Det låga försörjningsmåttet i Norberg

Försörjningsmåttet är fascinerande. Det visar de samlade kostnaderna för utanförskapet, d.v.s. kostnader för offentlig försörjning p.g.a. ohälsa och arbetslöshet nedbrutet i kronor per individ i arbetsför ålder (16-64 år) och dag. Försörjningsmåttet samlar de redovisade kostnaderna hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna i en enda stapel. Jag tycker att det är fantastiskt för att det hjälper mig att se en helhet. Istället för att varje månad eller kvartal se siffror i media om hur socialbidraget går upp och ned, eller arbetslösheten, eller sjuktalen, frågar jag både som skattebetalare och som samordningsarbetare - hur går det för helheten? Med försörjningsmåttet kan jag få svar.

I Västmanland har försörjningsmåttets mätts sedan 1997 vilket är tillsammans med Sörmland det längst uppvisade kontinuiteten i landet. Jag är särskilt begeistrad just nu för att för andra kvartalet i rad, fram till och med det tredje för året, visar Norberg det lägsta försörjningsmåttet i länet. Det har aldrig varit så lågt som det är just nu. Norberg har efter kvartal 3, 2011, 48 kr/individ och dag och närmar sig rikssnittet på 46 kr/individ och dag. Det är sensationellt inte bara allmänt men också för att Norberg är en bergslagskommun. Det är en klar trend också att Norberg har en tendens som pekar fortsatt nedåt. Jag skulle inte bli överraskad om det sjönk under rikssnittet någon gång redan under 2012.

Jag frågade några per mail om hur kommer det sig, tror ni, att försörjningsmåttet är så lågt i Norberg? Här är några av svaren:

Eva Dickfors von Knorring, Kurator samt ansvarig för ”Friskare Norberg”, Familjeläkarmottagningen i Norberg

– Av besökarna till vårdcentralen svarar ungefär 20 % av besökarna för cirka 80 % av vårdkonsumtionen. Jag antar att många av dessa personer har behov av en långvarig försörjning från myndigheternas försörjningssystem, bl a med längre eller upprepade sjukersättningar. Jag tror att orsaken till varför försörjningsmåttet är så lågt i Norberg är att vi har med stöd av samordningsförbundet utvecklat bra idéer, förhållnings- och arbetssätt där många av dessa människor får ett gemensamt stöd från myndigheterna. Jag tror att samverkan har bidragit stort, det fungerar, inte bara här utan i hela norra länsdelen.

Åsa Eriksson (S) Kommunstyrelsens ordförande, Norbergs kommun

– Det är förstås mycket glädjande att relativt få norbergare behöver hjälp från det offentliga med sin försörjning. Jag ser främst två anledningar till detta: dels har myndigheterna i regionen ett mycket bra samarbete som gör att många människor får bra hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden, dels finns det en kultur i Norberg av att söka sig olika vägar till arbete och försörjning. Helt nöjda kan vi inte vara förrän alla människors förmågor tas tillvara.

Henry Komulainen, Områdeschef LFC Fagersta Försäkringskassan

– Det finns säkert flera orsaker till den goda utvecklingen av försörjningsmåttet i Norberg, men den främsta orsaken är enligt min uppfattning det goda samarbetet som finns i Norberg. När det gäller sjukförmånerna fungerar samarbetet mycket bra mellan sjukvården, arbetsgivarna och Försäkringskassan, speciellt Norbergs kommun som är den största arbetsgivaren har vi ett mycket gott samarbete med. Det finns en samsyn kring sjukskrivningsfrågor och vi deltar t ex i chefsutbildningar. Familjeläkarna har ju också haft en stabil situation i Norberg, inte så mycket stafettläkare som på många andra ställen. Det ger en bra grund för kontinuitet och samarbete. Vår uppfattning från Försäkringskassan är att det har utvecklats en bra samarbetskultur i Norberg. Det är inte bara jag som tycker detta utan jag har stämt av detta med handläggarna och dom har samma bild.

Ett framväxande tema i de tre osamordnade svaren är att det i Norberg finns en allt tydligare samverkanskultur. En utvecklad samverkanskultur mellan myndigheterna är ett av grunderna för att kunna utveckla bra samverkansinsatser, vare sig de är i projektform (som Friskare Norberg, implementerad sedan våren 2010) eller om det sker som samarbete (Henrys exempel med chefsutbildningar). Att utveckla en samverkanskultur borde vara det viktigaste i samordningsarbetet, också något som samordningsförbund i sig både är resultat utav men också något som de kan/borde ta ansvar för att utveckla. Det finns bra forskning som menar att detta är det viktigaste i samordningsarbetet. Kan vara värt att tänka på i all denna evidenshunger från centralt ansvariga samverkansintresserade. Utan en lokal utvecklad samverkanskultur på plats är det ytterst svårt, om inte omöjligt, att implementera ens de mest enklaste evidensbaserade metoder och arbetssätt i samverkan.