Sörmlands intervju med Anna Pettersson Westerberg

Jag har nåtts av en intressant intervju som Samordningsförbundet RAR i Sörmland har gjort med statssekreteraren hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, nämligen Anna Pettersson Westerberg.
 
Här är artikeln och intervjun i sin helhet:
 

Bra jobbat - men utvärdering nödvändig

Klara besked från regeringen. Bra att Finsamförbunden blir fler och utvärdering av förbundens verksamhet önskas. RAR intervjuar Anna Pettersson Westerberg som är statssekreterare hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

 

Vad vill regeringen åstadkomma genom att satsa 280 miljoner årligen på finansiell samordning?

– Vi vill stödja personer som har behov av hjälp från fler olika myndigheter för sin rehabilitering. Personer som riskerar att hamna mellan stolarna. Vi vill etablera ännu bättre samarbete mellan myndigheterna. De gemensamma Finsampengarna gör att myndigheterna får goda förutsättningar för att samverka och inte lämpa över ansvaret på varandra. Och det gynnar i första hand individen.

Finsam har en viktig roll att fylla till exempel när det gäller att få unga med aktivitetsersättning tillbaka till arbetslivet, rehabilitering av personer som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst och rehabilitering av personer med psykiska diagnoser.

Vad är det viktigaste finansiell samordning åstadkommit?

– Vi når fler sjukskrivna och myndigheterna har fått mer kunskap om varandras verksamheter och samarbetar bättre. Det är viktigt för de enskilda sjukskrivna personerna. Finsampengarna har varit ett smörjmedel för att uppnå samarbetet och genom Finsam finns det numer en form för hur samarbetet ska gå till.

Är ni nöjda med resultatet?

– En positiv trend är att fler förbund bildas och att fler kommuner ansluter sig och på så sätt når vi fler sjukskrivna. Men vi behöver få kvalificerade utvärderingar av Finsams arbete. Vad spelar Finsams verksamhet för roll när det gäller att minska sjukskrivningarna och få människor tillbaka till jobbet? Vilka metoder fungerar bäst och vilka grupper gynnas mest av Finsams arbete?

Vilket är det viktigaste utvecklingsområdet för finansiell samordning?

– Utvärdering. Det har varit svårt att få bra studier på Finsams verksamhet, men vi vill verkligen uppmana förbunden att jobba mer intensivt med utvärderingar i samarbete med myndigheter och universitet.

Kommer anslaget till Finsam att utökas när allt fler förbund bildas?

– Anslaget ökas sakta men säkert. Från 2006 när regeringen fick ansvaret för Finsam har anslaget stigit från 125 miljoner till 280 miljoner idag.

Hur ser finansiell samordning ut om fem år?

– Då tror jag att vi har täckning över hela landet, att alla kommuner är med och att vi når allt fler sjukskrivna. Dessutom tror jag att vi har fått de kvalificerade utvärderingar som vi behöver för att kunna se resultatet av förbundens arbete.

Bild från 2011. Anna i dialog med NNS och ordförande Kurt Kvarnström

Som ni ser av bilden är intervjun inte första gången Anna Pettersson Westerberg visar sitt engagemang för finansiell samordning. Hon utmärker sig, tycker jag genom intervjun med intressanta och, glädjande, väldigt tydliga synpunkter. Finsammedlen ger goda förutsättningar för myndigheternas samarbete, säger hon. Myndigheterna har fått bättre kunskap om varandra, når alltfler personer med samordnade behov. Och kanske tydligast av allt "genom Finsam finns det numer en form för hur samarbetet ska gå till". Riktningen framåt är också märkbart tydligt: Täckning i hela landet och kvalificerade utvärderingar för att se resultatet av förbundens arbete samt ännu bättre samarbete mellan myndigheterna.

Allt detta kan jag tycka är bra men jag vill ändå ta fram de delar som gör mig lite förvirrad. Vem är subjektet? Vem gör vad? Och vad är det i så fall som ska utvärderas? Om subjektet är det "det goda förutsättningarna för samarbetet" som Finsam möjliggör då är utvärderingen mer strukturell. Har myndigheterna fått de förutsättningar de behöver för att stödja samarbetet, hur samarbetar förbunden med myndigheterna och vad gör förbunden som underlättar samverkan för parterna? Utvärdering som fokuserar på exakt det som är effektivt i arbetet med att "underlätta". Eller ska utvärdering fokusera på det som myndigheterna gör och effekterna av deras samarbete hos individerna de riktar sig mot? Den faktiska rehabiliteringen av individer är myndigheternas gemensamma ansvar. Ska utvärderingen fokusera på effekterna av samordningsarbetet och inte samordningsarbetet i sig? Vad är egentligen "resultatet" som Anna Pettersson Westerberg vill ha?

Givetvis så hänger dessa perspektiv ihop i människors föreställningar om vad finansiell samordning är. Förbunden är ju i symbios med sina medlemsmyndigheter även om de är fristående och självständiga som subjekt. De har olika roller men syftet med finansiell samordning är att föra ihop där det upplevs att det är effektivt att göra så. Vanligtvis vill olika subjekt markera självständighet för varandra och i vårt fall vill samordningsförbunden både vara självständiga och markera sitt stöd för det nära samarbetet mellan förbunden och myndigheterna. Blev det klokt? Kanske förvirringen bottnar i en blanding mellan syfte och mål. Målet är att stödja människors rehabilitering, men syftet, vägen dit, är att skapa bättre förutsättningar för myndighetsgemensamma aktiviteter och organiseringar.

Intervju med Gun-Eva Andersson Långdahl

SRS/ORS bildar tillsammans ett av få uppföljningssystem som fångar på ett praktiskt och enkelt sätt hur individen upplever bemötande och arbetsalliansen samt förändringar i livssituationen mot ett bättre mående/arbetsliv/socialt sammanhang. SRS står för Session Rating Scale, ORS står för Outcome Rating Scale. Jag kom själv i kontakt med det när jag jobbade med lösningsfokuserade grupper av klienter redan för mer än tio år sedan och det har funnits sedan 90-talet. Idag finns ett stort referensmaterial så att man kan direkt och enkelt hämta hem uppgifter om signifikans (d.v.s. när en förändring verkligen är en förändring). Kolla in MyOutcomes. Det allra senaste är att uppföljningssystemet har fått en statushöjning och är nu erkänd som evidensbaserad av den amerikanska offentliga registret för evidensbaserade program och praxis (NREPP). SRS/ORS har också fått stöd av SKL här hemma i Sverige inom ramen för Kunskap till Praktik programmet. I Sverige känner jag ingen mer kunnig om SRS/ORS än Gun-Eva Andersson Långdahl som arbetar med missbruksvård i Skellefteå. Låt oss ta reda på mer om verktygen sett genom Gun-Evas ögon!

Hej Gun-Eva. Kan du berätta hur du började arbeta med SRS/ORS?

 

Ja, det är egentligen en lång historia. Årsskiftet 1989-1990 stod vi inför att starta upp en helt ny verksamheten inom Skellefteå kommun. Vi var ett team på 4 personer, två socionomer, en sjuksköterska och jag som psykolog. Med stöd från vår chef så skulle vi bygga upp en verksamhet där man genom samtal skulle erbjuda stöd och behandling till familjer där det fanns ett missbruk. 

Vi ställde oss frågan: Vad är det som fungerar i mötet med de som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar partnern till den som missbrukar? Vad är det som fungerar när man träffar barnen? Sedan dess har den frågan varit central för oss: Vad är det som fungerar? Vi sökte efter ett sätt att arbeta, en metod som vi skulle kunna lära oss mer om för att bli duktiga på att möta familjerna i Öppenvård.
 

Gun-Eva Andersson Långdahl

1991 fick vi kännedom om att man genom frågor om framtid, önskemål och resurser kunde möta både enskilda personer och familjer. Vi hade av en händelse sökt oss till en kurs ledd av Matthew Selekman och Thomas Todd. Efter den kursen började vi aktivt, i samtal söka efter det som fungerade för klienten. 1992 träffade vi för första gången på Scott D Miller, han arbetade då tillsammans med Steve de Shazer och Insoo Kim Berg. Det första han skrev på tavlan, som inledning till två dagars workshop, var just: Vad är det som fungerar? Därmed hade han vunnit vårt intresse och vi fick nu vetskap om att det fanns ett arbetssätt som hette Lösningsfokuserad korttidsterapi, vars mål just var att hitta det som fungerar för klienten. Vi beslutade då att lära oss arbetssättet full ut.

Vi märkte att arbetet med Lösningsfokuserad korttidsterapi, fick oss att må bättre i personalgruppen. Vi la ner mindre energi på att tänka åt människor och mer energi till att hitta lösningar tillsammans med klienten.

Nästa steg blev sedan att ta reda på vad klienterna tyckte om det vi gjorde. Gillade dom sättet vi arbetade på? Var det till hjälp för dem? Vi genomförde en fördjupad studie "Kvinnor i Lösningstagen", vi startade med intervjuer i samtal med avslutad behandling hos oss. Vi fann att våra klienter gillade vårt arbetssätt. Vi fick kommentarer som "kan man göra på något annat sätt?" "mål måste man ha annars kommer man ju ingen vart!". Våra klienter verkade på något sätt tycka att detta med att tillsammans hitta lösningar och det som fungerar, var något naturligt.

Vi fick av dem en massa nya tankegångar att arbeta vidare med. Sätt att arbeta på som vi själva inte skulle ha tänkt på. När vi nu börjat arbeta med utvärdering så tyckte vi att det var lite synd att våra klienter inte fick möjlighet att tycka till om det som pågick under pågående behandling, så att vi kunde få deras idéer direkt.

Vi hade fortsatt att upprätthålla kontakten med Scott D Miller, vi gick på fler kurser med honom. Vi bjöd in honom till Skellefteå och vi arbetade tillsammans. Vi förde resonemang om utvärdering och vi arbetade med klienter, vilket är enkelt då Scott kan prata svenska. Med reflektioner från Scott så skapade vi själva en samtalsutvärdering. Efter varje samtal fick klienterna fylla i en samtalsutvärdering, som bestod av en skattning av om samtal varit till hjälp. Denna skattning följdes av två frågor. Vad hade varit till hjälp under samtalet och vad mer skulle samtalen behöva innehålla för att fortsatt vara till hjälp? 

Tiden är nu 1996-1997, samtalsutvärderingen fungerade fantastiskt bra. Alla klienter hade något som de ville säga och vi fick lära oss en massa om hur de ville att deras behandling skulle utformas.

Mot slutet av 1990-talet, började Scott prata med oss om att det var dags för behandlare att visa på resultat. Han beskrev hur utvecklingen i USA gick mot en styrning av behandling terapi mot evidensbaserade metoder. Alltså varnade han för att det i framtiden enbart skulle satsas pengar på metoder som var beforskade. Vi avfärdade hans oro med att vi minsann inte var ifrågasatta, att vårt arbetssätt hade stöd från både chefer och politiker. 

Vi var trots detta i ett läge där vi var nyfikna på våra resultat. Vi visste att våra klienter gillade det vi gjorde men vi visste inget om våra resultat. Scott föreslog att vi skulle arbeta med OQ45. 45 frågor inom fyra områden av klientens liv där man kunde följa resultat. Vi var några som hoppade på detta och testade, jag försökte vara envis och hålla i arbetet med OQ45. Det var spännande att äntligen se vilka resultat som behandlingen gav men orimligt att be klienten fylla i 45 frågor om och om igen. 

Ja som alla kanske nu vet så hade Scott rätt. Det gick några år sen var vi mitt uppe i en metoddiskussion. Nu skulle evidensbaserade metoder implementeras. Tur för oss så hade Scott återkommit till oss med en vidareutveckling av OQ45. Han presenterade ORS - Outcome Rating Scale, som gav samma resultat som OQ45 men där klienten skattade sig på fyra områden. Efter att ha arbetat med 45 frågor så var det en befrielse att arbeta med fyra områden. Så vi hakade på direkt! Så sen början av 2000-talet har vi arbetat med ORS. Eftersom att ORS är validerat med arbete med SRS - Session rating scale, så bytte vi ut vår samtalsutvärdering till SRS.

Så när metodvågen spred sig över Sverige så kunde vi luta oss tillbaka och fortsätta arbeta med det som fungerade, för vi kunde visa på resultat. 

WOW, Gun-Eva, vilken resa, snart 25 år om jag räknar rätt! Så vart står vi idag när det gäller SRS och ORS som uppföljningsmetod? Hur ser intresset ut i Sverige och nationellt?

Vart står vi idag? Ja jag ser att de som använder ORS/SRS får en speciell känsla för vad det innebär att arbeta tillsammans med klienten. ORS/SRS lägger speciellt fokus på att det är viktigt att ha ett tydligt mål att arbeta med så att det går att utvärdera varje litet steg som tas. Det blir även viktigt för både terapeuten/hjälparen och klienten att hitta det sätt, den modell, som fungerar allra bäst för klienten i förändringsarbete som pågår. Så samtidigt med att vi mäter resultat, blir forskare i vår egen vardag, så utvecklar vi ett speciellt arbetssätt där vi planerar och utvärderar arbetet tillsammans med klienten. Dessutom så är det roligt att arbeta med klienters feedback, för det går aldrig att förutse hur klienten ser på vårt arbete. Som professionella så ger arbetet med ORS/SRS oss en möjlighet att arbeta med hela vår kompetens inte bara med EN metod.

Vad händer i Sverige? Jag har egentligen alldeles för dålig överblick över hur ORS/SRS arbetet sprider sig. Jag ser däremot att ORS/SRS ligger bra i tiden utvecklingsmässigt. Det finns ett tydligt krav inom alla organisationer idag om att det skall finnas ett uppföljningsinstrument. ORS/SRS är enkelt att lära sig, det är något som man kan väva in i det arbete som pågår utan att det tar för stort utrymme tidsmässigt.

Från SKL - Sveriges Kommuner och Landsting centralt, så har man visat ett stort intresse. Jag kommer att ingå i en referensgrupp där just utvärdering och uppföljning är i fokus, SKL har här valt att förespråka just ORS/SRS som ett av fyra uppföljningsinstrument.

Sen har vi ju det där med implementering, det kan vara många som visar intresse och som gärna vill prova. Det är något helt annat att lyckas med att väva in det som något man gör hela tiden. Detta gäller ju all form av implementering, man behöver stöd och hjälp under en längre tid för att lära sig att använda ett instrument fullt ut. Hakar det upp sig från start så lägger vi oftast undan det med tanken att det inte fungerar. Just detta med implementering gör det svårt att få ett grepp över spridningen.

Berätta gärna mer om ditt arbete med SKL och deras intresse för ORS/SRS. Vad hoppas du ser hända som en följd av det arbetet?

Jag fick en förfrågan av Gunborg Brännström på SKL, hon arbetar med Kunskap till Praktik inom området missbruk. På SKL har man valt att ge stöd till fyra olika uppföljningssystem, varvid ORS/SRS är ett av dem. Jag ska ingå i en referensgrupp som träffas fyra gånger per år och i denna skall implementering av just utvärdering och uppföljning vara fokus.

I samma veva som jag fick förfrågan så gav även Gunborg ett uppdrag till Region Västerbottens FOU enheten med Marie Ernestad som chef, i uppdrag att starta en implementering av ORS/SRS i de olika kommunerna med särskilt fokus på de små kommunerna. De flesta utvärderings- och uppföljningssystemen kräver resurser både vad gäller tid och pengar, till skillnad från dessa så är ORS/SRS enkelt. Gunborg ser en möjlighet att ORS/SRS skall vara en möjlighet att implementera just för att de är lätt att administrera och kräver rimlig mängd av resurser. Det mest viktiga är att få igång ett arbete med uppföljning och utvärdering så att man kan se vilka effekter insatser inom kommun och landsting ger.

Vårt arbete i Västerbotten har nu startat med utbildning och handledningsstöd, mitt team på Rådgivningen Oden i Skellefteå har fått extra resurser för att ges möjlighet att arbeta med detta implementeringsförsök.

När en organisation som SKL visar intresse så får det naturligtvis stor betydelse. Ett implementeringsarbete med ORS/SRS som sanktioneras av SKL har en förankring på chefsnivå inom kommuner och landsting som är ägare av organisationen SKL. Inom SKL finns en lång erfarenhet av implementeringsarbete och där har man även informationskanaler till alla regioner i Sverige.

Med stöd från SKL så får ORS/SRS en status som ett uppföljningssystem att räkna med, något som man på organisationsnivå ser som värdefullt att satsa på. Ett verktyg som skapar möjlighet att följa effekter och resultat av olika typer av insatser.

Samtidigt så når vi målet med att tillsammans med våra klienter skapa lösningar och förändring. Vi kan sprida kunskapen om hur viktigt det är att låta klienten vägleda oss i vårt arbete. Vi undviker att fastna i stereotyper där vi bara pratat om metoder och diagnoser.

Stort tack, Gun-Eva för all information!

Open Space

"Open Space är en fantastisk möjlighet att ge plats åt frågor, berättelser, idéer och ännu mer utbyte av erfarenheter. Den bygger på erfarenheten som många har av konferenser och möten, att det mest produktiva var fikarasterna och lunchen och de diskussioner som skedde där. Open Space gör det möjligt att under själva konferensen arrangera mindre gruppsittningar där just de diskussioner som gruppdeltagarna vill samlas och prata om, kan ske."

Kan detta låta som en dröm? Det är faktiskt på riktigt. Open Space gör det möjligt. Men vad är det? Harrison Owen är den som har skrivit och, så att säga, skapat Open Space. Han skriver i sin bok (se bredvid) att han 1983 hade möjligheten att organisera en internationell konferens för 250 personer. Det tog honom ett helt år av hårt jobb. Efter att han hade arbetat med alla detaljer, alla frustrationer och alla egon (hans egen likväl som andras) så bestämde han sig att han aldrig mer skulle genomgå en sådan process igen. Hans beslutsamhet förstärktes mot slutet av konferensen då alla höll med om (även han själv) att även om konferensen hade hade varit utmärkt så var den mest användbara delen av konferensen fikarasterna. Så var det. Trots allt hårt arbete med förberedelserna var den delen av konferensen som alla mest gillade just den del av konferensen som han hade just ingenting att göra med: fikarasterna. Hans slutsats var att häri ligger ett budskap.

Open Space är resultatet av att försöka fånga den erfarenheten inom själva konferensen, ett sätt att fånga den nivå av synergi och energi som släpps loss på en bra fikarast och kombinera det med det bästa som kan komma ur en planerad aktivitet eller ett reguljärt möte. Resultatet är förvånansvärt enkelt och i dess enkelhet ligger en hel del lärdomar för oss samverkare, samordnare, mötesvärdar, ledare av (och för) många viljor. Det är lätt att dra paralleller till samordningsarbete men det kan jag återkomma till på slutet. Men först hur lyckades Harrison Owen hantera det budskapet som han uppmärksammade. Efter ett par martinis, sägs det, i baren kom han på Open Space. Så här går det till och det kan presenteras så här:

Open Space är din möjlighet att dela med dig, diskutera och utforska:

• Ämnen du är engagerad för
• Frågor som du vill ha svar på
• Erfarenheter som du skulle önska dela med andra
• Idéer som du vill utveckla vidare

Under Open Space kommer du att kunna föreslå ämnen för diskussioner. Man behöver inte ha förberett ett ämne eller någon struktur för diskussionen (men det är givetvis helt ok om du har gjort det), endast föreslå något som du är intresserad av och vill utforska, diskutera eller dela. Det kommer inte att finnas ämnen bestämda på förhand. Open Space föreslår istället endast tider och platser. Vad som händer exakt organiseras på plats.

Det finns dock några regler, fem st:

1. Vem som än kommer är rätt personer!
2. När det startar, då startar det!
3. Vad som än händer är det enda som skulle kunnat hända!
4. Vart det än händer är det rätta stället!
5. När det är slut, ja då är det slut!

Och så finns det en lag: Lagen om de två fötterna. Lagen om de två fötterna stipulerar att du närsomhelst kan flytta dig från en grupp till en annan om du känner att du kan bidra till en bättre diskussion någon annanstans. Det är helt ok att röra dig mellan grupper, eller t.o.m. skapa en ny grupp längs vägen. Detta ger upphov till två sätt att vara under en Open Space session. Du kan vara en Humla eller en Fjäril. Humlor gillar att sitta ned och kan parkera på ett ställe länge eller så kan de fastna mellan två grupper och hugga tag i en annan humla längs vägen och diskutera något annat angeläget. En Fjäril däremot korspollenerar, och ger lite input i en grupp och flyttar sig till nästa och till nästa och gör samma sak där. Det är helt ok att vara båda.

Jag har presenterat Open Space många gånger och det är alltid lite läskigt att be gruppen komma med förslag på idéer och sånt som de vill diskutera och bilda små arbetsgrupper kring. Men det har aldrig misslyckats. Människor vill gärna göra mer än vad jag tror och det är alltid fantastiskt att uppleva hur det blir just de diskussioner som de som är där mest av allt vill prata om och samlas kring. Det är paradoxalt väldigt lätt att det blir rätt diskussioner i just rätt tid.

Och det föranleder min reflektion. Kan Open Space, skapandet av "Den öppna ytan" säga oss något om hur man kan skapa bra betingelser för samverkan? Reglerna är enkla och sättet att tillämpa dem är väldigt tillåtande. Den mest jobbiga är Lagen om det två fötterna. Det är helt ok att lämna en diskussion. Det kan kännas som ett misslyckande men konstigt nog förklarar man att det är ok och att det handlar om att ta eget ansvar för var man tror att man själv gör mest nytta just då, ja då är det ok.

Reglerna innehåller mycket visdom: De som kommer är dom som kommer. Det är alltid de som dyker upp på mötet som vi kan jobba med. Det som saknas, de som inte är där - att prata om det, ja det kanske inte leder till bättre samverkan och kan ofta vara en tidstjuv om man inte gör något mer konstruktivt av sin frustration. Open Space - En metafor för samverkan!

Mer om Open Space i dessa länkar.

Intervju med Linnea Landerstedt

Här är Linnea Landerstedt. Hon är Norra Västmanlands Samordningsförbunds nytillträdda ordförande. Linnea tillträdde bara för några veckor sedan men har redan utmärkt sig med en tydlig närvaro i olika samordningsförbundsrelaterade aktiviteter och gjort sig tillkänna som en engagerad och nyfiken samordningsledare. Linnea har en politisk bakgrund inom socialdemokratin och där har hon varit aktiv sedan 1990-talet. Hon sitter för närvarande både i Landstingsfullmäktige (som förste vice ordförande) och i dess presidum (även här är hon förste vice ordförande). Linnea är även ersättare i kommunfullmäktige i Norbergs kommun. Linnea har annars en bakgrund som sjuksköterska och har varit framträdande inom en rad fackliga uppdrag i Landstinget Dalarna. När Linnea valdes till ny ordförande i samordningsförbundet utbrast en annan politiker i församlingen, Anita Lilja-Stenholm, "en mycket kompetent person!". I syfte att fler få känna Linnea och få reda lite på hur hon ser på sitt nya uppdrag, tog jag tillfället att ställa ett par frågor.

JW: Vad har du med dig in i arbetet?

LL: Jag har insikt och vetskap att genom samverkan genom samordningsförbundet gör vi skillnad för dem vi är till för. I det privata, i yrkeslivet och i det politiska uppdraget har jag mött många människoöden. I mitt arbete inom intensivvård har jag vårdat många där livet och förutsättningarna till ett gott liv och egenförsörjning snabbt förändrats. Där pusselbitarna till rehabiliteringen har varit det svåra och avgörande för att hitta en väg tillbaka till ett meningsfullt liv. Då behövs ett inarbetat och välfungerande teamsamverkan mellan landsting, kommuner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

I förbundets årsredovisning 2012 ser vi resultaten av det goda arbetet, som utvecklas väl och de positiva vitsord myndigheterna har fått av dem som de har givit stöd till. Vi ser att många har en mer meningsfull tillvaro och är på väg till egen försörjning. Jag vill tacka för de vänliga vitsorden jag fått med på vägen. Det sporrar mig att ytterligare leva upp till de fina förväntningarna.

JW: Så utifrån allt du har gjort tidigare och allt du har lärt dig om hur samverkan kan göra skillnad för många människor, vad hoppas du se hända (mer) som en följd av samordningsförbundets arbete framöver under mandatperioden?

LL: Det jag hoppas på mest är att vi kan fortsätta det framgångsrika utbildnings- och utvecklingsarbetet som kännetecknar vårt förbund. Det är viktigt att fortsätta ta vara på våra egna och andras erfarenheter, lära av varandra och ta del av bl.a. den externa medbedömning som vi fått från Marita Mossberg och Örebro Universitet. Jag hoppas vidare,

• att samordningsförbundet blir än mer en självklar resurs i arbetet runt de med samordnade rehabiliteringsbehov
• att våra huvudmän är starka och tydliga med sin roll i förbundet och ger stöd åt förbundets målsättningar
• att vi kan stärka stödet till myndigheternas samordningsteam så att de klarar av ex. frånvaro vid sjukdom etc, och kan fullfölja planerade aktiviteter. Jag vill gärna bidra att ge förutsättningar och mer utrymme för personalens stora engagemang
• att våra huvudmän och deras tre samordningsteamen kan övervinna de hinder som ändå finns, så att vi kan använda alla tillgängliga resurser runt teamen i rehabiliteringsarbetet.

Jag vill också vara med att marknadsföra samordningsförbundets stöd till och finansiering av samordnade rehabiliteringstjänster ytterligare och se om ännu fler personer kan ingå, och få stöd från, teamen. Jag vill gärna också vara med att se över möjligheterna till ökad samverkan med andra förbund. En del är på gång redan med samarbete inom EU-frågor och inom utvärderingsarbetet.

Vi har ett spännande år framför oss och en stor utmaning, många är beroende att vi lyckas med vår målsättning.

 

JW: Stort tack, Linnea!

För er som vill komma i kontakt Linnea så går de alldeles utmärkt att nå henne via denna länk eller så kan ni träffa henne på konferensen för "Integrerad samverkan" som förbundet är med och arrangerar den 11 juni. Hon är med då och presenterar en workshop!