tisdag 20 september 2011

Reaktion efter budgetproppen

I förmiddags publicerade regeringen budgetpropositionen för 2012. Den verkliga nyheten för den finansiella samordningen var den, i fredags aviserade, egna anslaget i statsbudgeten samt att statens samlade satsning i den finansiella samordningen ökar från 260 miljoner kr till 280 miljoner kr. Rent nominellt är det inte riktigt den kraftfulla satsningen som jag hade hoppats på. Inte heller motsvarar det behovet hos förbunden som jag tror är uppdämt och tillbakahållen p.g.a. många nystartade förbund som delar på samma tillgängliga medel. Det är trots allt är det en ökning. För detta året utökades det med 10 miljoner, för nästa blir det alltså 20 miljoner till. Det är positivt att det ökar och det är positivt att det är långsiktigt, nu förankrat i ett eget anslag.

Men det finns en logik som är svår att förstå. Samordningsförbunden visar på både lysande samhällsekonomiska resultat och en jämförelsevis väl utvärderad verksamhet. Det var inte så länge sedan Inspektionen för social försäkring fastslog i en jämförande rapport med andra samverkansinsatser att "fyrpartssamverkan har bäst förutsättningar att lyckas utifrån både deltagarnas och organisationens perspektiv. Förbundens konstruktion medför att relevanta aktörer inkluderas, individen är huvudperson i de insatser som beskrivits och verksamheten är förankrad såväl bland politiker som bland de samverkande organisationerna." 

Trots detta går andra samverkansinsatser som Handlingsplanssamverkan (samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen) från 314 miljoner kr för 2011 till 738 miljoner kr för 2012. En ökning med 424 miljoner eller, om du vill, 135 % (!). Trots nästan ingen utvärdering, nästan ingen evidens, nästan ingen utveckling av själva modellen.

I samordningsförbunden sker däremot en utveckling, framförallt hos myndigheterna på lokal nivå som mer och mer förstår hur det lokala samordnade rehabiliteringsbehovet manifesteras. Det kartläggs, det problematiseras, och det beslutas om allt bättre stödinsatser. Kunskapen om, det något diffusa (och så är det för att det inte passar in i gängse system), "samordnade rehabiliteringsbehov" ökar, den breddas och förankras. Vid en kritisk punkt är kunskapen och viljan till förändring så pass utbredd att myndigheterna frivilligt går ihop och bildar ett samordningsförbund. Gemensamma pengar för gemensamma ändamål riktad till gagn för gemensamma klienter, till stöd för egen försörjning. Kommun, landsting, arbetsförmedling, försäkringskassa - de mest principiella aktörerna - alla tillsammans, för första gången, går ihop, och tar ett steg, tillsammans på en gemensam resa.

Dagen efter börjar arbetet, fördjupningen i ett helt nytt verksamhetsområde, med det nya handlingsutrymmet som den finansiella samordningen ger förutsättningarna för. Ett så oerhört sofistikerat svar på ett gammalt, gammalt problem. Förbunden sätter igång projekt, lär sig mer om vad som fungerar för medborgarnas behov. De ser hur världen förändras och hur den samverkan som behövs, den förändras också. Utvärdering leder till effektivisering och ett nytt lärande. Detta lärande leder till en förrädisk insikt, insikten om vad som skulle kunna bli. Och den gör oss otåliga. Det är den tänkta tanken: "Jag anar en bättre välfärd och en mer effektiv förvaltning". Verktygen finslipas och styrkan från samordningen klargörs, men medlen räcker inte till. Vi vet att när vi väl lär känna medborgarnas behov, vare sig de har neuropsykiatriska funktionshinder eller post-traumatiska stresstillstånd, så vet vi också att vad vi än gör så kostar det en nota som ingen vill ha, särskilt om de behöver samordnade tjänster.

Så vart landar vi, två steg fram, ett steg bak? Nej, ett steg, distinkt framåt. Ett tålmodigt steg i taget. Det är så jag ser samordningen utvecklas. Det finns inga genvägar, inga kvicka hopp, utan det är med metodiskt tillförsikt vi tar våra steg. Därför är det kanske inte pengarna, rent nominellt, som jag vill minnas och trycka på när jag minns denna dag, utan det var denna dag vi fick ett förslag om en långsiktig resa, det förankrade anslaget i statsbudgeten. Det ger förutsättningar för en ännu längre resa. Och det är resan som är hela, hela, grejen.

3 kommentarer:

  1. Heja Jonas!

    Håller med, det viktiga var principen, att vi fick en tydligare och mer planeringsvänlig finansieringsform. Den kompletterande strukturen finns sida vid sida med de huvudsakliga, precis som det skall vara.

    Och nästa år kommer en ny budgetprop, den kanske innehåller mer pengar..?

    SvaraRadera
  2. Tjaa, vad ska man säga? Jag noterade förändringen av finansieringsgrunden från 5% av sjukpenninganslaget till en egen budgetpost - klart positivt, och det fick vi ju veta häromda'n. Och så ökningen till Finsam med ett antal miljoner. Men jag hade inte kollat in hur handlingsplansamverkan hanterats... Och det var ju rejält! Och då känns det som att "våra miljoner" blev lite mindre värda... Men det är väl mänskligt ;-)0

    SvaraRadera
  3. Det som känns mest märkligt är att en hel del av våra deltagare remitteras till oss efter att ha misslyckats i tvåpartssamverkan.
    I våra kommuner är det också så att Finsam 93 inte längre finns. Istället finansieras tvåpartssamverkan mellan FK och Region Skåne av vårt förbund.
    Detta resulterar i att vissa förbund som redan idag är "förmycket" kommunala blir ännu mer så för man se ingen anledning att finansiera tvåpartssamverkan som redan är mycket bättre finansierad än vi.
    Snacka om bra förutsättningar för fyrpartssamverkan!

    Sedan tyckera jag att Ulf Kristersson borde lära sig att vi inte heter samverkansförbund.

    SvaraRadera