För andra året i rad genomförde de tre samordningsförbunden i Västmanland tillsammans med företaget SolutionClues den uppskattade konferensen "Lösningsfokuserade ledtrådar". Hela 224 personer deltog på någon eller båda av konferensdagarna de 24-25 april. Konferensen och dess tema är ett uttryck för både den relativa starka förankringen för lösningsfokuserat arbetssätt som finns i regionen men också för den samverkan som finns mellan de offentliga institutionerna i Västmanland. Man skulle kunna säga att Västmanland är lite "nördiga" när det gäller lösningsfokus. Flera organisationer jobbar på djupet med metoden och förhållningssättet. Det finns också ett djup på bredden med flera gemensamma utbildningar och annan utvecklingsverksamhet med stor lösningsfokuserad fokusering. Lösningsfokus präglar följaktigen mycket den samverkan, d.v.s. det sätt man samarbetar. Det är på det sättet myndigheterna föredrar att samverka genom, och därför är det viktigt med samordningsförbunden som befäster och ger möjlighet att utveckla syn- och arbetssättet vidare.
Årets konferens dominerades av tre workshops med tre verkliga "höjdare" i lösningsfokusvärlden: Ben Furman, Harry Korman och Björn Johansson. Ben Furman, som många känner till via sina otaliga böcker som "Det är aldrig för sent för en lycklig barndom", "Dubbelstjärna - konsten att skapa arbetsglädje" och "Ficktjuven på nudistlägret", fick ha hela den 24 april för sig själv. Och det var tur det för intresset för hans workshop var så stort att vi fick växla upp lokalen och se över logistiken - men det gick!
Ben Furman inledde med att tala om lösningsfokus förhistoria på Mental Research Institute (MRI) i Palo Alto, Kalifornien. Han uppehöll sig en hel del vid hur de studerade onda cirklar i hur människor upprepade problemmönster. En tidig fråga var - vad är ditt lösningsförsök? D.v.s. ditt försök att komma ur dina onda cirklar. Det fanns tidigt en medvetenhet om att hur vi pratar om problem påverkar hur vi försöka lösa dem. Insoo Kim Berg, korean som hon var, förstod tidigt att för mycket problemsnack inte fungerade så bra i teapeutiska samtal med asiatiska familjer. Dessa familjer ville helst inte svara på vad som var deras problem eftersom det fanns en känslighet för att tappa ansiktet. Så Insoo ställde den kulturellt känsliga frågan - så vad skulle behöva hända här för att du inte skulle behöva komma hit? Genialisk eller hur? - och resten är historia.
Ben berättade andra historier för oss. Inte minst gjorde vi en del övningar om framgång och glädje. Han pratade om motivation (som "andra gör mer än det jag förväntar") och om feedback med kroppsspråket ("folk väljer det om de får välja"). Vet ni förresten hur ni löser mardrömmar på ett lösningsfokuserat sätt? Du går till barnet och säger att alla drömmar har ett lyckligt slut, du har bara inte sett slutet. Hur tror du att drömmen skulle sluta så att det blev en happy ending?
Den 25 april pågick två parallella workshops med Harry Korman och Björn Johansson. Jag gick på Harrys och han är en sköning. Det är svårt att inte bli imponerad av hur säker Harry är i lösningsfokus och hur bevandrad han är. Han gör för närvarande tillsammans med några nordamerikanska forskare mikroanalysstudier av ett antal behandlingsformer framförallt lösningsfokus, MI och KBT. Han berättade att det tar ofta 3-5 minuter in i ett samtal innan behandlaren börjar föreslå åtgärder till ett problem (utifrån en teori eller en orsakskedja). Vi tror så lätt att vi har rätt. Svårigheterna är inte att föreslå rätt lösning. Svårigheterna kommer sen när vi ska få den som har problemet att följa vår lösning. I stort sett är dock alla metoder lika bra, även lösningsfokus. Dock är inte lösningsfokus, för honom, en fråga om effekt.
Harry kan reducera lösningsfokus ner till endast två frågor: Vad vill du och vad händer redan av det? I våra frågor döljer sig våra grundantaganden. Kan ni se vilka antaganden som döljs i de två frågorna ovan? En sak är antaganden om hur verkligheten skapas. På en avgörande punkt skiljer sig lösningsfokus från exempelvis MI och KBT, och det motsvarar skillnaden mellan kognitiv konstruktionism och social konstruktionism. I det förra är verkligheten skapad i sinnet och är ett resultat av en intern process, människans bespeglingsförmåga. I det senare är verkligheten skapad socialt, genom interaktivitet, språk, berättelser och den kulturella kontexten. Harry menar att det inte är antingen eller. Det är dock svårt att se båda samtidigt. Jämfört med MI och KBT är lösningsfokus mer hemma i den sociala konstruktivismen. I den sociala konstruktivismen är all mening, språk, problem, mål och förändringar konstruerat i samarbetet och terapeutens påverkan kan aldrig vara direkt eller global. Terapeuten kan bara påverka i mikroprocesserna.
På Harrys workshop kom vi således in på mikroprocesserna och det användbara begreppet "grounding" - den stund-för-stund process där deltagare i en dialog etablerar ömsesidig förståelse. Han gav exempel på hur fyra forskare kunde ägna dagar åt analyser för endast tolv sekunders videoinspelade samtal. I dessa samtal gick det att se hur samtal inte är rent (som fram och tillbaka med abrupta avbrott), utan ofta är överlappande med inspel som är naturliga och effektiva. Lärdomen är att våra formuleringarna i våra samtal är alltid aktiva och alltid medkonstruerande. Vad lösningfokus gör som andra terapiformer gör i mindre utsträckning är att pumpa upp det som är potentiellt positivt, och pumpa ned det som är potentiellt negativt.
Ett annat förantagande som lösningsfokus gör annorlunda är vad som antas ligga bakom varför folk kommer till terapeutiska samtal. Är det för problem, eller för att de vill ha det bättre? Hur vi besvarar styr vilka förantaganden vi har och vilka frågor vi ställer. Det är därför viktigt att ifrågasätta våra egna förantaganden för att kunna vara ett stöd för den man talar med. Denna förmåga till ifrågasättande är en förmåga som utvecklas med hjälp av lösningsfokus. Ett tips från Harry var att kontrollera dina förantaganden. En avgörande skillnad för honom själv idag jämfört med tidigare är att han går mer sakta fram i samtalen idag. Att gå varsamt fram, inte behöva gå så fort. En lärdom och en insikt.
Hoppas att ni gillar detta skvallrande från en inspirerande konferens som gav många tankar, och som på ett kreativt sätt lyfte fram våra förantaganden för reflektion. Mycket mera från konferensen finns på att läsa på lösningsfokusnätverkets sida. Här finns bl.a. omfattande powerpointbilder.
måndag 18 juni 2012
onsdag 13 juni 2012
Sörmlands intervju med ISFs Jenny Kärrholm
I det senaste nyhetsbrev från Samordningsförbundet RAR i Sörmland publiceras en intressant intervju med en verklig påhejare för mer kunskap om samverkan, nämligen Jenny Kärrholm. Här är intervjun/artikeln i sin helhet:
Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.
Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.
Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.
Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.
Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.
Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.
Uppföljning eller utvärdering – det är frågan
Hon höjer ett varnande finger och levererar en mild, men ändå tydlig kritik.
– Samordningsförbunden måste börja samarbeta om utvärderingar och uppföljningar. Alla behöver inte uppfinna hjulet på nytt – det är både dyrt och ineffektivt.
 |
| Jenny Kärrholm är specialist på samverkan. |
Jenny Kärrholm är chef för Enheten för sjukförmåner på Inspektionen för socialförsäkringen. Specialist på samverkan från jobb på Försäkringskassan och landstinget och med en doktorshatt i bagaget från Karolinska Institutet 2007 och ämnet rehabiliteringsmedicin. Avhandlingen beskriver samverkan mellan aktörer som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon anser att det finns en allmän kunskapsbrist om vad samhället egentligen får ut av samverkan. Det finns ett behov hos samordningsförbunden att legitimera sitt arbete. Alla tjänar på att vi får mer kunskap om vad som ger effekt i och med samverkansinsatserna.
– Vi behöver veta vilken typ av samverkan som måste sättas in till vilken målgrupp vid vilken tidpunkt för att arbetet ska lyckas. Beslutsfattare vill ha effektutvärderingar från samverkansprojekten för att veta att de satsar pengarna rätt när de satsar på samverkan.
Bättre med oberoende utvärdering
Att dagens regler kräver att samordningsförbunden ska utvärdera sitt eget arbete tycker hon inte är bra. ”Effektutvärderingar ska göras av en oberoende part för att öka trovärdigheten.” Den oberoende parten skulle kunna vara Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Försäkringskassan eller
Inspektionen för socialförsäkringen. Det är viktigt att samla kunskap och kompetens när det gäller komplexa frågor som effektutvärdering av samverkan. Här börjar Jenny Kärrholm förklara den begreppsförvirring hon menar finns runt uppföljning och utvärdering. Hon tycker det är grundläggande att en effektutvärdering måste ha en kontrollgrupp, medan en uppföljning beskriver hur det har gått för individerna.
– Utan kontrollgrupp vet vi ju inte varför människor som deltagit i ett samverkansprojekt har börjat arbeta igen. Kanske var det på grund av samverkansinsatserna, men kanske handlade det om annat i omvärlden, nya regler i sjukförsäkringen till exempel.
Ändrad sekretesslag behövs
Hon menar att det finns nog med intervjustudier av projektdeltagares och professionellas upplevelser som beskriver hinder och framgångsfaktorer i samverkan.
– Fler sådana studier leder inte kunskapsläget framåt, säger Jenny Kärrholm och efterlyser fler effektutvärderingar. Vi från myndigheten drömmer om att få ett bra register över alla samverkansinsatser som beskriver vilka individer som ingått och vad man har gjort. Vi skulle kunna samla ihop allt på nationell nivå och göra lite mera påkostade utvärderingar. Men för att samlade nationella utvärderingar ska bli möjliga måste registren bli bättre och hålla högre kvalitet. Idag behövs samtycke till registrering och vill politikerna få större kunskap om effekterna av samverkan bör de överväga att ändra sekretesslagstiftningen anser Jenny Kärrholm.
Nu till mina reflektioner. Jag gillar Jenny Kärrholm. Hon säger mycket klokt. Det är dock viktigt att komma ihåg att hon representerar både ett forskningsperspektiv och ett nationellt perspektiv. Det behövs studier lokalt också kring deltagarperspektiv, kring de professionellas perspektiv. Finansiella samordning syftar till en lokal välfärdsutveckling och det görs inte i en handvändning. Det kräver ständigt lärande och en ständig anpassning till lokala omständigheter. Studier behöver bedrivas hela tiden som fångar upp en mängd olika perspektiv och på olika sätt. Det är ett utvärderingsarbete som behövs och som görs lokalt i stor utsträckning.
Däremot har hon helt rätt att det behövs bättre upplägg för nationella studier. Det behövs data och nationella aktörer som bearbetar och presenterar resultatet. Och detta ska göras utifrån syftet med lagstiftningen: Lagen om finansiell samordning (2003:1210). Förarbetena är tydliga om lagstiftarens intentioner och lagstiftningens bakgrund - det behövs för att motverka renodlingssträvanden, sektorisering och alltför splittrade resurser kring dem som behöver dem mest. Denna problemställning delas av alla välfärdsstater med ambitioner på samverkansområdet. Frågan är hur man ger bäst resultat. Samordningsförbunden är en välfungerande och nu etablerad plattform. Jag tror att nästa steg blir att studera insatserna mer ingående, göra jämförelser, föra resonemang med lokala aktörer och ta fram mått och goda exempel. Det görs inte heller i en handvändning och jag gillar den inkluderande ansatsen i Jennys inledning. Samordningsförbunden behöver samarbeta i detta, gärna tillsammans med ISF som överbryggande stöd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)