar i Norge, Danmark och Finland som alla gav bra med tid att presentera sina tankar/modeller. Jag tar bl.a. med mig hur både Danmark och Finland har decentraliserat välfärdstjänsterna, d.v.s. att besluten om den enskildes rehabilitering tas så nära individen som möjligt. Jag gillade också Danmarks systematiska fokus på individens delaktighet i välfärdsproduktionen genom en uttalad empowerment strategi.

Danmarksidéen rimmade väl med Gunnar Axéns välkomstord från första dagen då han i samma andetag parade ihop samordningsinsatser med individanpassning. Två ord som börjar alltmer nämnas tillsammans. Det säger sig självt att individanpassade insatser inte kan göras i ett alltför centraliserat system och att samordningsförbunden spelar en viktig roll att balansera det centrala arbetet med det lokala tillsammans med medborgaren. Gunnar, som är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskottet, gav stort utrymme i sitt tal åt sina intryck efter Sala-besöket från i augusti. Han nämnde speciellt hur deltagarna där hade inspirerat honom och hur han hade sett hur hoppet hade tänts i ögonen hos deltagarna. Det borde värma alla välfärdsarbetare och chefer/ansvariga i Västmanland som har varit delaktiga i den integrerade samverkansprocessen där och på andra ställen. Det var en särdeles bra start för konferensen och det är viktigt, tror jag, att våra ledare både visar sitt engagemang (som Gunnar gjorde) och tar åt sig för det samverkansarbete som görs ute i landet.

Integrerad samverkan var ett ämne som jag pratade om på andra dagen av konferensen. Det väckte många frågor, framförallt om hur vi kan rigga uppföljning och utvärdering av den strukturella och insatsspecifika integrationsarbetet. Jag var förvånad att det kom så många på workshopen och det var kul att se att denna idé ägs av alltfler välfärdsentusiaster. På ett annat workshop som jag var på före det nämndes det både från departementet, ISF och från forskningshåll hur kraven på evidens för samordningsförbunds finansierade insatser är orimligt höga när varken arbetsmarknadspolitiska insatser eller ens större delen av den medicinska vården har någon större andel evidens för sina verksamheters insatser. Och där finns det ändå en hel del resurser som satsas för att utveckla just bättre insatser. Det kändes betryggande att dessa krav är orimliga och vi tillsammans ska söka efter mer "good enough" eller "second best" lösningar i utvärderingsdesign. Vi vet ju redan att vi är på rätt väg - det är en bekräftande observation som jag noterade hos i princip alla jag mötte och lyssnade till på konferensen (och det var väldigt många).

Det var dock en eller två som bröt mallen och jag vet inte om jag ska kommentera det. På sista dagen var det en paneldebatt mellan politiker från olika partier och från flera nivåer lokalt, regionalt och nationellt. Jag kände mig faktiskt lite provocerad då jag hörde en regional folkhälsopolitiker säga att hennes mål var att på sikt lägga ned samordningsförbunden. Det var verkligen en antiklimax då vi hade ägnat så mycket energi att tidigare under konferensen verkligen lovprisa samordningsförbunden som idé och balanserande kraft i välfärden med dess möjlighet att garantera gemensamma medel, en effektiv beslutsfunktion med processtöd och en möjliggörande lagstiftning i ryggen. Jag tror inte att hon visste vem hon talade till i publiken men hennes ogenomtänkta hållning visar på var samordningsförbundens största utmaning ligger. Okunskap lik välfärd hanteras bäst när vi kommer samman och pratar om det och sedan gör något. Välfärdsaktörernas gemensamma perspektiv är intressant för de möter dem som behöver den samordnade välfärden som mest och att de, genom den finansiella samordningen, ger dem själva förutsättningarna att anpassa tjänsterna som de tillsammans erbjuder. Detta är en långsiktig färdriktning, precis som integrerad samverkan, som det är lätt att få konsensus kring när alla berörda har genljudat med både behoven hos enskilda medborgare och upplevt hur vårt sektoriserade välfärdssystem faktiskt fungerar.

 

Avslutningsvis vill jag hylla arrangörerna för denna konferens med DELTA Hisingens förbundschef Ola Andersson i spetsen och andra Göteborgare engagerade för samverkan - inte minst Johan Jonsson, folkhälsochef i regionen. Utan Johans pionjärarbete under Socsamtiden hade vi, tror jag, inte kommit så långt som vi har gjort idag i vårt välfärdssamhälle. Och när vi ändå hyllar våra hjältar så kan jag inte låta bli att knyta an till hyllningen av John Williams musik som vi fick vara med om den första kvällen. John Williams musik är verkligen soundtracket till mina uppväxtår och har präglat mig och mitt engagemang för innanförskap och kampen för det goda (som den nörd jag är). Så här fysiskt nära en stormtrooper har jag aldrig varit. Men i Göteborg vimlade det av dem.