Nackdelarna med samordnarrollen

I en värld som går mot ökad samordning, mer samverkan och utökat samarbete mellan professioner, myndigheter och medborgare etableras nya mellanliggande roller i samhället. Lotsar, koordinatorer och samordnare samt diverse projektledare är några av de som är mest profilerade. Men hur pass profilerade är de? När vi samordnare i samordningsförbunden samlas som vi ibland gör (som häromdagens otroligt givande regionala nätverksträff i Hedemora) berättar vi ofta om hur vi har det. Rollen är ny och spännande men också en utmaning. Fördelarna med rollen samsas med nackdelarna. Om fördelarna har jag skrivit om förut men nackdelarna, finns det sådana? Ola Andersson, nationellt stöd till samordningsförbunden och mångårig erfaren samverkare från Göteborg, brukar säga, när jag någon gång ibland blir trött, "vi har betalt för att vara tålmodiga". Att påminna sig om det hjälper.

Jag kom över en bra artikel om nackdelarna med att jobba lösningsinriktat av Evan George från BRIEF i London. Med lite anpassning till samordnarrollen ser jag många likheter som bygger vidare på Olas råd om tålamod. Jag hoppas att ni ser att listan är skriven med glimten i ögat, delvis lite skruvat men med en allvarlig underton. Jag älskar mitt jobb och jag har svårt att inte göra avkall på en endaste jobbtimme, även nu sent en fredagskväll. Nackdelarna, som jag tar upp är mycket nära relaterade till fördelarna. Det brukar vara så. Hoppas att ni ler tillsammans med mig. Nackdelarna med samordnarrollen kan summeras som följande:

• Vad parterna pratar om, det är det dom menar. Det går inte att stödja samordning i sådant som parterna inte pratar om. Som samordnare måste vi lyssna hårt och seriöst på det som parterna faktiskt säger att det vill göra tillsammans. Oavsett vad det är. En samordnare kan aldrig inta en position där den menar att det som sägs är felaktigt eller otillräckligt
• När parterna säger att jobbet tillsammans är slut, då är det slut. Det är parterna som bestämmer när samtalet är slut, när mötet är över, eller när insatsen är färdigt. Även om samordnaren gärna vill utforska ännu mer möjligheterna till mer/bättre samverkan i samtalet, i mötet, eller i insatsen. Att acceptera att parterna skulle kunna göra mera men att de för stunden tycker att det just nu är tillräckligt, kräver en hög grad av självdisciplin hos samordnaren
• Samordnaren kan aldrig ta åt sig äran för parternas samverkan. När jobbet går bra är det alltid parterna som förändrat sitt sätt att arbeta som får äran av förändringen. I många andra professioner är det vanligt att det är den heroiska arbetaren som hanterar problem och patologier, som övervinner motstånd och kämpar för att nå egna resultat. Men för samordnaren är det tvärtom. Om samordnaren ställer användbara frågor, ger värdefullt stöd och gör ett bra jobb, då försvinner samordnaren. Parterna kan ibland vara frågande vid slutet av en egen process hur den egentligen har fått stöd för det är det egna arbetet som prisas av andra (även från samordnaren). En viktig färdighet för samordnaren är att arbeta nära parterna och dennes realiteter men ändå ha tillräckligt stort avstånd från det för att göra en skillnad. En sådan färdighet tenderar att vara osynlig. Men den gör samordnaren till ett hantverk
• Det är svårt för samordnaren att vara klyftig. Idéer om hur samverkan kan utvecklas, förnyas och förändras kommer inte ur samordnarens huvud. All samverkan är medskapat, ofta som en följd av ett eller flera samtal, möten och insatser. Samverkanslösningar konstrueras inte kognitivt, som i en mästerplan eller som ett resultat av något snille, utan de konstrueras socialt. Även i de fall när de görs tillsammans med samordnaren. Samordnarens roll i nytänkandet tenderar därmed att ofta underskattas, speciellt då det är parternas förändring som står i fokus 
• Det är svårt för samordnaren att skryta. I många andra branscher och yrkesområden kan man lätt visa upp sin förträfflighet eller imponera på kolleger. Det finns sammanhang som stödjer det. Man kan t.ex. skriva böcker som utgår från en hypotes som man har utvecklat, en hypotes som förklarar klyftigt vad man själv har gjort. Eftersom detta är svårt för samordnaren är det således svårt för samordnaren att göra ett avtryck på andra, förutom i det som verkligen är viktigt som i (med)produktionen av sanslöst goda utfall
• Samordnaren kan inte vara en rådgivare. Enligt lagstiftningen är uppdraget för samordningsförbundet (och då även till samordnaren) att stödja samverkan mellan parterna. Att ge stöd i andra yrken innebär ofta att erbjuda hjälp eller att ge råd. För samordnaren är stödet mer i form av att söka en användbarhet från parternas perspektiv. Genom att ge råd och därmed forcera en utveckling skapas vanligtvis något som kan kännas som ett motstånd. Det är ett slags motstånd som tar sig formen av att försöka få andra att göra det de ännu inte har bestämt sig för att göra. Samordnaren behöver istället försöka vara användbar snarare än en rådgivare, att ständigt vara anpassningsbar och lämna sina egna idéer vid den egna dörren
• Samordnaren följer andras scheman, inte sin egen. Det är inte lätt för samordnaren att planera sin egen kalender. Det som fungerar för andra - schemaläggning, återkommande möten, rutiner - det fungerar inte för en samordnare. Frågor kommer och går, och helst ska parterna lösa problemen utan samordnarens närvaro. För att möten planeras nästan alltid tillsammans med andra och regelbundna möten är ovanliga med parterna, tenderar samordnarens kalender att bli lätt kaotisk. En samordnare behöver kunna hantera detta
• Samordnaren måste hantera ständigt nya relationer. Samordningsarbetet tenderar att bli gränslöst. Det finns alltid nya personer att lära känna, stödja och vara användbar för. Hos parterna finns en mängd viktiga personer att träffa - från den professionelle till chefer/ledare till beslutsfattare. Och inte bara hos parterna, utan även ute i samhället hos medborgarna, media och i arbetsmarknaden. Samordningsarbetet blir därför sällan rutinmässigt
• Samordnaren måste hantera ett obotligt beroende av feedback. Samordnarens arbete blir lätt ångestfylld om parterna är otydliga med hur de ser på samordnarens användbarhet. Utan att veta och känna parternas vilja och engagemang går samordnaren lätt vilse. I början är det viktigt att de stora dragen bekräftas. Desto mer finlir det blir, är det de mindre och de många stunderna i arbetet och i samtalen som behöver bekräftelse. Utan att ordentligt veta parternas bästa förhoppningar från ett möte/samtal/insats med stöd av samordnaren, tror jag, är det vanligaste källan till ångest för samordnaren
• Det går inte att skylla på andra om samverkan inte utvecklas som tänkt. Om samverkan inte går bra, går det inte att ge skuld till någon av parterna genom att anta att något är fel hos dem. Det går inte att säga att någon brister i insikt, att han eller hon är omotiverad eller att de på något annat sätt är otillräckliga. En samordnare kan bara möta avsaknaden av en önskad förändring med att erkänna att hur samordnaren än har försökt att vara användbar så har den misslyckats
• Det går inte heller att ge skuld åt samordnaren när det går dåligt. Överhuvudtaget att undersöka skuld är sällan produktivt. Däremot kan samordnaren underlätta sin egen situation genom att ständigt fråga hur parternas riktning i samordningsarbetet revideras och vara följsam för svaren

Det är inte lätt att ta sin egen medicin. Jag vill inte heller påskina att jag alltid följer mina egna råd. Men jag försöker, och det väl det som är grejen. Eller vad säger ni?

Ledare/n/na vill ha mer samordning

I förra veckan var lyckan hög då DN:s ledare (DN 121003) äntligen visade stor medkänsla för samordningsarbetet och propagerade för mer samordning och mer individanpassning för människor i behov av stöd av flera myndigheter. Det är en otrolig läsning att ta del av. Ledaren i dagstidningen (som är Sveriges största) var inspirerad efter att ha hört en utfrågning anordnad av socialförsäkringsutskottet i riksdagen dagen före. Bland annat återberättade de AF:s generaldirektörs ord om personer som kommer till deras arbetslivsintroduktion har i snitt varit borta elva (11!) år från arbetsmarknaden. Jag ska återge en del av ledartexten för det är så inspirerande att läsa men i texten ryms också en del som behöver belysas mera. Jag kommer också här att vidareförmedla en del från själva utfrågningen i riksdagen - för det är så otroligt. Flera ledare, inte bara DN, framhåller finansiell samordning och den goda grund som den är för att göra mer av det som behövs.

Men först DN (Jag fetskriver det jag gillar mest):

Men vad som är fysiskt, psykiskt och för all del socialt är en väldigt fyrkantig uppdelning. De flesta av oss är inte hundraprocentiga rätvinkliga. Det finns upphöjningar, nedsänkningar och skavanker lite varstans.

För dem som är extra kringelskrokiga i sina konturer riskerar denna fiktiva uppdelning att stjälpa mer än att hjälpa. Istället för att få hjälp med det man skulle behöva, får man den hjälp som myndigheten man för tillfället har anvisats kan erbjuda.

Det finns egentligen två val. Antingen ger vi upp och säger att en stor grupp människor är dömda till livslångt utanförskap. Eller så vänder vi på frågan och låter myndigheterna anpassa sig efter människorna i stället för tvärtom.

Det finns en klar poäng med att permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak. Exakt hur det ska gå till rent organisatoriskt måste först utredas på längden och tvären. Men det är åt mer, inte mindre, samordning och samarbete vi måste gå. Det är åt mer, inte mindre, harmoniserade ersättningsnivåer i de olika trygghetssystemen. Det är åt mer, inte mindre, individanpassad hjälp.

Det är den enda vägen framåt.

Vaddå "permanenta de försök som gjorts att samla arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst under ett och samma tak"? Om man menar finansiell samordning så är det inte ett försök; det är redan permanentat. Se lagen om finansiell samordning (2003:1210). Eller menar man SKL:s önskan om "En gemensam ingång"? Vad jag vet pågår inga försök. Däremot har flera samordningsförbund stöttat samlokalisering och ett närmare samarbete mellan myndigheterna har utvecklats överallt där det finns samorndingsförbund.

Så jag gick till källan och har kollat mig igenom utfrågningen. Den finns på riksdagens hemsida i videoformat. I anförandet från SKL:s Leif Klingensjö nämns inte den finansiella samordningen men däremot säger han:

...måste samordna insatser vad gäller de långvariga med besvär inom A-kassa, inom sjukförsäkringen och inom det ekonomiska biståndet. Det är där vi har den stora utmaningen både för enskilda och för kostnaderna.

Han nämner vidare att en ny samordning behövs och hänvisar till goda erfarenheter från ett projekt mellan Malmö stad, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och hälso- och sjukvården i Malmö som heter SAMS. Jag googlade på SAMS och Malmö och fann en ganska gammal powerpointfil om ett projekt för nollklassade sjukskrivna. Annars svårt att veta vad det är han syftar på men det är inte svårt att anta att SKL framhärdar sin idé om "En gemensam ingång".

Dan Eliasson, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger i sitt anförande följande:

Det kanske allra viktigaste med rehabiliteringskedjan tycker jag är, visserligen att det finns fasta tidsgränser men rehabiliteringskedjan kräver att alla parter kring den som är sjukskriven sluter upp och samverkar för att underlätta individens återgång till arbete... Detta är otroligt viktigt... Rehabiliteringskedjan har aktiverat partnerskapen på ett annat sätt än tidigare. Det är min bedömning.

Dan Eliasson pratar vidare om hur stolt han är över Försäkringskassans arbete på området och nämner bl.a. hur nya samarbetsformer utvecklas mellan Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården. Han nämner varken kommunen (och behovet av social rehabilitering som jag av erfarenhet vet är stor hos individer med många års utanförskap) eller samordningsförbunden. Det gör han dock i utfrågningen efter anförandena. Då säger han följande om varför sjuktalen har sjunkit de senare åren (igen jag fetmarkerar det jag gillar extra):

[attitydpåverkande program har haft betydelse] ... men också aktiviseringen av berörda myndigheter. Det är helt klart att samarbetet mellan berörda parter ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för sju-åtta år sedan, kanske bara tre-fyra år sedan. Vi har betydligt mycket mer, högre grad av samverkan mellan AF, hälso- och sjukvård, kommuner och vi än vad vi har haft tidigare. Och det är kanske, herr ordförande, en fråga som underskattas när vi pratar om rehabiliteringskedjan. Vi pratar ofta om tidsramarna, tidsramarna i försäkringen. Jag skulle vilja att vi ännu mer fokuserade på vad vi gör tillsammans för att hjälpa människor till egen försörjning och återgång i arbete. Jag tycker den stora kraften ligger i att vi utvecklar vår gemensamma samhällskompetens kring den enskilde.

Längre fram i utfrågningen får Leif Klingensjö svara om samordningen. Han säger att lösningen är inte att föra över individer från en myndighet till en annan, istället:

...måste [myndigheterna] göra rehabilitering gemensamt. Vi tror att det finns mycket att lära av den finansiella samordningen där man har hälso- och sjukvården med på ett sätt som man kanske inte alltid har i det vanliga... Inom den finansiella samordningen finns det [samarbetet?]. Vi vill utveckla den. Vi tror det måste bli stabilt i riket. Nu finns den på vissa håll, i olika grad. Det finns mycket att lära där. Det är den väg vi tror på. Åt det hållet vi tror, vi måste göra det gemensamt.

Och så kommer Dan Eliasson, som säger till slut angående en fråga om de aktiva insatser som finns för målgruppen med långvarig sjukskrivning. Han nämner insatser på flera håll men säger också tydligt och stolt:

Vi har mängder av insatser genom samordningsförbund.

Är det bara jag men det verkar som att den dag de högsta ledarna börjar prata aktivt och publikt om finansiell samordning och om samordningsförbunden då har någon sorts gräns överskridits. I positiv bemärkelse inte bara för förbunden själva, men allra mest för de mest i behov av samhällets gemensamma stöd. Nu kom flera bra saker på en gång: Samordningen i media, på en av de bästa ledarplatserna. Samordning i Riksdagen i utfrågningen. Samordning uttalad hos statens främsta företrädare på chefsnivå. Samordning - ännu ett steg framåt eller som DN skriver - ingen väg tillbaka.

PS. En sista reflektion efter ha sett utfrågningen i Riksdagen. Många myndigheter och experter på plats men ingen från samordningsförbunden själva. Kanske vore det på sin plats nästa gång?