En jenka för framtidens välfärd

För inte så länge sedan genomförde styrelserna hos Västmanlands tre samordningsförbund en gemensam utbildningsdag. Förbunden hade bjudit in Marie Fridolf, aktiv i förarbeten till lagstiftningen som utvärderare av försöksverksamheter under 90-talet, samt Mariann Ytterberg, riksdagskvinna mellan 1994-2006 och politisk aktiv i frågan, för att hålla i dagen. Dagen gav tillfälle för en fördjupning i Finsams idéhistoria, vilka motiv som drev fram lagstiftningen och bränsle för engagemanget som redan är framträdande i de nybildade styrelserna efter årsskiftet.

Av de många olika stoff som presenterades under dagen samt insikterna och det lärande som växte fram, skulle jag vilja uppehålla mig lite vid Finsams historia och delar av den som präglade tiden lika mycket då som nu. Finsam och dess lagstiftning är en produkt av ett synsätt som växte fram underifrån i myndigheternas organisationer. Behovet att lokalt samordna resurser mellan olika huvudmän drevs fram i en tid av politisk demokratiarbete ute i kommunerna, i landstingen och i de regionala försäkringskassorna. Tiden präglades också av stora påfrestningar i systemet: först höga sjuktal, sedan hög arbetslöshet, och därefter höga sjuktal igen. Detta skapade jordmånen för ett sökande efter nya, och kompletterande, former för välfärdens organisering, därav samordningstankarna. Poängen är att det kom underifrån, från ett mer decentraliserat system än vad vi har idag. Det var, bokstavligt talat, ett resultat av att tillräckligt många lokala aktörer knackade på dörren, ända tills den öppnade.

Lagstiftningen som växte, nästan värkte, fram (det tog mer än 15 år), byggde in en spänning som finns än idag, nämligen en spänning mellan det lokala och det centrala. Under dagen talade vi om "motståndet" som fanns där hela tiden från försvararna av systemet och status quo. (Jag vill betona att detta motstånd är naturligt och det kommer alltid att finnas en spänning mellan olika nivåer i ett system. Jag vill däremot att vi ska kunna tala om det, för vår ömsesidiga lärandes skull, om vi ska lyckas hantera och utveckla ett nödvändigt arbete.) Motståndet tog sig uttryck som att begränsa lagstiftningens inflytande, marginalisera samordningsproblemet och reducera de förväntade resultaten och effekterna.

Lokalt ville man istället ha en omfördelning av resurser och en förändring av systemet. Målet var primärt att förändra synsättet, värderingarna och därmed beteendet. Individerna skulle hamna i centrum. Oavsett värdegrunder och måldokument så är det individen som är det centrala vid rehabilitering till arbete. Det spelar ingen roll att det finns en bra organisation ifall inte individerna blir hjälpta av den. Syftet med lagstiftningen är inte att förbättra välfärden, utan att förändra den. Utifrån styrelsernas utbildningsdag, tyckte jag mig höra, är det detta, individerna och välfärden, som driver det gemensamma arbetet. Nu är det nya personer som lägger en grund för samordningsarbetet. Och de dansar jenka.

Uppmärksamhet på SVT

Igår sändes ett reportage om samordningsförbundet och framförallt möjligheterna som uppkommer utav att myndigheter samlar sig runt individer med långvarig och komplex utanförskap p.g.a. ohälsa. Även undertecknad finns med på ett hörn och jag tycker att det är bra att samordningsförbundet får publicitet. Jag tror även medborgarna tycker det. Eller vad tycker ni om reportaget?

SVT Tvärsnytt 2011-02-24 - "Mer samordning behövs"

Klokhet om kvinnors ohälsa

Igår avslutades en seminarieserie runt frågan om villkoren för kvinnors ohälsa och sjukskrivning - just i Norra Västmanland. I seminarierna har myndigheterna inom kommun, arbetsförmedling, landsting och försäkringskassa tillsammans reflekterat över frågan - och det har gjort en stor skillnad. Ämnet "kvinnors ohälsa" berör alla myndigheter och nu har myndigheterna tillsammans reflekterat samt delat varandras perspektiv. Frågan och de olika svaren har därmed fått förnyad energi och, inte minst, en fördjupning. Insikter har väckts, en ny samsyn har växt fram.

Seminarieserien har bestått av tre heldagsseminarier sedan förra våren och under tiden har en individinriktad kvinnocoachprojekt arbetat fram imponerande resultat. Seminarieserien, följde detta noggrannt men la också stor vikt på att fånga en mångfald av perspektiv som statistik (ohälsotal, medborgarundersökning), historiska förklaringsmodeller, nationellt (om SKL:s arbete för jämställd sjukskrivning), aktuellt om forskningsläget och regionalt lärande (från arbete i närliggande län) samt individperspektivet (direkt och genom fallbeskrivningar). Särskilt intressant och, kanske det som gjorde mest effekt, var inbjudandet av fyra kvinnor som själva berättade om sitt utanförskap, om hur de har blivit bemötta av myndigheterna under flera år och hur de nu har lyckats finna hopp om ett näraliggande arbetsliv. Det gjorde stort intryck på mig; flera vittnade om likadana reaktioner. Det fördjupade och gjorde frågan ännu mer angelägen. Vi var flera som blev tagna och vi är, kan jag säga, extremt tacksamma att de vågade ställa upp. Det var ett ovärderligt tillskott i vårt arbete.

I summeringen av denna seminarieserie vill jag gärna lyfta fram tre saker som särskilt viktiga:

1. Vikten av personliga möten med myndigheterna, bemötande och det goda samtalet med närhet och empati allt viktigare
2. Vikten av tid, att kunna ge mer tid till individer när det behövs, att anpassa tiden efter individens behov
3. Vikten av bra samverkan, ibland behövs stöd i form av en annan organisering för att få ny energi och mod att ta sig ur en svår situation

Myndigheterna kommer att ge ut sina lärdomar i en broschyr som ska spridas runt i myndigheterna, fortsätta diskutera det inom ramen för en månadstema på Hälsocentret, och det kommer mer coachinsatser och möjlighet till längre insatser, gemensamt finansierat. Seminarieserien är bara början till något nytt men det visar förstås kraften som kan frigöras när vi är tillsammans.

En gruppbild på samordnad klokhet

Långtidsutredningen och samordningsbehovet

Idag presenterade Långtidsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 2011:11). Utredningen innehåller en analys av den svenska arbetsmarknaden, en summering av forskningsläget samt förslag om relevanta reformer. Den är intressant ur ett samordningsperspektiv från flera aspekter, dels utifrån vad den faktiskt tar upp men också utifrån vad den utelämnar.

För det första, Långtidsutredningen antar ett samhällsperspektiv i sin analys av hur olika sektorers system påverkar varandra. Den tar t.ex. upp hur olika incitament och olika förutsättningar i kommunsektorn och i Arbetsförmedlingen kan ha en negativ inverkan på arbetslösas möjligheter att söka och få arbete, särskilt de som står längst från arbetsmarknaden. Uppdelningen mellan socialbidrag och a-kassa som inkomstkälla för arbetslöshet skapar systematiskt dubbelarbete och otydligheter för individer. De är t.ex. inskrivna på två ställen samtidigt under två olika regelverk. Dessutom bedrivs kommunal arbetsmarknadspolitik parallellt med den statliga vilket också skapar otydligheter och verkar splittrande. Olika kommuner organiserar sin arbetsmarknadspolitik olika. Socialbidraget är vidare behovsprövat per månad och för hela hushållet vilket kan skapa negativa effekter för den enskilde. Det kan vara så att den enskilde märker att det inte lönar sig att arbeta jämfört med att ha bidraget kvar. Långtidsutredningen föreslår därför en samordning av arbetslöshetsstödet under Arbetsförmedlingen.

För det andra lyfter Långtidsutredningen fram de "svaga gruppernas" ställning på arbetsmarknaden och deras förutsättningar för inträde på den. Gruppen är dåligt definierat men det rör sig om nyanlända utrikesfödda, lågutbildade och långtidsarbetslösa med svårigheter att etablera sig, d.v.s. till stor del samma målgrupper som samordningsförbunden riktar insatser mot. Långtidsutredningen nämner inte att stora delar av gruppen har rehabiliteringsbehov. Men de skriver att det finns betydande vinster, både ur jämlikhets- och ur effektivitetsperpektiv, om Arbetsförmedlingen fördjupar sina insatser just för dessa grupper.

Det är intressant att analysen visar tydligt på det splittrade ansvaret för arbetslösa medborgare. Mer samordning är en del av lösningen. Som vanligt nämns däremot inte samordningsförbunden som en möjlighet att finansiera och stödja myndigheternas gemensamma arbete med de svagare grupperna. Det är en sektorslösning som premieras i Långtidsutredningen, att flytta över ansvaret från den ene till den andre myndigheten. Det passar bra om behovet bara är arbetsmarknadsrelaterat. Men ofta är behoven i denna grupp mer komplext eller sammansatt. Ibland är lösningen ändå gemensam och inte så enkelt att lösa för bara en myndighet. I samordningsförbunden, där bl.a. Arbetsförmedlingen och kommunerna ingår, skapas ett handlingsutrymme där man kan prioritera de svaga gruppernas behov. Här bedrivs just den sorten riktade insatser som Långtidsutredningen menar är effektivt och relativt billigt. Jag hoppas att centrala aktörer mer och mer får upp ögonen för vilken bra idé det är med samordningsförbund!