Intervju med Chris Iveson - del 1

Jag har stor, stor respekt för Chris Iveson. Han och hans gäng (med Evan George och Harvey Ratner) vid BRIEF i London har under 25 år slimmat och förnyat det lösningsfokuserade arbetssättet. De har varit så pass framgångsrika att de nu är världsledande. De leder träningar för frontlinjen - handläggare, professionella. De leder även träning för chefer, ledare, väldigt mycket inom offentlig sektor. Över hela världen.

Köp denna bok!

BRIEF gängets dyrkan av "Occam's razor", den vägledande principen att skala bort överflöd - Frustra fit per plura quod potest fieri per pauciora (det är lönlöst att göra mera av det som man kan göra med färre), har styrt deras arbete ända sedan start. Att hålla förklaringar/teorier enkla och kärnfulla, men inte enklare. Chris brukar skämta att om Steve de Shazer skulle gå en av deras kurser idag, skulle han inte få godkänt! Så pass hårt har Chris och BRIEF drivit utvecklingen av lösningsfokus. Så vad återstår? Vad är det viktigaste ur lösningsfokus. Lösningsfokus är som ni vet ett hantverk, det finns lager och lager att upptäcka men längst in där inne säger Chris med BRIEF finns den oerhörda kraften hos en detaljerad beskrivning. En beskrivning av vad som redan fungerar och en beskrivning av vad som skulle kunna vara.

Jag och mina kolleger i Västmanland är jätteglada och ärade att kunna bjuda hit Chris Iveson under konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar" den 1-3 oktober. Han kommer att hålla två heldags workshopar, båda superspännande: den ene om ledarskap, den andre om samtal. Jag vill gärna att ni ska få känna på Chris och jag vill verkligen uppmana er att fundera om ni verkligen kan stå över någon (eller båda) av hans workshopar. Det är en fantastisk möjlighet! Så för att känna på honom har jag gjort en intervju med honom över mailen. Den blev lite lång (även om frågorna var få), så jag delar upp den i två. Var så god, här är Chris Iveson!

JW: Chris! Tack för att du kommer till Västerås i höst och att du ställer upp på intervjun. Så vad skulle du vilja att jag frågade dig om? Vad skulle vara en bra öppnande fråga?

CI: Hej! Jag ser verkligen fram emot evenemanget. Tills dess, känns intervjun som en god idé. Och här är en möjlig öppnande fråga: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

JW: Så Chris, jag tänker och tänker kring vilken öppnande fråga jag skulle ställa till dig...vad skulle det kunna vara...vad sägs om denna: Du har använt samma enkla modell i 25 år - är du inte uttråkad?

CI: En mycket intressant fråga (och en som kan ha en speciellt intresse för Plamen Panayotov i Bulgarien).

När Harvey, Evan och jag började vår Brief Therapy Project vid Marlborough Familjecentrum, en familjeterapiklinik i London, gav vi oss ett maximum på fem år. Vi kunde inte se oss själva vara fortsatt intresserade i en sådan enkel ansats för en längre tid. Vi var familjeterapeuter och spännande saker höll på att hända i vårt fält: den väldigt inflytelserika 'Milan-modellen', en raffinerad version av MRI's korttidsterapimodell, hade börjat sin förändring mot en post-modern terapi; Bradford Keeney, i en liknande utveckling, höll på att ta oss mot andra gradens cybernetik och epistemologin för familjeterapi; Michael White höll på att måla ett helt nytt landskap med hans narrativ terapi; Tom Anderson förtjusade oss med sina reflekterande team; och så vidare. Det var mycket att ge upp!

Men, det visade sig att vi vann mycket mer än vi förlorade. Enkelheten hos lösningsfokuserad korttidsterapi visade sig vara ett självklart val. Ännu mer visade det sig när vi började förstå att den var mycket mer komplicerad än vad den behövde vara. Fem år senare började vi bara ana hur pass utmanande vår hängivenhet till enkelhet skulle vara.

JW: Tack Chris! Otroligt. Kan du berätta mer om vad som har hållt er hängivna till enkelheten? Den vägen är verkligen inte den enklaste att ta!

Köp denna också!

CI: Guy Shennan och jag skrev ett kapitel i boken Franklin, C. m.m. (2011) Solution Focused Brief Therapy: A Handbook of Evidence-Based Practice. Oxford University Press. Den ger en väldigt detaljerad berättelse av hur vi checkade av alla variationer när vi jobbade med utfall. Vid ett läge experimenterade vi med den kontrakterande delen av en första session: Istället för vår vanliga "Vad är dina bästa förhoppningar från vårt arbete?" gjorde vi antagandet att klienten skulle veta det (utan att vi behövde prata om det) och så länge klienten visste det skulle terapin fungera. Det resulterade i en 5 % minskning av effektivitet så vi återinförde frågan. Vad det visade oss var att det som utelämnas är lika mycket en social konstruerad aktivitet som det är en upptäckt av klientens bästa förhoppningar från terapiarbetet -  det är därför ett nödvändigt element i effektiv korttidsterapi. Och jag tror att om man har en beskrivning av klientens förväntade positiva utfall som utgångspunkt för den önskade framtiden (exempelvis genom 'mirakelfrågan') får man en kortare (och mer klientkänslig) terapi än om man har frånvaron av problemet som utgångspunkt.

Men, jag tror den största förändringen som vi bidrog med var, egentligen, ett fortsättande av de Shazers redan utsatta bana. Han såg lösningsfokus röra sig mot den post-moderna eran av social konstruktionism - omöjligheten att "veta", för själva processen där man försöker komma åt vetskapen alltid påverkar det man undersöker. Hur som helst, tidig lösningsfokus var fullt av "jag vet", jag-är-experten, inställningar: inflytandet från Milton Erickson, systemiska teorier, konstruktionen och tilldelandet av uppgifter till klienten osv. Detta var alla terapeut-ledda knep som man kunde påverka klienten med. När vi började ta bort dessa tekniker blev det alltmer klart för oss att det som betydde något var vad klienten sa och det var terapeutens jobb att hitta frågorna som ledde till att klienten sa något användbart. När vi försöker göra mera, som exempelvis uppmana eller, även på de mest subtila sätt, påverka klienten att röra sig i en viss riktning, blir processen framåt, i bästa fall, långsammare.

[Här slutar del 1 av intervjun med Chris Iveson. Resten kommer inom kort - vi är inte riktigt färdiga än!] En kommentar dock: Jag hoppas att ni ser hur Chris så metodiskt har jobbat med att ifrågasätta och utveckla lösningsfokus. Det är ständigt prövande, mätande och reflekterande över utfall och resultat. Vilken hängivelse åt det lilla, det genialiskt enkla som är lösningsfokus kärna! Att ta reda på det som redan fungerar. I nästa delen av intervjun utvecklas detta alltmer och vi kommer in på vad han hoppas kunna jobba med när vi ses i oktober. Spännande eller hur?