Är det rätt personer som går över till Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen efter maximal tid i sjukförsäkringen? Ska Arbetsförmedlingens insatser komma tidigare?
- Om det är "rätt" personer har jag svårt att bedöma. Däremot har en mycket stor majoritet av denna grupp samordnade rehabiliteringsbehov och bör hanteras utifrån de behov de har. Utan att möta behovet i gruppen riskerar gruppen att återkomma till myndigheterna. Resultatet blir då ett slöseri av resurser, både ekonomiskt och mänskligt, även för professionerna i de inblandade myndigheterna. Slöseriet sker i form av dubbelarbete, osammanhängande process för den det berör (även myndigheternas personal) och luckor i ansvar och aktiviteter. Med samordnade rehabiliteringsbehov menas en komplex sammansatt problematik där både rehabilitering efterfrågas/bör erbjudas som är av social, medicinsk och arbetslivsmässig art. Arbetsförmedlingens insatser bör helt klart, följaktigen komma tidigare men det räcker förmodligen inte, då gruppen har sociala och medicinska behov också. Det behövs ett samlat grepp för att möta behovet och därmed få ett flöde ur både socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen mot ett självständigt arbetsliv.
Vad ska man göra med problemet att en del av dem som behöver återvända till sjukförsäkringen efter utförsäkring saknar SGI och därför inte kan få sjukpenning?
- Utan en regelverksförändring eller särskilt program inom AF måste individerna som hamnar i denna situation hantera den utifrån de rådande omständigheterna. Då gäller att medel eller möjligheter frigörs för att möta upp gruppens behov. Utan detta bromsas flödet för att komma ur denna svåra situation. Det kan inte vara meningen att Arbetsförmedlingen eller kommunsektorn enskilt arbetar med medicinska behov. Här behövs också ett samlat grepp för gruppen som har behov som inte passar in i de program eller regelverk som samhället, i sin fragmenterade organisering, erbjuder medborgare. Den enda instansen i samhället som har möjlighet att fatta beslut utifrån ett helhetsperspektiv på gruppens behov är samordningsförbunden, med stöd av lagen om finansiell samordning. I den klargörs att myndigheterna (AF, FK, kommun och hälso/sjukvården) tillsammans har ett "samlat ansvarsområde" för att stödja individers rehabilitering till arbetslivet. Ett förslag vore att skala upp insatserna från regering och riksdag till samordningsförbundens verksamhet, och därmed skapa ett möjliggörande handlingsutrymme för myndigheterna att ta ett gemensamt ansvar, i ett neutralt rum och att hitta lokalt anpassade lösningar. Detta bör prioriteras politiskt, så att myndigheter nationellt, regionalt och lokalt får en tydlig signal om den välfärdssystem politiken, och medborgarna, vill se mer av.
Vad ska man göra för att inte så många unga ska hamna i passiv aktivitetsersättning och istället få aktiva insatser?
- Eftersom gruppen har omfattande samordnade behov bör insatser för gruppen ges utifrån dessa förutsättningar. Gruppen har behov av social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Samma igen, det är samordningsförbunden och lagen om finansiell samordning som står till buds. Något alternativ utifrån rådande omständigheter finns inte. I Norra Västmanlands Samordningsförbund finns samordningsteam för att särskilt hantera denna grupps behov. Utifrån fem års erfarenheter och löpande utvärderingar har myndigheterna lokalt beslutat att insatser som möter individerna i team med flera professioner och kompetensområden samt erbjuder en tät kontakt med individerna är de som har de bästa förutsättningarna att lyckas med denna grupp. Det är heller inte främjande att arbeta med denna grupp i projektform. Inte i det långa loppet. Myndigheterna har behov av att skapa trygga och långsiktiga förutsättningar för att möta en grupp med komplexa behov. Även här, visar det sig, att den mest lämpliga steget är således att stärka samordningsförbundens verksamhet så att gemensamma lösningar kan utvecklas.
Med bästa hälsningar,
Jonas Wells
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar