Idag presenterade Långtidsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 2011:11). Utredningen innehåller en analys av den svenska arbetsmarknaden, en summering av forskningsläget samt förslag om relevanta reformer. Den är intressant ur ett samordningsperspektiv från flera aspekter, dels utifrån vad den faktiskt tar upp men också utifrån vad den utelämnar.
För det första, Långtidsutredningen antar ett samhällsperspektiv i sin analys av hur olika sektorers system påverkar varandra. Den tar t.ex. upp hur olika incitament och olika förutsättningar i kommunsektorn och i Arbetsförmedlingen kan ha en negativ inverkan på arbetslösas möjligheter att söka och få arbete, särskilt de som står längst från arbetsmarknaden. Uppdelningen mellan socialbidrag och a-kassa som inkomstkälla för arbetslöshet skapar systematiskt dubbelarbete och otydligheter för individer. De är t.ex. inskrivna på två ställen samtidigt under två olika regelverk. Dessutom bedrivs kommunal arbetsmarknadspolitik parallellt med den statliga vilket också skapar otydligheter och verkar splittrande. Olika kommuner organiserar sin arbetsmarknadspolitik olika. Socialbidraget är vidare behovsprövat per månad och för hela hushållet vilket kan skapa negativa effekter för den enskilde. Det kan vara så att den enskilde märker att det inte lönar sig att arbeta jämfört med att ha bidraget kvar. Långtidsutredningen föreslår därför en samordning av arbetslöshetsstödet under Arbetsförmedlingen.
För det andra lyfter Långtidsutredningen fram de "svaga gruppernas" ställning på arbetsmarknaden och deras förutsättningar för inträde på den. Gruppen är dåligt definierat men det rör sig om nyanlända utrikesfödda, lågutbildade och långtidsarbetslösa med svårigheter att etablera sig, d.v.s. till stor del samma målgrupper som samordningsförbunden riktar insatser mot. Långtidsutredningen nämner inte att stora delar av gruppen har rehabiliteringsbehov. Men de skriver att det finns betydande vinster, både ur jämlikhets- och ur effektivitetsperpektiv, om Arbetsförmedlingen fördjupar sina insatser just för dessa grupper.
Det är intressant att analysen visar tydligt på det splittrade ansvaret för arbetslösa medborgare. Mer samordning är en del av lösningen. Som vanligt nämns däremot inte samordningsförbunden som en möjlighet att finansiera och stödja myndigheternas gemensamma arbete med de svagare grupperna. Det är en sektorslösning som premieras i Långtidsutredningen, att flytta över ansvaret från den ene till den andre myndigheten. Det passar bra om behovet bara är arbetsmarknadsrelaterat. Men ofta är behoven i denna grupp mer komplext eller sammansatt. Ibland är lösningen ändå gemensam och inte så enkelt att lösa för bara en myndighet. I samordningsförbunden, där bl.a. Arbetsförmedlingen och kommunerna ingår, skapas ett handlingsutrymme där man kan prioritera de svaga gruppernas behov. Här bedrivs just den sorten riktade insatser som Långtidsutredningen menar är effektivt och relativt billigt. Jag hoppas att centrala aktörer mer och mer får upp ögonen för vilken bra idé det är med samordningsförbund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar